En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 13 december 2016

Självskadebeteende, en tjejgrej

Av Sara Modigh - 13 december 2016 14:45

Jag har många gånger stött på attityden att självskadebeteenden är en "tjejgrej".

Något som bara unga tjejer sysslar med. Det är något som jag anser vara väldigt problematik.

För det leder till att killar lätt glöms bort, och att många killar som lever med ett självskadebeteende inte söker hjälp för sitt så kallade "tjejproblem".

Jag kan tänka mig att det finns ett stort mörkertal av killar som självskadar. Helt ärligt har jag inte särskilt mycket erfarenhet av självskadebeteende hos killar. Men jag har i min ungdom stött på ett par killar som precis som jag självskadade, och de vittnade om samma sak. Att de aldrig skulle prata öppet om sina självskador och definitivt inte gå till en psykolog för sina problem.


Detta är över tio år sedan och jag har ingen kontakt med de där personerna idag. Men när jag hör om killar med självskadebeteenden så kommer tankarna på dessa killar upp.

Hur mår de idag? Har de lyckats ta sig ut självskadorna? Fick de någon hjälp tillslut?  

Det känns bekymmersamt att det ska vara på det viset att killar drar sig för att söka hjälp för ett så allvarligt problem. 


Hur kan man egentligen göra för att uppmärksamma självskadebeteenden hos killar? 

 

Jag tror att ett sätt skulle kunna vara att motverka den stereotypa bilden av vem det är som har ett självskadebeteende. Idag tror jag att de flesta som föreställer sig någon som självskadar, tänker på en ung, vit tjej, som "ser deprimerad ut".

Det är problematiskt med en sådan stereotyp bild, för det betyder att så många osynliggörs i den här problematiken. Jag tror inte att självskador uppmärksammas lika lätt hos en person som inte passar in i den stereotypa bilden av en självskadare. 

Man glömmer att även vuxna människor självskadar, man glömmer att små barn kan självskada och man tänker inte på att pojkar, killar, män också självskadar. Till och med djur kan ha självskadebeteenden. Tänker man inte på hur långt självskadebeteenden når och hur många som kan vara drabbade så är det betydligt svårare att upptäcka ett sådant beteende hos de personer som inte är den där unga vita tjejen. 


Självklart är ett självskadebeteende oftast väldigt svårt att upptäcka, trots att jag verkligen passade in i den där bilden, ung, vit, svartklädd tjej som aldrig var som "alla andra" och som drog mig undan mer och mer, så tog det nästan tio år innan mitt självskadebeteende upptäcktes. 

Jag vågar inte ens tänka på hur det måste vara om man inte uppvisar någon av de inrotade föreställningarna om vem det är som självskadar och hur den personen beter sig eller ser ut. 

Ett självskadebeteende kan finnas hos precis vem som helst. Det rara lilla tanten på ICA, den framgångsrika chefen eller den unga pojken som går sista året på högstadiet. 
Vi kan aldrig veta bara genom en blick om någon självskadar, men det är trots det ack så viktigt att upptäcka det. 

Är det så att du misstänker att någon i din närhet självskadar är det bättre att fråga en gång för mycket än att inte fråga alls. För ett självskadebeteende är svårt att ta sig ur på egen hand, och personen kan vara i stort behov av hjälp. Det är dessutom viktigt att få hjälp så tidigt som möjligt och jag tror att det är speciellt svårt för killar. 

För visst tänker man inte på en kille det första man gör när man tänker på självskadebeteende.

Det trots att en tredjedel av alla självskadepatienter som behandlas inom vården är killar. 

 

 
 
Ingen bild

Maria

13 december 2016 17:37

Jag var 27 när jag började självskada, och jag får hela tiden höra från psyk att jag är jätte konstig som började självskada när jag var så gammal. Det är inte alls roligt. Har också träffat på killar som självskadat, men som du skriver så glöms det problemet bort hos dom och att det är mer tabu på nåt vis. Bra ämne tycker jag.

Sara Modigh

17 december 2016 15:07

Ja, det är ett viktigt ämne. Jag tycker det låter riktigt illa att psyk lägger värderingar i hur gammal man är när man börjar. Det är ju egentligen inte relevant. Precis som man kan drabbas av depression när som helst i livet kan ju även självdestruktivitet uppkomma när som helst.

 
Emma

Emma

17 december 2016 15:03

Så viktigt inlägg! Och hela bloggen för den delen ❤️

http://eemmastephanie.com

Sara Modigh

17 december 2016 15:08

Tack så mycket! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 19 april 14:16

         

Av Sara Modigh - Tisdag 17 april 13:30


Jag önskar jag hade en bild som kunde illustrera den där känslan av att hela huvudet exploderar i frustration. För just så känner jag i detta ögonblick.  Jag känner frustration över alla dessa uttjatade meningar om hälsa som människor upprepar likt...

Av Sara Modigh - Lördag 14 april 12:30

Ångesten är hög just nu, jag känner mig ensam och dålig. Saker från mitt förflutna gör sig påminda och jag mår så dåligt. Jag är trött på att känna mig bortvald så fort något bättre dyker upp. Det känns som om jag aldrig räcker till. Jag är bara en r...

Av Sara Modigh - Tisdag 27 mars 16:59

         

Av Sara Modigh - Torsdag 1 mars 16:45

     

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se