En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 22 februari 2017

Min skyddsängel

Av Sara Modigh - 22 februari 2017 09:00

När jag fyllde 18 år fick jag en av mina högsta önskningar uppfylld. Att få en alldeles egen liten katt, 

och det var inte vilken slags katt som helst, utan en Sphynx! En ras som jag så länge hade önskat mig. 

Enda sedan jag som barn träffade en Sphynx på en kattutställning visste jag att en sådan katt vill jag också ha någon gång.


Jag döpte katten min till Fluffis, ett vanligt kattnamn men med glimten i ögat då Fluffis inte hade något som helst fluff. 

 

Detta är en av de första bilderna på Fluffis. Vi hade precis varit hos uppfödarna och redan där stod det helt klart att Fluffis var våran katt. 

Alla andra kattungarna sprang och gömde sig, men lilla Fluffis sprang direkt in och lade sig i vår transportbur.

Från den dagen då jag första gången träffade honom var han min trogna följeslagare och min bästa vän. Han fanns alltid vid min sida. 

Jag tror egentligen inte på skyddsänglar och magiska väsen som skyddar oss. Men på något sätt var Fluffis precis just det för mig. En skyddsängel. 


Han tröstade mig när jag var ledsen, han kröp upp i min famn och slickade tårarna från mina kinder.

På nätterna sov han i min famn och man visste alltid när vintern och kylan var på väg, för det var då han började sova med sin nos tryckt mot min ena näsborre igen. Samma sak varje höst.

Han var min trygghet mitt i allt kaos.


När jag under en svår tid i livet gick på tunga mediciner, satt han på badkarskanten och vakade över mig varje gång jag tog ett bad. Något jag egentligen kanske inte borde gjort då jag vid flera tillfällen somnade i badet och väcktes av att Fluffis med hjälp av sin tass skvätte vatten i mitt ansikte. 

Det går inte att beskriva med ord hur mycket denna lilla katt betydde för mig. Det finns verkligen ingen som som honom. Han var så speciell, så märklig och så otroligt tillgiven. Han var min och jag var hans. Jag minns tydligt en gång då jag och min pojkvän stod och kramades, och Fluffis blev avundsjuk eller något, så han bet honom i hälsenan tills vi släppte varandra och Fluffis kunde hoppa upp i min famn istället. 


Vi hade verkligen ett speciellt band jag och Fluffis, ett band som jag aldrig haft med något annat djur, och som jag tvivlar på att någonsin kunna få uppleva igen. 

Jag saknar Fluffis så otroligt mycket ibland, saknaden gör så himla ont även fast han "bara" var en katt. 

Ibland känns det som om vissa människor inte riktigt förstår hur mycket ett djur kan betyda för en människas liv. Att man flera år senare fortfarande kan gråta av saknad efter sitt husdjur. 


Idag är det tre år sedan Fluffis dog och jag sörjer honom mer än vanligt.

 

Att ta bort Fluffis var det värsta och svåraste beslut jag tvingats ta. Även om jag visste att dagen skulle komma, så kom den väldigt hastigt och lustigt. Mitt i natten fick vi åka in till djursjukhuset och avliva honom för att han inte skulle behöva långsamt kvävas till döds av vattnet, som till följd av hjärtsvikt, fyllde hans lungor. 

Trots att jag visste att detta var det bästa för honom var det en ren och skär ångest som bara skrek

"gör det inte, han får inte dö" när jag såg på medan veterinären gav min älskade katt den där sprutan som fick honom att somna in för gott. 

Tårarna bara rinner ner för kinderna medan jag skriver detta för det var en så traumatisk upplevelse och saknaden efter min lilla Fluffis är så stor. 


Jag saknar hans doft, hans mjuka skinn, hans värme och tillgivenhet. Jag saknar hur snäll och gosig han var och jag saknar hur otroligt enkel han var. 

Ta bara en sådan sak som att klippa klorna. Mina två andra katter är i princip en tvåmans brottningsmatch för att få klorna klippta på. Men med Fluffis var det bara att lägga honom på rygg i knät så låg han nästan och höll fram en tass i taget. 


 


Han ställde aldrig till några problem, var så lugn och fin på alla sätt och vis. 

Han var den snällaste man kunde tänka sig. Han kom alltid när jag ropade på honom. Satt man i ett annat rum hörde man alltid en liten duns från rummet han befann sig i och sen hörde man hans små tassar komma springandes. 

Han var så underbar och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. 


 
 

Sara Modigh

22 februari 2017 15:37

Jaa, ha var den sötaste katten någonsin

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 19 april 14:16

         

Av Sara Modigh - Tisdag 17 april 13:30


Jag önskar jag hade en bild som kunde illustrera den där känslan av att hela huvudet exploderar i frustration. För just så känner jag i detta ögonblick.  Jag känner frustration över alla dessa uttjatade meningar om hälsa som människor upprepar likt...

Av Sara Modigh - Lördag 14 april 12:30

Ångesten är hög just nu, jag känner mig ensam och dålig. Saker från mitt förflutna gör sig påminda och jag mår så dåligt. Jag är trött på att känna mig bortvald så fort något bättre dyker upp. Det känns som om jag aldrig räcker till. Jag är bara en r...

Av Sara Modigh - Tisdag 27 mars 16:59

         

Av Sara Modigh - Torsdag 1 mars 16:45

     

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se