Direktlänk till inlägg 5 januari 2019
Jag har haft en väldigt tuff tid nu det senaste, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det mer än att jag har haft det väldigt jobbigt. Förmodligen mer jobbigt än vad många tror. Jag känner inte riktigt att jag kan vara ärlig med hur jag mår av rädslan för hur människor i min omgivning ska reagera, rädsla för vad psykiatrin skulle göra om de visste.
Förra året var ett väldigt destruktivt år för mig, jag skadade mig själv på många olika sätt och tillslut kraschade jag totalt.
Det är svårt att prata om det, jag känner ju hela tiden att jag måste hålla upp skenet, hålla masken, inte visa hur dåligt jag mår. Vilket är en av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket. Jag har inte velat spy ur mig all min skit över andra.
Det känns som att jag måste vara inspirerande och duktig. Visa mig stark och övervinna min psykiska ohälsa. Men i verkligheten är det tvärt om, det är den psykiska ohälsan som vinner över mig.
Det känns som att det jag skriver måste vara produktivt och hjälpsamt för andra.
Men sanningen är ju att jag startade den här bloggen för min egen skull, just i syftet att ventilera mina känslor och tankar.
Jag har bloggat i tio år nu, det är en väldigt lång tid och bloggandet har fört med sig så många bra saker och jag är otroligt glad över den plattformen jag har och att jag fått chansen att prata så mycket om psykisk ohälsa inför en så stor publik.
Men det är ju också därför jag känt behovet att dra mig tillbaka i skrivandet nu när allt går utför.
Jag vill ju inte att någon ska se hur illa det är.
Så jag håller allt inom mig och jag är väldigt bra på det, inte många som träffar mig skulle kunna se på mig hur dåligt jag faktiskt mår. De ser inte att jag för en timme sen självskadade, de ser inte att jag för en vecka sedan försökte ta mitt liv. De ser inte att jag inte vill leva mer. För jag gömmer mig bakom skratt och leenden så som jag alltid har gjort.
Mitt dåliga mående har gjort att jag har dragit mig undan mer och mer, isolerat mig själv och slutat prata med folk. För även om jag har masken uppe är jag rädd att mitt dåliga mående ska ta över, att det ska spilla ut på min omgivning och påverka dom runt omkring mig.
Det känns också som om det inte är någon som egentligen tycker om mig, utan att alla bara tycker att jag är lika värdelös som jag själv tycker. Jag upplever bara att jag är jobbig och i vägen, att jag inte riktigt duger.
Att då isolera sig själv från familj och vänner hjälper ju bara att bekräfta för mig själv att jag inte är värdefull. För konstigt nog tröttnar människor på en när man ständigt pushar iväg dem.
Det brukar alltid vara så i dessa perioder när jag mår som sämst. När jag slutar prata och drar mig undan, ja då försvinner de flesta människor ur mitt liv, fast det egentligen kanske är nu jag hade behövt dem som mest.
Men å andra sidan visar det ju också vilka få människor i mitt liv som verkligen finns där för mig.
De som hör av sig bara för att kolla att jag överlever dagen. De som förstår vad det är jag går igenom och kan ha översikt med att jag försvinner. De som vågar ta plats och bryta min isolation och verkligen övertygar mig om att de vill ha mig i sitt liv. Ni är guld värda!
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se