Direktlänk till inlägg 3 februari 2017
Upp som en sol, ner som en pannkaka. De senaste månaderna har jag mått allt sämre. Dagarna blir tyngre och tyngre, ångesten och nedstämdheten får ett allt fastre grepp.
Sakerna som jag orkar och klarar av blir färre och färre, sådant som jag klarat tidigare är åter igen helt omöjliga.
Jag ser på medans allt jag kämpat för att bygga upp nu fallerar och ligger i en krossad hög med mig i botten av allt bråte, lika krossad jag.
Jag orkar inte kämpa mer, jag vill inte kämpa mer. Jag vill bara få dö och slippa all skit.
Det finns ingenting att leva för när allt bara är en kamp.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se