En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - Måndag 15 maj 18:00

Sociala medier i all ära, vi alla har väl någon form av relation till det.
Kanske hängde man på Skunk, Lunarstorm eller Snyggast när man var ung. Kanske är det Facebook, Instagram eller Snapchat som gäller, eller är det kanske så att du läser bloggar? 

Vilken sida det handlar om är egentligen inte relevant, för de flesta har en sak gemensamt.

Flödena som fylls med alla dessa "lyckliga" människor.


Ni vet den där hurtiga föräldern som gör nybakt bröd till familjen innan skola och jobb och som ändå hinner med en joggingtur.
Ni vet tjejen som alltid är så strålande vacker och alltid så glad på alla sina fantasitiska bilder.

Killen med bilder på sig själv och sina kompisar ute och upptäcker världens alla hörn.

Karriärkvinnan med sin stora framgång och mannen som alltid lägger ut bilder på sin vackra konst han skapar själv.



Vi ser glada människor, vi ser vackra kroppar och stora mål som klaras av. Vi ser perfekta hem, med perfekta barn och perfekta middagar. Vi ser allt som dessa människor skapar, upplever och gör i sina fantastiska liv. Men det vi inte ser är stöket i köket, barnen som gråter för att de inte vill gå till skolan eller något om vad som faktiskt pågår i dessa perfekta liv.
Vi ser bara alla dessa noggrant utvalda bilder från utvalda stunder, vi läser om alla som lyckas så bra i livet och vi kan inte hjälpa att jämföra oss själva med detta

  

Varför är alla så lyckliga, varför är alla så perfekta? Hur ska jag kunna leva upp till detta? 

För vi glömmer så lätt bort att tänka på vad som döljer sig bakom det där kontot med alla fantastiska bilder och statusuppdateringar. Vi glömmer bort att det är en redigerad bild av ett liv. Vi visar bara upp de stunder vi vill visa, och skapar en bild av det perfekta livet vi önskar vi hade.


Vi delar en bild, men bakom den bilden har vi 100 misslyckade bilder vi inte visar upp. Vi vinklar karman och lägger på ett filter på livet och vips är vi i alla fall lyckliga på Facebook. 

 

Av Sara Modigh - Onsdag 10 maj 02:15

För många år sedan jag brukade vakna av ångestattacker regelbundet. Det kunde vara på grund av mardrömmar, eller stress inför saker jag behövde göra. Ibland dök dem upp bara helt spontant utan någon anledning. Men de senaste åren har det vart lungt, jag har inte vaknat i panik alls.

Inte förren härrom dagen i allafall.

För då gjorde jag det, jag vaknade med paniken i bröstet och kunde knappt andas på grund av ångesten, och det hände tre gånger under två timmar. Sen har det hänt nästan varje natt sen dess att jag vaknat med panik minst en gång. 


Alltså att jag vaknat av en attack av ångest som är helt oprovocerad, och bara sköljer över mig.

Ligger och sover så skönt och drömmer fina drömmar. Men så plötsligt vaknar jag av ångesten som kommer över mig som en blixt från klar himmel.

Jag trodde den biten av mitt liv med ångest och panik som helt plötsligt väcker mig var över.
Jag förstår inte vad all ångesten kommer ifrån. Hela dagarna får jag som små attacker med en så obehaglig ångest.
Detta sätt att ha ångest känns så irriterande.
För det kommer helt utan förvarning och helt utan anledning.

Förut har ju min ångest bara ökat när jag ställts inför något speciellt som jag upplevde som obehagligt och då har jag ju vart förbered på attackerna. Jag har vetat att jag förmodligen kommer få en panikattack i vissa situationer. Men nu bara kommer dom flera gånger om dagen från ingenstans.


Det känns som om jag går och är nervös och stressad hela tiden och det är svårt att hantera.

Härom dagen fick jag även en så konstig känsla.
Det var som om jag blev strypt. Det kändes som ett tryck över bröstet, jag upplevde att det var svårt att få luft och hela mitt huvud kändes som det fylldes med blod. Ni vet den där känslan man får när man hänger uppochner.
Det kändes som hela ansiktet skulle explodera. Öronen och kinderna kändes så otroligt varma att det brändes. Men vid beröring var de samma temperatur som resten av kroppen.

Det var en fruktansvärt obehaglig upplevelse och jag har aldrig känt något liknande.
Så nu vet jag inte om just det var ångest, MS eller något annat.
Bryr mig väl inte så mycket egentligen så länge jag slipper uppleva det igen för det var riktigt obehagligt. 


Känner mig fortfarande rätt nedstämd också, har inte orken eller lusten att sköta livet.

Ligger mest i sängen och äter godis, för det är det enda som får mig att må bra just nu. 

Har i allafall äntligen fåt en läkartid, så får vi väl se vad hon säger. 

Har ju inte lika mycket självmordstankar längre iallafall, så det är ju alltid nått. 

Av Sara Modigh - Lördag 6 maj 00:00

Vad är vikt? En siffra på en våg.
Allt i ser runt omkring oss har en vikt.
Men någonstans på vägen har vikten hos människor blivit av alldeles för stor vikt.

Vi fokuserar mer på siffror på en våg än på att äta hälsosamt. Vi tänker mer på siffrorna än att motionera och röra på våra kroppar för hälsans skull.
Detta trots att vi vet att en stillasittande livsstil är betydligt farligare än att ha fett på kroppen till exempel. Att svälta sig uppmuntras. Att skamma feta kroppar tillhör vardagen. 


För ve och fasa om en tjock människa skulle få för sig att må bra i sin feta kropp.
Det är ju inte okej!


Vad som däremot är helt okej, ja till och med önskvärt hos feta människor är kroppshat.
Är du tjock ska du hata din kropp.
Du ska stå gråtandes framför spegeln och titta med en avsky på dina valkar.

Du ska må illa av bara tanken på att byta om i ett omklädningsrum.
Du ska skämmas så mycket för din kroppsform att bara tanken på att klä av dig framför en annan människa ger dig ångest.
Du ska hata din kropp så totalt att du duschar i mörker och hänger skynken över alla speglar bara för att slippa se din tjocka kroppshydda.

Du vågar inte ens tänka tanken på att låta någon annan ta på din kropp.

Du ska gråta dig till sömns över din äckliga figur.

Du ska hata ditt utseende så till den milda grad att du önskar att du vore död för att slippa smärtan.

 

För att trivas i sin kropp som tjock är livsfarligt!


Men att leva med den där skammen och självhatet som samhället uppmuntrar, tror ni inte att det är livsfarligt? Det där hatet som gör att man inte vågar gå till gymmet av rädslan att bli hånad, skrattad åt eller förlöjligad.

Hatet som gör att man sitter inne hela sommaren för att inte äckla andra när det är för varmt att bära heltäckande kläder. Att aldrig någonsin kunna åka och bada, för att visa sig på en strand i badkläder är helt otänkbart. 

När man ger upp innan man ens börjat, för man har så dålig självkänsla och självförtroende efter allt självhat. Att man känner sig så värdelös och motbjudande att man bara vill sluta existera helt och hållet, ja det är väl bara bra? För är du tjock så är det ju livsfarligt!


För vad är väl lite mental ohälsa jämfört med en risk för en fysisk ohälsa i framtiden?

Att du hatar din kropp så mycket att du önskar du var död, det är ju inget större problem.

Tänk på diabetes, tänk på hjärt- och kärlsjukdomar och framförallt tänk på skattebetalarnas pengar!

Du ditt lata feta vider, du kostar samhället pengar! Du ska fan skämmas över din existens, att du ens vågar säga att du trivs i din feta kropp. Det är ju att uppmuntra fetma! 


Och fetma det dör man av!

Av Sara Modigh - Torsdag 4 maj 19:00

         

Av Sara Modigh - Lördag 29 april 16:45


Ja vad ska man ens säga?  Jag känner mig nästan mållös efter att ha läst krönikan som Hanne Kjöller skrivit på expressen.  

Det ger ett obehag att läsa texten som på så många plan visar en oförståelse för hur det verkligen är att leva med psykisk ohälsa i dagens samhälle. 


I inledningen av krönikan kan man läsa att allt fler, speciellt kvinnor, sjukskrivs för psykisk ohälsa. 

Vilket självklart är otroligt problematiskt. Men jag som sjuk tycker att det är viktigare att ifrågasätta vad det är som gör att människor drabbas allt mer av psykisk ohälsa, än att problematisera valet att sjukskriva en individ som inte längre klarar av att jobba på grund av sin psykiska problematik. 

Jag känner även att texten bagatelliserar den problematik som finns bakom sjukskrivningarna, 

och jag får en känsla av "om du bara anstränger dig lite mer och försöker så kommer allt bli bra".

"Ångest och depression är ju normala känslor" " det är inte ens riktiga sjukdomar" "bara vanligt mänskligt lidande".. och så vidare

Kjöller väljer också att framföra att "personer ur denna kategori är sjukskrivna längre än cancersjuka".

Vid första anblick låter det ju jättehemskt, för cancer det är ju fruktansvärt och absolut en berättigad orsak till sjukskrivning, "till skillnad från en depression".

För mig känns detta uttalande och jämförelse mellan cancer och en psykisk ohälsa som ett försök att chocka, men tänker man efter ordentligt så är det ju inte alls konstigt att människor med psykisk ohälsa är sjukskrivna längre. 

För det första är cancer inte bara en sjukdom, utan ett samlingsnamn på flera olika sjukdomar. 

Det kan vara allt från en liten cysta eller en fläck på huden som måste opereras bort, till en obotlig hjärntumör. Allvarlighetsgraden varierar kraftigt och flertalet cancerpatienter behöver ingen längre tids sjukskrivning. Vilket är något vi borde vara oerhört glada över. 

För det andra är det ofta en livslång kamp för många med psykisk ohälsa, och precis som med cancer kommer psykisk ohälsa i mängder av olika diagnoser och allvarlighetsgrader. Tyvärr blir många som är drabbade av psykisk ohälsa drabbade av livslånga diagnoser. Det finns ingen bot mot psykiska sjukdomar. Vilket för oss till det tredje, att det finns inte samma möjlighet till god behandling då vi faktiskt inte vet tillräckligt mycket om psykiska sjukdomar ännu. 

Psykisk ohälsa blir inte heller respekterad på samma sätt som en cancerdiagnos, vilket vi ser ett tydligt tecken på när Kjöller väljer att jämföra fysiska och psykiska sjukdomar i ett sätt att ogiltighetsförklara sjukskrivningar i den ena kategorin. 



Kjöller skriver också att sjukskrivning är en passivitet som skadar alla med psykisk ohälsa. 

Men det är en mening som jag absolut kan vittna om är otroligt fel. 

För det första, vem säger att man är passiv bara för att man är sjukskriven? 


Jag jobbar varje dag med att må bättre och lära mig hantera mitt dåliga mående. 

Tack vare min sjukskrivning har jag fått tiden och kraften till att jobba med min hälsa och klättra upp ur det djupaste mörker. 

För det andra så räddade sjukskrivningen mitt liv. Jag kan nästan lova att jag inte hade levt idag om jag inte hade blivit sjukskriven.


Sjukskrivning bidrar inte till en lösning på problemen, men det gör inte heller fortsatt arbete när man håller på att gå under av sin psykiska ohälsa. 

Att bli sjukskriven ger många chansen att landa och återhämta sig. Det ger tid att läka och att jobba på sin problematik. 

På vilken arbetsplats kan man göra det? 

Ingen säger att bara för att man sjukskrivs så slutar exponeringen, för exponering kan ske på många vis. Man kan jobba på exponering under sin sjukskrivning, och då kan man även individualisera den exponering som krävs för att bearbeta de hinder man har. Men det gäller att man får det stöd och dem resurser man behöver för att klara av det. 


Sen att psykiskt sjuka blir långtidssjukskrivna är såklart ett problem i ett samhälle där alla förväntas delta genom att arbeta och betala skatt. Det är kostsamt att så många människor saknar förmågan att klara av ett arbete och landets ekonomi blir självklart lidande om alla människor skulle vara sjukskrivna. 

Men det är inte ett problem som måste lösas med att sjukskriva färre sjuka individer, utan ett problem som måste hanteras innan individen blir sjuk. Vi måste förebygga psykisk ohälsa och fånga upp personer som ligger i riskzonen för att drabbas. Vi måste jobba för att främja en psykisk hälsa i hela landet för att få ner sjukskrivningarna för psykisk ohälsa. 


En annan tanke jag har är att kunna arbeta borde inte vara målet för en sjuk individ. Jag tror att vårt samhälle skulle må bättre om vi fick fokusera mer på att må bra och bli friska än att bli arbetsdugliga. 


Det är inte heller de som är sjukskrivna som är det största problemet i samhället, utan att samhället saknar en grund för dessa individer där de kan få arbeta utifrån signa egna förmågor. För så som det är i dagsläget är inte arbetsmarknaden anpassad efter psykisk ohälsa och arbete är därmed för många en omöjlighet. 

Det handlar inte om att "bara utsätta sig och anstränga sig även om det är lite obehagligt".

Vi har sett i statistiken över utförsäkrade människor att självmord allt oftare blir en konsekvens av att människor tvingas ut i arbete de inte klarar av eller är redo för.

När det blir viktigare att en individ arbetar än att denne överlever så är det något som är galet i samhället!


Är det så viktigt att alla människor har ett jobb hur sjuka de än är, så måste en förändring ske på arbetsmarknaden.

Men det är inte den som är sjuk som ska behöva stå för förändringen som måste ske,

utan det är cheferna och arbetsmarknaden som måste anpassa sina arbetsplatser för att underlätta för sjuka personer att jobba. 

 


Av Sara Modigh - Onsdag 26 april 14:45

Men det kan ju inte redan ha gått tre år sen jag och Jakob gifte oss?

Tre år, det är ju trettiosex månader och det är ju inte klokt att det redan gått så lång tid. 

Men så är det, idag är det tre år sedan vi gick ner för altaret och lovade varandra evig trohet. 


Det känns helt ofattbart att tiden springer iväg så fort, jag menar vart tog hela andra året vägen? 

Jag förstår det inte. När man var liten kändes ju ett år som en evighet, nu försvinner åren bara fortare och fotare. Nästan så att det är lite läskigt. 

Men vad som inte är läskigt är att dela min tid med Jakob. Så länge jag har honom vid min sida kommer jag alltid att känna mig trygg. 


 


Kärleken kan vara både spännande, lockande, smärtsam, och svår. 

Men vad jag vet är att trots att det gått nästan elva år sen vi träffades och vi har gått igenom så många prövningar tillsammans så älskar jag dig fortfarande. 

Även om jag ibland kan slita mitt hår i frustration över att vi är så oense om vissa saker. 

Men våra olikheter till trots finns det så många sidor hos dig som jag älskar så otroligt mycket. 


Så här kommer en lista på några av alla tusen alledningar till att jag älskar dig

Jakob Modigh


1. Jag älskar dig så mycket för du är så söt när du köpt en present och du har så svårt att hålla den hemlig. Du är så söt med dina små ledtrådar som slipper ut och din otåliga väntan på att få ge presenten.


2. Jag älskar dig för att du alltid nöjer dig med den mat jag vill ha, oavsett vad du själv är mest sugen på. 


3. Jag älskar dig för att du ger mig trygghet och att du alltid finns där för att stötta mig i vad det än är jag behöver stöttning i. 


4. Jag älskar hur du sträcker dig efter mig i sömnen och kryper närmre.


5. Jag älskar att vi kan vara så larviga tillsammans och att vi kan skratta så högt och hjärtligt att tårarna rinner. 


6. Jag älskar att jag kan vara mig själv i din närhet.


7. Jag älskar hur du väljer att bära alldeles för många saker på en gång istället för att gå två gånger. 


8. Jag älskar hur du går runt och sjunger för dig själv när du städar eller lagar mat. Även dina egna små tokiga sånger med egenpåhittad text lyser upp min vardag. 


9. Jag älskar att du är den mest omtänksamma människa jag träffat, att du alltid vill mitt (och alla andras) bästa och gör allt du kan för att jag ska må så bra som möjligt.


10. Jag älskar att du alltid säger att jag är vacker oavsett hur jag ser ut.

 

11. Jag älskar när du köper choklad eller blommor till mig när du åker hem från jobbet bara för att göra mig glad.

 

12. Jag älskar att du är så osjälvisk och låter mig bestämma vad vi ska kolla på när vi tittar på tv. 

 

13. Jag älskar att du blir stolt över mig och ger mig beröm, även när jag själv inte kan känna att jag förtjänar det.

 

14. Jag älskar att du räddar mig från smutsig disk när jag inte vågar ta i tallrikarna. 

 

15. Jag älskar att du tröstar mig när jag är ledsen, vad det än är jag är ledsen för.

 

16. Jag älskar våra pizzadejter i sängen där vi delar på vår pizza på vårt eget lilla vis.

 

17. Jag älskar hur du alltid hör av dig och berättar att du är på väg hem från jobbet.

 

18. Jag älskar hur du alltid påminner mig om att vi tar oss igenom allt tillsammans. 

 

19. Jag älskar hur du accepterar mig för den jag är och låter mig göra det jag vill. 

 

20. Jag älskar att vi är så starka tillsammans och hur vi tagit oss igenom så svåra tider tillsammans.

 

21. Jag älskar hur du går med på alla mina konstiga infall.

 

22. Jag älskar att du är den som äter upp den "äckliga" maten på min tallrik så att jag slipper. 

 

23. Jag älskar att jag alltid kan väcka dig om jag drömt en otäck dröm. 

24. Jag älskar dig för att du står ut med mig.

 

25Jag älskar att du varje gång du ska steka falukorv ger mig en ostekt falukorvsskiva att äta innan du steker upp resten. För att du vet att jag tycker om ostekt falukorv. 


26Jag älskar för att du rensar avloppet som mitt långa hår gjort stopp i. 

 

27. Jag älskar dig när du säger att maten jag lagat smakar bra, även när den inte gör det. 

 

28. Jag älskar din söta lilla rumpa.

 

29. Jag älskar dig för att du tycker om sällskapsspel precis som jag.

 

30. Jag älskar dig för att du städar även fast det är det tråkigaste du vet.

 

31. Jag älskar dig när du pratar i sömnen och förvirrat vaknar av ditt eget prat.

 

32. Jag älskar hur du smeker min rumpa innan du somnar.

 

33. Jag älskar att du tycker jag är söt när jag går runt i pyjamas eller one piece hela dagarna.

 

34. Jag älskar dig trots att du pratar om hockey, för du är så söt när du pratar om det med sådan stor entusiasm. 


35. Jag älskar att du alltid pussar mig godnatt innan du går och lägger dig. Jag älskar att du önskar mig en god natt även om jag oftast fortfarande är vaken även när du går upp, och jag älskar att du låter mig sova ut när jag väl har somnat efter natten ångest. 


36. Jag älskar att det är du är den som älskar mig!




Trettiosex anledningar för trettiosex månader som gifta och jag är lika lycklig idag

som den dagen då vi gifte oss <3

 


Av Sara Modigh - Måndag 24 april 16:45

Att en diagnos är viktig håller nog de flesta med om, men är det bra att ha en diagnos?

Hur viktigt är det egentligen med en diagnos? Och varför är en diagnos viktig? 


Jag hör ofta kommentarer om att diagnoser är dåliga för att "människor identifierar sig med sin diagnos". Jag vet inte riktigt vad det betyder eller vad det skulle innebära för att vara ärlig.

Men jag skulle nog ändå säga att det positiva med en diagnos överväger det potentiellt negativa i det fallet. För utan diagnos får man ingen hjälp och definitivt ingen förståelse, vilket är det absolut viktigaste när man är sjuk. 

En diagnos hjälper dig även att hitta rätt behandling och finna taktiker för att kunna hantera dina problem. Samhörigheten man kan finna i diagnosgrupper, där man kan finna stöd, information och framför allt förståelse från likasinnade är också ett oerhört viktigt stöd. 

För att gå igenom en sjukdom i sin ensamhet är bland det svåraste man kan göra. 


När jag fick min MS-diagnos var det ett så otroligt stort stöd att kunna prata med andra med MS som kunde svara på mina frågor och berätta om sina liv. Det hjälpte mig verkligen att kunna se en ljusare framtid. 

Innan jag fick diagnosen var jag ju bara ensam med ett dåligt mående jag inte kunde förklara vare sig för mig själv eller någon annan. 

Förstår ni skräcken man känner när man vet att något är fel, men man inte har en aning om vad det är som händer? Skräcken för att vara döende? 

En diagnos ger en insikt i vad som händer i kroppen, och även en sjukdomsprognos. 


Jag har levt som sjuk både fysiskt och psykiskt utan att ha en diagnos, så jag kan verkligen vittna om hur olika bemötande man får beroende på om man har en diagnos eller inte, och det är väl då en av de mest negativa sidorna med diagnoser. Att man inte blir tagen på allvar eller får någon förståelse om en diagnos inte har blivit satt.

Fast samtidigt vet jag inte om det är ett argument för att säga att diagnoser är dåliga, kanske snarare att världen är dålig som inte kan inse att problematik kan finnas även om den inte har fått ett namn av en läkare än. 


När jag gick i högstadiet så var det ju ingen som kunde förstå min problematik, eller att jag hade en problematik eftersom den inte hade fått ett namn ännu. 

Det var ju även så att utan diagnos inga bidrag till skolan för extra resurser, så jag fick ju inte heller den hjälp jag hade behövt för att klara min skolgång. 

Istället fick jag höra att jag var lat, ouppfostrad och bara skulle skärpa till mig. Jag fick höra att det bara var mitt eget fel att skolan inte fungerade, att jag valde att inte klara av skolan. 

Dessa ord sårade något oerhört och skadade mitt självförtroende och min självkänsla på så många nivåer. För jag kämpade ju så extremt mycket att jag gick in i väggen och blev deprimerad redan vid 13 års ålder. 

Det gör ont att tänka på att de vuxna människorna i min närhet aldrig kunde acceptera min problematik bara för att jag inte hade diagnos. 

Många år efter att jag slutade skolan träffade mamma min gamla rektor på stan, gissa vad rektorn sa till min mamma. "Har Sara skärpt till sig än".

Verkligen ingen respekt eller förståelse för de problemen jag hade i skolan. 

Detta gör ju att en snabb diagnos är väldigt viktig för att kunna sätta in rätt resurser både inom vård och skola/arbete för att underlätta för individen. 


När jag började få symptom på min MS, alltså när jag började få tydliga och för mig väldigt skrämmande skov. Då fick jag ju uppleva den där känslan av att inte bli trodd eller tagen på allvar. Så som det varit många gånger tidigare i mitt liv. För ännu en av de dåliga sidorna med diagnoser är det låsta synsättet, "hon har *diagnos*, alltså är det det som orsakar detta måendet också". 

Det har jag ju personligen fått uppleva när jag inte kunnat få hjälp på min vårdcentral för nått så simpelt som en halsfluss, eller som när jag inte kunde få hjälp med mina krånglande knän "för det var ju bara lite ångest och det går över snart". 

Samma sak var det ju då alltså när jag sökte hjälp för mina MS-skov, "Gå hem och ta en Sobril". 

Det är en livsfara att läkare inte tror på sina patienter för att de har en diagnos sedan tidigare. 

Hela den här attityden att både psykisk och fysisk ohälsa inte skulle kunna finnas hos en person. 

Eller att en långvarigt ångestsjuk person inte skulle kunna känna igen nya symptom på en allvarlig fysisk sjukdom. 

För det var ju så läkaren sa till mig, att jag som haft ångest i 20 år inte kunde avgöra att det inte var ångest jag hade eftersom "ångest förändras". 


Men igen, är detta att diagnoser är dåliga eller handlar detta återigen om oförståelse från en värld som inte kan tänka utanför boxen. 

Allt är väl egentligen en tolkningsfråga. 

För mig är diagnoser viktiga just för att jag vill veta vad det är som händer med mig, jag vill ha en förståelse för vad jag kommer behöva gå igenom och jag vill veta hur min prognos ser ut. Jag vill veta om jag kommer dö av det jag har eller om jag kommer kunna leva vidare ett så gott som normalt liv. 

Jag vill kunna hitta människor som går igenom samma ska som jag och dela mina erfarenheter med dem. 

Jag vill ha stöttning från en omgivning som kan förstå vad jag går igenom med hjälp av fakta om diagnosen. 

Jag vill ha den bästa behandlingen för just min problematik och även rätten till den hjälp jag behöver. 

Av Sara Modigh - Onsdag 19 april 05:00

Jag känner mig så fruktansvärt olycklig. Jag har en sådan tyngd över hjärtat.

Allt känns bara obehagligt. Som en klibbig åskvärme över hela mig som ligger och trycker.

Jag känner mig fångad och instängd, samtidigt som jag inte har någon vilja eller lust att göra något annat än att ligga i min säng hela dagarna. 

Det känns som en törst jag aldrig kan släcka, och som en "Itch I can't scratch". 

Ett obehag jag inte kan göra något åt. Jag vill skrika och gråta rätt ut i den mörka natten, men jag orkar inte. 

    

Allt känns så tungt och jag har ingen lut till något alls. Jag får tvinga mig själv att gå upp ur sängen. Tvinga mig själv att borsta tänderna, tvinga mig själv att äta, Tvinga mig själv att träffa familjen. 

Men allt tar emot.

Att skriva på bloggen tar emot, och jag känner mig stressad över att jag knappt får upp några blogginlägg längre. Bloggen har ju varit mitt liv och min räddning, jag är rädd att förlora den. 

För vad har jag utan den? Absolut ingenting. 


Det skrämmer mig att jag gått ner mig så mycket, och att det förmodligen är min bromsmedicin som får mig att må såhär. 

Vad ska jag göra? Sluta med medicinen som räddar min fysiska hälsa eller offra min psykiska hälsa för att bromsa min MS. 

Det är så svårt. Men att må dåligt psykiskt vet jag ju hur man gör, det vet jag hur det är och hur jag ska hantera. Psykisk ohälsa är inget nytt.

Men ett MS skov vet jag ju aldrig när, var eller hur det kommer inträffa och hur det kommer påverka mitt liv. Ett enda skov kan ju få förödande konsekvenser, som jag inte har någon tidigare erfarenhet i att hantera. Så jag antar att det blir mitt psyke som får lida. 


Men jag hatar att jag mår såhär dåligt igen. Jag hatar att jag inte kan hantera livet och brister ut i gråt på familjemiddagar för att ångesten bryter ut så kraftigt. 

Jag hatar att självskadeimpulserna är tillbaka och så svåra att motstå. Jag hatar de där tankarna som ständigt söker efter en kick för att döva sorgen. 

Jag vill fly från den hemska smärtan och slippa känna den. Jag är så trött på dåligt mående och just nu känns det bara som om jag vill ge upp. Jag orkar inte med den här ständiga kampen. 


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se