En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 6 september 2018

¯\_(ツ)_/¯

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv?

Är det såhär det ska vara? 


Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet.

Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ångesten som river i bröstet, oron som gör att jag ligger sömnlös i timmar, paniken som väcker mig när jag väl lyckats somna. Sorgen som ligger som en tjock, svart kletig tjära inom mig och gör allt så tungt. 

Smärtan i kroppen som ständigt gör sig påmind, den eviga tröttheten som jag aldrig kan bli av med,  orkeslösheten som gör det omöjligt att ens klara av de enklaste vardagsuppgifter. 

Att inte kunna lyfta något över huvudet utan att känna sig döende, förstår ni hur handikappande det är? Bara att sätta upp en hästsvans får mig svimfärdig och myrkrypningarna i armarna är så fruktansvärda.

Känsligheten mot värme som gjort att jag varit helt isolerad i min lägenhet under hela sommaren, oförmögen att lämna den. 


Har ni förresten tänkt på hur mycket vi egentligen har i våra liv som är varma? Det var inget jag någonsin reflekterat över innan jag drabbades av MS.

Jag kan inte stå vid en spis mer än några sekunder innan jag är överhettad, att dammsuga är ett helvete för varmluften som blåser ut ut dammsugaren värmer rummet väldigt fort. Att dammsuga är ju dessutom fysiskt ansträngande vilket även det gör att man blir varm. Jag kan inte vistas i en tvättstuga med torkskåp eller torkrum igång eller vara i ett badrum där en dusch är igång eller någon precis duschat varmt. 

Till och med mänsklig närhet är jobbig! För blir jag varm, ja då mår jag så extremt dåligt!


Och hur jobbig och handikappande min MS än är, så är det egentligen ingenting mot min psykiska ohälsa. Men den är svårare att prata om, svårare att beskriva. 

Stressen och pressen att försöka leva ett "normalt" liv, trots att det är dömt att misslyckas kväver mig. Önskan om att bara få vara kapabel att ta hand om mig själv är så stark, men trots det går det inte. 

Att som vuxen kvinna inte kunna bre sig själv en smörgås när hon är hungrig för att hennes psykiska ohälsa stoppar... fattar ni hur fucking jävla förnedrande det känns? Jag känner mig så värdelös, patetisk och oduglig. Jag har liksom ingenting att komma med.


Jag kan ingenting, orkar ingenting, gör ingenting. Sitter bara och ruttnar bort i min ensamhet och knappt ens det orkar jag med. 


ensamhet..


Jag har så mycket människor runt omkring mig, men ändå känner jag mig så otroligt ensam.

Det finns liksom ingen som jag känner mig trygg med, ingen jag känner att jag kan prata med, ingen jag vågar släppa nära. 

För jag har blivit så fruktansvärt sårad av personen jag en gång litade på mest av allt i världen. 

Så nu litar jag inte på någon! Jag kan inte, det är en spärr som gör att jag inte vågar släppa någon så nära igen. 

Jag känner mig så trasig, som om jag aldrig någonsin kommer kunna ha en normal relation efter allt som hänt. 

Dömd att förbli ensam och olycklig resten av mitt liv, oförmögen att finna mening i livet. 



Nervsmärtor, myrkrypningar, brännande hud, domningar, känselstörningar, yrsel, balansproblem, huvudvärk, värmekänslighet, feberkänsla, illamående, problem med urinblåsan, fatigue, depression, ångest, flashbacks, panik, koncentrationssvårigheter, hjärntrötthet, självhat, hopplöshet, självmordstankar.. det är min dagliga kamp. En kamp jag känner allt mer att jag håller på att förlora.

För hur gör man ens för att finna motivationen att kämpa när man inte längre har något att kämpa för?  


Ibland undrar jag varför jag ens ska fortsätta leva? Jag är bara en belastning för mina närstående och för samhället. Bidrar inte med någonting, har inget syfte, ingen funktion. 

Jag är skräp, jag är trasig.. och vad gör man med trasiga saker som inte går att laga? Jo man slänger dem. 

 
 
Ingen bild

Tommy Vaara

Fredag 7 sept 02:26

Jag önskade du bodde närmare, vi kunde gått nere vid havet känt vindarna blåsa i våra hår, se vågorna piska mot stenarna, ta foton, fika nere vid hamnen, se båtarna som står stilla, göra löjliga saker utan o bry om vad folk tycker, kanske ger varandra en lycko kram, kanske vågar ge dig en gammal dags kyss på dina röda kinder som du fått från havet's vindar. Går hem o spelar Resident Evil hela natten, dricker kaffe e vad du nu dricker men jag skall skaffa det. Sover i sängen när nattens skugga kommit in, prata om livet, kanske vågar röra din kropp e kanske bara smeker dina öron snibbar lätt o känna den fina doft från ditt hår. Du kan få krama min flodhäst Rutger ifall du är osäker, men kramar du mig när jag ligger på sidan så kommer jag i himmelen för jag har inte känt mjuka händer på länge o känner mig trygg att man inte behöver ha ett sex pack för o vara vacker för nån. Nu äta soppa o se film, massa kramar till min kurviga prinsessa.

 
Ingen bild

Kärleken

Måndag 10 sept 20:07

Du är värdefull för oss som inte syns. Onanera mera, är mitt förslag, och dela med dig av din självkärlek.

 
Ingen bild

Mello

Torsdag 13 sept 00:45

Tommy du skrämmer henne nog mer en att hjälpa henne . Istället för att säga något som höjer upp henne försöker du se din chans att utnyttja henne jävla ÄKEL GUBBE!! Uche

 
Ingen bild

Emelie

Lördag 15 sept 18:05

Är så otroligt ledsen över din situation och nästan ännu mer ledsen för att du blir sexualiserad i din egen blogg när du skriver om din psykiska och fysiska ohälsa. Det är vidrigt. Du är värd något och trots dina funktionsnedsättningar har du något att komma med du med som inte är din kropp (som din skrivtalang, till exempel!).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Av Sara Modigh - Onsdag 13 juni 01:15


Jag känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. Jag känner mig så kluven i allt. Som om jag består av två delar som hela tiden bråkar. En del av mig är så trött att jag knappt kan fungera, men den andra delen kan inte sova för jag...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se