Jag har mått psykiskt dåligt så länge jag kan minnas. När jag var sex år började mitt självskadebeteende. Det var det enda sättet jag kunde hantera mitt mående, och det dröjde inte länge förrän jag började skolka på grund av mitt dåliga mående. Där efter började mobbningen i skolan.
Jag mådde sämre och sämre och jag blev destruktivare och destruktivare.
I tonåren blev jag utsatt för sexuellt ofredande, sexuella övergrepp och våldtäkt vilket ledde till ännu ett sätt att skada mig själv på. Sex! Jag lät mig utnyttjas och straffade mig själv genom att ge min kropp till främmande män. 

Mitt mående fortsatte att bli sämre och sämre ju längre tiden gick och kulminerade tillslut i ett självmordsförsök som var väldigt nära att lyckas.
Jag blev för tredje gången i mitt liv inlåst på en psykiatrisk avdelning och det var traumatiskt.
Under tiden på de psykiatriska avdelningarna stötte jag på vårdare som inte kan kallas för annat än fullständiga idioter som definitivt inte borde jobba med människor. De njöt av att skrämma och plåga de sjuka barnen.

Strax efter mitt självmordsförsök sattes en utredning igång och jag diagnostiserades med Asperger, ADD, generaliserat ångestsyndrom med inslag av panikattacker och Atypisk depression.
Jag drabbades även i samma veva som utredningen av Perniciös anemi, en så grav blodbrist till följd av näringsbrist att jag var tvungen att bli inlagd på sjukhus och få både näringsdropp, blodtransfusion och massor med sprutor med vitaminer för att kunna bygga upp mitt blodvärde igen. Det var en tuff period, som skrämde mig mycket. Min psykiska ohälsa hade nu även givit mig fysiska problem.

Jag blev sjuk för att min ångestsjukdom under många år hindrat mig från att äta ordentligt.
Jag tvingades nu kämpa med maten och lära mig äta normalt igen.

Jag kämpade och kämpade för att lära mig hantera ångest och depressioner.
Men mitt i all kamp händer det som inte får hända. Min mamma dör! Helt plötsligt utan förvarning dör min endast 43 år gamla mamma. Det var bara 3 dagar innan min 22-årsdag.
Sorgen drabbade oss alla väldigt väldigt hårt. Det var en chock och jag slungades in i ännu sämre mående.
Nästan omgående kunde jag uppleva känslor jag inte tidigare kännt. Fysiska förnimmelser som jag kopplade till den stora sorgen och framför alt chocken som vi alla hade drabbats av.
Men ganska snart kunde jag inte längre förklara dessa symptom som sorg, chock eller psykiskt dåligt mående. Nej, det blev bara fler och fler och konstigare och konstigare symptom. Så jag sökte mig till vårdcentralen och blev bortvisad direkt.
Samma sak upprepades inte mindre än sex gånger innan jag fick en utredning.
En utredning som visade att jag hade drabbats av Multipel Skleros.
Hela min värld rasade igen. Bara ett och ett halvt år efter mammas död fick jag den kroniska och allvarliga diagnosen MS.
Jag fick ett recept på bromsmedicin samma dag som jag fick diagnosen och fick börja ge mig själv sprutor inom en vecka.
Men bromsen fungerade inte och jag drabbades av det svåraste skrovet hittills.
Jag fick byta medicin till en medicin jag skulle få via dropp var fjärde vecka.
Medicinen fungerade jättebra! Sjukdomen bromsades och jag slutade få skov. Men, jag drabbades av JC-virus. Ett virus som kan leda till en mycket dödlig sjukdom kallad PML, om man har detta virus i kombination med den bromsmedicin. Så när värdena blivit allt för höga var det bara att sluta.
Så det bestämdes att jag så fort som möjligt skulle börja med en ny broms. Så jag infann mig på sjukhuset för att få den nya medicinen även den via dropp.
Men bara sekunder in i droppet kände jag en konstig känsla i halsen och efter knappt tio minuter sjönk mitt blodtryck drastiskt och pulsen dubblades i hastighet.

Jag hade drabbats av en anafylaktisk reaktion. Jag fick ligga på övervakning i några timmar och jag fick en liter vätskedropp för att motverka reaktionen. Jag tålde inte alls medicinen och
det innebär att ännu en broms är förverkad.
Tredje medicinen på tre år.
Nu står jag utan broms och det är väldigt stressfullt, för varje dag som går ökar risken för skov.
Jag väntar på läkartid och svar på blodprover som jag lämnat.

De senaste dagarna har varit en minst sagt stressig och omtumlande tid.
Allt som hände där på sjukhuset har äntligen börjat smälta in, men det gör mig bara mer skräckslagen.
Jag hade faktiskt kunnat dö i torsdags, om jag inte varit på sjukhuset så vet jag inte vad som hade hänt. Fast å andra sidan hade jag aldrig fått en sådan medicin utanför sjukhus, men ändå.

Mitt blodtryck sjönk så otroligt hastigt, och när de kollade blodtrycket var det så lågt att Jakob trodde att maskinen var trasig. Jag mådde så dåligt att jag märkte knappt vad som hände runt om mig.
Jag var bara sekunder från att svimma i min säng. Jag var så yr, så kallsvettig och det var helt svart för ögonen. Det var så obehagligt att jag har drömt mardrömmar om det.

Självklart så är jag väldigt tacksam över att jag återhämtade mig så fort, men jag är så rädd för vad som nu ska komma.
Hur kommer det bli med medicineringen? Tänk om de inte hittar någon medicin? Kommer jag få ett skov nu i all denna stress? Tänk om läkaren anser att jag måste göra en stamcellstransplantation?

Så många frågor och så mycket tankar.


Men som tur var fick jag lite brytning och distraktion i den allra bästa formen i lördags.
Två vänner till mig och Jakob gifte sig med varandra och det var så otroligt fint, jag är så lycklig över att jag kunde vara med och dela den dagen med dem, och jag är så glad att jag orkade med efter alla omständigheterna. 

Men nu är jag helt slut. Igår sov jag i princip hela dagen, och idag var det väldigt svårt att ta sig upp ur sängen. Det känns väldigt tungt just nu.
Ångesten är stark och jag har svårt att slappna av. Jag är riktigt riktigt rädd för hur det kommer bli nu. Jag vill verkligen inte behöva genomgå en stamcellstransplantation. Men tänk om inga andra mediciner fungerar. Tänk om jag inte tål nästa heller, tänk om det inte finns några andra alternativ.
Tänk om det inte går att bromsa sjukdomen alls? Jag är bara 26 år, jag har knappt ens levt en tredjedel av mitt liv än så länge. Vad gör jag då om alternativen redan är slut?

Att bara gå runt här hemma och vänta är nog det värsta av allt, att leva i ovissheten gör att skräckscenarion spelas upp i mitt huvud. Jag försöker tänka på annat men det är svårt.  

Jag hoppas att jag kan få några svar snart. 

JAg försöker distrahera min ångest med myskläder och mobilspel, men det går väl sådär.

Ja, idag var det ju dags att starta upp min Mabthera-behandling. 

Det hela började vid klockan åtta på morgonen med ett blodprov för att kolla min sänka, och sen så fick jag dricka en massa vatten så att jag skulle kunna lämna att urinprov också.
Efter två timmar ungefär kom provsvaren som visade att allt såg bra ut och att behandlingen skulle kunna startas.

Så jag fick börja med att ta två Alvedon, en tablett antihistamin och åtta stycken vattenlösliga kortison tabletter.
Kortisonet smakade inte så gott, men det gick ner i alla fall.
En halvtimme senare när medicinerna hade fått verka så var klockan halv elva och mitt dropp med Mabthera sattes igång.

Som ni kanske vet så oroade jag ju  mig en del över biverkningar, och hur jag skulle må efter droppet. Vad jag där emot inte har oroat mig över är allergisk chock och överkänslighetsreaktioner. Vilket visade sig vara exakt det som hände mig idag.
Nästan direkt efter att droppet satts igång började jag känna en konstig känsla i svalget, det kändes lite som den känslan man har efter att ha fått en rejäl kallsup, det var väldigt obehagligt men jag tänkte inte så mycket på det. Jag tänkte först att jag förmodligen bara överreagerar för att jag har oroat mig för biverkningar och hört att det kan klia i halsen av många andra som tagit detta läkemedel. Men knappt tio minuter in i droppet fick jag en fruktansvärd hjärtklappning, blev illamående, kallsvettig, svimfärdig, och fick en rodnad över hela kroppen. Det kändes som en kraftig panikattack, fast utan ångest.

Droppet fick genast stängas av och läkare fick tillkallas för att göra en bedömning.

Jag förstod direkt att det var något som inte stod rätt till när läkaren kom så fort och de (läkaren och sjuksköterskan) stod där och tog blodtryck, kollade puls, lyssnade på hjärtat och mätte syresättning i blodet samtidigt som jag fick en mängd frågor.

Detta dåliga mående kom som en blixt och det var så fruktansvärt obehagligt. Jag svimmade nästan i sängen, det liksom svartnade för ögonen och jag fick iskalla myrkrypningar i hela kroppen. De fällde ganska fort ner min säng så att jag fick ligga ner, och det hjälpte mot svimningskänslan, men jag darrade i hela kroppen. Det var som om jag frös och hackade tänder, fast jag kände mig varm. Verkligen jättekonstigt och riktigt otäckt, jag blev faktiskt väldigt rädd där ett tag, men hjärtklappningen och illamåendet gav sig ganska fort efter att droppet stängdes av och det gjorde ju att jag kände mig lite lugnare.
Men jag fortsatte att kallsvettas och skaka i säkert en timma, och den lustiga känslan i halsen är fortfarande kvar, fast inte lika starkt. 
Jag har fått ligga med övervakning hela förmiddagen ända fram till klockan två. I början togs blodtryck, tempen och kontroll av syresättning varje kvart, för att sedan gå över till en gång i halvtimmen.
Jag fick även en hel liter koksalts-dropp för att motverka reaktionen.
Enligt sjuksköterskan så rörde det sig om en form av anafylaktisk chock och läkaren bedömde att det inte är säkert för mig att fortsätta behandlingen med tanke på vilken kraftig reaktion jag fick.

Det känns verkligen jättesurt!
Tio minuter klarade min kropp med den nya medicinen. Vad gör man nu liksom?
Varför kan ingenting gå bra i mitt liv?

Jag är i alla fall hemma nu igen efter många om och men, och det känns ju skönt att jag blev återställd så fort och att jag fick komma hem idag. Hade inte vart så kul att behöva stanna på sjukhuset. Mina värden ser bra ut, pulsen och blodtrycket är normalt igen. Men jag känner mig rätt trött och utmattad efter denna pers. 

Har lite huvudvärk också men det är väl bara att vänta efter en sådan sak. 

Jag kommer förmodligen få prata med min läkare om hur vi ska kunna gå vidare någon gång nästa vecka. Så nu är det bara att avvakta och se vad det blir härnäst.

Det här är jag, en bild från när jag var femton år gammal och hade rispor över  hela kroppen.

Jag var ung, svart och svår och jag mådde väldigt dåligt. 

Vid den här tidpunkten i mitt liv dolde jag inte längre mitt självskadebeteende. Men trots det så var det aldrig någon som reagerade. Jag tänker ofta på alla de där vuxna människorna som jag mötte under alla åren av självskadebeteende, och jag undrar varför ingen uppmärksammade detta. Varför tog ingen tag i det och såg till att jag fick hjälp att komma ur mitt destruktiva beteende?

Helt ärligt så är det faktiskt inte så troligt att ett barn på egen hand tar tag i och söker hjälp för ett problem de har. Vi förväntar oss inte att ett barn kontaktar vårdcentralen själv om hen har öroninflammation, så varför lämnas så många barn och ungdomar att ensamma ta itu med psykiska problem? 

Trots att jag när jag kom upp i högstadieåldern, var öppen med att jag hade ett självskadebeteende så var det inget som man la särskilt mycket vikt vid. 

Jag minns tydligt att en lärare en gång såg mina ärr och frågade om jag hade en ilsken katt hemma. 

Det är en kommentar jag fått många gånger faktiskt, och jag svarade alltid ja på den frågan. För då slapp jag ju följdfrågor. Men mer än så har aldrig mina självskador uppmärksammats. 

Jag tycker på sätt och vis att det är väldigt dåligt, för jag anser att skolan har ett stort ansvar i att upptäcka och uppmärksamma barn som inte mår väl. 

Jag tror att det är mycket viktigt att vuxna som jobbar med barn, framför allt i skolan, får lära sig hur man känner igen och hanterar en situation med en ungdom som självskadar. 

Att upptäcka ett självskadebeteende hos en person är inte alltid så lätt, men det är väldigt viktigt. 

För det är betydelsefullt att kunna nå fram till dessa personer och kunna se till att de får hjälp så fort som möjligt med sitt självskadebeteende. 

Men det är som sagt ibland väldigt svårt att upptäcka, men det finns några tecken som gör att man kanske ska titta lite extra. 

*Det kan till exempel vara ett en person går i långärmat/långbyxor jämt. Även om det är varmt och alla andra går i linnen, shorts och kortärmat, så har den här personen alltid heltäckande kläder och vill absolut inte ta av sig något trots värmen. 

*Det kan också vara så att den här eleven börjar skolka från gymnastiken för att undvika att byta om med de andra eleverna, alternativt att personen bara byter om inne på toaletten. 

*Hög frånvaro i skolan kan också vara en varningssignal. Det är ett tydligt tecken på att allt inte står rätt till. Om en ungdom mår dåligt och håller sig borta från skolan bör tanken på att ett självskadebeteende kan existera alltid finnas hos både föräldrar och skolpersonal.

*Även en plötslig vikt ned/uppgång kan vara ett tecken på dåligt mående som skulle kunna härleda till ett självdestruktivt beteende. 

*En elev med ett utåtagerande beteende kan mycket väl ha ett självskadebeteende, och skolpersonal borde vara medvetna om det.

*Ibland kan det vara så att personen pratar öppet om självskador eller självmordstankar och det är viktigt att kunna snappa upp detta, då det faktiskt kan vara ett rop på hjälp.

Jag tror att ett öppnare samtalsklimat och bättre kunskap om självskadebeteenden skulle gynna oss alla. Det är viktigt att upptäcka och behandla självskadebeteenden i ett tidigt stadium och därför blir skolan en viktig del i att kunna upptäcka och hjälpa utsatta personer. 

Jag tror att det skulle vara väldigt bra om all personal som jobbar med barn fick en utbildning i psykisk ohälsa och hur man upptäcker och bemöter ett barn som är drabbat.

För som jag ser det så är det ingen vuxen på en skola som skulle ha problem med hur de skulle hantera ett barn med ett brutet ben, så varför är det så svårt när det gäller en bruten själ? 

För föräldrar finns det ännu några fler tecken att vara uppmärksam på, och det kan till exempel vara,

*Att barnet börjar dra sig undan och isolera sig själv mer och mer. kanske spenderar hen mer och mer tid instängd på sitt rum eller på toaletten. 

*Att man upptäcker blodfläckar på barnets lakan

*Rakhyvlar eller andra vassa föremål befinner sig på platser de inte varit förut, exempelvis på barnets rum. 

*Att man ofta ser nya sår eller runda brännmärken

*Förändringar i beteendet kan också tyda på att självskadebeteende skulle kunna finnas. Om barnet blir oroligt, ångestfyllt, nedstämt eller agerar aggressivt bör man vara vaksam på tecken som tyder på självskadebeteenden. 

Jag är helt övertygad om att det är viktigt att hitta och identifiera självskadebeteenden tidigt. Det är ett problem som måste kvävas i sin linda för att hindra att det växer sig till ett oerhört stort problem. 

Ju längre man lever med ett självskadebeteende desto värre blir det och desto svårare blir det att bryta sig ur det. Kan man då som barn eller ungdom få rätt hjälp snabbt är det otroligt värdefullt. 

Men för att de ska ske måste alla vuxna som vistas kring barn hålla ögonen öppna. 

Nu var det en ny månad igen, tiden går så fort så jag knappt hinner med. Det är redan oktober!

Känns som det var sommar för bara några dagar sedan, och våren var ju typ förra månaden? 

Jaja, det jag kan konstatera är att jag under de senaste månaderna har lyckats samla på mig ovanligt många ofullständiga blogginlägg. Jag har påbörjat och sen tröttnat, blivit osäker på mig själv eller tappat inspirationen på ett dussintal olika blogginlägg. Det tog sin lilla stund att föra över alla oklara inlägg. Så får vi se om jag lyckas slutföra någon av dem. 

Här kan ni få en liten sneak peak

Är det något som låter intressant? Jag känner inte riktigt att jag har inspiration eller motivation till att skriva klart de där inläggen. Just nu känner jag att jag har så fruktansvärt dålig fokus på bloggen. Men jag hoppas kunna komma igång lite bättre igen, och faktiskt se till att avsluta mina inlägg.

Jag tror mycket beror på att jag satt höga krav på mig själv, vilket gör att jag aldrig blir nöjd med det jag gör. Jag vill hela tiden att det ska vara mycket bättre än det jag kan göra. 

Så jag tappar förtroendet för mig själv och skriver något annat istället. För ibland känns det verkligen som det jag skriver bara är blaj som ingen någonsin skulle vilja läsa. 

Jag tror att det varit problemet med de flesta av de där inläggen, jag har påbörjat något som sen inte riktigt känts rätt. För jag tänker att ingen kommer vilja läsa eller så känns det som jag inte riktigt kan få ur mig det jag vill säga på rätt sätt. 


Jaja, ny månad, ny start? Det kanske går bättre nu när jag kan ta nya krafttag och börja om igen.