Fan fan fan fan! Idag är jag då inte särskilt lycklig måste jag säga.

Jag har varit hos neurologen idag och pratat med läkaren där. Vad där för att göra min vanliga halvårskontroll. Under mötet så fick jag veta att jag måste sluta med Tysabri nu med en gång, för jag har alldeles för hög halt av antikroppar mot JC-virus i blodet. Det är därför inte längre säkert för mig att fortsätta få den bromsmedicinen, då risken för att drabbas av PML nu anses vara för hög. 

Jag visste ju att denna dagen skulle komma. Jag har vetat ända sedan jag blev JC-positiv att jag inte skulle kunna ha Tysabri för evigt. Men jag hoppades ju att det skulle dröja innan halterna blev så här höga. En kvinna som jag fått dropp samtidigt med en gång berättade att hon hade haft Tysabri i åtta år trots JC-virus.

Själv har jag bara haft droppet i ett par månader sedan man såg på blodproverna att jag fått JC-viruset och redan nu är riskerna för höga för att jag ska kunna fortsätta.Fan också! Varför var jag tvungen att få det där satans viruset? Det är så himla orättvist. Kan inget någonsin gå bra för mig?

Jag har trivts så bra med Tysabri och den har fungerat så bra för mig. Det har blivit en bra rutin som jag känner mig trygg med. Var fjärde vecka kunde jag ta bussen till sjukhuset för att få mitt dropp och sedan åka hem igen. Droppet tog en timme och sen var det klart. Jag har tyckt att det känts skönt att ha kontakt med vården så regelbundet, det har varit tryggt och jag har känt att alla har haft full koll på mig och min MS. Jag har kunnat prata med sjuksköterskorna som gett mig droppet om hur jag mår och dela alla tankar och funderingar. Trettiotre gånger fick jag det där droppet innan min kropp sa ifrån och nu är det över.

Nu bryts allt och jag måste börja om på nytt med en ny rutin och en ny medicin.
Mabthera heter den, och den är en form av cellgift. Den kommer också att ges som ett dropp, men det där droppet tar sex timmar att ge.  Sex timmar i sträck på sjukhuset känns riktigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska klara av det. Men förhoppningsvis (beroende på hur fort cellerna återskapas) kommer jag bara behöva ta den bromsmedicinen en gång i halvåret. Men samtidigt så innebär en gång i halvåret mindre kontakt med vården och en större känsla av ensamhet. 

Jag minns så väl den där första medicinen jag hade. Den när jag gav mig själv en spruta varannan dag.

Hur ensam jag kände mig i allt. Jag fick min diagnos och blev hemskickad med ett recept i handen.

Sen satt jag bara där och injicerade bromsmedicin i mig själv i min ensamhet. 

Jag har förvisso levt med diagnosen längre nu och jag kanske inte kommer känna mig så ensam som jag gjorde då. Men det känns ändå ledsamt att tänka på att jag kommer gå månader i sträck utan kontakt med vården. 

Just nu känns det faktiskt väldigt jobbigt, jag ville ju verkligen ha Tysabri så länge som möjligt och det känns skit att det redan är uppe i så länge som möjligt. Hur kommer den nya medicinen fungera? Kommer jag få massa biverkningar. Det verkade på läkaren som denna medicinen är lite jobbigare för tydligen måste jag få massa mediciner innan själva droppet, som till exempel kortison, för att motverka alla biverkningar som man kan få. Det låter dessutom så otäckt med en medicin som går in i blodet och dödar massa celler. 

Så nu väntar jag bara på att få en tid till sjukhuset, sen kör den nya behandlingen igång. 

Jag känner mig ganska rädd. Tycker inte om förändringar och framför allt så tycker jag inte om att inte veta exakt vad som kommer hända eller hur jag kommer må. 

Jag har ju fått så bra hjälp av Tysabri och det vore förkrossande om jag kommer bli sjukare nu när jag tvingas byta medicin. Det skrämmer mig också att inte veta vad som kommer hända om denna medicin inte heller fungerar. Vad ska man göra om jag inte tål den eller om den inte ger önska effekt?

Detta blir min tredje bromsmedicin sedan jag fick min diagnos i slutet av 2013. Det är i snitt en ny medicin om året, fortsätter det i de banorna så kommer det inte finnas några behandlingar kvar om ett par år. 

Men men, det finns inget annat att göra än att bita ihop och gilla läget. Tysabri är inte längre ett alternativ. För jag vill ju inte dö i PML. 

Jag får acceptera att det är så här det är, jag har de där viruset i kroppen och det är inget man kan göra något åt. Den nya medicinen kanske är ännu bättre och fungerar utmärkt. Jag får helt enkelt försöka att inte älta det där i onödan. Jag kommer i sinom tid få veta hur det blir med den nya medicinen. 

Men jag hoppas verkligen att jag inte kommer må så dåligt som jag tyvärr hört av andra att de har mått av Mabthera. 

Så jag har inget annat val just nu än att säga farväl till mitt älskade Tysabri :( 

En text jag skrev för fyra år sedan dök upp på mitt flöde, en text jag skrev inte ens två månader efter min mammas bortgång. Det är en text som rör upp så mycket känslor hos mig. 

"Att förlora sin mamma när man knappt blivit vuxen. Hur klarar man en sådan sak? Hur kan man någonsin komma över det och gå vidare?

46 dagar har gått sedan jag förlorade min mamma för alltid. Jag börjar inse att jag ALDRIG kommer få träffa henne igen. Jag blir helt kall inombords varje gång dem tankarna går igenom mitt huvud. Jag är ju bara 22 år. Min mamma ska inte dö nu. Hon kan inte vara död. Hon som alltid var så pigg och glad kan ju inte vara borta? Det är så svårt att tro på det.

Även fast vi har tittat på henne i kistan och även fast begravningen har varit så är det svårt att förstå. Det kan ju inte vart min inte ens 44-åriga mamma som låg där i kistan. Det måste ha vart nån annan. Min mamma är väl hemma och sjunger och dansar till radion. Hon är väl ute och går med Frodo. Hon är väl och tränar på Friskis och Svettis. Hon lever väl fortfarande?

Nej det gör hon inte. Innerst inne vet jag att hon är borta. Borta för alltid. Men någonting i mitt inre vägrar att inse att det är så. Det kanske är någonting inuti mig som vill skydda mig från den hemska sanningen. För jag kan bara inte tro det även fast jag vet att det är sant.

Någonting som man aldrig tänker på är hur mycket man faktiskt förlitar sig på sin mamma. Även fast jag flyttade hemifrån för lite mer än 3 år sedan så har mamma alltid varit en trygg punkt att förlita sig på. Man inser inte hur många gånger ordet mamma far igenom huvudet medans hon lever. Men nu, nu när man tänker så inser man hur ofta man faktiskt tänker på sin mamma. Till exempel." Vad ska jag köpa till mamma när hon fyller år". just ja hon finns inte mer. "Oj det får jag fråga mamma om" Det går inte för hon kan inte svara. Hon är borta för alltid. "åh den/det måste jag visa för mamma." Nej det går inte, hon finns inte mer. "Det måste jag berätta för mamma" Men det går ju inte, Hon har ju dött.

Det flyger sådana tankar i mitt huvud flera gånger varje dag. och varje gång jag tvingas påminna mig själv om att hon inte längre finns fylls jag av skräck. Jag kan inte andas. Jag blir helt iskall i kroppen. Jag får en klump i halsen och det känns som jag ska spy.

Hur kunde detta ske? Hur kunde min fina mamma dö så här plötsligt? Snälla låt mig vakna upp från den här mardrömmen!"

När jag skrev detta var allt så nytt. Jag kunde inte föreställa mig ett liv där min mamma inte levde. 

Det gick inte att begripa, jag kunde inte förstå hur min mamma inte längre fanns hos oss och aldrig mer skulle komma tillbaka igen. 

Döden är så slutgiltig, och det var först när den slog till och tog min mamma ifrån mig som det verkligen sjönk in exakt hur slutgiltigt det verkligen är. Det finns ingen hjälp, det finns ingen återvändo, det finns inget man kan göra. Mammas liv var över och mitt liv där jag hade en mamma hos mig tog slut i samma ögonblick hennes hjärta slutade att slå. 

Saknaden efter mamma är så stor att den blir fysiskt smärtsam. Ibland känns det verkligen som att jag inte står ut. Jag måste ha min mamma. Känna hennes varma omfamning och höra några tröstande ord viskandes in i mitt öra. 

Det jag saknar allra mest är att höra hennes röst, och det skrämmer mig så mycket att jag knappt ens kommer ihåg hur hon lät. Jag försöker föreställa mig hennes röst men det går inte. Det är bara enstaka ord och meningar som jag kan höra i hennes röst. 

Jag sörjer också alla de fina stunder som hon missar, och saknar att ha henne där. 

Det finns inga ord i världen som kan beskriva den saknaden man har efter en bortgången förälder. 

Det är ett stort ekande hål som aldrig kan fyllas. 

I min psykiska ohälsa så är det ångesten som varit mitt absolut största problem. Ett problem som hindrat mig i otroligt mycket. En envis och kraftig ångest som följt mig genom hela livet, och som jag har fruktat så otroligt mycket. En av de största anledningarna till min rädsla för ångesten har varit den där känslan av illamående. Känslan av att jag kommer spy.
Jag vet inte varför, men att spy är det absolut värsta jag kan tänka mig. När illamåendet kommer så känner jag att jag hellre skulle dö än att behöva kräkas.

Jag är så otroligt rädd för att kräkas att det går inte beskriva med ord den skräck jag känner så fort jag eller någon i min närhet mår illa. Får jag höra att någon jag träffat spytt så vill jag bara lägga mig ner på golvet och dö. För jag är övertygad om att jag blivit smittad av magsjuka. Mår Jakob illa får han inte ens vara i samma rum som mig och jag säger alltid att "blir du magsjuk får du flytta hem till dina föräldrar". För bara tanken på att jag eller någon som jag kan se eller höra skulle spy är det absolut värsta jag kan tänka mig. 

Många gånger när jag får deja vu får jag en känsla av att jag vet att det kommer sluta med att jag spyr. För jag känner ju igen allt och jag vet att det kommer leda till att jag kräks. Vilket så klart aldrig händer. 
Men ändå kommer den där fruktansvärda paniken.

Paniken och tankarna på att kasta mig ut genom fönstret för att undvika den totala katastrofen av att behöva kräkas. 

Jag var faktiskt så rädd för känslan av illamående att jag undvek min ångest i många många år just för att jag var så rädd att jag skulle spy av ångestattackerna. 

I de värsta perioderna av mitt liv hindrade denna rädslan mig till och med från att kunna borsta tänderna ordentligt. Jag fick kväljningar av att tandborsten "kom för långt in i munnen", och jag vågade inte borsta insidan av tänderna, för jag var övertygad om att dessa kväljningar skulle leda till att jag spydde. 

Jag tror att det är just den där rädslan för att spy som gör att jag så lätt får kväljningar, och så blir det till en ond cirkel.

Jag har även haft jättesvårt med maten. I långa perioder åt jag extremt ensidig kost. Jag åt bara en gång om dagen och samma två - tre maträtter om och om igen, för det var den enda maten som var säker i min hjärna. Jag mår väldigt ofta illa när jag äter mat, och har jag någon gång mått illa efter att ha ätit det, så vill jag aldrig äta det igen. 

Det blev tillslut så illa med ätandet att jag drabbades av kraftig näringsbrist, som lede till att min kropp inte längre kunde producera röda blodkroppar. Jag drabbades av anemi och blev riktigt sjuk. 

Jag blev inlagd på sjukhus och var tvungen att få en blodtransfusion för att få upp mina blodvärden som var väldigt låga. 

Men en vändning kom faktiskt när jag fick min svåra B12-brist. Jag mådde på grund av blodbristen väldigt illa och spydde ett par gånger. Så när jag blev inlagd på sjukhuset fick jag några tabletter utskrivna som skulle minska mitt illamående och hindra mig från att spy. Dessa tabletter blev min räddning, en gudagåva utan dess like. Jag tror inte läkaren som skrev ut den där medicinen hade tänkt sig att jag skulle använda medicinen på det sättet som jag gjorde, men den blev en krycka att luta mig mot när jag utsatte mig själv för ångestladdade situationer. När jag fick den där säkerheten att jag inte skulle kunna spy, blev ångesten inte lika otäck. Jag började utmana mig själv på många sätt och ångesten kunde inte hindra mig lika mycket. 

Jag vågade göra saker som jag inte vågade innan, jag kunde lära mig att gå utanför dörren, jag vågade följa med ut och handla och jag kunde lättare träffa släkt och vänner. 

Egentligen var ju inte dessa tabletter alls tänkta att användas på detta sätt, det var en självmedicinering.

Jag valde själv att ta de där tabletterna innan jag skulle göra något som jag visste skulle orsaka mig ångest. Jag vet ju att det var fel av mig och att man aldrig ska ta receptbelagda mediciner på annat vis än enligt läkarens ordinationer. Men det blev min räddning, jag tror inte jag hade vågat ta steget att börja utsätta mig för ångesten utan den medicinen som gav mig tryggheten att ångesten inte skulle kunna få mig att spy. 

Jag vet inte hur jag lyckades, men jag fick faktiskt min psykiatriker att skriva ut mer av de där tabletterna. Förmodligen för att han bara var en i den väldigt långa raden av läkare jag träffat inom psykiatrin, och att han inte riktigt hade koll på hur och varför jag hade vilka mediciner. 

Jag fick i alla fall ett nytt recept, från min läkare inom psykiatrin den här gången och jag har för mig att jag fick en rätt stor mängd utskriven. Så jag använde de där tabletterna och jag kämpade stenhårt mot ångesten. För med den här medicinen var den största skräcken över att få ångest borta och jag kunde fokusera på att härda ut och vänja mig vid dessa ångestfyllda situationer. Jag lärde mig hantera ångesten och efter många om och men efter mycket övning så började ångesten avta.

Men jag åt rätt mycket av de där tabletterna mot illamående, och efter ett tag började min kropp säga ifrån. Jag kunde inte längre hålla mig vaken efter att jag hade tagit en sådan tablett och jag var tvungen att sluta använda den där medicinen. Det var inte hälsosamt att använda en medicin mot illamående som krycka för att jag var så rädd för att ångesten skulle få mig att spy. 
Jag visste ju att den inte var till för att användas på det sättet och nu sa min kropp ifrån.
Så jag slutade tvärt att använda medicinen och jag har inte tagit den en enda gång till efter att jag bestämde mig för att sluta.
Ångesten känns jobbigare igen, rädslan för att spy är ju fortfarande den största skräcken i mitt liv.

Men de bitar jag har lyckats övervinna klarar jag ju av nu tack vare det stöd en liten tablett mot illamående kunde ge mig.

Min svåra sociala ångest som hindrade mig under så många år från att ens lämna min egna lägenhet är borta tack vare den medicinen. För det var vetskapen om att ångesten inte kunde få mig att spy som gjorde att jag vågade ta steget utan för min dörr. Det var den medicinen som gav mig en chans att bryta mig ur mitt ångestfängelse. 

Jag får väldigt ofta frågan om varför jag är sjuk, så jag tänkte att jag skulle berätta för er hur det ligger till och verkligen förklara för er hur det kommer sig att jag är sjuk.
Det är nämligen så här att en gång när jag var väldigt liten så öppnade jag ett paraply inomhus.

Tydligen så är det något som bringar väldig otur och i mitt fall ledde det till att jag blev såhär sjuk.

 

Okej, kanske inte! Men jag förstår ärligt talat inte riktigt vad människor menar med den där frågan.

Det var inte ens särskilt länge sedan jag skrev ett inlägg om detta. Men jag får den frågan så ofta och varje gång känner jag bara, vadå "varför är du sjuk"? Det är ju inte direkt som att det är något jag valt att bli eller på något vis sett till att bli.

Ett "varför", känns för mig som ett ifrågasättande och då också som att jag skulle ha något val i frågan. Vilket jag absolut inte har. Ett "varför" känns som en fråga som tvingar mig att rättfärdiga och förklara min anledning till att ha en sjukdom.

Men jag har ingen anledning till att jag är sjuk. Jag har drabbats av de jag har drabbats av, och enbart gud vet hur det gick till.  

Varför just jag har drabbats, hur det kommer sig att jag har denna sjukdom finns det ingen som vet.

För idag vet inte ens forskarna vad det är som ger upphov till denna sjukdom. 

Men ett "varför är du sjuk?", känns inte riktigt som frågan "hur kommer det sig att du blivit sjuk?", förstår ni hur jag menar. När man lyssnar på de där två olika frågorna så känns den ena mycket mer ifrågasättande medan den andra känns mer nyfiken på hur sjukdomen fungerar och vad som hänt.

Skulle jag få frågan "Hur kommer det sig att du blivit sjuk" skulle jag mer än gärna kunna förklara att det vet man inte idag. Det finns några teorier om vad som skulle kunna orsaka MS, men det finns fortfarande inga klara vetenskapliga bevis som kan styrka dessa teorier. 

Men när någon frågar mig "varför är du sjuk", känns det för mig som att jag måste erfordra en förklaring som legitimerar att jag är sjuk. Vilket jag absolut inte har någon lust till att göra.  

För jag ska inte behöva rättfärdiga eller bevisa min sjukdom för någon.

Men alltså vad är detta?!
Nu ligger jag i sängen med skyhög ångest igen. Jag fattar inte vad det är som är fel.
Jag känner mig så fruktansvärt frustrerad för jag borde logiskt sett inte ha någon ångest nu. Det finns verkligen ingen anledning till ångesten. Men ändå är den där och spökar.

Jag har haft en jättebra dag. Har umgåtts med en vän, varit ute och ätit med mina bröder och haft lite lyxig söndagskvällsmat med min man. Allt har varit helt perfekt hela dagen. När jag la mig i sängen var jag så trött att ögonen sved. Jag trodde verkligen att jag skulle somna fort ikväll. Men inte då. Ångesten bestämde sig för att hälsa på i full kraft denna natten också.

Det gör mig så ledsen att jag har såhär mycket oförklarlig ångest igen. Det har ju faktiskt vart lugnt rätt länge nu. Eller rättare sagt, jag har bara haft den där ångesten där jag vet varför jag har haft ångest. Men nu verkar jag falla tillbaka ner i ångestens mörka gap och ångesten slår till utan att jag kan göra något för att stå emot.

Det ilar så i bröstet att jag bara vill skrika rakt ut. Men ångesten har stulit min röst.
Jag har en känsla av rastlöshet i hela kroppen och jag känner frustration över att inte kunna bli av med den.

Varför blir det såhär?


Jag är så himla trött på den här skiten, alltså ni fattar inte hur trött jag är på det. Jag önskar så att jag kunde få leva ett friskt liv. Ett liv utan dessa bekymmer och problem som jag måste kämpa med var eviga dag.
Ett liv där jag kunde sova om nätterna och har orken att ta hand om mig själv.
Som det är nu har jag svårt att få något gjort överhuvudtaget, för allt känns så fruktansvärt motigt.

Jaha då ligger man här i sängen mitt i natten när man egentligen borde sova.
Men sömnen vill inte infinna sig, för min ångest är skyhög. Jag vet inte varför, så fråga mig inte.

Jag hatar verkligen att få dessa ångestattacker från ingenstans. Här ligger jag nedbäddad i min säng på väg in i drömmarnas land och två sekunder senare ligger jag klarvaken med svidande ångest i maggropen.

Jag önskar så att ångesten ville försvinna, jag önskar så att jag visste vad den berodde på och framförallt önskar jag att de där hemska självskadetankarna ville försvinna.
Det är inte ofta de tankarna kommer över mig, men när de gör det chockas jag av kraften i dessa tankar. Det skrämmer mig verkligen. Så nu ligger jag här och försöker skriva bort ångesten.
Det går väl si sådär, det är svårt att fokusera tankarna och det är svårt att få fram orden.
Men orden måste fram, jag måste få utlopp på annat sätt än att självskada.

Ångesten ilar inom mig, som ett stormande Ishav, ett monster utan dess like. Vad ska jag ta mig till?
Min kropp är trött, men min hjärna spelar mig ett spratt. Den ena hemska tanken efter den andra, och jag har ingen kontroll.
Jag försöker fokusera på att skriva, men tankar på död och elände överväldigar mig.

Jag stirrar in i skärmen som blir till en suddig gröt framför mina ögon, när jag ännu en gång förlorar mitt fokus och glider in i mina egna tankar. Jag förs bort till en fruktansvärd plats av ångest och katastrofer. Det är så svårt att slå mig loss och ta mig tillbaka till skrivandet. Men jag måste, jag får inte sjunka djupare in i det där svarta slukhålet fyllt av panik.
Varför kan jag inte hitta de där glada minnena, varför är det så svårt att tänka glada och positiva tankar?

Hur ska jag överleva natten när mina tankar är mörkare än mörkret utanför.

Varför måste livet vara så svårt, kan någon förklara det för mig? Varför är det såhär orättvis? Varför kan ingenting i mitt liv vara enkelt och smärtfritt?
Hur mycket mer kan jag orka med?

Kändisar är också människor, och precis som vem som helst kan de också drabbas av psykisk ohälsa. 

Kändisarnas liv idealiseras och många gånger tänker man att de liven som de lever måste vara så perfekta. De har pengar, de har kändisskapet, de får vara med i tv och tidningar.

Människor överallt ser upp till dem. Men livet är inte alltid så perfekt som det verkar vara för alla dessa personer som vi ser upp till. För när allt kommer omkring är de bara människor precis som du och jag. 

Psykisk ohälsa är skoningslöst och kan slå till va som helst, när som helst och det kan drabba precis vem som helst.

Men det är inte ofta kändisar pratar ut om sin psykiska ohälsa, därför vill jag passa på att uppmärksamma just detta Facebookinlägg som Wentworth Miller skrivit om sin psykiska ohälsa. 

Och för er som kanske inte är så bra på engelska eller har svårt för långa texter på engelska,  ska jag försöka översätta det han har skrivit. För jag tycker det är ett viktigt inlägg. 

"Idag fann jag mig själv vara objektet i en internet meme. Det är inte första gången.
Men den här skiljer sig från de andra.

2010, halvpensionerad från att skådespela, jag höll en låg profil för en rad olika skäl.
Först och främst, för att jag var självmordsbenägen.

Detta är en fråga jag sedan dess har skrivit om, talat om, delat med mig av.

Men på den tiden led jag i tysthet. Som så många gör. Omfattningen av min kamp är känd av väldigt få.
Skamsen och i smärta, ansåg jag mig vara skadat gods. Och rösterna i mitt huvud uppmanade mig på vägen till självdestruktion. Det är inte första gången.
Jag har kämpat med depression sedan barndomen. Det är en kamp som är kostat mig tid, möjligheter, relationer, och gett mig tusen sömnlösa nätter.

2010, vid den lägsta punkten i mitt vuxna liv, jag letade överallt efter lättnad / tröst / distraktion. Och jag vände sig till mat. Det kunde ha varit något annat. Droger. Alkohol. Sex. Men maten blev det enda jag kunde se fram emot. Räkna med för att ta mig igenom. Det fanns perioder där veckans höjdpunkt var en favorit middag och ett nytt avsnitt av " top chef. Ibland räckte det. Var tvunget att göra det.
Och jag har gått upp i vikt. Stor jävla affär.

En dag, ute på en vandring i los angeles med en vän, mötte vi ett filmteam som höll på att spela in en dokusåpa. Det var okänt för mig, paparazzis kretsade runt. De tog min bild, och bilderna publicerades tillsammans med bilder av mig från en annan tid i min karriär. "Hunk To Chunk." "Fit To Flab." Osv.

Min mamma har en sån där "vän" som alltid är först med att ge dig dåliga nyheter. Hon klippte ut en av dessa artiklar från en populär nationell tidning och mailade det till henne. Sen ringde hon mig. bekymrad.

2010, kämpar för min mentala hälsa, det var det sista jag behövde.

För att göra en lång historia kort, jag överlevde.
Och det gjorde även bilderna.
Jag är glad.
Nu, när jag ser den bilden av mig i min röda t-shirt, med ett sällsynt leende på läpparna, påminns jag om min kamp. Min styrka och min uthållighet när jag ställt inför av alla typer av demoner. Vissa inom mig. Några utan på.

Som en maskros upp genom trottoaren, jag kvarstår.

Ändå. Fortfarande. Trots.

Första gången jag såg den där memen dyka upp i mitt sociala flöde, så måste jag erkänna att det gjorde ont att andas. Men som med allt annat i livet, jag kommer att ge det en mening. Och den mening som jag avser tilldela till denna bild är styrka. Läkning. Förlåtelse.
Av mig själv och andra.
Om du eller någon du känner kämpar finns det hjälp att få. Nå ut. skriv. Skicka e-post. Plocka upp telefonen. Nån bryr sig. De väntar på att få höra från dig. Mycket kärlek. - W.M "

När ni läser mig blogg är det som om ni får en chans att ta ett steg direkt in i min hjärna och se små delar av alla mina tankar och känslor. Ni får se mitt innersta, både det ljusa, det mörka, det konstiga och det märkliga som rör sig djupt där inom mig.

Allt det här gör att jag är otroligt blottad och sårbar här på bloggen. För jag öppnar upp mig för totala främlingar. Främlingar som ibland inte kan förstå eller respektera det faktum att detta är min blogg fylld med mina tankar och känslor, inte en plats för diskussion om vad som är fel på mig eller mina åsikter. 

Att lämna ut sig själv på detta viset är inte lätt och en stor anledning till att jag gör det är för att det är så många som säger att de blivit hjälpta av att höra om andra som har liknande problem som mig eller liknande tankar och åsikter. Men även för att detta är min ventil, en plats för mig att få utlopp för de där tankarna och känslorna som spökar inuti min hjärna. Detta är min terapi och en zon där jag bearbetar allt möjligt som händer eller har hänt mig, en plats där jag ventilerar det som gnager inom mig. Det är en plats där jag kan lätta på trycket och på så vis hantera min psykiska ohälsa. 

Men det faktum att jag väljer att dela med mig av mina tankar och åsikter, berättelser ur mitt liv och framförallt om mina svåra stunder ger inte dig som läsare rätten att komma in här och kritisera mig som person. Berätta för mig hur det jag skriver om är fel, att jag tycker fel, att jag tänker fel eller att jag som person är fel på ett eller annat vis. 

Jag är den jag är, och det du läser här är små små delar av mig. Tycker du att jag är så "fel", så behöver du inte läsa på min blogg. Du behöver inte gå på den där rundturen i min hjärna och vrida och vända på det du hittar och sedan kritisera mig för det. 

Dessa kommentarer gör faktiskt att min lust att blogga försvinner, jag känner mig inte trygg att blotta mina känslor, min trygga plats för terapi blir istället en plats för ångest och sårbarhet. 

Kanske är det bara jag som är känslig, kanske tar jag åt mig för mycket. Men jag är så otroligt blottad här. Jag tror inte att ni som skriver dessa kommentarer, alltid anonymt dessutom, förstår hur det är att öppna upp sig så här mycket. Att dela med sig av tankar och känslor som man knappt ens vågar erkänna för sig själv. För hade ni förstått detta hade ni aldrig valt att skriva de där negativa sakerna till mig. 

För varenda negativ kommentar, även om jag aldrig publicerar dem, finns kvar inom mig. De etsar sig fast i mitt minne och varje gång jag faller finns de är inom mig och skriker. 

I mörkret är det era negativa kommentarer som håller mig i ett hårt grepp, ett grepp som gör det så svårt för mig att resa mig upp och ta mig tillbaka till ljuset. 

Det är inte acceptabelt att det ska vända sig av oro varenda gång jag ser att jag fått en ny kommentar, det är inte okej att jag går runt och mår illa varje gång jag postat ett nytt inlägg för att jag vet att de där kommentarerna kanske kommer. Det är verkligen inte okej att det som en gång var min räddning nu har blivit så otryggt att jag känner mig hämmad i mitt eget skrivande.  

Att jag inte längre känner lust eller ork att göra något med det som jag en gång brann så mycket för. 

Bloggen som under så lång tid var mitt allt har blivit en börda på grund utav okända människors hänsynslösa kommentarer. 

Skäms ni inte över er själva?