En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - 19 april 2018 14:16

         

:(

Av Sara Modigh - 18 april 2018 17:51

Känslan när man är så ledsen att varje andetag gör ont. När man är så trasig inombords att man tvivlar på att man någonsin kommer bli hel igen. 

Av Sara Modigh - 17 april 2018 13:30

Jag önskar jag hade en bild som kunde illustrera den där känslan av att hela huvudet exploderar i frustration. För just så känner jag i detta ögonblick. 

Jag känner frustration över alla dessa uttjatade meningar om hälsa som människor upprepar likt de där papegojorna man lekte med som barn som härmade allt det man sa, om och om igen. 


Hör jag frasen "tänk på hälsan", "det är ohälsosamt att vara överviktig", "du kommer dö i förtid" en gång till så exploderar jag nog. Så då dör jag ju definitivt i förtid. 

Jag känner bara som så att alla andra jäkla människor kan ta och skita i min hälsa. För det är inte min hälsa ni bryr er om egentligen för då hade jag fått samma kommentarer om min rökning och mitt alkoholintag också. 

Men inte en enda gång har någon "välvillig" själ gått fram till mig på krogen och predikat om alkoholens faror. Inte en enda gång har jag fått höra att jag uppmuntrar ohälsa när jag lägger ut en bild på mig själv med en cigarett i handen. Men gud nåde mig om jag får för mig att lägga ut bilder på min tjocka kropp och påstå att jag är nöjd med mig själv. För det är ju livsfarligt att vara tjock. Det måste jag ju bara få berättat för mig ifall jag hade missat det.


"Du kommer dö i förtid", ja det kommer jag. Av flera olika anledningar. 
Men varför strävar man efter att leva så länge som möjligt istället för att leva lycklig den tiden man lever? 

Varför förväntas man hela tiden jobba för att vara vid liv så länge det bara går? 

Jag menar allt jag hört om att jag kommer dö i förtid bla bla bla. 

Jaha, och? Det är väl mitt val? 

 

Jag har jag flera sjukdomar som alla sänker den förväntade livslängden en aning, så jag har ingen förväntan om att bli nittio bast. 

Min mamma dog ung, och jag har alltid känt att det kommer jag nog med göra. 


Är det något jag lärt mig av det är att njuta av varje dag och prioritera det man själv vill här i livet. 

Och jag vill inte må dåligt och hata min kropp bara för att det är det som förväntas av mig som överviktig. 

Jag vill inte tvingas att må dåligt och skämmas över min kropp bara för att du väljer att leva efter en annan princip än vad jag valt. 


Jag väljer att leva den tid jag har. 



Av Sara Modigh - 14 april 2018 12:30

Ångesten är hög just nu, jag känner mig ensam och dålig. Saker från mitt förflutna gör sig påminda och jag mår så dåligt. Jag är trött på att känna mig bortvald så fort något bättre dyker upp. Det känns som om jag aldrig räcker till. Jag är bara en reserv som är bra att ha när inget bättre finns.

Så har det alltid varit, jag duger inte, jag räcker inte till. Någonting med mig är fel.
Jag har blivit avvisad och bortvald i hela mitt liv och det har gjort mig livrädd för att våga ta ett steg till att bjuda hem någon. Jag mår så dåligt för om man bestämmer att man ska hitta på något så går jag bara och väntar på att personen ifråga ska ställa in för att den ska vara med någon annan vän istället,

någon som är mycket bättre än mig.

Jag går ständigt och väntar på att bli ersatt med någon bättre, för jag vet ju att jag inte räcker till.

För det har alla talat om för mig i så många år. 

Antingen genom era handlingar eller genom era faktiska ord. Ord som,

"du ska vara tacksam att någon vill vara med dig". De orden som jag har hört så otroligt mång gånger och som får mig att känna mig så ovärd. 



Av Sara Modigh - 14 mars 2018 07:23

Asså jag vet inte ens vad jag ska skriva.. Mitt mående är ju verkligen inte på topp. Mer eller mindre alla aspekter av mitt liv krånglar. 

Jag kan inte sova, jag har ingen ork till att göra saker, jag kan inte äta utan att må illa eller få ont i magen. 

Kan nått krångla så gör det det. 

Av Sara Modigh - 27 februari 2018 15:30

Hur man man känna sig så ensam trots att man är omgiven av så mycket folk. Hur kan man känna sig ensam trots att man har sin familj och alla sina vänner runt omkring sig? Hur man man känna sig övergiven fast alla man känner gladeligen skulle hjälpa mig om jag bara bad om det? 


Jag förstår ärligt talat inte det det där. Ändå så känner jag mig ensammast i världen. 

Känner mig helt övergiven och utanför. 

Vet inte alls vad jag ska ta mig till eller hur jag ska kunna bryta mig ur denna överväldigande känsla. 

Jag känner mig maktlös inför mina egna tankar och känslor. Allt är så mörkt och läskigt, jag förstår inte hur det kan ha blivit såhär igen. 

Hur kan jag ännu en gång må såhär dåligt? 


Varför ska jag må såhär? Jag vill inte må såhär? Jag har gjort allt jag kan för att inte må såhär, och ändå är jag här igen. 

Liggandes på golvet skrikgråtandes tills jag nästan spyr, självskadetankar, självmordstankar och inget hopp om en ljusare framtid. 

Det är som att allt jag kämpat för de senaste åren är som bortblåst.


Ingenting känns roligt längre, inget av det som jag blivit glad av förut gör mig glad längre. 

Jag har inte ens orken att göra det mer. Jag vill bara sova, men sömnen fungerar inte heller. 

Antingen sover jag inte alls eller så sover jag nästan ett dygn i sträck. 


Av Sara Modigh - 19 februari 2018 16:15

Jag var nitton år gammal, för många en ung tjej med hela livet framför mig. 

Men för mig fanns det ingenting att leva för. Jag kunde inte se en framtid som för mig skulle vara värd att leva för. 

Depressionen jag hade gjorde mitt liv becksvart, tankarna i mitt huvud var så destruktiva och jag kunde inte kontrollera dem. Tankar om att jag var en börda, och att alla i min omgivning skulle må mycket bättre om inte jag fanns. 

Jag kunde inte se någon lösning på alla mina problem. 


Jag kände mig så värdelös, så äcklig, dum och i princip varenda negativt adjektiv jag kunde komma på.

Så en dag bestämde jag mig, nu får det vara slut. Jag står inte ut mer... 

Tankarna på självmord hade följt mig väldigt länge, jag vet inte vad det var som gjorde att just den där dagen blev dagen då jag skulle dö. Men så blev det.

När Jakob hade lagt sig tog jag en överdos av mina mediciner och hoppades på att döden skulle komma.  


Detta är snart tio år sedan, så mycket har hänt sen dess. Mitt liv är egentligen så mycket mer stabilt än det var då. Men ändå jag befinner mig ännu en gång där nere i mörkret. Jag är där på botten som jag trodde jag hade lyckats ta mig upp från. 


Det är mörkt nu, väldigt mörkt. 


Destruktiva tankar och beteenden är återigen en del av min vardag. 

Jag kan inte fly ångesten, jag kan inte fly från mina tankar på att döden är min enda utväg. 



Av Sara Modigh - 14 januari 2018 15:45

Jag är trasig, så trasig att jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna bli hel.
Jag har vart trasig hela livet. Men ibland har jag kunnat limma ihop några bitar och kunnat fungera.
Men nu, nu är det som om allt jag lagar går sönder igen och alla bitar av mig ligger i ett enda kaos.

Jag trodde tiden för mina självskador var förbi. Jag trodde den tiden av mitt liv var över.
Men nu är jag där igen. Skadar mig själv.

Ligger inne i ett rum på akuten och lyssnar på en tickande klocka och tänker på livet.
Hur hamnade jag här igen?
I ett vitt kalt rum på sjukhuset med en blödande arm?
Då och då kommer någon och tittar till mig genom dörren som står på glänt.
Jag väntar i min ensamhet på läkaren som ska komma och sy.

Det var många år sedan jag var här för något sådant, jag känner mig så dum, så misslyckad.
Jag skäms över min svaghet.


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards