När man beställer sin medicin på nätet så ser man verkligen hur tacksam man ska vara att vi har högkostnadsskydd här i Sverige. Jag hade aldrig någonsin haft råd med behandling om det inte vore för högkostnadsskyddet. Jag beställer ju min medicin på Apoteket.se, eftersom mitt apotek inte vill ta in min medicin (för att den är så dyr), och där ser man verkligen exakt ur dyrt det är med mediciner.   

Hade inte högkostnadsskyddet funnits hade jag haft en årskostnad på 205905.83 kronor för bara bromsmedicinen. Utöver den har jag ju även medicin mot migrän. 

Jag tänker också på den stora mängd medicin jag haft mot min psykiska ohälsa genom åren. 

Visst, ingen medicin har vart så dyr som bromsmedicinen mot min MS.

Men jag hade ändå varit ruinerad redan i högstadiet om jag hade behövt betala hela kostnaden själv. 

Borderline, ADHD, Asperger och så vidare. Diagnoser som ökat markant i samhället de senaste åren. Vad beror det på?
Är det en överdiagnostisering i dessa diagnoser som så många tycker? Eller beror det på att vi i dag har mer kunskap om psykisk ohälsa, och därför lättare kan identifiera problematiken? Beror det på att allt fler blir sjuka? Eller på att fler vågar söka hjälp för sin problematik? Kanske en kombination av allt?

Jag kan inte svara på det.

Men det jag kan säga är att ingen som lider av psykisk ohälsa vill få sin problematik förringad av en hobbypsykolog som tror sig veta bättre än den psykiatriker som faktiskt behandlat och gjort en ordentlig psykologisk utredning på personen ifråga.  

Att upprepade gånger få höra att diagnosen man har inte existerar eller att var och varannan människa som diagnosticerats med diagnosen inte alls har någon problematik på riktigt,

skadar mer än ni tror. Som den här kommentaren i en random grupp på Facebook.

Vadå "Jag hoppas ni inser vilken slasktrattsdiagnos det är"?  Vad har det med dessa människors problematik att göra? Vem är du att tala om att "långt ifrån alla som diagnostiserats har diagnosen". Hur kan du avgöra det? Hur många av dessa personer har du personligen gjort en korrekt utredning på? Jag gissar på noll! 

Sen den där kommentaren om att det är "populärt", att ha till exempel ADHD, bara för att fler och fler vågar vara öppna med sin psykiska ohälsa så betyder det inte att det är populärt att vara drabbad. 

Jag har aldrig fått höra någon liknande kommentar om min fysiska ohälsa. Inte heller sett sådana kommentarer om cancer eller diabetes bland alla forum och Facebookgrupper jag hänger i, trots att även det är sjukdomar som ökar i samhället.

Det känns som om detta är en kommentar skapad ur det faktum att det trots att det är 2017 fortfarande inte är 100% accepterat att prata öppet om psykisk ohälsa. 

Psykisk ohälsa är fortfarande inte riktigt respekterat som en "äkta" ohälsa och tas inte heller på så stort allvar som det borde.

Varför har man annars behovet att säga till någon att deras diagnos är ett skämt. att den inte är på riktigt och att de flesta inte alls kan ha den diagnosen. 

Det finns tyvärr fortfarande många som uttrycker att psykiska diagnoser inte kan vara en "diagnos", för "det sitter bara i hjärnan", det är "bara mentalt" och så vidare. 

Men det är så felaktigt. Först och främst, bara för att det är hjärnan som är drabbad betyder det ju inte att det man känner och upplever inte är verkligt för personen.

För det andra så tror jag att personer som uttrycker sig på detta vis saknar förståelse för vad diagnos betyder.

En diagnos är en benämning av ett tillstånd. En diagnos kan sättas på all problematik. Influensa är en diagnos. Men många tycks tro att "Diagnos" måste innebära en allvarlig obotlig sjukdom för att kunna klassas som en diagnos. 

Namnet på en diagnos, låt oss säga ADHD eller Diabetes typ 1, är bara ett namn för en samling av symptom. Dessa symptom tillsammans bildar ett tillstånd som kan diagnosticeras med hjälp av medicinska undersökningar, och namnet på den specifika kombinationen av uppvisade symptom blir alltså själva diagnosen.

Psykisk ohälsa är som vilken annan ohälsa som helst. Vem kan vittna bättre om det än jag som är drabbad av både psykisk och fysisk ohälsa. Jag vet att det är lika svårt att ta sig upp på morgonen när man har svår trötthet av MS som det är av depression. Jag vet att det är lika jobbigt att tampas med mentala monster som det är att kämpa mot fysiska. Jag vet att psykisk ohälsa är precis lika verkligt som fysik.

Och framför allt så vet jag att när man kämpar och kämpar mot en ohälsa, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt så behöver man få både förståelse och respekt från sin omgivning. 
Ingen mår bra av att inte bli förstådd, ingen mår bra av att inte tas på allvar och ingen mår bra av att bli förminskad och få sin problematik ogiltigförklarad av människor som saknar all kunskap. 

Ja, ni som har hängt med här länge har ju kanske minne av den där tanten som alltid snodde mina blogginlägg och lade upp dem på sin blogg som om det var hon som var upphovsmakaren till dessa texter. Hon som kallar sig själv bland annat "Mia Svensson" och oftast bloggar under en variant av namnet "Maria" eller "Annorlunda mamma".

Kvinnan som tidigare har hotat mig, kränkt mig och stulit från mig. 

Det är en vidrig människa, en av de vidrigaste jag stött på. Exakt hur vidrig hon är kan ni se i det här avsnittet av Stalkers som sänts på TV3

 
Man förstår ju att allt inte står rätt till hos den här personen, och jag har totalt ignorerat henne det senaste året. Men nu har hon börjat stjäla från mig igen och det är bara så tröttsamt!

Jag har verkligen fått nog av detta barnsliga och illvilliga beteende från denna tantens sida.

Gång på gång har jag förklarat för henne hur ont det gör att få något som man lagt hela sin själ i taget stulet och använt så nonchalant av en total främling. 

Den här "Mia" saknar all respekt och empati, allt hon brinner för är att förstöra liv och skapa drama.

Trots att vi med hjälp av bloggplatsens support lyckades få hennes blogg avstängd, kommer det bara upp en ny blogg igen kort där efter. 

Hon är som ogräs som ju mer man kämpar mot växer mer och mer. 

Kommer detta beteende att fortsätta så som det gjorde i mitten av 2015, så kommer jag göra en polisanmälan för brott mot upphovsrättslagen och för att hon har brutit mot copyrightlagen. 

Jag har varit oerhört tydlig med att mina texter är min egendom och de får inte användas utan mitt godkännande, något som den annorlunda mamman aldrig någonsin skulle få!

Jag vill också varna alla som råkar komma i kontakt med denna människa att vara försiktiga och inte tro på ett enda ord av det hon skriver! 95% av all text på hennes bloggar är stulet material och det hon skriver med egna ord är oftast rena lögner.

Mitt hjärta känns så kallt och stelt, jag kan inte känna annat än hat och avsky. 

Jag äcklas och mår på riktigt illa. Mitt hjärta är krossat och allt jag känner är sorg.

Sorg över det som har varit och sorg över det som komma skall.

Jag har en känsla, en lust att bara slita ur mitt hjärta ur bröstkorgen i hopp om att smärtan då ska försvinna. Att jag då skulle kunna gå vidare med mitt liv och känna frid. Kanske även lycka igen. 

Jag vet inte när jag var lycklig senast, jag menar så där lycklig och glad att det håller i sig i dagar, veckor kanske även månader. Är det ens en möjlighet? 

Jag är sällan glad nu för tiden, jag ler och skrattar, jag finner vissa stunder trivsamma.

Men överlag är allt mörkt och tillvaron känns rå och kall. 

Vad gör man med alla dessa känslor, hur kommer jag ur detta tillstånd? 

Hur lär jag mig själv att älska igen, hur gör jag för att förlåta mig själv, hur gör jag för att kunna känna mitt eget värde och acceptera mig själv så som jag är? 

Hur göra för att orka resa mig igen, hur gör jag för att få tillbaka min styrka? 

Så många frågor men inga svar.....

Ju sämmre jag mår, desto tjockare blir jag. Vikten ökar mer och mer och snabbare och snabbare. 

Sen jag började med Gilenyan har min ångest och nerstämdhet ökat markant och med det lusten och orken att göra något över huvudtaget. 

Jag ligger eller sitter framför en skärm hela dagarna, för det är det enda jag klarar av. 

Mina rutiner är helt åt helvete, sover bort hela dagarna och är vaken hela nätterna, äter bara dålig mat på dåliga tider.

Jag chattar mycket och det har jag pratat om tidigare här i bloggen. Jag chattar för att jag är väldigt ensam om dagarna. Som sjukskriven får jag inte särskilt mycket social kontakt med människor. Att kunna socialisera med människor känns viktigt för mig, men oftast mår jag ju för dåligt för att orka lämna min lägenhet så internet är den plats där jag lever.

Det är här jag spenderar den mesta delen av min tid. Jag bloggar, kollar Youtube, hänger på Facebook, följer tv-serier, Kollar på Twitch sändningar, spelar CS:GO och jag chattar med folk.

Men när man som tjej finns med på diverse chattsajter händer det att man får en del otäcka meddelanden. Vissa värre än andra.
Men det är sällan dessa meddelanden ger mig ett så stort obehag, som det som denna mannen skrivit gav mig.

"Jag vet var du bor"

Det är så fantastiskt obehagligt att en gammal gubbe i princip hotar med att dyka upp på min tröskel. Att han tjatar trots flera nej, "Snälla rara", "En natt snälla", "en gång är väl inte så farligt?".
Alltså snälla lilla gubbe, vem i hela friden uppfostrade dig?

Lär dig vad ett nej betyder och framför allt, lär dig att respektera och acceptera det nejet!
Jag brukar verkligen inte hänga ut folk på min blogg, men jag är på riktigt rädd att denna vidriga individ kommer att sitta utanför min ytterdörr en vacker dag.
Det hjälper ju inte heller att det åter igen är totala främlingar som letar upp mitt telefonnummer och ringer och skickar SMS till mig, det gör ju liksom att jag känner att från det kanske steget inte är så långt till att faktisk åka hem till någon.

Jag är alltså rädd att Bo eller någon annan galen snubbe faktiskt kommer dyka upp.
Hur tänker man när man letar upp en total främlings telefonnummer, har jag inte personligen gett dig mitt nummer så ska du inte ha mitt nummer. Hur tänker ni som precis som Bo här, skriver till tjejer att "ni vet vart dem bor"? Det är så fruktansvärt obehagligt och läskigt rent utsagt att ni gör på det viset. Ska inte jag kunna få känna mig trygg med att ingen galning dyker upp hemma hos mig bara för att jag är med på en chattsida? Vad rättfärdigar er att säga så till mig?
Det är samma sak som med telefonnumret, har jag inte personligen berättat min adress så är du fan inte välkommen hit!

Då var det nya året äntligen här, men dess start har inte varit den bästa för mig. Jag har inlett det nya året med att gå och bli förkyld. Vad är det med mig och att alltid lyckas bli förkyld till nyår?

Jag vet inte hur många nyårsaftnar jag legat till sängs med super-dunderförkylningar. Jag blir i princip aldrig förkyld, men när jag väl blir det så är det nästan alltid kring nyår.

Men jag har i alla fall börjat återhämta mig en aning nu. Känner mig inte riktigt lika påverkad av förkylningen längre. 

Det är ingen hit att blanda förkylning med MS faktiskt. Förr kunde jag utan problem göra saker trots min förkylning. Men sen jag fick min MS har förkylningarna slagit mycket hårdare. Det triggar igång en massa restsymptom från gamla skov, jag blir trött, vinglig, får så ont i kroppen, myrkrypningar i benen och den där värmekänsligheten som jag alltid har tycker att ALLT är för varmt. Så jag har till största delen sen jag blev sjuk, legat i sängen under min takfläkt med en kall blöt handduk över pannan. 

Men jag lyckades ta mig ut en liten sväng runt tolvslagen på nyårsafton och fira lite, det kändes ju skönt det i alla fall. 

I övrigt så har jag väl haft ett bra slut på året. Firade jul med familjen och det gick så bra så, allt löste ju sig tillslut. Har lite dåligt samvete över presenterna, men som jag sa så får de vara nöjda med vad de får när det inte finns någon framförhållning. Det är ju liksom inte presenterna som är det viktigaste.

Jag hade klarat mig bra utan paket och all den stress det medför. 

Sen har jag faktiskt haft fullt upp enda sen julafton. Vi började ju med att fira jul hos min moster, och sen på kvällen firade jag och syskonen hemma hos mig. På juldagen var jag hos svärföräldrarna och firade med den sidan av familjen och på kvällen gick vi ut på krogen. Var inte lika mycket drag som det brukar vara, kanske för att det var en söndag? Men jag hade i alla fall roligt, nästan för roligt. 

Nästa dag jobbade Jakob och det var tur det, för jag lyckades bli bakis för första gången i mitt liv. 

När Jakob sen kom hem på eftermiddagen kom hans syskon och vi spelade spel en stund, det var väldigt trevligt. Sen den 27, 28, 29 var jag på Eventlan :D

Där jag spelade massor av spel, bland annat GTA 5, det tyckte jag var kul. 

Men det var nog också där jag lyckades dra på mig min förkylning, både jag och min ena bror var förkylda den 30 när vi skulle fira jul med pappa, farmor och farfar. Men vi hade trevligt där ändå.

Alltid kul att träffa släkten lite, och kunna umgås. 

Men när jag kom hem på eftermiddagen var jag så slut att jag sov i nästan ett dygn, vaknade bara några gånger av förkylningen. Men det var en välbehövlig sömn. Jag sov från åtta på kvällen till tre-halv fyra nästa eftermiddag. Tog lite Ipren och nässpray och när Jakob kom hem från jobbet vid halv tio gjorde vi oss i ordning och åkte ut och firade nyår i ett par timmar. 

Sen har jag bara legat hemma och varit sjuk sen dess.