Detta inlägget blir väl lite i samma spår som mitt förra inlägg där jag skrev lite om hur vi döms efter vårt utseende. Att vi placeras in i fack baserat på fördomar om det utseendet man bär. 

Det känns verkligen som vi lever i en tid då allt och alla ska placeras in i fack, små lådor med fina etiketter där vi buntas ihop med alla andra med samma etikett. 

I tid och otid frågas det om vilka fack vi tillhör,

Är du heterosexuell? Är du en feminist? Är du polly eller monogam? Är du en hårdrockare? 

Är du pryd? Är du en gamerbrud? Är du EMO? Är du kristen? Är du en nörd?

Är du en kommunist? Är du en naturist? Är du en partypingla?  Är du en hipster? 

Tillhör du det här facket eller det där facket?

"Se så, placera dig nu i ett fack så vi kan döma dig efter förutfattade meningar kring människorna i detta facket." 

Nej tack, jag hatar dessa små lådor. Jag gillar inte känslan av att behöva placera mig i något fack. 

Jag är den jag är och den jag har lust att vara, men det som gäller just nu kan skifta från en dag till en annan. Just nu kanske jag känner mig som en "gamerbrud", jag spelar några datorspel och tycker det är jättekul. Men jag känner ingen tillhörighet i det facket och jag vill inte dömas efter de fördomar som finns i den där boxen där uppfattningen av alla "gamerbrudar" finns.  

För mig känns det som om dessa etiketter och lådor man placeras i enbart existerar för att man ska kunna dömas baserat på en ogrundad uppfattning om vem jag är. När man nämner ordet på ett av alla dessa fack så kommer en bild av en stereotyp baserad på fördomar och egna erfarenheter upp.  

Säger jag till exempel "feminist" kommer en viss bild upp, säger jag "polyamorös" så kommer det en annan bild. Dessa bilder är inte jag, jag är delar av mycket där "jag" är en stor samling och ett hopkok av delar från hundra olika "fack". Jag samlar det bästa av allt och håller mig sedan helst utanför.

Jag kallar mig till exempel inte hårdrockare, även fast jag väldigt ofta och under väldigt lång tid gillat den sortens musik, för jag gillar massor med annan musik också. Jag definierar mig inte som något speciellt inom musik, för jag vill inte begränsa mig. 

Jag vill hålla det öppet och fritt, ta det bästa av det bästa och skapa en unik mig själv.

Och vem jag är blir upp till dig att ta reda på genom att verkligen lära känna mig, för baserat på dina förutfattade meningar kommer du aldrig lära känna den verkliga jag.

Älska dig själv, tro på dig själv, du är värdefull!

Ja det där hör man ju om och om igen, samtidigt som tidningarna bombarderar dig med bantningstips och bilder på Photoshopade kändisar och modeller som framställs som ett ideal vi alla borde leva upp till. 

Ja då är det ju inte heller så lätt att alltid ha självkänslan på topp, men det är okej. Det är okej att inte känna sig vacker, det är okej att inte känna sig på topp. Alla har vi dåliga dagar och det måste vi tillåta oss själva att ha. Att bygga upp sin självkänsla är såklart viktigt om man vill må bra i längden. Men man kommer aldrig kunna vara på topp jämt. Självkänslan vacklar hos oss alla. Även supermodellerna som alla avrundar har saker i sina utseenden som de skäms över.

Jag har dagar då jag känner mig vacker och att jag duger precis som jag är, och jag har dagar då jag känner mig som den fulaste människa på jorden. 

Min självkänsla vacklar enormt mycket och det kan ske lika plötsligt som ett blixtnedslag. 

Det är svårt det där med att känna acceptans inför sin egen kropp och att känna att man duger, för så ofta har man en bild av hur man önskar att man såg ut. 

I mina dåliga perioder drömmer jag ofta om hur annorlunda livet vore om jag var vacker, eller ja i alla fall att jag själv tyckte att jag var vacker.  

För oftast så tycker jag ju inte det, jag accepterar mig själv som jag är och jag trivs i min egen kropp för det mesta. Men jag ser inte mig själv som vacker. Och jag önskar ju att det inte spelade någon roll.
Men ändå så gör det ju det, jag vill vara vacker. Men varför vill jag det egentligen?

Rent logiskt kan man ju tänka att utsidan inte borde spela någon roll. Det är ju bara ett skal som vi lever inuti. 

Men detta skal är tyvärr något vi blir dömda efter och det är lätt att tänka att om detta skalet bara var vackert skulle jag inte bli dömd lika hårt. 

Hade jag inte ärr på armarna skulle jag inte bli dömd som en "uppmärksamhetssökande tjej som glorifierar psykisk ohälsa för att hitta någon slags samhörighet med andra tjejer med självskadebeteenden".

Hade jag inte vart tjock skulle jag inte setts som "en lat smått korkad person som hellre ligger hemma framför tv:n och slappar och äter skräpmat, än att ta itu med livet"

Varenda aspekt av hur vi ser ut och hur vi klär oss döms vi efter, man placeras in i ett fack fyllt av fördomar baserat på en yta. För den ytan är det första människor omkring oss ser. 

Jag har så många gånger fått höra dessa fördomar om att jag är en slampa för att jag bär korta klänningar eller urringat. Att jag är EMO för att jag har haft ett självskadebeteende. Att jag är lat för att jag är tjock. Att jag är en feministfitta för att jag inte rakar mig och så vidare i oändlighet.

Dessa kommentarer när man hör dem om och om igen påverkar även om man försöker att inte lyssna.

För jag trivs ju med att vara jag. Mina ärr är en del av mig, min kroppsform kommer från år av psykisk ohälsa med psykofarmaka och ätstörningar, jag trivs inte i att vara rakad och jag gillar att klä mig i klänningar för det är det jag tycker är skönast. 

Jag är jag och det borde inte vara någon annans rätt att klaga eller kommentera mitt utseende. 

Men ändå är det så många som tar sig rätten att klaga på hur jag ser ut.

Det enda jag kan göra är att försöka göra mitt bästa för att håla fast vid det där mantrat om att "man duger som man är" när självkänslan vacklar. 

För visst är det väl så, alla människor duger så som de är även om det vissa stunder är svårt att känna så om sig själv.

Det är så skönt att vara tillbaka i Sverige igen, att få sova i sin egen säng fylld med vetekuddar och med en AC i sovrummet som gör luften kall och andningsbar, att kunna gå på toa och faktiskt låsa dörren om sig och att bara få vara i sitt eget hem där man känner sig trygg.
Men vilken underbar vecka vi har haft i Portugal, det har varit så fantastiskt. Vi har spenderat flera dagar tillsammans nästan hela släkten. Det var mormor, min morbror, min moster och hennes familj och så jag, Jakob och mina syskon. Så vi var totalt 11 personer som har bott ihop i en jättefin lägenhet i Lissabon. 

Klockan två på natten den 14 så bar det av här hemifrån och då åkte vi och hämtade upp min syster medan mormor och min bror hämtade upp min andra bror, sedan begav vi oss till flygplatsen i Göteborg.

Efter en mellanlandning i Amsterdam och två flygturer var vi äntligen framme i Lissabon klockan 11 på morgonen.

Vi tog en taxi till lägenheten vi skulle bo i, men på grund av någon anledning kunde vi inte få gå in och lämna av väskorna som vi först hade fått höra att vi skulle kunna göra. Så vi satt i en park i närheten och väntade i säkert över en timma. Men vi hade kul och kunde sitta och prata en hel del. 

Sen när vi äntligen fick lämna av oss väskorna så kände man sig lite mer fri och vi kunde gå runt och utforska det närmsta området lite mer. Vi bodde väldigt nära ett ställe som hette Miradouro de São Pedro de Alcântara, som var ett litet ställe med en fantastisk utsiktsplats och en liten marknadsplats där de sålde lite mat, lite smycken, lite drinkar och så vidare. Så där passade vi på att äta lunch i väntan på att få full tillgång till lägenheten. 

Första dagen tog vi det rätt lugnt, alla var trötta efter resan och värmen slog hårt mot mig. 

Så när vi fick komma in i lägenheten vid tre så satt vi och tog det runt i ett par timmar tills det började bli lite svalare ute. Då gick jag och Jakob ut en sväng igen och ledade efter någon butik i närheten som sålde lite nödvändigheter. Det var mycket mer behagligt ute när solen började gå ner, men det var fortfarande väldigt varmt. Första dagen där när vi precis kom till Lissabon var det 31 grader ute. 

Men på kvällen blev det svalare och då gick jag, Jakob, Matilda och Alfons ut och åt tillsammans på en restaurang som vi tyckte såg fin ut.

Tycker faktiskt att maten har varit jättebra i Portugal, det har inte varit några problem att äta i alla fall och det är ju skönt för jag är både kräsen och känslig för mycket på grund av migrän.

Fick bara migrän en enda gång på hela resan så det är jag glad över.

Den andra dagen spenderade vi största delen av tiden med att gå runt på stan. Jag och syskonen höll ihop och vi gick bland annat till ett ställe där vi fick designa vår egen Magnum-glass som vi sen fick äta.  Det tyckte jag var jättekul, väldigt spännande och det blev ju så tjusigt. Jag valde en glass med mjölkchoklad på utsidan och med "popping candy" (sånt som smäller i munnen ni vet), kanderade mandlar, torkade hallon och torkade rosor på utsidan av min glass. 

Lite senare på kvällen samma dag begav vi oss syskon ut på en Tuc tuc-tur, vi åkte en sådan där turist-tur med en guide som stannade vid några platser och berättade om dem. 

Det tyckte jag var jättetrevligt och det kändes som man fick se saker som man annars inte skulle ha sett. För egentligen var planen bara att ta sig upp till Castelo de são jorge och titta där. Men på detta viset fick vi se lite saker på vägen dit också. 

Vi kom rätt sent till Castelo de são jorge, men det gjorde inte så mycket. För då var vädret så härligt och vi kunde se solnedgången vid den helt otroliga utsikten. 

När vi hade gått färdigt där så började vi vår vandring hemåt, som tur var så var det ju nedför nästan hela vägen hem. I alla fall hela vägen ner till "stan". Området som vi bodde i bestod ju inte av annat än backar. På vägen hem stannade vi även på en vägkrog och åt så det tog oss lite mer än 3 timmar att gå hem. Men trots att jag hade så ont att jag kände mig spyfärdig så var det ändå så otroligt kul att vandra omkring sent på kvällen tillsammans med mina syskon. Vi hade det jättetrevligt tillsammans. 

Vandringen var dock lite väl jobbig för mig så nästa dag tog jag och Jakob lite sovmorgon medan de andra gick på konstmuseum. Men efter ett tag mötte vi upp dem och vi hann se lite av museet vi också.

Sen gick vi åt åt lunch tillsammans allihopa på en hamburgerrestaurang, och senare på kvällen hade vi bokat bord till ett finare ställe där vi åt jättegod mat och satt i flera timmar och bara umgicks hela släkten.

Det har varit så trevligt att spendera så mycket tid med släkten, vi har pratat så mycket och umgåtts på ett sett som vi inte riktigt gjort tidigare. Jag tycket det har varit jättemysigt alla kvällar när vi suttit och pratat, när vi ätit frukost tillsammans på morgnarna och när vi kunnat äta ute tillsammans. 

Nästa dag kände jag att jag behövde ta en vilodag så jag stannade hemma i lägenheten och vilade medans alla andra åkte till Sintra. 

Värmen tog så hårt på mig och min MS har spökat jättemycket för mig tyvärr. Så den dagen låg jag i sängen och tittade på lite film på min Ipad och så passade jag på att duscha när jag äntligen var helt ensam. Jag satte mig även på balkongen och åt frukost och tittade på utsikten. Det var rätt mysigt faktiskt.  

Jag behövde den där vilodagen och av vad jag fick berättat för mig om hur otroligt varmt det var på tåget och att det var så långa köer överallt så kände jag inte att jag missade allt för mycket i alla fall. 

Sen när de kom hem så gick Jakob, jag och syskonen ut och åt tillsammans igen så jag fick komma ut lite iallafall.  

 Sista dagen i Lissabon gick vi mest runt i affärer, vi gick runt lite i området där vi inte hade tittat innan och vi hittade ett litet ställe där de sålde yoghurtglass. Så där stannade vi och åt lite glass.

Vilket var välbehövligt för det kändes som den varmaste dagen på veckan. Vi gick även runt i någon galleria som var väldigt fin innan vi bestämde oss för att gå hem och vila lite. 

För det var så varmt att man orkade inte gå omkring i den gassande solen i alla branta backar. 

Men efter att ha vilat en stund gick vi ner på stan igen där vi hittade ett litet ställe som sålde "bubbelte", ett tee med kulor i. Jag valde ett tee med ananassmak och kulor med kiwi smak. Det var mycket gott och det kommer jag sakna haha. 

Då det var vår sista kväll i Portugal så bestämde vi att vi skulle gå ut och äta tillsammans igen, eftersom alla skulle åka hem vid olika tider och till olika flygplatser nästa morgon. 

Vi samlades vid lägenheten och vandrade iväg mot en restaurang som några hade spanat in lite tidigare. Men när vi kom fram så fanns det inga bord och då bestämde vi att vi skulle vända och äta på en pizzeria som vi hade sett på vägen. 

Sista kvällen var väldigt mysig, vi satt och pratade mycket och pizzan var faktiskt god. Den kändes väldigt fräsch jämfört med svenska pizzor så det gillade jag. 

Eftersom det var den sista kvällen så gick jag och syskonen ut en sväng på natten och kollade läget lite. Jag Matilda och Jakob gick på en Jazzklubb. När vi hittade Ludvig lite senare gick vi även och kollade in gatan med massor av små barer längst med hela vägen. Det var massor med folk och det luktade förfärligt av alla svettiga människor, alkohol, kiss, spy och droger. Men det var en upplevelse det med.

Klockan var väl runt halv tre när vi kom hem igen och då blev det att gå och lägga sig ögonaböj, för klockan 11 nästa morgon var vi tvungna att lämna lägenheten. 

Vi gick upp och åt frukost tillsammans på morgonen, och sen städade vi och packade i ordning alla våra saker. Sen var det bara att lämna lägenheten. 

Vi gick omkring i den där parken vi satt i första dagen och sen gick vi till Miradouro de São Pedro de Alcântara där vi åt lunch i väntan på att våt taxi skulle komma och köra oss till flygplatsen. 

Klockan ett kom taxin och hämtade oss och vi flög från Lissabon och mellanlandade i Amsterdam där vi åt middag på flygplatsen. Både flygplatsen i Lissabon och den i Amsterdam var jättefina. Det var absolut inga problem att fördriva några timmar där om man säger så. 

Vi gick runt och kollade i butikerna på flygplatserna och framförallt i Lissabon hade de ju en gigantisk flygplats med massor av butiker. 

När vi var i Amsterdam började det regna jättemycket

Men det gick ju bra ändå, lite mer turbulent än vad det var på dit vägen. Men hem kom vi i alla fall.

Vi landande på Landvetter och 00.45 var vi hemma på Råslätt igen. 

Som jag sagt så har vi haft det jätteroligt och det är skönt att vara hemma igen även om man saknar Lissabon en aning också. 

Men nästa gång jag reser utomlands så tror jag nog att det får bli till ett mindre varmt ställe, eller någonstans där man kan bada i havet :D

Slutligen vill jag bara säga tack till min fina familj för den här fina resan. Jag är så glad att vi kunnat göra detta tillsammans. Utan er hade resan inte ens vart hälften så kul! 

Är det något vi hatar så är det ju sådana där bidragsfuskare. Du vet dem där fula fiskarna som lurar till sig dina surt förvärvade skattepengar. De som roffar åt sig alla skattepengar som du har kämpat så hårt för och som snor pengarna från alla som verkligen behöver dem.
Men vem är det egentligen som behöver bidrag, och vem är det som fuskar till sig bidrag för att de är "för lata för att jobba". Jag kan inte ens räkna alla gånger jag blivit anklagad för att vara en "lat människa som lever loppan på andras skattepengar", bara för att jag på grund av min psykiska och fysiska sjukdom måste vara sjukskriven då det hindrar mig från att jobba.  

Är de där pengarna du betalar i skatt verkligen mer värt än en människas liv och värdighet?

 
Jag har fått förklarat för mig vilken ynklig parasit jag är och att jag är en hemsk människa för att jag lever på pengar som de har jobbat så hårt för. För vi vet ju alla att det varken är hårt eller jobbigt att leva med kronisk sjukdom.
Är man inte döende eller på gränsen till att svälta ihjäl så verkar det som om man inte ska ha rätt till bidrag. Iallafall om man lyssnar på den hårda ton som finns gentemot bidragstagare.

Men jag undrar samtidigt om dessa människor som skriker dessa hårda ord aldrig någonsin tagit emot barnbidrag eller studiebidrag? Om de aldrig gått i skolan gratis och ätit gratis mat i skolan under hela sin uppväxt. Jag undrar om de missade att sjukvård och tandvård var gratis tills de fyllde tjugo år.
Var tror ni de pengarna som bekostade hela din barndom kom ifrån? Jo just det, skattebetalarna.

Se det som du betalar i skatt som en avbetalning för allt det du fått istället för att ta föregivet att alla dina skattepengar går direkt till en "bidragsfuskare".

För helt ärligt, hur stor procent av alla som tar emot bidrag är egentligen "bidragsfuskare" i dess rätta bemärkelse. 

Det känns som om människor tror att hela summan av det dem betalar i skatt går rätt ner i fickan på en bidragsfuskare som lever värsta lyxlivet. Men så ser ju absolut inte verkligheten ut. 

Att jag får aktivitetsersättning från försäkringskassan är det som gör att jag och min make kan gå runt, att vi överhuvudtaget kan ha tak över huvudet och mat på bordet varje dag. Innan jag fick detta bidrag gick vi inte runt alls. Vi hade aldrig råd att betala våra räkningar och vi fick låna tio tusentals kronor för att kunna ha råd att betala hyra, mat och mina mediciner fram tills att jag blev sjukskriven och fick rätten att få aktivitetsersättning. 

Dessa 6000 kronor jag får i månaden är det som avgör om vi sjunker eller flyter. För mig har dessa pengar varit en räddning, för att hela tiden gå runt och oroa sig för att förlora sin bostad eller att inte ha råd med nödvändigheter som toalettpapper, tandkräm, mat, mediciner eller sjukvård tär något enormt på både kropp och psyke. 

Men trots fyra psykiska diagnoser och Multipel skleros får jag ändå höra negativa kommentarer om hur jag lever på skattebetalarnas pengar som de kämpat så hårt för. Trots fem svåra diagnoser får jag ändå höra att jag är en av dessa bidragsfuskare som hellre ligger hemma och tar emot bidrag än jobbar.

Men tro mig, jag hade mycket hellre varit frisk än att behöva leva på "dina skattepengar".

Nu är Jag i portugal, och för att det inte ska eka tomt här inne i en vecka tänkte jag fylla ut lite med detta inlägget. 

Jag tycker själv att sådana här "utmaningar" både är roliga att göra och läsa vad andra skriver. Så vill ni får ni gärna svara ni med i kommentarerna :D

1. Varje svar måste starta med den sista bokstaven i föregående svar...

Namn - Sara 
Djur - Abborre
Tjejnamn - Elin
Färg - Neon gul
Film - Lilla sjöjungfrun
Någonting du bär - Negligé
Dricka - Enbärsdricka
Mat - Ananas 
En grej från badrummet - Schampo
En plats - Oset i Huskvarna
Anledning till och vara sen - Asfaltsarbete

En sak jag har funderat på är varför det är de människor som bär på mest som kallas för svaga, och att det är de människor som kämpar dagarna igenom bara för att överleva är de som ses som svaga. 

Hur är man den svaga när man bär mer än de som oftast kallar en för svag? 

Alla har vi livets ryggsäck och alla har vi den fyllda med olika saker, vissa har några tunga grejer och några lätta, andra har mestadels lätta saker i sin ryggsäck och några har mest tunga saker i sin ryggsäck. 

Min ryggsäck är fylld med ganska många tunga saker, som till exempel fyra psykiska diagnoser;

Asperger, ADD, GAD med inslag av panikångest och Atypisk Depression. I min ryggsäck har jag också en fallenhet för att hamna i beroenden. Jag blir lätt beroende och har många saker jag varit beroende av i ryggsäcken. Bland annat socker, coca cola, cigaretter och framför allt mitt självskadebeteende.

Men ryggsäcken är även fylld med saker som den mobbning jag blivit utsatt för, sorgen efter min mammas död, smärtorna efter att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp, kampen att försöka hantera dålig självkänsla och dåligt självförtroende.Utöver allt detta är Multipel Skleros ännu en tyngd i min ryggsäck.

Kort sagt kan man säga att min ryggsäck väger en hel del, det gör att livet för mig blir tungt att leva.

Jag kanske inte kan springa lika fort som er med lättare ryggsäckar, jag klarar inte av att klättra lika högt och jag har inte lika mycket ork som er. Men det gör inte mig till en svag människa. 

Att jag inte klarar det som ni med lätta ryggsäckar klarar är för att jag går med en tung vikt på axlarna, en vikt jag inte kan lägga av mig eller ta en paus ifrån. 

Så till er alla som kallar mig och andra människor med tunga saker i sina ryggsäckar "svaga" har jag bara en enda fråga. Hur blir man stark av att ingenting tungt lyfta? 

När jag mådde som allra sämst och när mitt liv var som mörkast. Då när jag mådde så dåligt att jag inte kunde se någon ljusning överhuvudtaget, upplevde jag en känsla av att ingen annan kunde må så dåligt som jag gjorde just där och då. 

För under den perioden av mitt liv mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag faktiskt inte kunde greppa att andra kunde må så dåligt de med.  Jag trodde att jag hade sjunkit så lågt att det inte fanns någon som helst chans för räddning. Mörkret och depressionen tog över hela mitt liv. Jag klarade inte av att leva, allt var för mycket. Varje sekund av mitt liv bestod i en kamp att överleva och ta mig igenom mitt dåliga mående. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som någonsin sjunkit så otroligt djupt ner i det där svarta mörkret av depression.

Den känslan av att vara ensam om att må så dåligt var något som i sin tur bidrog med en känsla av ensamrätt på att må dåligt. En känsla av att ingen kunde förstå eller ens komma i närheten av att må så dåligt som jag gjorde. Det är jobbigt att erkänna det, men jag tyckte och tänkte att andras problem inte var några problem alls, för ingen var så sjuk som jag. 

Många gånger var det kanske sant när personer i min omgivning klagade på sina förkylningar och dåliga hårförlängningar. Men andra gånger slog jag ifrån mig saker som jag egentligen kanske borde känt igen. Saker som tydde på att de kanske var på väg ner i samma mörker som mig. 

Men min kunskap och förståelse för psykisk ohälsa var inte så stor. För psykisk ohälsa var ju inget man talade högt om. Jag var totalt fast i mitt eget dåliga mående och kunde inte se något annat än det mörker jag hade inom mig. Hela mitt liv kretsade kring att överleva dagen och allt fokus låg på mig själv och mitt mående. För jag behövde fokusera på det för att kunna ta mig igenom all den där skit som jag kämpade med. 

Jag var verkligen otroligt svårt sjuk, förmodligen sjukare än många trodde. Jag var verkligen nära att dö i min psykiska ohälsa. Men detsamma gäller många andra människor. Jag var aldrig så ensam om att må dåligt som jag trodde att jag var.

Men jag tror faktiskt att det är en del av sjukdomsbilden. För jag ser samma attityd av att känna den där ensamrätten på att må dåligt, att ha den där inställningen att ingen annan kan må lika dåligt som en själv, hos flera andra som är drabbade av psykisk ohälsa. Jag tror att när man mår så dåligt att man är millimeter från att dö, så är det svårt att ta in och förstå någon annans dåliga mående. Jag tror att det kanske är så att man redan har alldeles för mycket att kämpa med för att utöver det även ta på sig tyngden av någon annans dåliga mående. Men jag tror också att det är farligt att tappa förståelsen för att andra människor har problem och känslor det med. Jag tror att det är farligt att klänga sig fast vid den där känslan av att ingen annan kan må lika dåligt som en själv. 

För hur dåligt man än mår finns det alltid tusentals människor som mår precis lika dåligt. Egentligen spelar det ingen roll vem som mår sämst, för det är verkligen ingen tävling. Alla har svårigheter i sina liv och alla har olika förutsättningar för att hantera dem. I slutänden är ju det enda som faktiskt betyder något hur DU hanterar dina problem och att du skapar ett så bra liv du kan för dig själv. 

Att leva efter tankarna att man mår sämst i hela världen låter enligt mig definitivt inte som ett bra liv.