En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - Fredag 16 juni 01:00

Det är en jättesvår fråga det där om aktiv dödshjälp, och rent spontant tänker man att det vore en självklarhet att få hjälp att avsluta sitt liv när man inte längre vill kämpa med en svår sjukdom.

I en perfekt värld skulle det ju vara ett jättebra alternativ. 


Men nu är inte världen perfekt och jag tror att det finns en stor risk att människor skulle känna sig pressade att ta valet att välja döden istället för att fortsätta leva och bara kosta staten pengar. 

För redan som det är idag får man som sjuk ofta höra att man bara är en parasit som kostar samhället massa pengar. 

Jag har hört fler gånger än jag önskar var sant att jag borde ta mitt liv för att jag inte är värld deras skattepengar. Tänk om dessa komentarer haglade över någon som då skulle kunna skriva på ett papper och sen få en coctail med läkemedel som tar personens liv. 

Jag tror också att den redan negativa bild på utsatta, funktionshndrade och sjuka människor i vårt samhälle kommer bli ännu mer negativ om aktiv dödshjälp blev laglig. 

Som sjuk känner man sig redan nu som en belastning för samhället och sina anöriga, om det då även låg en förväntning om att man ska ta livet av sig med hjälp av vården kan personen känna sig tvinad att göra det valet. 



Det finns ju även en stor risk att patienten ångrar sig och sedan inte vågar säga ifrån. 

Även om man kanske ville dö i början finns det ju de som ändrar sig, och att säga ifrån i en sådan situation är inte alltid en självklarhet för alla. Jag skulle definitivt inte våga ändra mig i sista stund när man gått igenom massor för att det skulle ske. Jag skulle bara känna "att nu när jag ställt till med allt detta så får jag ju göra det då".

Väldigt många som förstökt ta sina liv, till exempel människor som hoppat från Golden gate bridge och överlevt, brukar ju dessutom säga att de årgrade sig i samma stund de hoppade. 

Vem säger att ett assisterat självmord inte skulle ge samma känslor av att ångra sig? 


Jag tror dessutom att det kan finnas en risk att människor undviker att söka vård överhuvudtaget av rädsla att bli avlivade. 


Men det som skrämmer mig mest är nog att en legalisering av aktiv dödshjälp kan medföra ett minskat intresse för forskning. Om alla gamla och sjuka bara dör i dödshjälp behöver vi ju inga läkemedel mot smärta, ingen bot mot cancer och inga nya bromsmediciner för MS. 

Jag tror att aktiv dödshjälp är ett steg i fel riktning. 


Vi borde försöka bota människor, inte döda dem för det hjälper ingen på sikt. 



Sen kommer man även till den etiska frågan om vem det är som ska ha ansvaret för at se till att dessa människor dör. Vem vill ha en aktiv hand i att döda en annan människa? 

Hur påverkas den personal som måste sitta och titta på när människor tar sitt liv? 


Så nej, jag är inte för dödshjälp. Jag är för mer forskning och mer resurser till forskningen. 

Av Sara Modigh - Lördag 10 juni 18:15

Alltså det där med att skicka dickpics till totala främlingar, vad är grejen med det? 

Varför gör man det? Jag får bilder på snoppar skickade till mig nästintill dagligen då jag är aktiv på internet. Hade jag fått en tia varje gång jag fick en dickpic hade jag fan vart miljonär vid det här laget. För helt ärligt så har jag fått dessa bilder skickade till mig så länge jag kan minnas.  

Men jag förstår fortfarande inte hur dessa killar tänker. 


 



 


 


 


   


Vad är det ni är ute efter, vad tror ni att ni ska få för respons? 


Har en brud någonsin sagt "Åh vilken vacker snopp den måste jag ha!", när ni skickar dessa bilder? 

Tror ni att ni har en magisk kraft i snoppen som ingen tjej kan motstå? Eller är ni bara ute efter att bete er som svin genom att leka moderna blottare?

Kanske känner du att du måste du hävda din manlighet och din dominans genom att sexuellt ofreda kvinnor på nätet? Eller tror du att det är en slags komplimang till mig när du stoltserar med ditt bultande stånd framför mina ögon? 


Oavsett anledning...BARA SLUTA!




   

Av Sara Modigh - Onsdag 7 juni 21:45

Något jag upplever som väldigt smärtsamt är när människor som lever i närheten av någon med psykisk ohälsa, uttalar sig negativt om personen ifråga.
När anhöriga till exempel skriver på öppna forum om hur synd det är om dem för att deras kompis/partner/syskon, förälder.. inte blir frisk, inte lyssnar på råd, inte orkar umgås, alltid är ledsen och så vidare i oändlighet. Alltid med en anklagande ton som om personen väljer att fortsätta vara sjuk. Som om det är ett val att vara deprimerad.


Det sista man behöver som psykiskt sjuk är kommentarer som berättar om hur jobbig och värdelös man är. Det gör verkligen ont och ger en enorm osäkerhet som bara bidrar till mer stress och psykisk ohälsa i längden.


För ett tag sedan läste jag till exempel det här på Jodel:

 


"såååå trött på min kompis", "hon börjar alltid lipa",  "lackar ur och gråter", "hon vill inte ta emot hjälp", "hon är deprimerad", "orkar inte hennes negativa energi"

"när jag erbjuder mig", "jag lägger all min kraft", "JAG har kämpat i 7 månader"


Kanske jag läser in för mycket i sådana här kommentarer på gurnd av min egen problematik och erfarenheter. 

Men när jag ser detta blir jag faktiskt upprörd. Jag tycker inte att det känns rätt och jag tycker definitivt inte att detta låter som en fin och fantastisk vän som vissa tyckte i denna Jodel. 

Jag ser bara en frustration över att hennes kompis "vägrar bli frisk" från en depression. 

Jag ser också ett väldigt egocetretat sätt att se på en väns sjukdom. 

Med allt tjat om hur mycket hon kämpar istället för insikten över hur mycket hennes sjuka vän faktiskt måste kämpa med sin depression. 


Kommentarerna till detta inlägg gjorde ju inte precis saken bättre heller. 


 

"dumpa", "Lämna henne..sjuk människa", JA hon är sjuk. Och hade det inte vart en psykisk sjukdom hon hade så hade ni ju aldrig skrivit sådär eller hur? 

Ni som följt mig i hundra år har kanske läst detta inlägget tidigare

"Psykiska VS Fysiska sjukdomar". Ett inlägg där jag verkligen visar hur stor skillnad det är när någon skriver negativt om en fysiskt sjuk respektive en psykiskt sjuk person. Till och med SAMMA person svarade i bägge trådarna. Läs gärna det inlägget även om det är gammalt

 

"Glöm inte bort att fokusera på dig själv, du är viktigast", jag tycker inte TS gör något annat än att fokusera på sig själv och hur hon påverkas av att någon annan är drabbad av en sjukdom. 

För i denna Jodel är det en väldig "skylla på den sjuka och tycka synd om sig själv"-attityd. 

Speciellt kommentaren "Jag har kämpat i 7 månader", för hur mycket du som närstående än kämpar så har du alltid ett val. Du kan ta en paus från sjukdomen, du behöver inte känna symptomen..bara höra dem. Du lever inte med tyngden av en depression dygnet runt, du ser bara en deprimerad människa den tid du väljer att spendera med personen som är drabbad.



Jag menar inte att förminska någon annans känslor, för jag förstår verkligen att det är jobbigt att stå som anhörig och vara helt maktlös och frustrerad. Jag förstår att det är tufft att se någon man älskar bryta ihop och gå in i sig själv.

Jag inser att det är skitjobbigt när man försöker göra allt man kan för att få en person att må bättre och det ändå inte fungerar.  


Men det är lite det som är grejen. Det är en attityd som säger att en psykiskt sjuk människa inte kämpar tillräckligt, man blir frustrerad för att personen inte blir frisk. Man säger oavsiktligt att personen väljer att fortsätta vara sjuk för att den, till exempel inte vill bli tvingad till att söka ett jobb när man är deprimerad och inte ens kan ta sig upp ur sängen. 

Förstår ni hur jag menar? Ibland känns det som om den anhöriga helt saknar förståelse för hur en sjukdom fungerar, och blir frustrerad på den som är drabbad. Det är det jag hatar!

Att människor blir frustrerade över en annan persons sjukdom och de symptom den ger. Som att de tar det som en personlig förolämpning att deras närstående inte slutar vara sjuk. 

Jag tänker att det beror på att människor fortfarande inte riktigt ser psykisk ohälsa som "riktiga" sjukdomar.  Det finns inte samma respekt och förståelse för psykisk ohälsa som det finns för fysiska sjukdomar. 

Jag har till exempel inte fått höra något liknande om min Multipel Skleros.

Och även om det kanske existerar så ser iallafall aldrig jag denna typen av kommentarer när det gäller fysiskt sjuka personer. 

Aldrig är det någon som är sur över att deras vän inte blir frisk från sin cancer fast de har hjälpt hen så mycket. 

Jag ser aldrig någon som skriver irriterade inlägg på Facebook om hur deras kompis är så tråkig som aldrig blir frisk från sin förkylning. Eller människor som är upprörda för att deras vän inte skärper till sig och slutar ha diabetes. 

Men väldigt ofta ser jag detta när det kommer till psykisk ohälsa. Som att många fortfarande tror att man väljer om man ska vara psykisk sjuk eller inte. 



Av Sara Modigh - Fredag 2 juni 19:15




             

 

 

Av Sara Modigh - Tisdag 30 maj 17:00

Jaha ja, de där sömntabletterna var ju inte mycket att hurra för. 

Var jätterädd för att ta dem, för jag tänkte att jag skulle somna fort och sova djupt hela natten, och då skulle jag säker bli beroende av dem för att kunna sova överhuvudtaget.


Minns en medicin jag tog förut som jag sov så bra på. Somnade inom en halvtimme-timme och sov hela natten. Men natten efter jag tagit den medicinen var jag ju så rastlös att jag inte kunde somna och sömnsvårigheterna jag har kändes dubbelt så svåra efter en natt med så djup sömn. Det var som om jag inte kunde sova på en vecka efter att jag tagit den medicinen.

Och den medicinen var inte ens en sömntablett, så när jag skulle ta en riktig sådan tänkte jag ju att jag skulle få sova bättre än jag gjort på flera år.


Men riktigt så blev det ju inte. 

Tog den första tabletten i förrgår vid klockan ett på natten då jag inte lyckats somna eller ens bli sömnig än. 

Låg i en och en halv timme och hade fortfarande inte ens blivit sömnig så tog en andra tablett enligt läkarens ordination och låg i ytterligare några timmar innan jag kunde somna. 


När jag väl sov vaknade jag ändå flera gånger under sömnen, så känns inte som jag sov så mycket djupare än vanligt. Sov dock lite fler timmar, men det kunde ha kvittat. 

För när jag vaknade och det var dags att gå upp, DÅ var jag så trött!


Alltså så seg som jag var igår har jag inte vart på många år. Det var ju hemskt! Orkade knappt lyfta armar eller ben. Dessutom så fick jag en besk smak i munnen som satt kvar i typ ett dygn efter att jag tog första tabletten. Riktigt otrevligt. Så nu har jag ingen större lust att ta tabletten igen. 

Känns onödigt att ta sömntabletter för att kunna somna om jag ändå inte kan somna av dem. 

Så denna "natten" sov jag mellan 12-15, för kunde verkligen inte somna.

Men känner mig iallafall piggare idag jämfört med igår. 


Tror inte sömntabletter är min grej helt enkelt. 

Måste försöka lösa det här på något annat vis om jag ska må bättre. 

Fy vad jag hatar mediciner! 

 

Att vara superkänslig för biverkningar och sjuk är fan ingen bra kombination alltså. 

Får ju oftast bara biverkningar och ingen positiv effekt av medicinerna jag provat genom åren. 

Så det är väl bara att uppdatera den allt längre listan med ännu en medicin som inte fungerar för mig. Den börjar nog bli rätt lång nu om man ska räkna med alla mediciner jag fått utskrivna genom åren. Önskar så att medicin kunde fungera för mig. Så mycket lättare mitt liv hade varit då. 



Av Sara Modigh - Onsdag 24 maj 21:45

Som ni kanske har förstått både av bristen på inlägg och innehållet i det som kommit upp, så mår jag inte särskilt bra just nu. Jag sover så otroligt dåligt, och för några veckor sedan bröt jag ihop totalt. Allt kändes bara så mörkt och det är fortfarande svart även om det känns lite lättare. 

Jag hoppas verkligen att det kommer ge med sig snart. 

 

Jag var och träffade min neurolog idag, och hon tog allt jag hade att säga på fullaste allvar. 

Det känns faktiskt skönt ändå, att veta att man blir hörd och även bekräftad. 

Jag berättade om att jag mått väldigt mycket sämre psykiskt sedan jag började med Gilenya, och först blev hon lite fundersam och tyckte att det är inte en vanlig biverkan. Men när vi kollade upp det på FASS så stod depression med som en biverkning. Så det känns ju som om det faktiskt är Gilenyan som påverkar mitt mående, då det började i samband med uppstarten av den medicinen. 


Så vi diskuterade ett eventuellt byte av bromsmedicin, och om jag väljer att byta behandling så kommer nästa medicin i så fall att bli Zinbryta. Det är en rätt ny och knappt använd medicin i Sverige. Som jag kommer behöva ta genom en injektion som jag ger mig själv en gång i månaden. 

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag känner inför det. 

Jag är inte jättesugen på att behöva ta sprutor igen. Det är ju rätt omständligt, även om det nu då bara är en gång i månaden istället för varannan dag, som det var med min första bromsmedicin. 

Man blir ju bunden vid medicinen på ett helt annat sätt än med tabletter som man bara kan stoppa i handväskan och åka iväg vart man vill. Jag läste även på FASS om medicinen och även den har depression som möjlig biverkning. Så frågan är om det ens är värt att försöka göra ett byte. Det kanske bara gör allt ännu värre. 

Min neurolog berättade även att det är nya mediciner på väg, bland annat en medicin som ska likna Mabtheta (den jag fick en allergisk reaktion på), fast med ett annat verksamt ämne. Men det är ju några år kvar innan den finns ute på marknaden. Men det ger ju i alla fall en lite strimma av hopp, i fall Gilenya blir helt ohållbart att ha kvar som bromsmedicin. 

För jag tycker nog att det låter bättre att vänta och ha kvar Gilenya, än att behöva byta medicin igen till en spruta jag måste ta hemma och ha ansvar för att allt är sterilt och rätt tempererat.  


Även om Gilenya får mig att må dåligt så hoppas jag ju dessutom fortfarande på en vändning.

Att det blir lite lättare och ljusare snart.  


Neurologen skrev även en remis till psykiatrin, för hon ansåg att jag är så pass nedstämd att det klassas som farligt och det var nästan att hon inte ville släppa iväg mig om jag inte kunde lova och svära på att jag skulle söka hjälp akut om det blev värre. 

Vilket jag lovade, och tänker hålla. För jag känner ju själv att det är väldigt svart inom mig just nu. Med väldigt mörka tankar och känslor. 

Vi bestämde att hon inte skriva ut några antidepressiva mediciner då jag haft så många tidigare, vilket jag tyckte var skönt. För vill ju helst undvika psykofarmaka. Men fick ett recept på sömntabletter så att jag förhoppningsvis kan få sova lite och få sömnen att fungera igen.

Jag tror att det kan göra stor skillnad om jag bara kan få sova ordentligt. 


Sen får vi väl se när jag får en tid hos psykiatrin, och vad de säger där.

Neurologen rekommenderade en medicin som skulle vara bra för både mina nervsmärtor, min ångest och min nedstämdhet. Lite som Saroten antar jag, fast en annan psykmedicin istället. Duloxetin hette den tydligen. Vet ingenting om den, men vi får väl se vad de säger på psykiatrin.

Vet inte om jag är så sugen på att utsätta min kropp för mer psykofarmaka om jag ska vara ärlig. Men jag kanske inte har något val. 

Jag hoppas ju på att om jag bara får ordning på sömnen så blir det hanterbart igen. 



Förutom alla biverkningar från Gilenyan såg väl det mesta bra ut, eller som det brukar iallafall.

Lite överaktiva reflexer i vänster sida och lite darrig på höger arm. Lite svajig när jag står med benen tätt ihop och blundar, och lite svårigheter med ett koordinationstest som går ut på att man när man ligger på rygg, ska sätta hälen vid knät och dra längst med smalbenet. Klarar det inte riktigt så bra som jag borde på vänster sida. Men men, alltid skönt att höra att det ser bra ut i övrigt. Tror inte att det var några direkta försämringar från förra gången jag gjorde dessa tester. Så min MS håller ju sig stabilt även om biverkningarna är jobbiga. 


När jag ändå var hos en läkare så bad jag om att få ta ett nytt blodprov för att kolla nivåerna på B-12. Har ju haft brist förut och då var jag ju också väldigt nedstämd. Men proverna såg bra ut. Så att jag mår såhär dåligt beror iallafall inte på någon grav vitaminbrist den här gången. 

Vi passade även på att ta lite andra prover när vi ändå höll på, och mina levervärden är något förhöjda samt att jag har lite brist på D-vitamin och Folat ligger på gränsen som vanligt. 

Så jag borde väl åtminstone ta mina D-vitaminer. Att levervärdena är förhöjda är väl ett resultat av medicinen också.

   

Här kan man se hur mina leverprover sett ut, och hur det ökat sedan jag började med Gilenya.


 

"ALAT" är ett enzym som finns i levern. Vid skador på levern kan man få en ökning av halten ALAT i blodet. Oftast beror de väl på alkoholkonsumtion, men även många mediciner gör att det kan bli förhöjda värden av ALAT i blodet.

Lite läskigt att se, men enligt vad jag hört ingen alarmerande höjning.

 

Så ja, det var väl en liten uppdatering om vad som händer och sker både psykiskt och fysiskt.

Jag hoppas som sagt på att det blir bättre psykiskt med lite bättre sömn, så att jag kan komma igång med bloggandet igen. Saknar skrivandet, men har inte haft orken till att engagera mig i det.

 


Av Sara Modigh - Torsdag 18 maj 19:00

           

Av Sara Modigh - Torsdag 18 maj 05:15

Jag känner en ensam tår rinna långsamt ner för min kind, utan att jag ens är medveten om att jag gråter. Bulan i min panna efter att jag i ren panik slog huvudet mot badkarskanten ömmar. 

Jag gör allt jag kan för att inte skära mig, men det är svårt. 

Så mycket av min tid går åt att försöka tränga undan de där impulserna att självskada. 

Jag har verkligen ingen självbevarelsedrift just nu. Det enda jag kan tänka på för att inte självskada är att jag inte vill bloda ner mina nya lakan. 


Mina lakan är mer värda än vad jag är. Hur patetiskt är inte det? 

Men det är det som får mig att låta bli, det och att jag vet att det kommer bli ännu svårare att sova med brännande sår över hela kroppen. 

Men samtidigt så längtar jag så mycket efter att känna det där rakbladet mot min hud, längtar efter smärtan, friheten, det varma blodet rinna längs med min kropp och sakta bli svalare ju längre ner det rinner. 

Längtar efter att se blodet droppa ner på golvet och känna den starka lukten av järn som fyller upp hela rummet. 

Jag vill se ett sår öppna upp sig som ett gapande skrik direkt från min kropp. 

Ett sår som skriker "Jag orkar inte mer", för jag själv klarar inte av att säga det. Även om det är så jag känner. 

Jag mår så dåligt, men samtidigt har jag inga större problem att hålla upp fasaden. Den där leende "Jag mår så bra så", fasaden som jag övat på i så många år. Jag har alltid vart bra på att dölja hur jag verkligen mår. Så bra att jag inte ens kan sluta och faktiskt släppa den där fasaden ens för att rädda mitt eget liv. 


Så mycket självmordstankar som jag har nu har jag inte haft sen tonåren. Det är nästan det enda jag tänker på just nu. Jag sjunker bara djupare och djupare ner i mörkret, och de senaste veckorna har det gått oerhört fort. 

Det känns som om jag håller på att kvävad av den tyngden som ligger över mig. Jag orkar inte leva, jag orkar knappt ens existeera. 

Det är som om jag bara går på tomgång, följer den vanliga rutinen helt apatiskt. 

Jag låtsas skratta och vara glad, men på insidan känner jag ingenting annat än smärta. 

    

Livet är verkligen mörkt just nu och hemska minnen gör sig påminda. Allt det där jag alltid annars försöker trycka undan blir allt svårare att hålla borta från tankarna. 

Samtidigt får jag en känsla av att jag varit med om hemska saker som jag inte kan sätta fingret på om det verkligen har hänt eller om min hjärna bara spelar elaka spratt med mig. 



Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se