Det är aldrig någonsin någon som har sagt åt mig att "rycka upp mig" från min MS. Jag undrar varför?

Jag har ju fått höra det så många gånger om min depression och min ångestproblematik.
Alla tre är ju sjukdomar som sitter i hjärnan, så jag förstår inte hur man kan bli så olika behandlad och bemött beroende på vilken sjukdom man har där inne i huvudet.

Varför är det okej att säga åt mig att skärpa mig och gå upp ur sängen när jag är lamslagen av en bedövande nedstämdhet. Men när det är min MS som ger mig en förskräcklig fatigue är det helt berättigat att ligga kvar i sängen. ©Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa MS och livet.

Jag lovar er att jag aldrig skulle ligga i sängen hela dagarna om jag hade ett annat val. 

Om jag hade fysiskt eller psykisk klarat av att jobba så hade jag självfallet gjort det. 

Om det dök upp en ande som kunde trolla bort all min problematik hade jag aldrig tvekat. För det är inte ett roligt liv att leva isolerad med sitt dåliga mående. Att inte vara en del av det normala samhället.

Men det är så mitt liv ser ut. Jag kan inte leva som en frisk individ när jag inte är frisk. 

Den problematik jag har hindrar mig från att kunna göra saker som andra kan. 

Att då bli beskylld för att vara lat eller liknande gör mig så arg, för jag lovar att jag kämpar mer än vad du gör på ditt lilla jobb. 

Hela mitt liv är en kamp och fick jag välja mellan psykisk och fysisk ohälsa skulle jag välja fysik alla dagar i veckan. 

För där får man i alla fall förståelse.

Jag tror inte någon som inte själv har varit där förstår hur det känns när man mår så dåligt att man inte kan få den minsta sak i sitt liv att fungera, och då ständigt får höra "Men skärp till dig", "Det är bara att ta sig i kragen", "Du överdriver", "Du är bara lat", "Psykisk ohälsa existerar inte", "Du är en svag individ" och så vidare i oändlighet. ©Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa MS och livet.

Att ständigt bli misstrodd och få sin ohälsa förminskad tar på psyket, och det tar onödig kraft från mig. 

Livet blir så mycket lättare om man får hjälp och stöttning från sin omgivning, något som folk varit väldigt snälla med när det kommer till min MS. 

Sen jag fick denna fysiska diagnosen har jag verkligen märkt hur stor skillnad det är mellan att ha en psykisk diagnos och en fysisk och det är så tråkigt att det ska se ut så. Det är år 2017 och fortfarande fattar inte människor allvaret i psykisk ohälsa. 

 

Diana

9 februari 2017 00:45

Hej Sara!
Du har skickat en kommentar till mig, där jag kan förstå att en annan persons kommentar handlar om dig. Vill du att jag ska ta bort kommentaren? Försökte maila dig, men fick inte rätt på din mailadress.
Kram Diana

http://quipuskennel.bloggplatsen.se

Sara Modigh

9 februari 2017 11:28

Du får jättegärna ta bort kommentaren om det är okej för dig.
Hon kopierar mina blogginlägg som jag skrivit och låtsas att det är hon som har skrivit dom. Något hon gjort periodvis i flera år, så börjar bli väldigt tröttsamt.

Kram till dig!

 

stina

11 februari 2017 12:22

Så himla tråkigt att du får såna reaktioner :( Det verkar som att förståelsen (för vissa diagnoser iaf) ökar i samhället, men jag antar att det fortfarande finns mycket kvar att arbeta med. Särskilt självskadebeteende, det är väldigt stigmatiserat, många som stirrar på ens ärr osv (även om de flesta nog inte menar något illa). Ärligt talat så har jag personligen aldrig fått några kommentarer från folk att jag borde rycka upp mig osv. Kanske beror på vilken diagnos man har och huruvida den ses som "biologisk" eller inte.

http://astrocyt.blogspot.com

Sara Modigh

13 februari 2017 00:26

Ja det är nog möjligt att det kan vara så. Sen beror väl mycket på vad för slags människor man har turen (eller oturen) att ha runt om kring sig.

Jag växte upp i en liten förort till Jönköping där alla lärares attityd mot mig var "Skärp till dig och ta dig i kragen". Ingen ville förstå att jag var sjuk.

 

minajagochenren

15 februari 2017 00:12

Tack! De fem första raderna i detta inlägg räckte för att få mig att känna mig lite mer som en människa och lite mindre som en börda för min familj och hela samhället.
Jag ska lägga det på minnet. Tack igen.
Må väl! =) A.

Sara Modigh

15 februari 2017 00:46

Tack själv! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...