En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - 19 september 2017 13:00

Alltså sedan jag började ta Theralen-droppar till kvällen för att kunna sova har jag börjat drömma så konstiga drömmar. 

Alltså drömmarna är så sjukt knäppa så det inte är sant. Önskar ibland att jag kunde spela in drömmarna och visa upp dem för jag är chockad. 

Undra om jag alltid drömt så knäppa drömmar och att Theralenet gör att jag kommer ihåg drömmarna mer eller om det är medicinen som gör drömmarna så konstiga. 


Drömde till exempel att jag var släkt med "Karl-Alfred Cernit", och att min bror stal cernitlera och 1000 kritor från hans grav. Sen blev jag jagad av polisen för det. Mamma tyckte det var bra att Alfons hade tagit kritorna för de kostade ju 399 kronor på BR så hon slapp ju betala det. 

Men polisen fortsatte jaga mig av någon anledning. Rätt ologiskt när det var min bror som var tjuven xD


En annan dröm var att jag var ute och gick, och var på min gamla skolgård och vandrade av någon anledning. När jag gick omkring där så såg en massa ormar som jagade varandra. Sen kom det ormar med ben som liksom skuttade fram som kaniner. Ju längre jag gick desto större blev "kanin-ormarna". 

Efter ett tag kom det massa dinosaurier som började jaga mig. 

Jag sprang från skolan ner på en gata en bit där ifrån. Där stötte jag på en massa pandor, som jag först blev väldigt rädd för och försökte ta en annan väg. Men där var ännu fler pandor så jag beslöt mig för att gå där ändå. När jag kom fram såg jag att pandorna gjorde sig redo för en musikparad så jag gick med i paraden med pandor som spelade på trummor och trumpeter...


Alltså hur kommer man ens på att pandor ska gå i en musikparad? Jag fattar det inte, då himla konstigt.

Inte heller förstår jag hur jag kunde drömma att det var min födelsedag och min mamma hade bakat en tårta som såg ut som en and. 

Just själva tårtan var ju inte det konstiga utan det faktum att hon åkte vattenskidor efter denna tårtan i en å utanför vårt hus. 



Jisses säger jag bara. Men det är ju iallafall underhållande att sova nu för tiden. 

Drömmarna känns så långa och händelserika, det är verkligen spännande vad hjärnan kan fantisera ihop. 


I en dröm blev jag utskälld av min lågstadielärare för att jag sa till ett litet barn "Hörru du, det där är min vattenflaska". För hon tyckte jag skrämde barnet och istället skulle följa efter och ta tillbaka min vattenflaska när barnet la ifrån sig den. 

En annan dröm handlade om att min bror försökte dränka mig i en vattenpöl genom att sitta på mitt huvud. I drömmen var han en tjock liten ettåring dessutom och jag i den åldern jag är nu. 



Drömmar är väldigt intressanta faktiskt. Människor som jag inte träffat på över tio år kommer upp i drömmarna, människor jag följer på Youtube kommer upp och drömmarna inspireras mycket av spelen jag spelar. Kan inte ens räkna hur ofta jag drömmer drömmar som liknar CS:GO, Overwatch eller PUBG.

Ibland är det bara någon detalj från spelen och i bland är det rena krig där jag och mina kompisar springer runt och dödar.  

Ibland drömmer jag dessutom om så vardagliga saker att jag blir helt förvirrad när jag vaknar. 

Men för det mesta är allt bara så konstigt att jag inte vill vakna för jag vill veta hur drömmen slutar haha


Snälla, Kan inte ni berätta vilken som är eran konstigaste dröm? 

Av Sara Modigh - 13 september 2017 03:45

09-09-17

Alltså fy sjutton så ont jag har i mitt öra.
Det riktigt pulserar i hela örat och smärtan strålar ner i nacken och käken. Kan knappt öppna munnen.
Fick åka till jourcentralen igår morse för att kolla örat.
Visade sig att jag har öroninflammation.
Så nu äter jag sex tabletter med penicillin varje dag. Fick börja ta dem med en gång så nu har jag snart tagit två dagsdoser med värken är fortfarande kvar.
Kan inte äta och knappt sova.
Orkar inte göra annat än att ligga i sängen.
Var helt likblek av smärtan förut idag. Har aldrig sett mina läppar så vita innan.


_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_

 

 


Ja, det där var ungefär vad jag orkade få ner "på papper" innan jag gick och halvdog av smärtan i ett par dagar. 

Jag har fortfarande en dov smärta kvar. Men det känns som det börjar släppa. Jag hoppas iallafall det för nu är jag inne på sista dagen av min penicillin-kur.

Jag började få ont i örat ungefär en vecka innan jag sökte mig till jourcentralen, och när jag väl tog mig dit hade jag så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det är nog en av de värsta smärtorna jag vart med om i mitt liv. 

Jag rent ut sagt skakade av smärta, kunde inte öppna munnen för smärtan hade spridit sig långt ner i käken. Jag kunde inte sova och jag låg och kallsvettades i sängen. 

Det har vart riktigt jobbigt och jag har nog aldrig ätit så mycket värktabletter i hela mitt liv.


Jag har alltså legat hemma med öroninflammation i snart två veckor, och jag har fått äta massor av penicillin för att försöka mota bort den här inflammationen men den har varit tuff.

Något annat som är väldigt tufft att mota bort är psykisk ohälsa. 


Men trots att jag legat nästan sängbunden av öroninflammation har jag inte fått höra ett ord om att jag ska skärpa till mig, att jag är lat eller att jag har överdrivit för att jag vill att folk ska tycka synd om mig.
Jag har inte mötts av något annat än sympati och förståelse.
Vet ni varför? Jo för att öroninflammation är något man kan se, något som inte går att förneka. Därför ses det som riktigt lidande till skillnad från psykisk ohälsa.


Alla kan tänka sig in i hur det är att ha en fysisk smärta, men när det kommer till den psykiska smärtan blir det genast mycket svårare. 

Jag vet att jag har skrivit om det många gånger tidigare. Men det blir så tydligt när man är fysiskt sjuk, hur mycket mer förståelse man får från omgivningen när det gäller något fysiskt. 

Det är verkligen skrämmande.



Av Sara Modigh - 7 september 2017 02:30

Ja, här är en snubbe som inte vet när det är dags att sluta. Att han dessutom försökte skriva till hälften av mina kvinnliga vänner på Facebook gör ju inte saken bättre. 

Detta är nog en av de konstigaste "konversationer" jag har haft. 

Redan i början av konversationen när snubben skickar en bild på sig själv när han försöker släcka en brinnande "människa" fattade man ju att detta var en knepig typ. 


 


Detta är bara så konstigt att man nästan inte fattar att det är på riktigt. . I strax över tre månader fortsatte han dessutom att skriva trots att jag inte ens svarade längre. Och det var ju knappast som att jag skrev spaltrader innan heller. 

Sen alla dessa emojis och bilder både på mig och på honom själv som han har skickat. 


Förstår inte grejen med killar som letar upp och sparar bilder på mig och sen skickar dem till mig. 

Det är fan rätt obehagligt alltså. Är ju inte som att jag uppskattar att någon sparar och använder mina bilder på något sätt. 


Nä usch haha.

Av Sara Modigh - 1 september 2017 18:15

Får man börja om sitt liv? Bara trycka på reset och göra om allt från början. Fast med kunskapen och vetskapen jag har nu? 

Det finns så mycket jag skulle vilja ändra i mitt tidigare liv. Tyvärr fungerar det ju inte så. Det går inte att trycka på en knapp och börja om.

Men om jag inte får göra om det kan jag inte åtminstone få åka tillbaka och prata med mitt unga jag? Finnas där som det stöd jag behövde och ge den förståelsen som jag aldrig fick. 


Jag önskar så att jag kunde åka tillbaka till den där rädda och ängsliga lilla flickan och säga att allt kommer bli okej. Att monstren under sängen inte är annat än ett kreativt sinne fyllt av skpande. 

Tänk så mycket skapande man måste ha om man kan skapa monster som inte finns. 

Monster som blev till ångest och år av rädslor som fortfarande styr mitt liv. 

 


Jag önskar att jag kunde åka tillbaka till mitt tioåriga jag och berätta att inga av de där elaka orden jag fick höra var sanna. Jag önskar att jag kunde övertyga mig själv om att jag var värdefull och att jag skulle stå på mig själv. Lära mig att tycka om mig själv för den jag är istället för att önska att jag vore någon annan. Istället för att önska mig ett annat liv, lära mitt tioåriga jag att hantera det liv jag fått. 

 

Jag önskar jag kunde besöka mitt tonåriga jag och och berätta hur fruktansvärt ett självskadebeteende är. Intala mig själv att sluta innan det är försent. Att få mig själv att aldrig ta upp rakbladet. Att aldrig ge bort min kropp till främmande män.

Jag önskar att att jag kunde få mig själv att förstå att det viktigaste i livet inte är att ha ett midjemått som är mindre än måttet runt mitt huvud. Förstå att jag själv är viktigare än något annat och att jag faktiskt har ett värde som människa även om jag inte är smal eller populär. Att huvudsaken är att jag försöker även om jag inte får höga betyg eller ens godkänt. Jag önskar att jag kunde få mig själv att inse att skolan är viktig även om man inte klarar av den. Gå på lektionerna och gör ditt bästa istället för att fly från ett eventuellt misslyckande genom att skita i det totalt. 

 



Jag önskar att jag kunde säga till mitt nittonåriga jag att självmord inte är lösningen på dina problem och att du en dag kommer vara glad över att du misslyckades. Säga till mig själv att inte ge upp, utan fortsätta kämpa även fast det käns lönlöst. 

Se mig sjäv i ögonen och få mig själv att inse att livet är för viktigt för att kastas bort i så unga år. Berätta för mig själv hur mycket styrka jag faktiskt har. Hur mycket vi klarat oss igenom. 

Livet är fyllt av hinder, men det betyder inte att man bara ska sätta sig ner vid hindret och ge upp. 

Det går alltid att hitta andra vägar. 

Det spelar ingen roll att jag inte har ett jobb, jag kan bidra till samhället på andra sätt. 

Titta bara på det arbete vi lagt på bloggen. Om du bara visste hur mycket din lilla blogg kommer växa.


 


Hela mitt liv har jag kämpat och jag önskar så att det inte hade behövt vara på det viset. Tänk om jag hade fått leva ett liv fritt från både min psykiska och min fysiska ohälsa. Hur hade mitt liv sett ut då? 

Men trots all skit jag har gått igenom så är det ju just det som har format mig till den jag är idag. 

Jag önskar att jag hade kunnat förmedla det till mitt yngre jag, att du är sjuk men det är okej.

Du kommer kunna leva ett bra med din problematik en dag.

Av Sara Modigh - 30 augusti 2017 16:15

"Ja men ta inte åt dig av vad andra säger, du ska inte lyssna på all skit människor häver ut sig.

Det är bara att låta kommentarerna rinna av som vattnet på en gås." 


Jaa, om det ändå vore så enkelt. Då hade ju mobbing aldrig kunnat existera. Men sanningen är att ord gör ont, och har en tendens att kunna etsa sig in och ligga och bränna i en evighet. 

Ett ord kan vara allt som behövs för att förstöra et helt liv. 

"Sticks and stones may break my bones, but words could never hurt me", sägs det ju. Men det är inte sant. På många sätt kan ord vara mycket allvarligare än ett brutet ben. 

För kropsliga skador läker av sig självt. Men de psykiska skador man får av att ständigt höra att man inte duger, att man är ful, äcklig och värdelös. Att man är en patetisk människa som inte förtjänar att leva. Ja det sätter sina spår. 

När det är själen som skadas förändras hela vårt sätt att se på oss själva. De där orden från mobarna blir tillslut din egen sanning. Orden som upprepas om och om igen blir mer och mer sanna för varje gång du hör dem. 

Du börjar se dig själv som den där fula, äckliga och värdelösa människan. 


 

Sen finns ju den klassiska "men hen är bara avudsjuk", men den vederbörande är högst troligt inte avudndsjuk. Bara en stor skithög som saknar empati och folkvett. 


Varför säger vi sådana här menigar som mer eller mindre försvarar personerna som utsätter andra för kränkningar? Det är bara en massa bortförklaringar, att de är osäkra på sig själva, de är avudnsjuka eller mår dåligt på ett eller annat sätt. 

Varför fortsätter vi att läga ansvaret hos dem som drabbas. "Sluta lyssna och ta inte åt sig"

Vad säg som att sluta upp att vara taskiga mot varandra och framförallt sluta upp att lägga ansvaret på offret för verbal kränkning istället? 

Av Sara Modigh - 23 augusti 2017 20:56

Jag har nyligen börjat spela ett spel som heter Overwatch. 

Hade hört mycket om spelet innan och det blev väldigt hypat när det kom ut. 

Men jag tänkte att det säkert bara var överdrift och att det skulle lägga sig, vilket det också har gjort. 

Men nu då nått år senare har jag börjat spela detta spel och jag är så fast. Tycker verkligen att det är ett jättekul spel. 


En sak som jag verkligen gillar med spelet är att de har en så stor variation på karaktärer att spela med. Det finns både kvinnliga och manliga karaktärer och de är i olika åldrar, har olika kroppsform och är av olika etnicitet. Det finns karaktärer med olika sexuella läggningar, en karaktär som inte har någon själ (precis som jag) ;) och sen finns det till och med en karaktär som enligt spelets grundare är autistisk. 




En till sak som jag gillar med detta spel är att det känns som ett spel som kan vara roligt för en total nybörjare, lika väl som någon som spelat liknande spel en längre tid. Då olika karaktärer har olika svårighetsgrad och dessutom olika uppgifter i spelet. 

Så det är ett mångsidigt spel att spela då det just nu finns 25 olika karaktärer man kan spela med. 


Nu låter ju detta som total reklam, men det är det inte haha

Jag får inte betalt för att skriva om spelet. Jag undrade mest om det var någon om mina läsare som spelar och som vill lägga till mig som vän, heter SELKIE#21454 i så fall :D




Av Sara Modigh - 21 augusti 2017 15:30

Härom dagen fick jag ett brev på posten från min sjukförsäkring. 

När jag öppnade stod det att de hade gått igenom mina journaler och läkarutlåtanden och kommit fram till att jag är 10% invalid. 


Invalid, just det ordet känns så nedsättande på något vis. Jag har aldrig riktigt reflekterat över ordet tidigare. Det har bara varit ett slags skällsord man hört kastas fram och tillbaka.

Jag tänkte mig nog inte ens att ordet fortfarande används som ett ord att beskriva sjuka människor. 

När man har pratat om min psykiska ohälsa har det pratats om nedsatt arbetsförmåga, och jag väntade min nog liknande formuleringar när det kom till min MS. Men nej, där bedöms man som invalid,

och jag är då 10% invalid. 


Jag pratade lite med Jakob igår om det där med ordet invalid, det används ju även i engelskan för att beskriva sjuka människors förmåga att jobba eller utföra vardagssysslor. Men läser man det på engelska så finns det ju även en annan översättning, nämligen "ogiltig". Ogiltig är alltså en homonym till ordet som beskriver sjuka människor. Det känns ju inte riktigt bra att förknippas med ett ord som betyder ogiltig, men samtidigt är jag inte förvånad. Som sjuk får man ofta höra att man är dålig om man inte kan jobba. Det förväntas att alla människor ska jobba, och gör man inte det, ja så ses man ju faktiskt ofta som en ogiltig människa i vissa personers ögon. 

Om man inte kan jobba ses man som mindre värd, jag har hört så många gånger att jag bara kostar samhället pengar och att de inte vill att jag ska "leva lyxliv" på deras skattepengar som de jobbat och slitit för, medans jag bara ligger hemma och latar mig. 


 


Så ofta får jag frågor om det inte finns något jag kan jobba med, eller om jag inte ska börja plugga igen. Det är som om det viktigaste man kan göra i livet är att jobba, att hålla sig frisk eller få tiden att läkas så väl fysiskt som psykiskt kommer alltid i andrahand. 

Jag tror inte att människor alltid förstår hur jobbigt det är att vara kroniskt sjuk. 

De förstår inte att man inte kan ta en paus i sitt lidande. Man jobbar med sin sjukdom dygnet runt, men de ser det som om jag är på semester. 

Men jag kan inte ta semester från min sjukdom, jag är alltid sjuk, det finns ingen ledighet från sjukdom.

Jag kan inte ta semester från min kamp. Jag avundas er som jobbar som är lediga varje kväll och natt varje dag på året, ni som har ledigt två dagar i veckan året runt, och ut över det även SEMESTER i 5-6 veckor VARJE ÅR! Alltså vad skulle jag inte ge för att få vara ledig så mycket från min sjukdom. 

Ni som jobbar går till jobbet, är där i 8 timmar om dagen och efter det har ni ledigt, jag är sjuk 24 timmar om dygnet varje dag i resten av mitt liv. 

När ni blir gamla får ni gå i pension, jag kanske inte ens lever till den åldern och om jag gör det kanske jag ligger i en sjukhusbädd som en grönsak. Visst det finns bättre mediciner idag, men man kan ändå inte ta föregivet att jag kommer vara lycklig nog att aldrig mer få några skov eller att jag aldrig går in i den progressiva fasen av MS. 

Jag är 27 år och 10% invalid och ni klagar på att ni måste jobba 8 timmar om dagen 5 dar i veckan och betala skatt på pengarna ni tjänat. 

Jag hatar verkligen den där attityden som säger att jag som sjuk bara ska tacka och ta emot och vara så tacksam att jag får pengar till att överleva. Att jag som sjuk ens får vara en del i samhället när jag inte är med och bidrar genom att jobba för min rätt att existera.  

Av Sara Modigh - 15 augusti 2017 16:30

Jag vet inte varför men jag hatar verkligen när någon säger att de tycker synd om mig. 

Det kanske är konstigt men jag verkligen AVSKYR det. 

Av någon anledning får det mig att känna mig så liten och ynklig, det får mig att känna att jag måste må jättedåligt och tycka synd om mig själv. Det får mig att känna mig patetisk och som ett litet krälande kryp på marken. Någon som inte kan stå upp för sig själv eller bära sin egen tyngd. 

Jag gillar inte känslan av att bli ömkad, för jag tycker inte synd om mig själv så varför ska du göra det?


 

Jag menar inte att alla ska vara helt oempatiska, självklart inte. Men för mig är förståelse mycket viktigare än medlidande. Så meningen "oj jag förstår att det måste vara jobbigt för dig" och meningen "gud jag tycker så synd om dig", är stor skillnad för mig. Den ena säger att jag är stark som orkar kämpa med mina problem och den andra låter det som jag är en försvarslös liten individ som bara är ett offer för elände. 


Jag menar inte heller att det är fel att tycka synd om någon. Det är en naturlig reaktion. Jag pratar bara om hur jag själv reagerar på när andra människor uttrycker hur synd de tycker om mig. Detta är bara min upplevelse och tolkning. Detta är mina känslor och behöver absolut inte vara en representation över vad andra känner och tycker. 

Ibland undrar jag varför detta "jag tycker så synd om dig", framkallar dessa känslor hos mig. För det är ju inget fel med att vara liten och svag, det kanske är synd om mig som har alla dessa diagnoser och sjukdomar, beroenden, problem och en mamma som gått bort alldeles för tidigt. 

Jag har haft många motgångar och det är väl naturligt att tycka synd om någon som måste gå igenom ena hemskheten efter den andra. 

Men jag har aldrig funnit styrka i att sitta hemma och tycka synd om mig själv, det förändrar liksom inte situationen. Klart att jag i stunder ifrågasatt varför i hela friden mitt liv ska vara så svårt, men för det mesta har jag funnit den mesta styrkan i att acceptera mitt liv för vad det är. Att inte försöka fly från eländet utan stanna kvar och hantera problemen bäst jag kan. 

För jag kan inte annat än att göra mitt bästa för att ha en dräglig vardag. 

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards