Skrev ju ett inlägg om män på Badoo för typ nått år sedan, där jag delade med mig av skärmdumpar på mystiska konversationer jag haft. Det inlägget blev ju rätt uppskattat och fick faktiskt en förfrågan för inte så länge sedan om att göra ett till. 

Vilket jag absolut kan göra. Det är alltid roligt att få uppskattning på något inlägg. 

Så nu har jag letat bland mina gamla chattar för att plocka fram några konversationer som man kanske skulle kunna skratta åt. 

För så som vissa beter sig, så är det bara rent utsagt skrattretande. Fast ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. 

Ibland förstår jag verkligen inte hur människor tänker när de skickar iväg ett meddelande eller bild till en oftast helt främmande människa. 

Jag får så mycket knäppa meddelanden så vet knappt vart jag ska börja. 

Men här är iallafall en chatt där en snubbe skrev till mig på min Facebook och blev väldigt upprörd för att jag "fetdissade" honom. 

Att tillägga kan ju vara att jag var något distraherad av annat som pågick, så när jag sa hejdå reflekterade jag inte ens över att det kunde tas som en diss. Jag var seriöst övertygad om att han bara sa hejdå. 

Men tydligen var det en "fet diss" att svara hejdå till någon när de säger hejdå. 

Han blockade mig på Facebook efter det där, men fortsatte att skriva på en annan app där han även blockade mig innan jag hann ta något skärmklipp, så hela den konversationen försvann.

Men det han sa vart något i stil med "Jag trodde du var annorlunda med tanke på din blogg. Men du är precis som alla andra" samt ett par andra medlande med arga ord om hur dum och ytlig jag verkade.

Jahopp. Så för att jag som gift var ointresserad, vilket han själv påpekade i början av chatten, så är jag "precis som alla andra ytliga brudar". Ja men då kanske man ska sluta försöka ragga upp upptagna tjejer om man tar det som en diss att de inte är intresserade av andra (helt random) snubbar tänker jag. 😂

Här har vi ännu ett meddelande från en helt okänd människa, denna gången på Badoo

 "Konstigt", Ja verkligen jättekonstigt asså. För jag brukar ju vara sugen på att ha "6" med en främmande karl. Nej men seriöst, även om jag på riktigt hade vart sugen, så hade det suget försvunnit på en gång om någon skrev "6" istället för sex.

Sen finns ju även den här typen av meddelanden. Killar som bara "måste" dela med sig av oombedda bilder. Och i det här fallet tydligen inte uppskattade att jag inte ville ha hans bild. 

"Kan killar ha string", redan där visste jag ju vad som skulle komma. Det är inte direkt första gången en snubbe kommer med en fråga för att sedan skicka en bild. 

"Försökte överbevisa dig, men det gick inte", Jo jo försöka går ju alltid. Men kanske det är bättre att respektera andra människors åsikter. Vill du ha string, ha det för all del. Men skicka inte bilder på det till mig för jag finner det inte det minsta snyggt eller fräscht.

Precis som du har rätt till din åsikt har jag rätt till min.

Jag undrar verkligen hur vissa människor tänker. Här säger jag ändå rakt ut att detta är något som jag personligen inte tycker om. Och då skickar människan en jäkla bild på sin rumpa med stringkalsonger på. 

Lite förhandsinformation till nästa chatt då.

Är det något jag hatar på chattar så är det folk som frågar "Vad gillar du att chatta om". Alltså finns det någon tristare fråga liksom? 

Det enda som är värre är "Vad vill du chatta om". Hela det där "bestämma från början vad man ska prata om-grejen är så inte min grej. Jag föredrar samtal där man bara pratar och låter samtalet föra med oss dit vi kommer.

Så efter den där frågan kan man väl säga att mitt intresse för att fortsätta konversationen blev lite sådär.

Ännu en av anledningarna till att jag ogillar den där frågan "vad gillar du att chatta om" är för att det nästan uteslutande är snubbar som hoppas på att man ska säga att man gillar att chatta om sex. 

För det är följdfrågan i 99% av fallen. Så också i detta fallet. 

Så när den frågan kom försvann allt mitt intresse för en fortsatt chatt vilket kan ses i mina högst oseriösa svar. 

Och tillslut. Killen. Eller ska jag säga den strax över 60-åriga gubben som inte kunde ta att jag inte ville svara på hans meddelande. 

Ja men man tackar, man tackar, och Fuck You too ;) 

Helt seriöst, detta är alltså en gammal gubbe som blev helt butthurt för att en tjej som kunde vara hans barnbarn inte svarade på hans Tarzanliknande meddelande "Du fin..vill ses". 

Så ofta stöter man på dessa gamla gubbar som beter sig som tolvåringar. Det är helt otroligt. Man kunde ju tro att mognad skulle komma med åldern. Men så är inte fallet hos många gubbar på internet tyvärr. 

Censurerade inte heller namnet i den här chatten då jag ville påpeka det faktum att aldrig i hela min chattande historia har jag stött på någon som kallar sig "gentleman" som faktiskt skulle kunna klassas som en. 

Det är en av de största bevisen på att snubben är en äkta douchebag. 

Nu har jag tillslut fått en tid hos psykiatrin. Just nu känner jag mig inte särskillt glad över det. Jag har så svårt att lita på psykiatrin på grund av alla tidigare erfarenheter. 

Jag känner mig inte trygg inom psykiatrin, men då jag drabbats av denna försämring ansåg ju min neurolog att jag var tvungen att få en akuttid på psyk. 

Vilket skulle ha inneburit att jag skulle haft en tid hos psyk inom två veckor enligt henne. 

Men nu när jag har min tid har det gått nästan 6 veckor sedan remissen skickades. 

Sex veckor är en lång tid att vänta när det gäller en akut remiss tycker jag. Det gör ju inte direkt att det känns bättre. Sen att jag inte heller får komma till den mottagning som jag kan ta mig till å egen hand gör inte heller saken bättre. Men nu har jag iallafall en tid för "inskrivning". 

Men allt det här väntandet har ju medfört att jag har haft tid att älta det där med att behöva gå till psykiatrin igen. Jag är definitivt inte glad i iden att behöva gå dit. Jag är så rädd över vad de kommer säga och rädd för att jag åter igen kommer bli i tvingad massa mediciner jag inte vill ha. 

Jag hatar verkligen psykofarmaka. Det har ju bara förstört mitt liv, men säger man det får man ju bara svar att man inte hittat rätt medicin än. Jag har till och med blivit tvingad att ta mediciner jag inte ville ha med hot om att jag inte kommer få bli sjukskriven om jag "motsätter mig behandlingen". 

Så i flera år åt jag psykofarmaka som fick mig att må så fruktansvärt dåligt att jag mådde sämre än jag gjorde innan "behandlingen". Jag känner ju att jag trots att jag mår dåligt nu, så mådde jag bra mycket sämre när jag var helt nerdrogad. 

Just nu känns det bara obehagligt att behöva gå dit. 

Har en tid om en vecka och jag känner mig väldigt stressad över det. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig av detta möte, vad det är för person jag ska träffa och vad denne människa är för typ. Nä usch vad jag hatar detta. 

Önskar så att jag bara kunde få må bra och slippa all denna skit. 

Alltså den dagen då jag gick ut i den härliga solen i min nya sommarklänning och bara kände "åh vad tjock jag är", men inte på ett dåligt "jag hatar min kropp"-vis. Utan ett "shit vad mjuk, rund och härlig jag är"-vis. Varför kan man inte känna så jämt?
Att man bara vill brista ut i lycka över sina dallrande lår, sin cellulitfyllda rumpa och sin valkiga mage. 

Och den där underbara känslan av lycka över att inte skämmas över fettet som guppar i takt med mina steg. 

Jag måste bara säga att det är så mycket viktigare att älska sin kropp än något annat för vår hälsas skull. Att må bra i sig själv och inte begränsas av självhatet som vi blivit lärda sedan barnsben att vi ska ha. Jag menar att jag antingen hatar min kropp eller så gör jag det inte, och jag lovar att jag mår så mycket bättre och lever så mycket hälsosammare när jag älskar min kropp. 

För hatar jag min kropp kommer jag inte gå till gymmet, hatar jag min kropp går jag inte ut. Hatar jag min kropp blir jag så osäker på mig själv och min psykiska hälsa dalar fort ner till botten. 

Hatar jag mig själv så tänker jag inte på vad jag äter. Jag blir inte en hälsosam människa av att hata mig själv. Snarare tvärt om. När jag hatar mig själv finner jag inget värde i att behandla mig själv väl. Hatar jag mig själv försvinner jag in i depressionens dimma och självhatet leder till dåliga beslut.

Så varför varför uppmanas vi hela tiden att hata våra kroppar? 

Bara man använder ordet "tjock" om sig själv bli människor helt förfärade. "Nej du är inte alls tjock, bara lite *valfritt förmildrande ord för tjock", "Sluta säga så hemska saker om dig själv",

"Nej du är jättevacker". 

Ja, jag vet att ni menar väl när ni säger sådär, men det ni faktiskt säger med dessa kommentarer är att en tjock människa inte kan vara vacker. Att fett är dåligt och hemskt. Att man absolut inte får vara tjock eller ha fett på sin kropp. 

Det ni gör med dessa kommentarer är att befästa bilden av att feta människor inte duger som de är. 

Med dessa ord fråntar ni mig rätten att att älska min tjocka kropp så som den är. Ni tar ifrån mig rätten att må bra. 

Att vara tjock är inte det värsta en människa kan vara.

Det är en jättesvår fråga det där om aktiv dödshjälp, och rent spontant tänker man att det vore en självklarhet att få hjälp att avsluta sitt liv när man inte längre vill kämpa med en svår sjukdom.

I en perfekt värld skulle det ju vara ett jättebra alternativ. 

Men nu är inte världen perfekt och jag tror att det finns en stor risk att människor skulle känna sig pressade att ta valet att välja döden istället för att fortsätta leva och bara kosta staten pengar. 

För redan som det är idag får man som sjuk ofta höra att man bara är en parasit som kostar samhället massa pengar. 

Jag har hört fler gånger än jag önskar var sant att jag borde ta mitt liv för att jag inte är värld deras skattepengar. Tänk om dessa kommentarer haglade över någon som då bara skulle kunna skriva på ett papper och sen få en cocktail med läkemedel som tar personens liv. 

Jag tror också att den redan negativa bild på utsatta, funktionshindrade och sjuka människor i vårt samhälle kommer bli ännu mer negativ om aktiv dödshjälp blev laglig. 

Som sjuk känner man sig redan nu som en belastning för samhället och sina anhöriga, om det då även låg en förväntning om att man ska ta livet av sig med hjälp av vården kan personen känna sig tvingad att göra det valet. 

Det finns ju även en stor risk att patienten ångrar sig och sedan inte vågar säga ifrån. 

Även om man kanske ville dö i början finns det ju de som ändrar sig, och att säga ifrån i en sådan situation är inte alltid en självklarhet för alla. Jag skulle definitivt inte våga ändra mig i sista stund när man gått igenom massor för att det skulle ske. Jag skulle bara känna "att nu när jag ställt till med allt detta så får jag ju göra det då".

Väldigt många som försökt ta sina liv, till exempel människor som hoppat från Golden gate bridge och överlevt, brukar ju dessutom säga att de ångrade sig i samma stund de hoppade. 

Vem säger att ett assisterat självmord inte skulle ge samma känslor av att ångra sig? 

Jag tror dessutom att det kan finnas en risk att människor undviker att söka vård överhuvudtaget av rädsla att bli avlivade. 

Men det som skrämmer mig mest är nog att en legalisering av aktiv dödshjälp kan medföra ett minskat intresse för forskning. Om alla gamla och sjuka bara dör i dödshjälp behöver vi ju inga läkemedel mot smärta, ingen bot mot cancer och inga nya bromsmediciner för MS. 

Jag tror att aktiv dödshjälp är ett steg i fel riktning. 

Vi borde försöka bota människor, inte döda dem för det hjälper ingen på sikt. 

Sen kommer man även till den etiska frågan om vem det är som ska ha ansvaret för att se till att dessa människor dör. Vem vill ha en aktiv hand i att döda en annan människa? 

Hur påverkas den personal som måste sitta och titta på när människor tar sitt liv? 

Så nej, jag är inte för dödshjälp. Jag är för mer forskning och mer resurser till forskningen. 

Alltså det där med att skicka dickpics till totala främlingar, vad är grejen med det? 

Varför gör man det? Jag får bilder på snoppar skickade till mig nästintill dagligen då jag är aktiv på internet. Hade jag fått en tia varje gång jag fick en dickpic hade jag fan vart miljonär vid det här laget. För helt ärligt så har jag fått dessa bilder skickade till mig så länge jag kan minnas.  

Men jag förstår fortfarande inte hur dessa killar tänker. 

Vad är det ni är ute efter, vad tror ni att ni ska få för respons? 

Har en brud någonsin sagt "Åh vilken vacker snopp den måste jag ha!", när ni skickar dessa bilder? 

Tror ni att ni har en magisk kraft i snoppen som ingen tjej kan motstå? Eller är ni bara ute efter att bete er som svin genom att leka moderna blottare?

Kanske känner du att du måste du hävda din manlighet och din dominans genom att sexuellt ofreda kvinnor på nätet? Eller tror du att det är en slags komplimang till mig när du stoltserar med ditt bultande stånd framför mina ögon? 

Oavsett anledning...BARA SLUTA!

Något jag upplever som väldigt smärtsamt är när människor som lever i närheten av någon med psykisk ohälsa, uttalar sig negativt om personen ifråga.
När anhöriga till exempel skriver på öppna forum om hur synd det är om dem för att deras kompis/partner/syskon, förälder.. inte blir frisk, inte lyssnar på råd, inte orkar umgås, alltid är ledsen och så vidare i oändlighet. Alltid med en anklagande ton som om personen väljer att fortsätta vara sjuk. Som om det är ett val att vara deprimerad.

Det sista man behöver som psykiskt sjuk är kommentarer som berättar om hur jobbig och värdelös man är. Det gör verkligen ont och ger en enorm osäkerhet som bara bidrar till mer stress och psykisk ohälsa i längden.

För ett tag sedan läste jag till exempel det här på Jodel:

"såååå trött på min kompis", "hon börjar alltid lipa",  "lackar ur och gråter", "hon vill inte ta emot hjälp", "hon är deprimerad", "orkar inte hennes negativa energi"

"när jag erbjuder mig", "jag lägger all min kraft", "JAG har kämpat i 7 månader"

Kanske jag läser in för mycket i sådana här kommentarer på gurnd av min egen problematik och erfarenheter. 

Men när jag ser detta blir jag faktiskt upprörd. Jag tycker inte att det känns rätt och jag tycker definitivt inte att detta låter som en fin och fantastisk vän som vissa tyckte i denna Jodel. 

Jag ser bara en frustration över att hennes kompis "vägrar bli frisk" från en depression. 

Jag ser också ett väldigt egocetretat sätt att se på en väns sjukdom. 

Med allt tjat om hur mycket hon kämpar istället för insikten över hur mycket hennes sjuka vän faktiskt måste kämpa med sin depression. 

Kommentarerna till detta inlägg gjorde ju inte precis saken bättre heller. 

"dumpa", "Lämna henne..sjuk människa", JA hon är sjuk. Och hade det inte vart en psykisk sjukdom hon hade så hade ni ju aldrig skrivit sådär eller hur? 

Ni som följt mig i hundra år har kanske läst detta inlägget tidigare

"Psykiska VS Fysiska sjukdomar". Ett inlägg där jag verkligen visar hur stor skillnad det är när någon skriver negativt om en fysiskt sjuk respektive en psykiskt sjuk person. Till och med SAMMA person svarade i bägge trådarna. Läs gärna det inlägget även om det är gammalt

"Glöm inte bort att fokusera på dig själv, du är viktigast", jag tycker inte TS gör något annat än att fokusera på sig själv och hur hon påverkas av att någon annan är drabbad av en sjukdom. 

För i denna Jodel är det en väldig "skylla på den sjuka och tycka synd om sig själv"-attityd. 

Speciellt kommentaren "Jag har kämpat i 7 månader", för hur mycket du som närstående än kämpar så har du alltid ett val. Du kan ta en paus från sjukdomen, du behöver inte känna symptomen..bara höra dem. Du lever inte med tyngden av en depression dygnet runt, du ser bara en deprimerad människa den tid du väljer att spendera med personen som är drabbad.

Jag menar inte att förminska någon annans känslor, för jag förstår verkligen att det är jobbigt att stå som anhörig och vara helt maktlös och frustrerad. Jag förstår att det är tufft att se någon man älskar bryta ihop och gå in i sig själv.

Jag inser att det är skitjobbigt när man försöker göra allt man kan för att få en person att må bättre och det ändå inte fungerar.  

Men det är lite det som är grejen. Det är en attityd som säger att en psykiskt sjuk människa inte kämpar tillräckligt, man blir frustrerad för att personen inte blir frisk. Man säger oavsiktligt att personen väljer att fortsätta vara sjuk för att den, till exempel inte vill bli tvingad till att söka ett jobb när man är deprimerad och inte ens kan ta sig upp ur sängen. 

Förstår ni hur jag menar? Ibland känns det som om den anhöriga helt saknar förståelse för hur en sjukdom fungerar, och blir frustrerad på den som är drabbad. Det är det jag hatar!

Att människor blir frustrerade över en annan persons sjukdom och de symptom den ger. Som att de tar det som en personlig förolämpning att deras närstående inte slutar vara sjuk. 

Jag tänker att det beror på att människor fortfarande inte riktigt ser psykisk ohälsa som "riktiga" sjukdomar.  Det finns inte samma respekt och förståelse för psykisk ohälsa som det finns för fysiska sjukdomar. 

Jag har till exempel inte fått höra något liknande om min Multipel Skleros.

Och även om det kanske existerar så ser iallafall aldrig jag denna typen av kommentarer när det gäller fysiskt sjuka personer. 

Aldrig är det någon som är sur över att deras vän inte blir frisk från sin cancer fast de har hjälpt hen så mycket. 

Jag ser aldrig någon som skriver irriterade inlägg på Facebook om hur deras kompis är så tråkig som aldrig blir frisk från sin förkylning. Eller människor som är upprörda för att deras vän inte skärper till sig och slutar ha diabetes. 

Men väldigt ofta ser jag detta när det kommer till psykisk ohälsa. Som att många fortfarande tror att man väljer om man ska vara psykisk sjuk eller inte. 

Jaha ja, de där sömntabletterna var ju inte mycket att hurra för. 

Var jätterädd för att ta dem, för jag tänkte att jag skulle somna fort och sova djupt hela natten, och då skulle jag säker bli beroende av dem för att kunna sova överhuvudtaget.

Minns en medicin jag tog förut som jag sov så bra på. Somnade inom en halvtimme-timme och sov hela natten. Men natten efter jag tagit den medicinen var jag ju så rastlös att jag inte kunde somna och sömnsvårigheterna jag har kändes dubbelt så svåra efter en natt med så djup sömn. Det var som om jag inte kunde sova på en vecka efter att jag tagit den medicinen.

Och den medicinen var inte ens en sömntablett, så när jag skulle ta en riktig sådan tänkte jag ju att jag skulle få sova bättre än jag gjort på flera år.

Men riktigt så blev det ju inte. 

Tog den första tabletten i förrgår vid klockan ett på natten då jag inte lyckats somna eller ens bli sömnig än. 

Låg i en och en halv timme och hade fortfarande inte ens blivit sömnig så tog en andra tablett enligt läkarens ordination och låg i ytterligare några timmar innan jag kunde somna. 

När jag väl sov vaknade jag ändå flera gånger under sömnen, så känns inte som jag sov så mycket djupare än vanligt. Sov dock lite fler timmar, men det kunde ha kvittat. 

För när jag vaknade och det var dags att gå upp, DÅ var jag så trött!

Alltså så seg som jag var igår har jag inte vart på många år. Det var ju hemskt! Orkade knappt lyfta armar eller ben. Dessutom så fick jag en besk smak i munnen som satt kvar i typ ett dygn efter att jag tog första tabletten. Riktigt otrevligt. Så nu har jag ingen större lust att ta tabletten igen. 

Känns onödigt att ta sömntabletter för att kunna somna om jag ändå inte kan somna av dem. 

Så denna "natten" sov jag mellan 12-15, för kunde verkligen inte somna.

Men känner mig iallafall piggare idag jämfört med igår. 

Tror inte sömntabletter är min grej helt enkelt. 

Måste försöka lösa det här på något annat vis om jag ska må bättre. 

Fy vad jag hatar mediciner! 

Att vara superkänslig för biverkningar och sjuk är fan ingen bra kombination alltså. 

Får ju oftast bara biverkningar och ingen positiv effekt av medicinerna jag provat genom åren. 

Så det är väl bara att uppdatera den allt längre listan med ännu en medicin som inte fungerar för mig. Den börjar nog bli rätt lång nu om man ska räkna med alla mediciner jag fått utskrivna genom åren. Önskar så att medicin kunde fungera för mig. Så mycket lättare mitt liv hade varit då.