Skulle du klara av att prata i livesänd tv? Hade jag fått den frågan för några år sedan hade jag sagt "aldrig någonsin!"

Men igår gjorde jag något jag aldrig trott att jag med min problematik någonsin skulle kunna göra.
Jag var med i direktsänd tv!

Lilla jag som för bara några år sedan sprang förbi min egen ytterdörr för jag var så rädd för social kontakt.
Jag som har en så stor rädsla för att tala i telefon att jag undviker det till varje pris, gjorde det inför hela svenska folket samtidigt som jag blev filmad.
Det är helt sjukt!

Jag var så jäkla rädd, så nervös men jag klarade det!
Kan fortfarande inte fatta det.

Känner mig helt slutkörd nu, och det var riktigt jobbigt. Men jag är glad över att jag klarade det.

Det var verkligen en stor utmaning för mig och något som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle kunna klara av. 

Jag tänker på den tjejen jag var för några år sedan och inser vilka enorma framsteg jag gjort. 

Jag har gått från att vara så rädd i sociala situationer att jag inte ens kunnat gå i en mataffär till detta.

Det var så läskigt! Jag var ju hemma i Jönköping och programmet filmades i Stockholm. Så jag fick åka in till SVT Jönköping och bli filmad där samtidigt som jag var med via telefonlänk. Därav mina fina hörlurar hahah.

Ljudet var ju helt fördröjt också så sitter och ser ut som ett fån. Men men, jag har gjort något jag aldrig trodde jag skulle kunna klara av. 

(Jag är med cirka 50 minuter in i avsnittet och det kan ses i ett par dagar till om det är någon som är nyfiken https://www.svtplay.se/video/15466391/morgonstudion/morgonstudion-10-okt-06-00 )

Nej men har ni sett vem som fick vara med i tidningen? :) 

I mitt senaste inlägg här på bloggen skrev jag ju ett inlägg om att ADHD inte alls är en superkraft. 

I media och olika bloggar har det ju så ofta publicerats inlägg om vilken superkraft ADHD är. 

Jag är glad över att jag fått chansen att vara med och berätta om den andra sidan, om oss som inte känner att det är en superkraft. 

För som jag skrev så finns det många som inte kan känna att ADHD är en superkraft och det betyder inte att vi är dåliga, svagare eller sämre än någon annan med diagnosen. 

Vi är alla olika. Vi drabbas olika hårt och har olika förutsättningar för att hantera våra problem.

Jag är väldigt glad över att ha fått dela med mig av mina tankar kring att leva med ADHD. 

och jag vill tacka för all fin respons jag fått. Många har hört av sig vilket jag verkligen uppskattar. 

Så tack alla ni som läser min blogg, kommenterar och delar.

Det betyder mycket för mig!

Vi alla lider av något som kallas liv, och det är 100% dödligt. 

Ingen har någonsin överlevt livet. 

Alltså det där med medicinering har ju aldrig riktigt varit min grej eller vad man ska säga. 

Jag har inte haft superbra erfarenheter med de mediciner jag tagit under mitt liv.

Det har varit ena hemska biverkningen efter den andra. 

Men nu har jag haft de här nya medicinerna ett tag och det känns som det börjar reda ut sig. 

Nackdelen är väl att de antidepressiva tabletterna gör att jag ständigt går med en likgiltighetskänsla.

Men det är väl okej med tanke på alternativet. 

Jag är inte alls så labil som jag var tidigare, och jag har inte heller självmordstankar längre. 

Att jag dessutom kan sova ordentligt för första gången i mitt liv har vart otroligt skönt. 

Mina mardrömmar är inte lika skrämmande, jag vaknar inte i panik sjuttioelva gånger per natt och jag är inte lika lättväckt som jag har varit och det gör ju att min sömn är så mycket bättre. 

Du vet aldrig vad som döljer sig inom en annan människa. Du vet aldrig vilka tankar och känslor som finns där.

För allt kan döljas med ett påklistrat leende.
Och det är det som är så läskigt.

Vi vet ingenting om någon om de inte väljer att dela med sig av det.
Vi ser inte hur elaka tankar vissa har mot sig själva.
Vi ser inte psykisk smärta.
Vi ser inte bortom ytan. För vi är inga tankeläsare.

Visst är det mig du alltid kommer hem till, visst är det mig du spenderar natten med.

Men är jag verkligen speciell för dig? 

Jag önskar så att jag var allt det där du önskar, man jag räcker inte till. Jag har aldrig varit nog. 

Jag kan inte räkna nyhetsartiklarna och blogginläggen jag ser delas på Facebook om personer som berättar om sin ADHD som en superkraft. 

Uppenbarligen finns det en hel del som har denna diagnos och kan använda den på detta sättet.

Men det är långt ifrån alla! 

Det har gått så pass långt att jag faktiskt fått höra från personer att de önskar att de hade ADHD

"för det verkar ju så nice". 

Men låt mig berätta för er att det verkligen inte är "nice" att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För det är faktiskt vad det är, en funktionsnedsättning. 

Du får inga superkrafter av ADHD. Det du får är en livslång kamp. 

Jag är diagnosticerad med ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form, även kallat ADD.

Det innebär att jag har mest problem med den ouppmärksamma delen och inte så mycket med impulsivitet och hyperaktivitet.

För mig har ADHD inneburit att jag fått svårigheter att koncentrera mig, framför allt i "tråkiga" miljöer. Skolan fungerade inte alls för mig. Både för att det var svårt att hålla fokus på lektionerna, men också för att jag verkligen inte kunde ta mig för att göra mina läxor. Det tog emot enormt att sätta sig ner och plugga. Jag ville inte göra något som krävde mental fokus. 

Även saker som att sitta och lyssna på någon som pratar är svårt för mig, för jag tappar fokus och "glömmer lyssna". Efter ett tag vet jag inte ens vad personen sagt de senaste minutrarna. 

Det är ofta så att jag försvinner in i mina egna tankar, antingen är det ett ord eller en handling som triggat igång det hela, och det leder till en lång tanke. Eller så sitter jag och dagdrömmer. 

Det gör att jag ofta kan vara lite frånvarande och inte riktigt förstår när någon börjar prata med mig. 

För mig har det alltid vart jobbigt, den sociala biten har ju blivit lidande då jag ofta haft svårt att hänga med i samtal. 

Jag har även haft sociala problem med att jag är väldigt blyg, tystlåten när jag är med folk jag inte känner och har svårt att ta kontakt med personer i min omgivning. 

Det gör ju att folk tror att jag är ointresserad av att umgås, men egentligen går jag bara och väntar på att någon annan ska ta initiativet åt mig. För jag kan inte!

Att skriva (komiskt nog) är också en sådan grej jag har svårt för. Jag stavar som en kratta, och utan rättstavningsprogram har jag väldigt svårt att se mina felstavningar. Fast egentlige är det väl inte stavningen som är det största problemet. Utan att jag gör så mycket slarvfel. En bokstav för mycket, en för lite, bokstäver som hamnat på fel plats eller en felaktig bokstav. 

Ibland skriver jag även helt fel ord, men jag kan inte se det. Det är först om jag läser om ett blogginlägg flera månader senare (då jag glömt vad jag skrivit) jag kan se att det står "går" istället för "får" till exempel. Detta är dock något som blivit betydligt bättre sedan jag började blogga. Går man till min första blogg kan man verkligen se hur mycket mitt skrivande utvecklats. 

Andra saker som  jag har svårt för är att få saker gjorda, jag har supersvårt för att påbörja tråkiga projekt, och jättebra på att börja på sådan jag vill göra. Samtidigt är jag superdålig på att slutföra det jag börjat för jag blir distraherad av något annat jag vill göra. 

Oftast är det så att om jag vill göra något så ska det ske på en gång, jag kan inte vänta alls. Får jag en idé så ska den genomföras på sekunden för några minuter senare är jag inte längre intresserad av det. 

Jag kan även ha svårt att skifta fokus mellan saker, är jag inne i något kan jag ha väldigt svårt att bryta av även för en så simpel sak som att gå och kissa eller svara på tilltal. 

När jag koncentrerar mig på något som att läsa en text till exempel blir jag ofta lätt distraherad och tappar bort mig många gånger. 
Ibland kan jag läsa en hel text för att sedan inse att jag inte läst texten, jag har bara suttit och stirrat på pappret och tänkt på annat. 

Det här med att jag har så svårt att påbörja saker gör ju att det är mycket i min vardag som blir lidande. Jag gör inte det som jag borde göra, det känns för jobbigt att utföra saker som att duscha, borsta tänderna, äta mat, städa eller ibland ens gå upp ur sängen. 

Även saker som jag tycker är kul tar ofta emot, så att ta sig för att blogga eller spela spel kan kännas påfrestande. 

Sedan är minnet ett problem, inte så att jag är jätteglömsk eller inte kommer ihåg någonting. Men långa muntliga instruktioner är svåra för mig att komma ihåg, jag har supersvårt för att bokstavera ett ord, att lära mig ett telefonnummer utantill tar år och huvudräkning är i princip omöjligt. 

Jag kommer inte ihåg talen och tappar bort mig i räkningen och får börja om hela tiden. 

Det är även så att jag har svårt att hänga med när folk pratar om dagar. Till exempel när Jakob pratar om sitt schema, hur han jobbar nästa vecka. Efter två dagar är jag helt lost och får inte ordning på det i min hjärna

Jag har även svårt för att komma ihåg vissa vardagliga saker som att ta min medicin. 

När det kommer till att sköta vardagliga sysslor blir jag snabbt uttröttad, och det är nästintill omöjligt för mig att ta mig för krävande uppgifter. Jag behöver hela tiden ta pauser och gå ifrån det jag gör som är jobbigt. Så en sådan sak som att bädda sängen kan ta en evighet. 

Samtidigt som jag på dagarna kan va så trött att jag knappt kan hålla mig vaken, så kan jag ändå inte somna på kvällarna. 

Tankarna flyger omkring i hjärnan, jag känner mig rastlös och stressad. Är det tyst i rummet hör jag varenda ljud utifrån och blir uppstressad över varenda ett. Jag måste alltid lyssna på min Harry Potter-talbok för att överhuvudtaget kunna sova. Men det tar ofta många timmar innan jag kan somna, för jag kan inte varva ner tillräckligt, och när jag väl somnat vaknar jag ofta flera gånger varje natt. 

Bristen på sömn gör ju tyvärr att det blir ännu svårare med koncentrationen. Jag bli även lätt arg och irriterad, speciellt då sömnen varit dålig. 

Det är ibland så svårt att hantera ilska och frustration så jag får utbrott över de mest triviala saker. 

Jag blir så arg att jag slåss eller kastar saker omkring mig. Den ilskan vänds även ibland mot mig själv och därav är en hel del av mina ärr en direkt koppling till min ADHD. 

Jag har alltid haft extremt svårt att kontrollera alla typer av negativa känslor,

ångest, stress, ilska, frustration, skam, besvikelse, oro, rädsla, misslyckanden, smärta och så vidare. 

Tittar man på smärta till exempel är jag smärträdd, fungerar extremt dåligt under smärta och blir rädd för att skada mig. 

Jag är även väldigt känslig för beröring. Jag tycker det är extremt obehagligt när människor rör mig.

Även lappar i kläder kan driva mig till vansinne. Jag gillar inte känslan av nya skor, jag går hellre i trasiga ingångna skor än i ett par nya. Duschstrålen svider på kroppen så jag klarar inte av att stå i duschen. 

Även ljud, lukter och smaker är sådant som är svårt för mig. 

Stökiga miljöer tar ut alla mina krafter, så att vistas i en mataffär eller sitta på en föreläsning tär på mig mentalt. Just för att det krävs så mycket fokus för att bibehålla koncentrationen i dessa miljöer. 

Min kost har alltid varit rätt ensidig för att  jag har svårt för konsistens på mat, lukten på maten eller smaken. Det får inte vara för starkt, inte för svagt, inte för sött, inte för salt. Allt måste vara lagom. 

Konsistenser jag inte klarar av är klistrigt eller mjöligt. Bönor klarar jag absolut inte av och inte heller kletigt ris eller äggulor. Det är så jag får rysningar bara av att tänka på det. 

Så att våga prova nya maträtter har alltid varit jobbigt för mig. 

Till skillnad från den klassiska typen av ADHD där man har en hyperaktivitet så har personer med typen ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form ofta en underaktivitet. 

Det gör att jag har en låg aktivitetsnivå och de aktiviteter jag begränsas till är ofta lugna och stillasittande aktiviteter som inte kräver så mycket från mig. Det är tv-tittande, datorspel och sociala medier. Det leder ju till en isolering i och med mina svårigheter att kontakta personer i min omgivning. 

Jag sitter hemma själv framför datorn där jag känner mig trygg. 

Så nej, för mig och många andra är det definitivt inte en superkraft.

Det tycker jag är viktigt att säga nu när så många verkar se det som en mirakeldiagnos.

ADHD är ingenting man ska vilja ha, ADHD är inte enkelt. Faktum är att det kan orsaka väldigt stora svårigheter och ett stort lidande hos den som är drabbad. 

Jaha ja, vad ska man ens säga? Är så trött på skiten. 

Tror ni inte att så fort min öroninflammation och hörselgångsinflammation går över på högersidan så hoppar den till mitt vänstra öra istället? 

Började göra ont i förrgår kväll. Sen igår gjorde det mer och mer ont under hela dagen. 

Jag har liksom aldrig i hela mitt liv, eller åtminstone inte så länge jag kan minnas haft en öroninflammation. Men nu har jag haft problem med öronen i tre veckor i sträck. 

Fick en tid på vårdcentralen idag tack och lov, diagnosen blev att jag har både öroninflammation och hörselgångsinflammation i mitt vänstra öra nu. 

Så fick en ny penicillin utskriven som jag ska ta tre gånger om dagen i 10 dagar. 

Så nu får vi verkligen hoppas att jag blir av med den här skiten. För det är verkligen inte kul. 

Drömde hela natten om att jag hade ont i örat och behövde ta mig till sjukhuset och få hjälp. 

Sen vaknade jag helt kallsvettig och skakande av smärta. 

Jag förstår verkligen inte hur det kan göra så fruktansvärt ont, men detta är helt sjukt. 

Men jag hoppas på att det inte blir lika illa på vänstersidan om det blev på högra, för det står jag inte ut med.

Dock så blöder jag i vänsterörat, så förhoppningsvis kanske det är så att trumhinnan spruckit så det inte kommer göra lika ont därför. 

Såg dessutom till att inte vänta en vecka innan jag sökte vård den här gången. 

Kände ju att jag har öroninflammation så då är det ju bäst att inte låta inflammationen sprida sig ännu mer. 

Men hur kommer det sig att jag helt plötsligt får sådana här öroninflammationer. Jag har ju som sagt inte haft öroninflammation sen jag var barn. Men det kommer jag ju inte ens ihåg. 

Får ens vuxna öroninflammation? Jag trodde att vuxnas immunförsvar var bättre än så.

Fast jag äter ju i och för sig medicin mot min MS, och den påverkar ju de vita blodkropparna. 

Undra om det är så att Gilenyan har något med saken att göra?

Med en snabb googling hittade jag detta:

Skulle ju inte bli förvånad om det kan ha nått med saken att göra. Men förhoppningsvis försvinner väl skiten snart. Annars blir jag väldigt less. 

Det är inte kul att ha ont hela tiden. Jag har redan tillräckligt mycket smärta av min MS, så behöver verkligen inte gå omkring med kronisk öroninflammation också.