För många år sedan jag brukade vakna av ångestattacker regelbundet. Det kunde vara på grund av mardrömmar, eller stress inför saker jag behövde göra. Ibland dök dem upp bara helt spontant utan någon anledning. Men de senaste åren har det vart lungt, jag har inte vaknat i panik alls.

Inte förren härrom dagen i allafall.

För då gjorde jag det, jag vaknade med paniken i bröstet och kunde knappt andas på grund av ångesten, och det hände tre gånger under två timmar. Sen har det hänt nästan varje natt sen dess att jag vaknat med panik minst en gång. 

Alltså att jag vaknat av en attack av ångest som är helt oprovocerad, och bara sköljer över mig.

Ligger och sover så skönt och drömmer fina drömmar. Men så plötsligt vaknar jag av ångesten som kommer över mig som en blixt från klar himmel.

Jag trodde den biten av mitt liv med ångest och panik som helt plötsligt väcker mig var över.
Jag förstår inte vad all ångesten kommer ifrån. Hela dagarna får jag som små attacker med en så obehaglig ångest.
Detta sätt att ha ångest känns så irriterande.
För det kommer helt utan förvarning och helt utan anledning.

Förut har ju min ångest bara ökat när jag ställts inför något speciellt som jag upplevde som obehagligt och då har jag ju vart förbered på attackerna. Jag har vetat att jag förmodligen kommer få en panikattack i vissa situationer. Men nu bara kommer dom flera gånger om dagen från ingenstans.

Det känns som om jag går och är nervös och stressad hela tiden och det är svårt att hantera.

Härom dagen fick jag även en så konstig känsla.
Det var som om jag blev strypt. Det kändes som ett tryck över bröstet, jag upplevde att det var svårt att få luft och hela mitt huvud kändes som det fylldes med blod. Ni vet den där känslan man får när man hänger uppochner.
Det kändes som hela ansiktet skulle explodera. Öronen och kinderna kändes så otroligt varma att det brändes. Men vid beröring var de samma temperatur som resten av kroppen.

Det var en fruktansvärt obehaglig upplevelse och jag har aldrig känt något liknande.
Så nu vet jag inte om just det var ångest, MS eller något annat.
Bryr mig väl inte så mycket egentligen så länge jag slipper uppleva det igen för det var riktigt obehagligt. 

Känner mig fortfarande rätt nedstämd också, har inte orken eller lusten att sköta livet.

Ligger mest i sängen och äter godis, för det är det enda som får mig att må bra just nu. 

Har i allafall äntligen fåt en läkartid, så får vi väl se vad hon säger. 

Har ju inte lika mycket självmordstankar längre iallafall, så det är ju alltid nått. 

 

Ingela

11 maj 2017 13:47

Hej!
Vad otroligt jobbigt och dränerande att vakna så och sen även må dåligt under dagarna. Panikångest är fasansfullt och kroppens sätt att markera att nu är det INTE ok. Så tänker jag iallafall. Det är så lätt att vänja sig vid att må dåligt och livssituationen ses som normal fast den absolut inte är det. Kroppen och själen vill säga ifrån. Kram

Sara Modigh

15 maj 2017 18:05

Ja, det är väldigt tröttsamt faktiskt. Det tär mycket på kroppen både fysiskt och psykiskt med all denna ångest.

 

Cilla

11 maj 2017 13:49

Det är så himla jobbigt när det bara kommer från ingenstans! En gång körde jag på motorvägen. Började kallsvettas, ett ökat tryck i huvudet som om man var i en tryckkammare, ett högt ljud i öronen, sen blev att supersnurrigt, fick tunnelseende och det kändes som om jag skulle sugas ur min egna kropp. Jag fick köra av och sätta på varningsblinkers. Det hände fler gånger men tack och lov inte mer i bilen.. men jag har oxå erfarenhet att vakna upp med världens panik mitt i natten. Allt känns obekvämt, man försöker somna men ingen plats känns bra, sonen sover och man kan inte "fly" vilket skapade mer panik..

http://nouw.se/cillaphoto

Sara Modigh

15 maj 2017 18:08

Ja det är ju definitivt det värsta, när det kommer utan förvarning och vid tillfällen då man inte är beredd på det.
Har vaknat med ångest så mycket nu det senaste att jag börjar bli rädd för att sova. Blir så stressad varje gång jag håller på att somna att jag vaknar.
Har knappt sovit alls de senaste veckorna

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...