Att prata öppet om psykisk ohälsa är inte alltid det lättaste. 

När man blottar sig på det viset som man gör när man pratar om sina allra innersta känslor, sina fel och sina brister så blir man sårbar på ett sätt som är svårt att beskriva. 

Allt jag skriver är jag medveten om att människor dömer mig över, kan använda emot mig och har vänt emot mig. Jag har fått mängder med elaka meddelanden av människor som inte kan eller vill förstå vad psykisk ohälsa är. Så varför fortsätter jag att skriva kanske ni undrar? 

Jag lämnar ut så mycket om mig själv och mitt liv, för att jag inte vill att någon annan ska behöva känna sig så ensam som jag har gjort. 

Ensamheten jag kände under min uppväxt, känslan av att vara helt oförstådd och att ingen annan hade gått igenom det jag tvingades gå igenom var så hemsk. Jag tror att allt känns bättre när man vet att man inte är ensam om att gå igenom det. Stöd och förståelse är bland det viktigaste för någon som mår dåligt.

Min blogg har blivit ett sätt att nå ut till personer som mår som jag, eller känner personer som mår så här, eller till personer som jobbar med personer som mår som jag. 

Det har blivit ett sätt för mig att kunna vara en liten del i att sprida mer kunskap och förståelse om psykisk ohälsa och det är jag väldigt tacksam för. 

Denna veckan är jag, tack vare min blogg, med i det senaste numret av Allers.

Där jag pratar om min resa ur mitt svåra självskadebeteende.

En resa som jag är långt ifrån ensam om att ha gjort, även om det många gånger har känts så. 

Just nu, när jag såg den här artikeln om mig. Texten om mig och mitt liv kom jag och tänka på alla de människor som har försökt tysta mig genom åren. 

Alla gånger jag skammats för min psykiska ohälsa, alla som klagat på att jag skriver om mitt mående. 

Alla de som uttryckt sin åsikter om mig och alla andra med psykisk ohälsa.  Åsikter om att jag bara är lat, att jag ska rycka upp mig och sluta ligga hemma och tycka synd om mig själv. 

Ord om att jag bara är ute efter uppmärksamhet och att psykisk ohälsa  inte existerar på riktigt.

Det är meningar från människor som har försökt tysta mig, människor som inte kunnat förstå vikten av att öppet kunna prata om våra själsliga plågor. 

Så när jag ser den här artikeln så vet jag att jag har vunnit. Jag har vunnit mot er som försökte få mig att backa, ja har vunnit över er som ville stoppa mina ord. 

För mina ord har nått längre än jag någonsin hade vågat hoppas på. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...