Häromdagen hade jag det där mötet på psykiatrin som jag skrev om tidigare. Jag var så otroligt orolig över det där mötet. Kunde inte sova alls på natten och ett par timmar innan jag skulle åka dit började ångesten verkligen sätta igång.
Precis innan vi skulle åka satt jag verkligen och skakade av ångesten.
Det var länge sedan jag påverkades så där mycket av ångesten som jag gjorde inför det mötet.

Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig. Skulle jag bli inlagd, tvingad att ha en regelbunden psykologkontakt eller skulle jag inte bli trodd alls och få min sjukskrivning och aktivitetsersättning indragen? Jag hade så många katastroftankar innan mötet att alla tänkbara scenarion gick genom mitt huvud flera gånger om.

Jag vet ju att det är sådana tankar som ofta triggar igång denna fruktansvärda ångest. Men jag har verkligen ingen kontroll över dem. Det är väldigt svårt att hindra tankar från att komma. Det går ju liksom inte att tänka på något man inte ska tänka på utan att tänka på den saken. Samtidigt så spelar det ingen roll om jag tänker på något annat. För vad jag än tänker på så nästlar sig alltid de där otäcka ångestgivande tankarna in på ett eller annat sätt.

Det är nästan som en superkraft det där. Vad jag än tänker på kan jag få tankarna till något negativt, speciellt nu när jag är i en sådan här jobbig period.

Oavsett så tänkte jag väl mest säga att trots all ångest jag hade innan så gick mötet bra.
Träffade en psykiatriker och han var trevlig så jag kunde slappna av lite när jag väl var där.
Fick mediciner utskrivna och jag är väl inte superglad över det. Men det kanske är det jag behöver just nu.

Medicinen jag fick skulle ju även vara bra mot nervsmärtor så om dem kan dämpas lite på köpet vore det ju bra.
Kanske om jag tänkte på de där antidepressiva som ett läkemedel mot nervsmärtor kanske det blir lättare att ta dem.
För som det är nu har jag ju så många negativa associationer till psykofarmaka att jag är rädd att jag kommer må dåligt bara för att jag är förinställd på att jag kommer få miljoner biverkningar.
Jag har ju alltid varit oerhört känslig för biverkningar på mediciner. Har aldrig tagit en enda medicin utan att få biverkningar. Så chansen att jag inte skulle få några nu känns ju rätt obefintlig.
Speciellt med tanke på listan över biverkningar. Den var ju inte kort direkt.
Och ja, jag vet att man inte borde läsa det där egentligen. Men är så himla nervös över att ta den här nya medicinen.

Ska ta första tabletten nu hade jag tänkt.

Men jag vill egentligen inte.

Just nu känner jag att jag hellre mår dåligt på ett "rent" sätt än att jag ska må dåligt av kemikalier jag proppar i min kropp för att få bort mitt naturligt dåliga mående om ni förstår vad jag menar.
Biverkningar är jävliga och på nått vis frivilliga. Det är du själv som väljer att stoppa i dig ämnena som ger dig dessa symptom.

Nä usch vad ska jag göra?

Jag får väl ge det en chans och om jag får en massa biverkningar så får jag väl avsluta den behandlingen.

Fick även Theralen droppar utskrivet för att ta tillsammans med sömntabletterna jag fick utskrivet hos neurologen. Det blir bara mer och mer mediciner.

Jag har gått från dropp en gång var fjärde vecka till nu 1 x Gilenya, 2 x Divisun, 1-2 x Zopiklon + Theralen droppar och 2 x Duloxetin efter första insättningsveckan.

Det blir liksom sju tabletter om dagen om jag tar alla. Utöver det så har jag fått mycket mer migrän sedan jag började med Gilenya så vissa dagar blir det ju även huvudvärkstabletter.

Nu tar jag ju dock sällan Divisun två gånger om dagen för jag har svårt att komma ihåg och helt ärligt bryr jag mig inte så mycket. Det är ju "bara" D-vitamin. Har inte allt för låga värden och MS har jag ju redan så lär ju inte få det igen på grund av D-vitamin brist.
Sen tar jag inte heller sömntabletterna då jag inte tyckte jag fick någon bra effekt av dem.
De hjälpte mig inte att somna och nästa dag fick jag bara svårare att ta mig upp och kände mig "bakis" hela dagen.
Och tar jag dem när jag är trött och kan somna av mig själv, för att inte vakna under sömnen så kan jag sova i ett dygn för jag är så trött dagen efter. Så jag vet inte om jag kommer ta de där dropparna av Theralen. Känns överflödigt att ta en medicin för att en annan medicin som jag inte ens vill ta ska fungera.

Usch vad jag hatar mediciner alltså.
En medicin mot sjukdom. En medicin för biverkningarna av den första medicinen och sen en tredje för att få den andra att fungera.
Kommer det någonsin ta slut liksom?

Jag vill inte tillbaka till tiden då jag åt 40 tabletter om dagen. Det får bara inte bli så igen. Enda anledningen till att jag ger detta en chans är väl just för att självmordstankarna skrämmer mig. Just nu är jag rädd att min psykiska ohälsa skulle kunna bli dödlig om jag inte tar mig ur den svackan jag befinner mig i.
Annars hade jag nog vägrat all psykofarmaka.

Men nu är det bara att bita i det sura äpplet och ta de där jäkla tabletterna

 

Kent Johansson

28 maj 2018 22:45

du ser verkligen nedstämd ut ! snacka om att utnyttja vårdens resurser att ta massa sömnmediciner, psykofarmaka etc och se så glad ut. Livet suger så är det bara, för många människor. det går ej att behandla med tabletter. Sluta med en gång bara ett tips om du verkligen vill bli frisk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...