Att prata öppet om psykisk ohälsa är inte alltid det lättaste. 

När man blottar sig på det viset som man gör när man pratar om sina allra innersta känslor, sina fel och sina brister så blir man sårbar på ett sätt som är svårt att beskriva. 

Allt jag skriver är jag medveten om att människor dömer mig över, kan använda emot mig och har vänt emot mig. Jag har fått mängder med elaka meddelanden av människor som inte kan eller vill förstå vad psykisk ohälsa är. Så varför fortsätter jag att skriva kanske ni undrar? 

Jag lämnar ut så mycket om mig själv och mitt liv, för att jag inte vill att någon annan ska behöva känna sig så ensam som jag har gjort. 

Ensamheten jag kände under min uppväxt, känslan av att vara helt oförstådd och att ingen annan hade gått igenom det jag tvingades gå igenom var så hemsk. Jag tror att allt känns bättre när man vet att man inte är ensam om att gå igenom det. Stöd och förståelse är bland det viktigaste för någon som mår dåligt.

Min blogg har blivit ett sätt att nå ut till personer som mår som jag, eller känner personer som mår så här, eller till personer som jobbar med personer som mår som jag. 

Det har blivit ett sätt för mig att kunna vara en liten del i att sprida mer kunskap och förståelse om psykisk ohälsa och det är jag väldigt tacksam för. 

Denna veckan är jag, tack vare min blogg, med i det senaste numret av Allers.

Där jag pratar om min resa ur mitt svåra självskadebeteende.

En resa som jag är långt ifrån ensam om att ha gjort, även om det många gånger har känts så. 

Just nu, när jag såg den här artikeln om mig. Texten om mig och mitt liv kom jag och tänka på alla de människor som har försökt tysta mig genom åren. 

Alla gånger jag skammats för min psykiska ohälsa, alla som klagat på att jag skriver om mitt mående. 

Alla de som uttryckt sin åsikter om mig och alla andra med psykisk ohälsa.  Åsikter om att jag bara är lat, att jag ska rycka upp mig och sluta ligga hemma och tycka synd om mig själv. 

Ord om att jag bara är ute efter uppmärksamhet och att psykisk ohälsa  inte existerar på riktigt.

Det är meningar från människor som har försökt tysta mig, människor som inte kunnat förstå vikten av att öppet kunna prata om våra själsliga plågor. 

Så när jag ser den här artikeln så vet jag att jag har vunnit. Jag har vunnit mot er som försökte få mig att backa, ja har vunnit över er som ville stoppa mina ord. 

För mina ord har nått längre än jag någonsin hade vågat hoppas på. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag tror att jag mer eller mindre alltid har haft min ångestproblematik. Jag kan iallafall inte minnas en stund i mitt då jag levt utan ångesten. Jag vet med säkerhet att jag hade den vid sex års åld...

Jag har under de senaste åren använt alkohol på ett allt mer destruktivt sätt. Alkoholen har varit en tröst och en flykt från från min vardag.  Jag har kämpat mot psykisk och fysisk ohälsa hela livet och alkoholen blev ett sätt att bedöva allt. Jag...

Det pratas så mycket om den kvinnosyn och våldtäktskultur invandrarna har, och "tar med sig hit". Men aldrig har jag hört dessa män som skriker "för kvinnorna", reflektera över sig själva och den våldtäktskultur vi redan har här. För vi har en våld...

Rädslan för att bli övergiven är något jag levt med i väldigt många år.  Jag vet inte var den rädslan kommer ifrån egentligen, men det känns som om jag alltid haft den känslan inom mig. Känslan av att jag inte är värdefull för andra människor och...

      Say We're Sweethearts Again   I never knew That our romance had endedUntil you poisoned my foodAnd I thought it was a larkWhen you kicked me in the park...But now I think it was rude!I never knewThat you and I were finishedUntil that...