En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - 21 oktober 2017 10:30

Jag sa aldrig något när jag blev våldtagen, vet ni varför? 

Jo för jag blev våldtagen av min pojkvän. Något som jag hade fått höra så många gånger att man inte kan bli. Så inpräntat var det i min hjärna att för att vara en "riktig" våldtäkt så man måste skrika och slåss för sitt liv när en främling attackerade.

Orden om att ifall du inte skriker för full hals och slåss för ditt liv så är det ingen våldtäkt. 

Orden om att en våldtäkt är när en total främling hoppar på dig en sen mörk natt. 
Att han kommer från ingenstans och drar in dig i ett buskage, tvingar ner dig med fysiskt våld och du skriker efter hjälp men ingen hör ekade i mitt huvud.


När jag har hör människor tala om våldtäkt är det oftast den bilden som porträtteras, men sanningen är att i de flesta fall av våldtäkt så är förövaren någon man känner. En klasskamrat, en nära kompis eller en bekant till en bekant. Ibland är det till och med din egen partner.


Den som attackerade mig var min pojkvän. En man jag hade haft sex med innan. En man jag litade på och som stod mig nära. Jag blev inte påhoppad i skogen så som jag hade blivit varnad för. 

Jag blev attackerad i mitt eget hem.

   

Men något jag lagt märke till är att det finns en viss attityd som nästan rent utsagt säger att man inte kan våldta någon man är ihop med.  För är man ihop så brukar man ju ha sex? Man "ska" ha sex med sin partner. 
Folk förstår inte att en våldtäkt som begås av en partner är minst lika verklig som en våldtäkt som begås av en främling. De förstår inte hur man kan bli våldtagen av någon man älskar och ett resultat av detta är att många lider i tysthet.
Vi vågar inte prata om övergreppet. Vi känner skam och att vi kan till och med lägga skulden på oss själva.  Det är ju vi som tagit in den här mannen i våra liv.
Vi känner oss inte berättigade att må dåligt, för vi har hört så många gånger att det inte är en riktig våldtäkt. Hela våra liv får vi höra att vi inte ska gå ensamma på natten, att vi ska ha överfallslarm och tänka på hur vi klär oss för att undvika våldtäkt. 

Men aldrig talas det om att skydda sig från de personer man faktiskt känner. 


Vi får lära oss att vi ska ropa att det brinner, för det är större chans att någon då larmar eller kommer till undsättning. 

Men hur man reagerar vid en våldtäkt vet man först när man blir utsatt. De flesta är övertygade om att de skulle slåss och skrika tills förövaren gav sig eller tills någon hörde och kom för att hjälpa. Det är så lätt att säga att man ska sticka ut ögonen på honom eller bita kuken av aset. 

Men det är inte så lätt.
Speciellt inte om personen ifråga är någon du månar om, någon du inte vill skada, någon du älskar.
Hur mycket han än skadar dig så har ni ett förhållande, en historia, ni har känslor för varandra.


Jag vet hur det är när man ligger där, fasthållen under tyngden av en stor man. Jag vet hur fruktansvärd känslan är när man ligger helt hjälplös inför någon annans styrka. Känslan när han bände upp min mun som jag kämpade så hårt för att hålla stängd var av ren skräck. Att få en kuk intvingad i munnen mot min vilja var så kränkande och förnedrande.
Jag vet hur alla känslor och tankar gick. Ja jag kunde bitit hårt i hans penis. Men jag kunde inte skada honom. En mental spärr gjorde det fysiskt omöjligt att göra min pojkvän illa, trots att han våldtog mig.

Trots att han skadade mig både fysiskt och psykiskt kunde jag inte göra honom illa.



Jag skämdes jag så mycket över att bli våldtagen så jag skrek aldrig. Jag ropade aldrig på hjälp.
Jag ville inte att någon skulle få veta. Jag kämpade i tystnad, jag sa nej, försökte ta mig ur hans grepp. Men har var så stark. Jag hade ingen chans hur mycket jag än försökte krångla mig loss. 
Min lilla tunna kropp var inte stark nog för den 40 kilo tyngre och 30 cm längre mannen som tvingade mig till sex jag inte ville ha, om och om igen.

Jag kände mig så svag, så smutsig och tanken på att någon skulle få veta vad som hände skrämde mig så inte ens efteråt berättade jag för någon utan fortsatte leva som vanligt. 

Efter att han våldtagit mig låtsades han som ingenting, och det gjorde jag med. 


Men varför gjorde du inte slut?
Ja, det är en svår fråga. Så här i efterhand så inser jag ju att jag borde lämnat aset med en gång.
Men jag var redan psykiskt skör, och osäker på mig själv. Jag tror att jag någonstans intalade mig att jag förtjänade det. Att det var normalt att killen fortsatte efter att tjejen sagt nej upprepade gånger.
Jag mådde så dåligt redan innan, så jag kände att jag och min vilja inte hade någon betydelse.
Så jag fortsatte dejta honom i flera månader.
I slutet av vår relation var jag så nedbruten så jag knappt ens orkade kämpa emot längre.
Jag låg helt apatiskt och lät det ske, för det gick snabbare så. Han utnyttjade mig på ett så fruktansvärt sätt och när jag äntligen bröt mig ur det där fruktansvärda förhållandet var jag inte längre hel,

jag var krossad inombords. Jag kände mig helt värdelös och sex blev svårt för mig.

Än idag påverkas jag av det som hänt mig. 





#MeToo

Av Sara Modigh - 11 oktober 2017 11:24

Skulle du klara av att prata i livesänd tv? Hade jag fått den frågan för några år sedan hade jag sagt "aldrig någonsin!"

Men igår gjorde jag något jag aldrig trott att jag med min problematik någonsin skulle kunna göra.
Jag var med i direktsänd tv!

Lilla jag som för bara några år sedan sprang förbi min egen ytterdörr för jag var så rädd för social kontakt.
Jag som har en så stor rädsla för att tala i telefon att jag undviker det till varje pris, gjorde det inför hela svenska folket samtidigt som jag blev filmad.
Det är helt sjukt!

Jag var så jäkla rädd, så nervös men jag klarade det!
Kan fortfarande inte fatta det.

Känner mig helt slutkörd nu, och det var riktigt jobbigt. Men jag är glad över att jag klarade det.


Det var verkligen en stor utmaning för mig och något som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle kunna klara av. 


Jag tänker på den tjejen jag var för några år sedan och inser vilka enorma framsteg jag gjort. 

Jag har gått från att vara så rädd i sociala situationer att jag inte ens kunnat gå i en mataffär till detta.

 

Det var så läskigt! Jag var ju hemma i Jönköping och programmet filmades i Stockholm. Så jag fick åka in till SVT Jönköping och bli filmad där samtidigt som jag var med via telefonlänk. Därav mina fina hörlurar hahah.

Ljudet var ju helt fördröjt också så sitter och ser ut som ett fån. Men men, jag har gjort något jag aldrig trodde jag skulle kunna klara av. 


(Jag är med cirka 50 minuter in i avsnittet och det kan ses i ett par dagar till om det är någon som är nyfiken https://www.svtplay.se/video/15466391/morgonstudion/morgonstudion-10-okt-06-00 )

Av Sara Modigh - 3 oktober 2017 19:00

Nej men har ni sett vem som fick vara med i tidningen? :) 

 

 


I mitt senaste inlägg här på bloggen skrev jag ju ett inlägg om att ADHD inte alls är en superkraft

I media och olika bloggar har det ju så ofta publicerats inlägg om vilken superkraft ADHD är. 

Jag är glad över att jag fått chansen att vara med och berätta om den andra sidan, om oss som inte känner att det är en superkraft. 


För som jag skrev så finns det många som inte kan känna att ADHD är en superkraft och det betyder inte att vi är dåliga, svagare eller sämre än någon annan med diagnosen. 

Vi är alla olika. Vi drabbas olika hårt och har olika förutsättningar för att hantera våra problem.

Jag är väldigt glad över att ha fått dela med mig av mina tankar kring att leva med ADHD. 

och jag vill tacka för all fin respons jag fått. Många har hört av sig vilket jag verkligen uppskattar. 

Så tack alla ni som läser min blogg, kommenterar och delar.

Det betyder mycket för mig!

Av Sara Modigh - 28 september 2017 15:00

Jag kan inte räkna nyhetsartiklarna och blogginläggen jag ser delas på Facebook om personer som berättar om sin ADHD som en superkraft. 

 

Uppenbarligen finns det en hel del som har denna diagnos och kan använda den på detta sättet.

Men det är långt ifrån alla! 

Det har gått så pass långt att jag faktiskt fått höra från personer att de önskar att de hade ADHD

"för det verkar ju så nice". 

Men låt mig berätta för er att det verkligen inte är "nice" att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För det är faktiskt vad det är, en funktionsnedsättning. 

Du får inga superkrafter av ADHD. Det du får är en livslång kamp. 

Jag är diagnosticerad med ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form, även kallat ADD.

Det innebär att jag har mest problem med den ouppmärksamma delen och inte så mycket med impulsivitet och hyperaktivitet.



För mig har ADHD inneburit att jag fått svårigheter att koncentrera mig, framför allt i "tråkiga" miljöer. Skolan fungerade inte alls för mig. Både för att det var svårt att hålla fokus på lektionerna, men också för att jag verkligen inte kunde ta mig för att göra mina läxor. Det tog emot enormt att sätta sig ner och plugga. Jag ville inte göra något som krävde mental fokus. 

Även saker som att sitta och lyssna på någon som pratar är svårt för mig, för jag tappar fokus och "glömmer lyssna". Efter ett tag vet jag inte ens vad personen sagt de senaste minutrarna. 

Det är ofta så att jag försvinner in i mina egna tankar, antingen är det ett ord eller en handling som triggat igång det hela, och det leder till en lång tanke. Eller så sitter jag och dagdrömmer. 

Det gör att jag ofta kan vara lite frånvarande och inte riktigt förstår när någon börjar prata med mig. 

För mig har det alltid vart jobbigt, den sociala biten har ju blivit lidande då jag ofta haft svårt att hänga med i samtal. 

Jag har även haft sociala problem med att jag är väldigt blyg, tystlåten när jag är med folk jag inte känner och har svårt att ta kontakt med personer i min omgivning. 

Det gör ju att folk tror att jag är ointresserad av att umgås, men egentligen går jag bara och väntar på att någon annan ska ta initiativet åt mig. För jag kan inte!


Att skriva (komiskt nog) är också en sådan grej jag har svårt för. Jag stavar som en kratta, och utan rättstavningsprogram har jag väldigt svårt att se mina felstavningar. Fast egentlige är det väl inte stavningen som är det största problemet. Utan att jag gör så mycket slarvfel. En bokstav för mycket, en för lite, bokstäver som hamnat på fel plats eller en felaktig bokstav. 

Ibland skriver jag även helt fel ord, men jag kan inte se det. Det är först om jag läser om ett blogginlägg flera månader senare (då jag glömt vad jag skrivit) jag kan se att det står "går" istället för "får" till exempel. Detta är dock något som blivit betydligt bättre sedan jag började blogga. Går man till min första blogg kan man verkligen se hur mycket mitt skrivande utvecklats. 


Andra saker som  jag har svårt för är att få saker gjorda, jag har supersvårt för att påbörja tråkiga projekt, och jättebra på att börja på sådan jag vill göra. Samtidigt är jag superdålig på att slutföra det jag börjat för jag blir distraherad av något annat jag vill göra. 

Oftast är det så att om jag vill göra något så ska det ske på en gång, jag kan inte vänta alls. Får jag en idé så ska den genomföras på sekunden för några minuter senare är jag inte längre intresserad av det. 

Jag kan även ha svårt att skifta fokus mellan saker, är jag inne i något kan jag ha väldigt svårt att bryta av även för en så simpel sak som att gå och kissa eller svara på tilltal. 

När jag koncentrerar mig på något som att läsa en text till exempel blir jag ofta lätt distraherad och tappar bort mig många gånger. 
Ibland kan jag läsa en hel text för att sedan inse att jag inte läst texten, jag har bara suttit och stirrat på pappret och tänkt på annat. 

Det här med att jag har så svårt att påbörja saker gör ju att det är mycket i min vardag som blir lidande. Jag gör inte det som jag borde göra, det känns för jobbigt att utföra saker som att duscha, borsta tänderna, äta mat, städa eller ibland ens gå upp ur sängen. 

Även saker som jag tycker är kul tar ofta emot, så att ta sig för att blogga eller spela spel kan kännas påfrestande. 


Sedan är minnet ett problem, inte så att jag är jätteglömsk eller inte kommer ihåg någonting. Men långa muntliga instruktioner är svåra för mig att komma ihåg, jag har supersvårt för att bokstavera ett ord, att lära mig ett telefonnummer utantill tar år och huvudräkning är i princip omöjligt. 

Jag kommer inte ihåg talen och tappar bort mig i räkningen och får börja om hela tiden. 

Det är även så att jag har svårt att hänga med när folk pratar om dagar. Till exempel när Jakob pratar om sitt schema, hur han jobbar nästa vecka. Efter två dagar är jag helt lost och får inte ordning på det i min hjärna

Jag har även svårt för att komma ihåg vissa vardagliga saker som att ta min medicin. 

När det kommer till att sköta vardagliga sysslor blir jag snabbt uttröttad, och det är nästintill omöjligt för mig att ta mig för krävande uppgifter. Jag behöver hela tiden ta pauser och gå ifrån det jag gör som är jobbigt. Så en sådan sak som att bädda sängen kan ta en evighet. 

Samtidigt som jag på dagarna kan va så trött att jag knappt kan hålla mig vaken, så kan jag ändå inte somna på kvällarna. 

Tankarna flyger omkring i hjärnan, jag känner mig rastlös och stressad. Är det tyst i rummet hör jag varenda ljud utifrån och blir uppstressad över varenda ett. Jag måste alltid lyssna på min Harry Potter-talbok för att överhuvudtaget kunna sova. Men det tar ofta många timmar innan jag kan somna, för jag kan inte varva ner tillräckligt, och när jag väl somnat vaknar jag ofta flera gånger varje natt. 


Bristen på sömn gör ju tyvärr att det blir ännu svårare med koncentrationen. Jag bli även lätt arg och irriterad, speciellt då sömnen varit dålig. 

Det är ibland så svårt att hantera ilska och frustration så jag får utbrott över de mest triviala saker. 

Jag blir så arg att jag slåss eller kastar saker omkring mig. Den ilskan vänds även ibland mot mig själv och därav är en hel del av mina ärr en direkt koppling till min ADHD. 

Jag har alltid haft extremt svårt att kontrollera alla typer av negativa känslor,

ångest, stress, ilska, frustration, skam, besvikelse, oro, rädsla, misslyckanden, smärta och så vidare. 


Tittar man på smärta till exempel är jag smärträdd, fungerar extremt dåligt under smärta och blir rädd för att skada mig. 

Jag är även väldigt känslig för beröring. Jag tycker det är extremt obehagligt när människor rör mig.

Även lappar i kläder kan driva mig till vansinne. Jag gillar inte känslan av nya skor, jag går hellre i trasiga ingångna skor än i ett par nya. Duschstrålen svider på kroppen så jag klarar inte av att stå i duschen. 

Även ljud, lukter och smaker är sådant som är svårt för mig. 

Stökiga miljöer tar ut alla mina krafter, så att vistas i en mataffär eller sitta på en föreläsning tär på mig mentalt. Just för att det krävs så mycket fokus för att bibehålla koncentrationen i dessa miljöer. 

Min kost har alltid varit rätt ensidig för att  jag har svårt för konsistens på mat, lukten på maten eller smaken. Det får inte vara för starkt, inte för svagt, inte för sött, inte för salt. Allt måste vara lagom. 

Konsistenser jag inte klarar av är klistrigt eller mjöligt. Bönor klarar jag absolut inte av och inte heller kletigt ris eller äggulor. Det är så jag får rysningar bara av att tänka på det. 

Så att våga prova nya maträtter har alltid varit jobbigt för mig. 


Till skillnad från den klassiska typen av ADHD där man har en hyperaktivitet så har personer med typen ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form ofta en underaktivitet. 

Det gör att jag har en låg aktivitetsnivå och de aktiviteter jag begränsas till är ofta lugna och stillasittande aktiviteter som inte kräver så mycket från mig. Det är tv-tittande, datorspel och sociala medier. Det leder ju till en isolering i och med mina svårigheter att kontakta personer i min omgivning. 

Jag sitter hemma själv framför datorn där jag känner mig trygg. 


Så nej, för mig och många andra är det definitivt inte en superkraft.

Det tycker jag är viktigt att säga nu när så många verkar se det som en mirakeldiagnos.

ADHD är ingenting man ska vilja ha, ADHD är inte enkelt. Faktum är att det kan orsaka väldigt stora svårigheter och ett stort lidande hos den som är drabbad. 

Av Sara Modigh - 21 september 2017 16:41

Jaha ja, vad ska man ens säga? Är så trött på skiten. 

Tror ni inte att så fort min öroninflammation och hörselgångsinflammation går över på högersidan så hoppar den till mitt vänstra öra istället? 

Började göra ont i förrgår kväll. Sen igår gjorde det mer och mer ont under hela dagen. 

Jag har liksom aldrig i hela mitt liv, eller åtminstone inte så länge jag kan minnas haft en öroninflammation. Men nu har jag haft problem med öronen i tre veckor i sträck. 


Fick en tid på vårdcentralen idag tack och lov, diagnosen blev att jag har både öroninflammation och hörselgångsinflammation i mitt vänstra öra nu. 

Så fick en ny penicillin utskriven som jag ska ta tre gånger om dagen i 10 dagar. 

Så nu får vi verkligen hoppas att jag blir av med den här skiten. För det är verkligen inte kul. 


Drömde hela natten om att jag hade ont i örat och behövde ta mig till sjukhuset och få hjälp. 

Sen vaknade jag helt kallsvettig och skakande av smärta. 

Jag förstår verkligen inte hur det kan göra så fruktansvärt ont, men detta är helt sjukt. 

Men jag hoppas på att det inte blir lika illa på vänstersidan om det blev på högra, för det står jag inte ut med.

Dock så blöder jag i vänsterörat, så förhoppningsvis kanske det är så att trumhinnan spruckit så det inte kommer göra lika ont därför. 

Såg dessutom till att inte vänta en vecka innan jag sökte vård den här gången. 

Kände ju att jag har öroninflammation så då är det ju bäst att inte låta inflammationen sprida sig ännu mer. 


Men hur kommer det sig att jag helt plötsligt får sådana här öroninflammationer. Jag har ju som sagt inte haft öroninflammation sen jag var barn. Men det kommer jag ju inte ens ihåg. 

Får ens vuxna öroninflammation? Jag trodde att vuxnas immunförsvar var bättre än så.

Fast jag äter ju i och för sig medicin mot min MS, och den påverkar ju de vita blodkropparna. 

Undra om det är så att Gilenyan har något med saken att göra?


Med en snabb googling hittade jag detta:


 


Skulle ju inte bli förvånad om det kan ha nått med saken att göra. Men förhoppningsvis försvinner väl skiten snart. Annars blir jag väldigt less. 

Det är inte kul att ha ont hela tiden. Jag har redan tillräckligt mycket smärta av min MS, så behöver verkligen inte gå omkring med kronisk öroninflammation också.


Av Sara Modigh - 19 september 2017 13:00

Alltså sedan jag började ta Theralen-droppar till kvällen för att kunna sova har jag börjat drömma så konstiga drömmar. 

Alltså drömmarna är så sjukt knäppa så det inte är sant. Önskar ibland att jag kunde spela in drömmarna och visa upp dem för jag är chockad. 

Undra om jag alltid drömt så knäppa drömmar och att Theralenet gör att jag kommer ihåg drömmarna mer eller om det är medicinen som gör drömmarna så konstiga. 


Drömde till exempel att jag var släkt med "Karl-Alfred Cernit", och att min bror stal cernitlera och 1000 kritor från hans grav. Sen blev jag jagad av polisen för det. Mamma tyckte det var bra att Alfons hade tagit kritorna för de kostade ju 399 kronor på BR så hon slapp ju betala det. 

Men polisen fortsatte jaga mig av någon anledning. Rätt ologiskt när det var min bror som var tjuven xD


En annan dröm var att jag var ute och gick, och var på min gamla skolgård och vandrade av någon anledning. När jag gick omkring där så såg en massa ormar som jagade varandra. Sen kom det ormar med ben som liksom skuttade fram som kaniner. Ju längre jag gick desto större blev "kanin-ormarna". 

Efter ett tag kom det massa dinosaurier som började jaga mig. 

Jag sprang från skolan ner på en gata en bit där ifrån. Där stötte jag på en massa pandor, som jag först blev väldigt rädd för och försökte ta en annan väg. Men där var ännu fler pandor så jag beslöt mig för att gå där ändå. När jag kom fram såg jag att pandorna gjorde sig redo för en musikparad så jag gick med i paraden med pandor som spelade på trummor och trumpeter...


Alltså hur kommer man ens på att pandor ska gå i en musikparad? Jag fattar det inte, då himla konstigt.

Inte heller förstår jag hur jag kunde drömma att det var min födelsedag och min mamma hade bakat en tårta som såg ut som en and. 

Just själva tårtan var ju inte det konstiga utan det faktum att hon åkte vattenskidor efter denna tårtan i en å utanför vårt hus. 



Jisses säger jag bara. Men det är ju iallafall underhållande att sova nu för tiden. 

Drömmarna känns så långa och händelserika, det är verkligen spännande vad hjärnan kan fantisera ihop. 


I en dröm blev jag utskälld av min lågstadielärare för att jag sa till ett litet barn "Hörru du, det där är min vattenflaska". För hon tyckte jag skrämde barnet och istället skulle följa efter och ta tillbaka min vattenflaska när barnet la ifrån sig den. 

En annan dröm handlade om att min bror försökte dränka mig i en vattenpöl genom att sitta på mitt huvud. I drömmen var han en tjock liten ettåring dessutom och jag i den åldern jag är nu. 



Drömmar är väldigt intressanta faktiskt. Människor som jag inte träffat på över tio år kommer upp i drömmarna, människor jag följer på Youtube kommer upp och drömmarna inspireras mycket av spelen jag spelar. Kan inte ens räkna hur ofta jag drömmer drömmar som liknar CS:GO, Overwatch eller PUBG.

Ibland är det bara någon detalj från spelen och i bland är det rena krig där jag och mina kompisar springer runt och dödar.  

Ibland drömmer jag dessutom om så vardagliga saker att jag blir helt förvirrad när jag vaknar. 

Men för det mesta är allt bara så konstigt att jag inte vill vakna för jag vill veta hur drömmen slutar haha


Snälla, Kan inte ni berätta vilken som är eran konstigaste dröm? 

Av Sara Modigh - 13 september 2017 03:45

09-09-17

Alltså fy sjutton så ont jag har i mitt öra.
Det riktigt pulserar i hela örat och smärtan strålar ner i nacken och käken. Kan knappt öppna munnen.
Fick åka till jourcentralen igår morse för att kolla örat.
Visade sig att jag har öroninflammation.
Så nu äter jag sex tabletter med penicillin varje dag. Fick börja ta dem med en gång så nu har jag snart tagit två dagsdoser med värken är fortfarande kvar.
Kan inte äta och knappt sova.
Orkar inte göra annat än att ligga i sängen.
Var helt likblek av smärtan förut idag. Har aldrig sett mina läppar så vita innan.


_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_

 

 


Ja, det där var ungefär vad jag orkade få ner "på papper" innan jag gick och halvdog av smärtan i ett par dagar. 

Jag har fortfarande en dov smärta kvar. Men det känns som det börjar släppa. Jag hoppas iallafall det för nu är jag inne på sista dagen av min penicillin-kur.

Jag började få ont i örat ungefär en vecka innan jag sökte mig till jourcentralen, och när jag väl tog mig dit hade jag så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det är nog en av de värsta smärtorna jag vart med om i mitt liv. 

Jag rent ut sagt skakade av smärta, kunde inte öppna munnen för smärtan hade spridit sig långt ner i käken. Jag kunde inte sova och jag låg och kallsvettades i sängen. 

Det har vart riktigt jobbigt och jag har nog aldrig ätit så mycket värktabletter i hela mitt liv.


Jag har alltså legat hemma med öroninflammation i snart två veckor, och jag har fått äta massor av penicillin för att försöka mota bort den här inflammationen men den har varit tuff.

Något annat som är väldigt tufft att mota bort är psykisk ohälsa. 


Men trots att jag legat nästan sängbunden av öroninflammation har jag inte fått höra ett ord om att jag ska skärpa till mig, att jag är lat eller att jag har överdrivit för att jag vill att folk ska tycka synd om mig.
Jag har inte mötts av något annat än sympati och förståelse.
Vet ni varför? Jo för att öroninflammation är något man kan se, något som inte går att förneka. Därför ses det som riktigt lidande till skillnad från psykisk ohälsa.


Alla kan tänka sig in i hur det är att ha en fysisk smärta, men när det kommer till den psykiska smärtan blir det genast mycket svårare. 

Jag vet att jag har skrivit om det många gånger tidigare. Men det blir så tydligt när man är fysiskt sjuk, hur mycket mer förståelse man får från omgivningen när det gäller något fysiskt. 

Det är verkligen skrämmande.



Av Sara Modigh - 7 september 2017 02:30

Ja, här är en snubbe som inte vet när det är dags att sluta. Att han dessutom försökte skriva till hälften av mina kvinnliga vänner på Facebook gör ju inte saken bättre. 

Detta är nog en av de konstigaste "konversationer" jag har haft. 

Redan i början av konversationen när snubben skickar en bild på sig själv när han försöker släcka en brinnande "människa" fattade man ju att detta var en knepig typ. 


 


Detta är bara så konstigt att man nästan inte fattar att det är på riktigt. . I strax över tre månader fortsatte han dessutom att skriva trots att jag inte ens svarade längre. Och det var ju knappast som att jag skrev spaltrader innan heller. 

Sen alla dessa emojis och bilder både på mig och på honom själv som han har skickat. 


Förstår inte grejen med killar som letar upp och sparar bilder på mig och sen skickar dem till mig. 

Det är fan rätt obehagligt alltså. Är ju inte som att jag uppskattar att någon sparar och använder mina bilder på något sätt. 


Nä usch haha.

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se