Jag känner mig så fruktansvärt olycklig. Jag har en sådan tyngd över hjärtat.

Allt känns bara obehagligt. Som en klibbig åskvärme över hela mig som ligger och trycker.

Jag känner mig fångad och instängd, samtidigt som jag inte har någon vilja eller lust att göra något annat än att ligga i min säng hela dagarna. 

Det känns som en törst jag aldrig kan släcka, och som en "Itch I can't scratch". 

Ett obehag jag inte kan göra något åt. Jag vill skrika och gråta rätt ut i den mörka natten, men jag orkar inte. 

Allt känns så tungt och jag har ingen lut till något alls. Jag får tvinga mig själv att gå upp ur sängen. Tvinga mig själv att borsta tänderna, tvinga mig själv att äta, Tvinga mig själv att träffa familjen. 

Men allt tar emot.

Att skriva på bloggen tar emot, och jag känner mig stressad över att jag knappt får upp några blogginlägg längre. Bloggen har ju varit mitt liv och min räddning, jag är rädd att förlora den. 

För vad har jag utan den? Absolut ingenting. 

Det skrämmer mig att jag gått ner mig så mycket, och att det förmodligen är min bromsmedicin som får mig att må såhär. 

Vad ska jag göra? Sluta med medicinen som räddar min fysiska hälsa eller offra min psykiska hälsa för att bromsa min MS. 

Det är så svårt. Men att må dåligt psykiskt vet jag ju hur man gör, det vet jag hur det är och hur jag ska hantera. Psykisk ohälsa är inget nytt.

Men ett MS skov vet jag ju aldrig när, var eller hur det kommer inträffa och hur det kommer påverka mitt liv. Ett enda skov kan ju få förödande konsekvenser, som jag inte har någon tidigare erfarenhet i att hantera. Så jag antar att det blir mitt psyke som får lida. 

Men jag hatar att jag mår såhär dåligt igen. Jag hatar att jag inte kan hantera livet och brister ut i gråt på familjemiddagar för att ångesten bryter ut så kraftigt. 

Jag hatar att självskadeimpulserna är tillbaka och så svåra att motstå. Jag hatar de där tankarna som ständigt söker efter en kick för att döva sorgen. 

Jag vill fly från den hemska smärtan och slippa känna den. Jag är så trött på dåligt mående och just nu känns det bara som om jag vill ge upp. Jag orkar inte med den här ständiga kampen. 

 

Cilla

19 april 2017 08:54

Det är så sjukt jävla jobbigt! Moment 22. Pest eller kolera.
Jag har börjat komma ur mitt svarta hål men när man är längst ner på botten är det svårt att se något ljus.
Det som hjälpte mig lite är att acceptera att jag mår skit ibland ( då var set ju varje dag ) men då hade man en stress. En stress för att man måste fungera, ångest för alla trodde man var lat, tråkig, saknade motivation, sov för mkt, sov för lite, hade inget att göra på dagarna bla bla bla... jag skiter i det nu. Har jag en bra dag, eller timmar försöker jag ta igen det. Har jag en skitdag och är helt slut så sover jag. För ett halvår sen hade jag kanske bara några minuter utan ångest. Nu kan jag faktiskt ha flera timmar- till en hel dag. Det är sjukt jobbigt med ovissheten.

Jag läser din blogg ofta. Älskar dina ärliga texter. Du verkar vara en cool person med skinn på näsan. Jag vet att man inte kan ta till sig råd, ens höra det så jag skriver inget förutom att ta en minut i taget, imorgon är en annan dag!

http://nouw.se/cillaphoto

Sara Modigh

21 april 2017 03:58

Tack så mycket för din fina kommentar.
Det är skönt på sätt och vis att veta att man inte är ensam om att ha det jobbigt.
Det känns faktiskt bra att höra att någon annan tagit sig igenom tuffa tider och att en förbättring skett. Det ger hopp. Så tack så mycket!

 

Petra

19 april 2017 18:00

Hoppas o tror att du finner ett litet ljus i mörkret. Du är värd att få må bra, både fysisk och psykiskt.

Sara Modigh

21 april 2017 03:58

Tack så mycket!

 

V

21 april 2017 17:23

Är så ledsen för din skull och hoppas innerligt att du får må bättre snart igen. Du är inte ensam och du kommer att ta dig igenom även denna period. Kram

Sara Modigh

24 april 2017 04:25

Tack, din kommentar betyder så mycket!

 

Frances

23 april 2017 11:33

Jag önskar dig all lycka Sara! Det kommer att bli bra!

Läs gärna mitt nya inlägg om varför tonåringar lider mer av psykisk ohälsa nu än förr!

http://Francesdagbok.bloggplatsen.se

Sara Modigh

24 april 2017 04:25

Tack ska du ha :)
Väldigt bra inlägg hade du skrivit!

 

Barbara

24 april 2017 10:43

Tack att du berättar öppet om din historia. Jag känner igen mig i det du skriver. Dina inlägg hjälper mig att hantera min depression.
Kram <3

http://1600kilometer.blogspot.fi

Sara Modigh

24 april 2017 16:53

Tack själv för att du tar dig tid av ditt liv för att läsa min blogg och kommentera så fint :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...