När jag växte upp hade mina föräldrar alltid ont om pengar. Det var ingenting som påverkade mig egentligen. Jag saknade ingenting som barn och mina föräldrar gav oss allt de kunde.

Vi kanske inte hade några märkeskläder eller åkte på någon tjusig utlandsresa så som många av våra kompisar gjorde. Men vi var alltid hela, rena och hade mat på bordet. 

Jag vet att mamma ibland nämnde att hon var ledsen över allt hon inte kunnat ge oss när vi var barn.

Att det var någon jul då de inte hade kunnat köpa så många julklappar och mina kusiner fick mängder.

Så jag som femåring(?) fick sitta en hel julaftonskväll och titta på när de andra barnen öppnade massor av presenter medan jag "bara" gick en handfull. Detta är ju ingenting som jag minns. Men min mamma mindes det med sorg i hjärtat. Hon har pratat om hur ont det gjorde i henne när jag satt där helt förväntansfull att få paket och så fick mina kusiner bara mer och mer. Men varje gång jag fick ett paket lyste jag upp som en sol och var så nöjd så, har mamma sagt. 

Mamma pratade en hel del om hur dålig ekonomi hon hade när vi var äldre, och hon var ofta ledsen över allt vi inte kunde få. "Hade jag haft pengar hade jag gett er allt ni vill ha", var något hon brukade säga. Men i min åsikt gav hon oss allt som verkligen betydde något. Vi fick god mat varje dag och massor av kärlek. Vi fick en mamma som varje kväll satt och läste sagor för oss barn. Hon var en mamma med så mycket kärlek och välvilja att alla barn i området ville vara hos oss och leka. Vi fick sommarlov där mamma använde sin påhittighet för att hitta på roliga lekar och små utflykter som inte kostade så mycket. Men för oss var ju det lika roligt som om vi hade åkt på solsemester. 

Jag hade ju dessutom min bästa vän som inte heller åkte iväg utomlands hela somrarna så vi hade alltid jätteroligt. Jag saknade verkligen ingenting.

Även om vi fick ärva kläder från mammas kompisars barn och från våra sysslingar så hade vi alltid kläder och mat. Faktum är att när de där svarta sopkassarna med kläder kom blev jag jättelycklig. Det var det bästa jag visste att få en hel hög med kläder att gå igenom. Det var bara att välja och vraka. 

Jag minns en gång strax innan jag skulle fylla tio. Då fick jag massor av bikinis och baddräkter, antagligen för att jag skulle åka till Grekland med min mormor och morfar det året. 

Alla barnbarnen har fått åka utomlands med mormor när de fyllde tio. Det är faktiskt enda gången jag varit i ett varmt land. 

Det var också något som mamma var ledsen över. Men jag har inte saknat de där resorna.

Jag är allra mest lycklig över mammas förmåga att hela tiden se till att vi fick allt vi behövde. 

Jag förstår verkligen inte hur mamma lyckades få allt att gå ihop när hon var en sjukskriven ensamstående mamma till fyra barn. Men det fick hon, hon vände på varenda krona så att vi alltid hade mat och kläder och mer än så kan man inte begära. 

Jag nämnde ju att jag hade köpt en ny klänning för pengarna jag fick av pappa i födelsedagspresent. 

En klänning som kostade lite mer än vad jag brukar lägga på kläder i vanliga fall, jag är ju svag för secondhand och billiga klänningar haha. 

Fick i alla fall en förfrågan om att lägga upp en bild på klänningen som jag köpte, och självklart kan jag göra det :)

Såhär ser klänningen ut
 

Det är en rätt tunn långklänning med blommor på som jag köpte på Lindex.

Egentligen har jag redan en likadan sådan här klänning fast i en annan färg och mönster som jag köpte på rea för några veckor sedan. 

Jag kände att jag behövde något som täcker axlarna och armarna, men ändå inte är för varmt. För jag bränner mig nämligen väldigt lätt i solen.

Så när jag såg en klänning som jag tyckte passade in på den beskrivningen så jag köpte den. Sen tyckte jag att den var så skönt att jag ville ha en till i samma design men med annat mönster. Men den var ju då som sagt lite dyrare och dessutom svart så då tvekade jag lite. 

Men klänningen är så skön och jag kände att eftersom jag fick ett presentkort så kunde jag lika gärna passa på och kosta på mig en till. 

Den är verkligen jättebekväm och jag hoppas att det kommer funka bra i Portugal när vi ska dit.  

Ser med spänning fram emot resan, och snart bär det av :D

Igår fyllde jag 26 år. Jag känner mig så gammal haha. Jag har verkligen inte sett fram emot att fylla år.

Sedan mamma dog så har det inte känns bra att fylla år, det har bara känts stressigt, omständligt och jobbigt. Eller ja, i alla fall delen med födelsedagsfirandet. Det är alltid någon som reser bort på födelsedagen och det strular med vem som kan komma när och vilken tid, och sådant gör mig fullständigt galen av frustration och stress. Jag avskyr det verkligen. Jag avskyr det så mycket att jag bestämde mig för att inte fira min födelsedag alls i år. 

Men efter lite tjat och frågor bestämde jag mig bara några dagar innan att de som vill och kan får följa med mig och fika på stan om de vill. 

Så sagt och gjort, igår vid klockan tolv möttes vi upp på Condeco där vi satt och fikade, pratade och jag fick öppna paket. 

Jag vet inte om det var för att jag inte hade önskat mig nått, men jag tyckte faktiskt att detta årets presenter var de bästa presenterna jag fått på länge. 

Jag fick saker som jag jag inte ens visste att jag ville ha, jag fick saker jag ville ha men aldrig hade köpt till mig själv och jag fick saker som jag verkligen behövde och ville ha men som jag aldrig skulle kunnat med och önska mig i födelsedagspresent.

Jag är så glad över att födelsedagen blev så lättsam och enkel, att vi kunde hålla det på en så enkel nivå som att bara gå ut och fika istället för att organisera ett helt födelsedagskalas. 

När vi hade fikat klart så åkte jag och Jakob, tillsammans med Matilda upp till A6 och köpte en födelsedagspresent till mig från pappa. Jag fick ett presentkort av pappa i förrgår när vi var där och åt lite middag eftersom han kunde inte vara med på själva födelsedagen. Jag köpte en klänning som jag haft ögonen på ett tag men inte köpt för jag har tyckt att den varit lite för dyr. Men när man fyller år och har fått ett presentkort så passade jag på. Det tycker jag är den bra saken med presentkort. Man kan köpa det man vill ha utan lika stora skuldkänslor. 

Jag är en sådan person som mår skit när jag köper något, speciellt om det kostar lite mer. 

Jag mår sämre ju mer det kostar, har inga problem med att gå och små handla billigt, men så fort det är en sak som är dyr så blir det jobbigt. För andra kanske inte en klänning för 500 kronor är en så big deal, men för mig som köper den mesta delen av mina kläder secondhand var det väldigt dyrt. 

När vi var ute och åkte passade vi även på att jaga lite pokémon, och när vi kom hem tittade jag och Jakob klart på den sista säsongen av Prison break och spelade lite CS:GO.

Vi hade en lugn och mysig dag hemma innan vi gav oss ut och åt väldigt sen middag och tog ett glas eller två med mina syskon och en vän till oss.   

Kort sagt så är jag väldigt nöjd med min födelsedag och jag vill tacka alla fina människor i min omgivning som gratulerat mig på födelsedagen. Ni är bäst!

Nu har vi kommit till den där tiden på året, tiden då tankar om döden invaderar mitt sinne. 

Slutet av juli är en mörk tid och jag har känt hur det blir allt svartare och svartare för varje dag som går. 

När jag sitter helt ensam hemma i min lägenhet eller när jag ligger i sängen och försöker sova så

kommer alltid de där hemska tankarna. Tankarna på den där dagen då hela livet kraschade.

Den där dagen för exakt fyra år sedan. Dagen då mamma hittades död.

Det är fortfarande helt ofattbart för mig, hur kan jag leva utan min mamma? Hur kan hon vara borta? 

Hur kunde hon ryckas ur mitt liv så plötsligt? Vi fick ju inte ens chansen att ta farväl.

Det skrämmer mig så mycket att döden är så skoningslös, att ingen av oss står säkra och att vem som helst i min närhet kan vara borta redan i morgon. 

Jag var rädd för döden redan innan. Rädd för att någon i min närhet skulle gå bort och rädd för att bli ensam kvar. Den rädslan har vuxit sig ännu starkare nu när jag fått veta exakt hur verklig den rädslan är. Nu när jag fått lära mig hur fruktansvärt det är att faktiskt förlora någon. 

Jag tror de flesta människor skulle säga att deras största rädsla i livet är att förlora någon de älskar. 

Förmodligen för att man vet att risken är väldigt stor att det förr eller senare kommer att ske. 

Alla kommer någon gång att förlora någon de älskar och det går aldrig att förbereda sig på chocken och smärtan. Man kan inte förbereda sig på hur tomt det kommer vara och inte heller på hur det kommer kännas som att en stor bit av dig själv saknas. 

Varje dag lever jag med en känsla av tomhet som aldrig kan fyllas igen. En tomhet som svider och ömmar inom mig för den längtar efter att fyllas igen. Men mamma kommer aldrig någonsin tillbaka igen.

Det enda som finns kvar är minnen och en gravplats

Nu är vi hemma igen efter en väldigt trevlig och mysig helg på Öland. 

Det har vart så kul att komma bort ett tag och bara få ta det lugnt, se något nytt och att få sola och bada.

Vi var på norra delen av Öland där vi gick på lite loppisar, tittade på väderkvarnar, åt på restaurang och framförallt var vi och badade i havet. Vi var på Böda Sand och badade där eftersom Jakob syster sommarjobbar på Böda camping. Det var spännande att få se Böda camping i verkligheten. 

Jag såg någon sådan där reality serie om Böda camping för några år sedan och jag har varit lite nyfiken på Böda sedan dess. Speciellt på stranden som såg så otroligt fin ut. 

Det är ju nästan så det känns som om man är utomlands när man är på Öland. Det växer så fina blommor i dikena, vädret är så bra, stränderna är så fina och det är otroligt mycket turister.

Vi hade det jättekul på Öland, vi tog det mest lugnt och njöt av det fina vädret och så badade vi förstås.

Det var så härligt att bada i havet, det är ju bland det bästa som finns tycker jag.

Vi var och badade flera gånger under helgen. Både på Böda sand och en bit längre norrut på ett ställe som kallas Lyckesand. Jag lyckades bränna mig på axlarna, men det var det värt för vi har haft det jättekul på Öland. 

Eftersom vi mest har umgåtts och badat har jag inte så mycket att skriva, så här kommer lite bilder från Öland istället.

På väg till Öland

Klockan sex på morgonen var vi alla samlade i stugan vi skulle bo i. Ludvig och Matilda jobbade nämligen sent på Fredagen.

Efter typ tre timmars sömn började jag min dag med att gå ut och lägga mig i hängmattan och bara ta det lugnt och njuta av det fina vädret. Finns det något härligare än hängmattor? 

Sen åkte jag och Jakob iväg på loppis, med det fotograferades inte. När vi kom tillbaka väckte vi mina kära syskon och åt lite frukost innan vi gick ut och klippte gräs och ren en ställning till ett partytält.  

När vi var klara bar det av till stranden!

Det var så härligt och så fint på stranden!

Efter ett tag hade jag jättemycket skoskav och Jakob hade glömt sina sandaler hemma. Så vi köpte foppatofflor till oss alla. 

Fyra par med var sitt "smycke" för hundra kronor. 

Sen bar det av hemåt igen 

Nästa dag så passade Jag och Jakob på att åka runt och kika lite på naturen och omgivningen medans de små fortfarande låg och sov.

Vi hittade massor av väderkvarnar

När syskonen vaknat åkte vi och köpte lite glass som vi åt på vägen till havet. Där vi ännu en gång badade lite. 

När vi hade badat klart för dagen gick vi och åt på en restaurang vi blev rekommenderade. 

Brödet var i alla fall gott haha. Fast jag är inte så förtjust i hamburgare så kanske var det som var det största problemet. 

När vi hade ätit åkte vi hem till stugan och kollade på lite film och städade i ordning lite. För det var dags för syskonen att åka hem igen då de jobbade på måndagen. Runt tolv på natten åkte de hem. 

Sista dagen på Öland hände det inte så mycket mer än att vi städade i ordning i stugan.

Jag mådde rätt dåligt av värmen så det blev inte att vi stannade och hittade på något innan vi åkte hem, utan vi åkte ganska direkt efter att vi städat färdigt. 

 Hej då Öland, Hej Kalmar    

Det är skönt att vara hemma igen. Speciellt framför min AC. Men jag saknar havet och det härliga vädret. Hade gärna stannat och badat mer. 

Men snart bär det av till Portugal, då får jag bada ordentligt!

Adjektiv är en ordklass som beskriver andra ord. Om jag till exempel säger att bollen är grön, så är ordet grön ett adjektiv. Adjektiv är alltså orden som beskriver hur ett ting ser ut eller är. Dessa små adjektiv kan dock röra upp så otroligt mycket känslor, speciellt på internet. För internet är ju en plats där otroligt många människor samlas för att spy galla på varandra.

Något jag sett mycket av den senaste tiden är människor som gör det till en grej att uppröras över hur andra människor väljer att beskriva sin egna kropp. Människor som hänger upp sig på de där adjektiven som används. En ung tjej med ex antal kilon "för mycket", om man ser till de rådande skönhetsidealen, kallade sig själv mullig och det blev ramaskri i kommentarsfältet. Samma sak hände när en annan tjej av större modell talade positivt om sina kurvor. 

Kontentan av dessa kommentarer handlade om att övervikt inte var samma sak som kurvor och att många av de som säger att de är mulliga, egentligen är överviktiga och det var minsann inte samma sak. Det bara strömmade in kommentarer som mer eller mindre talade om för de där tjejerna och alla andra tjejer som använder dessa ord att vi ljuger och försöker låtsas som att vi är Mulliga, kurviga, snygga, vackra eller vad det nu är, fast vi egentligen bara är tjockisar i förnekelse. För är man överviktig är man inte mullig och fett och kurvor är inte samma sak. 

Men om vi återgår till att tänka på den där gröna bollen igen. Föreställ dig den där gröna bollen framför dig. Den har en otroligt fin grön färg som är väldigt behaglig att titta på. Det är som om bollen har den finaste gröna färgen som finns. Ser du den framför dig? Ser du den gröna färgen i din tanke? 

Hur vet du egentligen att du och jag tänker på samma grön? Grön är ett brett begrepp och kan innefatta massor av olika nyanser. Det jag tänker på när jag hör ordet grön kanske inte alls är samma grön som du tänker på. 

Detsamma gäller rätt många adjektiv, mullig och kurvig inkluderat. Det jag tänker på eller identifierar som mulligt kanske inte är samma sak som du anser är mulligt? 

För mig känns ordet "mullig" mer som ett ord som är lite "snällare" och som beskriver någon med extra fett på kroppen och som är överviktig. När jag hör ordet mullig tänker jag på runda kinder och mjuka magar. Men av någon anledning verkar det vara många som anser att det är förbjudet att kalla sig själv mullig om man har mer än tio kilos övervikt eller som tjej väger över sextio kilo. 

Det där är alltså argument som jag har läst i dessa kommentarsfält där kvinnor har trakasserats för att de kallat sig själva mulliga eller kurviga "när det egentligen var överviktiga". 

Låt oss titta lite mer på de siffror som dessa människor då lämnat efter sig som man måste uppfylla för att få kalla sig mullig. Till exempel uttalandet om att man inte får kalla sig mullig om man väger över 60 kilo. Utgår vi då från genomsnittslängden för en kvinna i Sverige som är 167 cm och räknar ut BMI på dessa 60 kilo får vi fram siffran 21.5. Det är alltså en siffra i den undre spannet för normalvikt. Enligt BMI-skalan så har man normalvikt om man hamnar i spannet mellan 19 - 25. Så genom att säga att alla över 60 kilo är för tjocka för att kalla sig mulliga är ju ett uttalande som gör att i princip alla "normala" tjejer klassas som "för tjocka för att kallas mullig". Vilket i sin tur gör att mullig mer ses som ett ord för normalvikt. 

Men kollar man på vad ordet egentligen betyder så får man fram det här:

Mullig är ett "något förskönande" ord för överviktig och är ett ord som jämförst med ord som fet, knubbig och tjock. Ordet härstammar från ett ord som betyder "fyllig kvinna" och påminner om det tyska ordet för mjuk och tjock.

Ingenstans står det att kvinnan ifråga inte får väga över 60 kilo eller ha max tio kilos övervikt för att klassas som mullig. Ändå är det så otroligt många som verkar gå efter dessa regler som någon hittat på. Regler för vad som får kallas mulligt och regler för vad som får definieras som kurvor. 

Kurvor för mig betyder svängningar, alltså motsatsen till rak. En kurvig väg ser ju jag som en väg där man får svänga ett par gånger. Jag tänker typ en landsväg. Jag tänker därför också att en kropp med en definierad midja och breda höfter kan kallas kurvig. Men även en kropp där det finns valkar som lägger sig på varandra bildar kurvor. Men vad de flesta verkar anse få är det total förbjudet att kalla fett för kurvor. Utan det ska bara handla om bröst och rumpa inget annat. 

Även om kroppsformen är den samma så är man kurvig om man är smal med stora bröst och breda höfter. Men är man tjock och har stora bröst, markerad midja och bredare höfter så får man absolut inte kalla sig själv kurvig för då är man bara fet. 

När allt kommer till kritan handlar det egentligen bara om en enda sak, och det är fettförakt. 

Det handlar om att kränka tjocka kvinnor och objektifiera kvinnokroppen som ett sexobjekt enbart till för att tillfredsställa mäns lustar. 

Jag vet inte om det är jag som har blivit känsligare eller om jag bara blivit mer medveten om problemet.

Men jag har den senaste tiden upplevt att det är allt fler människor som stirrar på mig, eller ja mer specifikt mina ärr. 

Oftast rör dig sig inte om nyfikna blickar som snabbt kollar åt ett annat håll när jag tittar tillbaka. 

Nej, det handlar om människor som helt ogenerat verkligen stirrar med bistra miner. Och de släpper mig inte med blicken ens om jag surt stirrar tillbaka. 

Mer än en gång den senaste veckan är det någon som tittat så mycket att det skapat ett stort obehag hos mig. Stirrat med extremt sura miner som om spåren efter min svåra sjukdom på något sätt är en personlig förolämpning riktad mot dem. 

Jag tycker det är rent av oförskämt att stirra ut någon på det viset. Det spelar ingen roll om det är någon i rullstol, någon med ett amputerat ben, eller någon med ärr efter sjukdom. Man stirrar inte på människor man inte känner på det sättet. 

Jag förstår att barn kanske gör så, för de vet inte bättre. Men vuxna människor. Nej skärp er för fan!

Ni borde ju faktiskt veta betydligt bättre än så. 

Jag tycker att det är för jävligt att människor skammas till att gömma sig bara för att de är eller har varit drabbade av sjukdom. 

Jag hatar de där blickarna som så väl talar om för mig att jag inte har där att göra med mina bara armar eller ben. Jag hatar blickarna från människorna på stranden, blickarna som dömer mig och framför allt de där blickarna av förakt och ibland rent av hat. 

De där mörka blickarna är de värsta av alla, och det gör mig så ledsen och otrygg. 

Jag har varit väldigt sjuk och den sjukdomen lede till dessa ärr. Men bara för att jag har ärr på min kropp betyder inte det att resten av mitt liv måste begränsas. Jag har lika stor rätt att leva mitt liv som någon annan. Jag har rätten att gå och bada en varm sommardag, jag har rätten att gå klädd som jag vill och behöver vara klädd. 

Jag ska inte behöva gå runt och vara rädd eller skämmas för att jag har varit sjuk. 

Jag förstår verkligen inte vad ni tänker, ni med de där hatfulla blickarna. Vad har jag någonsin gjort er mer än att vara sjuk i er närhet? Det är inte som jag kan radera mitt förflutna eller bara sluta vara sjuk när det passar er. Jag är en människa med känslor och tankar precis som alla andra. 

Jag lever på samma jord som er och det får ni acceptera. 

Att stirra ut mig eller andra personer med självskadebeteenden hjälper ingen. Mina ärr kommer inte försvinna bara för att du ger mig hatfulla blickar. Jag kommer absolut inte bli frisk från min psykiska ohälsa för att du ger mig mörka blickar. 

Det enda det leder till är att personer som mig känner oss otrygga och väljer att isolera oss istället. Något som redan är ett stort problem för många med psykisk ohälsa. Något som leder till försämrad psykisk ohälsa och faktiskt är väldigt farligt för individen. 

Dina blickar kan alltså leda till att någon skäms så mycket att den inte vågar lämna sitt hem och där med blir sjukare och sjukare. 

Är det det ni vill? Att psykiskt sjuka människor ska skämmas och gömma sig från resten av samhället så ni kan leva era falska idylliska liv och låtsas som att psykisk ohälsa inte existerar? 

Men vet ni vad? Hur mycket ni än försöker förneka det faktum att psykisk ohälsa finns. Så kommer den alltid att finnas. Faktum är att så många som 25% av Sveriges befolkning kommer någon gång att drabbas av psykisk ohälsa. 

Så hur mycket ni än blundar för det, hur mycket ni än försöker frysa ut och stöta bort personer som är drabbade så kommer det alltid att finnas runt omkring er. 

Ni kanske inte alltid kan se det, men det finns där hela tiden. Psykisk ohälsa blir inte verkligare bara för att ni kan se den genom mina ärr. 

Men mina ärr är inte heller där för att påminna er om det. Psykisk ohälsa är ett allvarligt problem och det borde finnas i alla människors tankar oavsett om ni kan se ohälsan eller inte. 

För psykisk ohälsa är ett allvarligt problem och det är viktigt att vara medveten om det. Det är viktigt att våga prata om psykisk ohälsa och framför allt är det viktigt att se till att personer som är drabbade vågar söka hjälp och vågar kämpa för att må bättre. 

En stor del i det är att inte stirra ut människor med hatisk blick för att de visar tecken på psykisk ohälsa. 

Jaha, då har jag gått och blivit förkyld. Fy vad jag hatar förkylningar, de borde ju vara olagliga. 

Jag hostar så jag nästan spyr och det ger mig ångesten från helvetet för att jag är så otroligt rädd för att faktiskt spy. Huvudet värker som bara den och hela ansiktet gör ont. Det gör ont i kinderna, i käkarna, i tänderna, i näsan i pannan och i tinningarna. Ja överallt värker det. Är det så en bihåleinflammation känns? Snoret bara rinner och rinner och jag nyser om och om igen.

Jag som aldrig blir sjuk, varför ska jag bli det nu för? Fast ja, ska man vara petnoga och märka ord så är jag väl egentligen alltid sjuk . Men av någon anledning så tänker jag inte på min MS som en sjukdom när den inte är där och förstör för mig.

Det mesta jag lever med har jag ju vant mig vid och det har blivit min vardag. Det är rätt lustigt hur man kan vänja sig vid att leva med en sjukdom men inte en annan.

Jag blir så frustrerad på den här förkylningen, förmodligen för att man bara går och väntar på att det ska försvinna. För helt ärligt så är ju en förkylning ingenting mot MS. Och jag tror att det är just det som är skillnaden. När man vet att det bara är tillfälligt och man inte kan göra annat än att vänta på att det ska återgå till det normala igen, så blir man otålig. Man vill bara att obehaget ska försvinna så snabbt som möjligt och man accepterar inte situationen på samma sätt som man måste lära sig vid en kronisk sjukdom som MS.

Aja, nu var det inte MS vi skulle prata om här. Det jag ville koma fram till var väl att nu är jag mer sjuk än vanligt. Livet känns skit och jag har provat allt möjligt men ingenting hjälper. 

Jag kan knappt sova för jag hostar, snorar och nyser så. Jag har försökt dricka varmt, äta kallt och ta varma bad för att lindra värken i kroppen, huvudet och halsen men det fungerar inte. Jag har försökt med vetekuddar och kalla kompresser men ingen effekt.

Idag har jag tagit två Ipren och det sänkte min temp en aning men inte mer än så. 

Men trots att jag fått ner tempen känner jag mig ändå febrig. 

Har jag nämnt att jag hatar att vara förkyld? 

Jag hoppas bara att det blir bättre så snabbt som möjligt, för det var ju planerat att åka till Öland på Fredag.