En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - 9 november 2016 16:45

Jag tittade nyss på det där programmet som heter "Skönhetsfällan", och det fick mig att tänka på och reflektera över hur mycket man faktiskt kan skämmas för sin kropp. Hur långt man är villig att gå i jakten att känna sig duglig och vacker. 

Jag tror att mer eller mindre alla någon gång i livet upplevt ett eller flera kroppskomplex, jag har definitivt gjort det. Jag har hatat min kropp något så innerligt och skämts över så många saker att ni nog inte kan greppa hur illa det har vart under större delen av mitt liv! 

Självhatet och kroppsnojan har gett mig tusentals sömnlösa nätter och skammen över min egen kropp har många gånger hindrat mig från att leva mitt liv fullt ut.

Jag tror inte det finns en enda del på min kropp som jag aldrig har skämts över eller hittat fel på. 


Huvud: Tunt hår, tråkig hårfärg, ful ansiktsform, dubbelhaka, buskiga men ändå tunna ögonbryn, leverfläck på hakan, hängande ögonlock, för stor näsa, röd ton i ansiktet, fjunigt hår överallt i ansiktet, sneda gula tänder, tunna läppar, påsar under ögonen, otydliga fräknar, dålig hy (pormaskar, finnar, torr fjällande och oljig hy)

Överkropp: För tjocka överarmar, små bröst, stora bröstvårtor, tjock mage, hängande buk, bristningar, "kärlekshandtag", valkar på ryggen, inte tillräckligt smal midja, håriga armar, otydliga armbågar, ärr, för djup navel, tjocka och korta fingrar, fula naglar, ofasta hängiga bröst, torra händer, breda axlar, kutryggig


Underkropp: Korta tjocka ben med mycket fett runt knäna, fula tår, inåtvända fötter, för platt rumpa,

celluliter, "hip dips", dallriga lår, hängande venusberg, för små inre/ för stora yttre blygdläppar, min blålila hudton, bakåtböjda knän, portvaktstagg, kroppsbehåring - förr att håret fanns/ nu att håret är så tunt.



Ni hör ju själva hur dumma saker som jag mått dåligt över. Jag menar "för djup navel", vem tusan skulle bry sig om min navel mer än jag själv? 

Kan ni förstå att jag i högstadiet grät mig till sömns för att min navel satt så djupt in. Att jag med hjälp av en penna och en linjal mätte djupet på min navel för att konstatera exakt hur tjock jag var och svalt mig själv för att bli smalare. Bara för att min navel inte skulle vara lika djup? 

Sedan jag var nio-tio år har jag skämts över mina händer för att mina fingrar är korta och tjocka.

Jag har kollat avundsjukt på andra kvinnors händer i mer än halva mitt liv. 

Fattar ni att jag under flera år inte kunde med att åka och bada för att jag skämdes så över min kropp. Och att jag än i dag inte kan ha byxor på mig för att jag skäms så mycket över mitt underliv.

Hur kan man hata en kropp så mycket att man låter det påverka hela livet? Låter utseende bli en begränsning för att kunna leva fullt ut. 


När jag tittar på det där programmet och personerna beskriver sitt hat mot sina kroppar så känner jag så väl igen mig. Jag försöker verkligen trivas i min kropp, jag försöker känna mig vacker och att jag duger som jag är. Men det är så svårt!

 

Samtidigt så ser jag dessa människor som medverkar i programmet, som beskriver hur mycket något i deras utseende hindrar dem från att leva, och nästan aldrig är det så hemskt fult som det låter nr de själva beskriver det. Deras egen bild av deras kroppar är ofta så mycket värre än vad verkligheten någonsin kan bli. I deras ögon är de helt deformerade och ovärda att leva.

Det gör mig upprörd att tänka på hur många människor det är som mår så dåligt över sitt utseende. Varför ska det vara så? 







Av Sara Modigh - 6 november 2016 17:45

Den senaste tiden har jag haft en ångest som inte när normal för mig. 

Jag har ju haft ångestproblematik i hela mitt liv så jag känner ju igen den där gnagande känslan så väl. 

Men de senaste åren har ångestmonstret varit lugnt och hanterbart. 

Jag har kunnat fungera relativt väl trots min ångest. 

Men nu de senaste två veckorna, enda sedan jag började med Gilenya så har jag haft en mycket mycket högre bas nivå av ångest och jag har även börjat få spontana panik attacker igen. Något som jag inte haft på många, många, många år. 

Jag förstår verkligen inte varför detta har kommit, jag förstår inte varför jag har den här ångesten eller varför jag mår så dåligt just nu. 


Kvällarna och morgnarna är värst, har jättesvårt att somna. Den där obehagliga känslan i bröstet håller mig vaken i timmar. Och när jag väl somnat drömmer jag mardrömmar som får mig att vakna med ännu mera ångest. 

När morgonen kommer och det är dags att gå upp är jag så slut att jag knappt ens orkar lyfta på ögonlocket och än mindre gå upp ur sängen. 

 

Klockan är snart sex på kvällen och jag har fortfarande inte tagit mig upp ur sängen. För jag har ångest och känner mig väldigt nedstämd för att vara ärlig. Jag känner mig ledsen, men kan inte inte sätta fingret på vad det är som gör mig så ledsen.

Jag har ingen lust att gå upp, jag känner inte för att göra något, jag har en klump i bröstet som tynger min själ. 


Alla dessa känslor som jag så väl känner igen från förr ger mig en extra känsla av oro, 

jag är rädd för att bli sjukare igen. Jag är orolig över varför detta har kommit tillbaka och det skrämmer mig att det kommit så snabbt och från ingenstans alls och tanken på vart detta kan leda gör mig nästan lamslagen av skräck. 


Av Sara Modigh - 2 november 2016 16:00

Nu har det gått en vecka sedan jag började med Gilenya.  
En vecka där jag haft så fruktansvärt mycket ångest, mer ångest än jag haft på många många månader. Kanske är det på grund av att min vilopuls är så låg, och att det på något sätt påverkar min ångest? Eller så är det för att jag vantrivs så otroligt mycket  med den här behandlingsformen. 

Jag tror att det beror på att jag är så rädd att glömma medicinen, att jag aldrig riktigt kan slappna av.

Sen så har jag ju också så dåliga erfarenheter av tabletter sedan tidigare, att jag inte har något förtroende för tabletter. Vilket i sin tur gör mig ännu mer orolig för då är jag ju även rädd för noceboeffekten.

Alltså att jag ska vara så övertygad om att jag ska få biverkningar och att medicinen inte ska fungera, att jag faktiskt får biverkningarna och medicinens effekt blir sämre. 


Jag känner mig dessutom så ensam och övergiven, jag kommer gå från att träffa sjukvården en gång var fjärde vecka till en gång om året. Det är en så stor omställning. Just nu känner jag att det bara är jag och de där jävla tabletterna som sitter här i min tomma lägenhet hela dagarna. Jag har ingen att vända mig till eller prata med om något oroar mig eller om jag har några funderingar. Då får jag vänta i ett helt jävla år innan jag kan prata med någon om det. 


Så som det är nu känner jag mig inte alls nöjd, men jag hoppas på att det kommer kännas bättre när jag väl vant mig vid det här. När jag kommit in i rutinen att ta tabletter varje dag igen. Just nu hatar jag det. Jag verkligen hatar tabletter och vill inte ta tabletterna. Men jag måste!

Jag vet ju att det är så viktigt att ta medicinen, men dessa tabletter är så jobbiga att jag känner hur de där förbjudna tankarna börjar krypa fram. Tankar på vad som skulle hända om jag tog hela paketet på en gång? Skulle mitt helvete ta slut då? Tankar på att sluta ta medicinen och se vad som händer. Jag har ju mått så bra, jag kanske har blivit frisk? Eller fel diagnosticerad? Det kanske inte var MS, jag kanske inte behöver ta den här medicinen? 

Men jag vet ju att det bara är min hjärna som spelar mig spratt. 


Jag vet att jag har MS och att enda anledningen till att jag inte är sjukare än jag redan är, är ju för att jag fått medicin för att bromsa mitt sjukdomsförlopp. 

Men när jag inte fått några skov på så länge är det lätt att glömma hur det var innan jag fick medicin.

Sen så vet jag ju också att inget kommer bli bättre av att jag tar mitt liv. Men tankarna finns där och det skrämmer mig, för det var länge sedan jag hade så konkreta självmordstankar. 

Jag hoppas verkligen att den här ångesten lägger sig snart, och att den här medicinen kommer fungera bra för mig så väl fysiskt som psykiskt. För om jag kommer fortsätta må så här dåligt psykiskt av den här medicinen så kommer det ju inte fungera i längden. 

Av Sara Modigh - 31 oktober 2016 15:30

"Såhär får du den perfekta brännan, Det här ska du äta för att få den perfekta magen, Tips på hur du får de där perfekta ögonbrynen, perfekta, perfekta, perfekta".


Överallt möts vi om budskapet om att vi ska sträva efter att bli perfekta. Men vad är perfekt och varför spenderar vi så mycket tid på att bli det? 

Blir vi mer värda bara för att vi är vackra? Inte i ögonen hos våra nära och kära i alla fall. 

Är vi bättre människor för att vi spenderar all vår tid med att fokusera på vårt egna utseende? 

Inte enligt mig i alla fall. 

En bra människa är för mig någon som är snäll, omtänksam och som hjälper till att stötta utsatta människor. Någon som kan tänka för sig själv och vågar stå upp för sina rättigheter att existera precis så som man är. För mig är alltså dessa så kallade "perfekta människor", personer som kan fokusera på annat än sig själv och sitt utseende.


Att tycka att kläder och smink är roligt är självfallet inget som är fel. Det är inte fel att gilla att förändra sitt utseende och att fokusera på hur man ser ut för att man har det som ett intresse. Alla har vi hobbys, det jag menar är den här ständiga pressen där människor upplever att det enda som räknas är utseende. När det går så långt att man inte kan visa sig utan smink, när man skippar att gå till stranden för man inte vill visa sig i badkläder och när man hela tiden måste fokusera på allt som ska fixas,

och man kämpar så hårt efter att bli "perfekt" att man glömmer att faktiskt leva.

Det är det som jag ogillar.

Inte personerna som är där, utan att vi har ett samhälle där det anses normalt att ha en sådan besatthet att "bli den perfekta människan", och att detta perfekta till 90% verkar handla om utseende och inte vad vi gör för andra människor. 

Ibland funderar jag på hur vårt samhälle hade sett ut om vi istället fokuserade lika mycket på att bli snälla hjälpsamma människor som idag läggs på utseende och yta.

Varför läser man inte mängder med tidningsartiklar och löpsedlar om hur i ska bli "perfekta" på insidan? 

Jag tycker det är så lustigt att människor hyllas mer för sin yta än faktiska bedrifter som gynnar mänskligheten. Jag menar att någon som bara är vacker att se på tillför egentligen ingenting till samhället vi lever i. Man är en dekoration och något fint att vila ögonen på, men utseendet blir aldrig mer än så. Ett vackert ansikte kommer inte att bota cancer, vackert hår kommer inte rädda någons liv, en sexig kropp kommer inte hjälpa någon i knipa. Det är människors handlingar och vad de har på insidan som gör de sakerna. 


För att ingen ska missförstå mig vill jag ju påpeka att det ena inte utesluter det andra, självfallet kan man vara en otroligt vacker människa och ändå vara jättesnäll och omtänksam, en person som alltid ställer upp för sina med människor och hjälper till där det behövs.

Man kan vara en riktig "Wonder Woman" ;) 


 


Det jag egentligen försöker säga är att vi har en kroppshets, där otroligt många mår dåligt över sin yta. En yta som är just bara det, en yta. Ditt utseende betyder ingenting på det stora hela, ingen kommer minnas dig om hundra år för ditt utseende, utan för dina bedrifter. 

Så hur kommer det sig egentligen att så många mår så dåligt över sitt utseende att de är villiga att göra vad som helst för att ändra formen på sin näsa, skaffa större bröst, bleka tänder, förlänga hår, lasra bort annat hår och så vidare i oändlighet. Varför är vi så besatta av ytan? 


Ibland tänker jag att det beror på att det är enklare att sitta och granska sin yta, och döma den istället för att jobba på sitt inre. För tänk om man är en hemsk och egoistisk människa? Tänk om man inte har något att tillföra samhället? Så länge man inte tänker på sitt sanna inre så riskerar man ju inte att upptäcka den sanningen. Jag tror också att det är lättare att förändra utseende, för har du bara pengarna så kan vem som helst skaffa stora bröst och långa ögonfransar. 

Men att bli den där starka tillförlitliga vännen som ställer upp i vått och torrt är inte lika enkelt. Att vara den som erbjuder en främling hjälp att bära matkassarna eller hjälpa någon över vägen är inte alltid en naturlig fallenhet för alla. Att erbjuda sig att  betala maten åt personen framför som inte hade pengar nog eller att vara den som ser och faktiskt hjälper en ledsen och skadad alkoholist till sjukhuset är inte en självklarhet för alla människor. 

Det verkar som om många inte ens ser dessa människor som är i behov av hjälp. 

Jag tror att det hade sett annorlunda ut om vi levde i ett samhälle där varje utseendefixerad tidningsartikel, reklam eller nyhetsinslag handlade om hur man gör för att upptäcka och hjälpa personer som är i behov av hjälp. Om vi istället fått lära oss sedan barnsben hur man jobbar på sitt inre istället för det yttre tror jag att vi som människor skulle varit väldigt annorlunda. 

Men frågan är ju om det hade blivit för det bättre? Vad tror ni? 

Av Sara Modigh - 30 oktober 2016 19:00

     

Av Sara Modigh - 25 oktober 2016 16:19

Då var äntligen den här pärsen över och jag är hemma igen. 
Jag har varit på sjukhuset tre dagar i rad och bara tidigare och tidigare för varje dag.

I söndags var jag inne för att göra en magnetkameraundersökning, och det gick inte riktigt som planerat

så jag kommer behöva göra en till MR inom kort.
Det var nämligen så att de inte lyckades sätta nålen. Så efter 20 minuters försök, fyra stick och två personer som försökt sätta en PVK gav de upp. Jag kunde därför bara genomföra halva undersökningen.

Den halvan som inte krävde kontrastvätska i blodet.

 
Men annars gick det väl bra med MR:en.
Det var faktiskt lite skönt att själva tiden i maskinen kortades ner. Det är så långdraget att ligga där inne en längre stund.  
Men känner mig rätt sönderstucken nu efter de här tre dagarna. 


Igår var jag inne på sjukhuset vid klockan tio för att göra lite tester inför uppstarten av Gilenya. Jag fick ta blodprov, lämna ännu ett urinprov, fick fylla i massa papper, fick ta ett EKG och träffa en arbetsterapeut.
Det var meningen att jag skulle träffat sjukgymnasten också. Men han var dubbelbokad så det fanns ingen tid för mig.Men det löste sig och jag fick träffa honom idag på morgonen istället. 

Vid klockan halv åtta var jag tvungen att vara på sjukhuset idag, och jag lyckades väl sova typ en kvart i natt. Så jag kan säga att jag är rätt trött nu.
Jag hatar att jag har så svårt att somna. Även fast jag knappt har sovit någonting de senaste fyra dagarna så har sömnen inte velat infinna sig i tid. 
Ena natten sov jag två timmar, somnade jag tidigare nästa natt? Nej det gjorde jag inte.
Den dumma ångesten håller mig vaken.

Så nu hoppas jag ju på att kunna sova ut ordentligt för det behövs verkligen.


Förutom tröttheten så har allt har gått bra idag, fick börja dagen med att sätta en nål, det blev det sjätte sticket på tre dagar, det känns i armvecket om man säger så. Jag träffade sjukgymnasten vid halv åtta och gick igenom allt det vanliga. Fick göra lite olika övningar för att kolla styrka, balans och uthållighet. Det såg så bra ut så. Jag har helt normal styrka för vad som förväntas av en tjej i min ålder. Så det är väldigt skönt att höra. Min balans är jättebra trots att jag har min yrsel, och en av övningarna som jag gör som går ut på att sätta sig och ställa sig upp snabbt tio gånger i rad på tid, sa min sjukgymnast att jag var väldigt bra på. Han berömde mig mycket över att jag var så snabb och att det hade varit ett bra resultat även för någon utan min problematik. Det gör mig glad att höra måste jag säga. 

När jag var klar hos sjukgymnasten fick jag lägga mig i en säng och blev kopplad till en hjärtmonitor, och vid halv nio tog jag min allra första tablett av Gilenya. 

Därefter var det bara väntan, i sex timmar låg jag på övervakning fastsatt till den där hjärmonitorn. 

Det kändes väldigt segt i början, men det var inte så farligt ändå. Jag har legat och läst tidningar och spelat mobilspel hela dagen. Sen så fick jag göra en blodtrycksmätning en gång i timmen.

   

Efter några timmar hade min puls sjunkit rätt mycket, så jag fick gå omkring i korridoren ett tag för att få upp pulsen igen.  Behövdes inte mycket mer än att jag reste mig för att pulsen skulle bli nästintill normal igen så det var absolut inga problem. Men det var skönt att röra på sig lite, fast att jogga omkring med en hjärtmonitor var ingen superbra idé, för tydligen gillade den inte att man fick "för hög" puls heller och då började maskinen tjuta. Men det löste ju sig. 

Jag fick lägga mig och vila och då sjönk pulsen rätt fort igen, men det är inget som jag har känt av på något sätt. 

När de sex övervakningstimmarna äntligen hade gått så fick jag ta ett nytt EKG och sen bara sitta och vänta på att en läkare skulle kolla EKG:t och godkänna det. Vid halv fyra fick jag äntligen klartecken på att jag fick åka hem. Då låg min puls lite bättre till på runt 60 slag i minuten.

Det  togs ett sista blodtryck och de tog ut nålen, jag fick lite papper med mig hem som jag ska ta med till vårdcentralen för att jag ska ta några prover om två veckor samt om tre månader. Efter det fick jag gå ner till apoteket och hämta ut min nya medicin. 

En kvart senare var jag äntligen fri från sjukhuset och kunde åka hem. 

Så ja, åtta timmar och en kvart var jag på sjukhuset idag, och jag har inte vågat äta något alls, har inte kunnat sova, knappt druckit något och vågade knappt ens gå på toa. Livet med psykisk ohälsa i en liten ask. Men jag överlevde dagen och nu är jag hemma igen och väntar bara på att Jakob ska komma hem så att vi kan äta middag. 


Puh..

Av Sara Modigh - 24 oktober 2016 16:45


Det korta svaret är ja, Ja, det är tabu att prata om psykisk ohälsa.

Visst har det gått framåt och det är mycket vanligare att man pratar om psykisk ohälsa i dag än vad det var för 20 år sedan till exempel. Men det är fortfarande inte lika självklart att prata om en depression eller om sin ångest som det är att berätta om sin förkylning eller prata om sitt brutna ben, och det är fortfarande många som inte kan hantera en situation där någon pratar om sin psykisk ohälsa.

Jag som är öppen med min sjukdom har flertalet gånger fått uppleva den obekväma tystnaden och sett hur människor skruvar på sig i önskan om att försvinna från platsen när jag berättar om att jag är sjukskriven på grund av psykisk ohälsa.

Människor vet inte hur det ska reagera på den informationen eller hur de ska hantera den.

Sedan jag fick min MS diagnos har skillnaden visats extremt tydlig. För säger jag att jag är sjukskriven för min Multipel Skleros  blir bemötandet helt annorlunda.


Det handlar kanske egentligen inte så mycket om att det är "förbjudet" att prata om psykisk ohälsa. Men bemötandet man får när man gör det hindrar många från att våga prata eller ibland ens söka hjälp för sin problematik.  

Jag har så otroligt många gånger attackerats av människor som anser att psykisk ohälsa bara är ett påhitt av lata personer, jag har fått höra att jag bara är svag och att jag ska tänka på "barnen i Afrika" istället för att ligga hemma och tycka synd om mig själv. Jag får höra att jag ska ta mig i kragen eller att jag ska ta mitt liv så att jag slutar vara en börda för samhället. 

Jag har hittills aldrig någonsin fått en sådan kommentar angående min fysiska ohälsa. 

Och det är just det jag menar gör att det fortfarande finns en tabu att prata om psykisk ohälsa. 


Jag har heller aldrig fått höra den där kommentarer som du själv skriver "jag tror att det är en kraftig överdiagnosticering av", om någon fysisk sjukdom. Det är aldrig någon som ifrågasatt min min MS-diagnos. Eller hintat om att det skulle vara så att det är alldeles för många som får diagnosen och att man får diagnosen alldeles för lätt. 

Eller hela grejen med att det skulle vara "jättemodernt" att ha en diagnos. Vadå modernt liksom? Det är ju inte som att man vill må dåligt! Men vi har en ökad kunskap om psykisk ohälsa, fler människor vågar söka hjälp och vi lever i ett samhälle som bidrar till den ökade psykiska ohälsa, så då är det ju inte konstigt att fler människor får diagnoser. 


Kommentarer som dem säger ju att den problematik jag har inte tas på allvar och den förminskas genom att ifrågasätta om min diagnos verkligen kan stämma. 

Det är också en sådan grej som bidrar till att det bli tabu att prata om psykisk ohälsa.


Och för att ännu en gång gå tillbaka till det du skriver "ALLA pratar om det, hela tiden",

Nej det gör de verkligen inte. Att prata om Psykisk ohälsa är väldigt svårt och det är många som aldrig vågar prata om det med någon. Även jag som bloggar öppet om min psykiska ohälsa vågar inte alltid prata om min psykiska ohälsa. Så bara där är ju redan det argumentet krossat. 

Du säger också "vart tionde inlägg i min feed handlar om personer som skriver om sina problem/diagnoser", Ja det är väl fantastiskt bara att dessa människor vågar öppna upp sig? Är det något att klaga på tycker du? Jag uppfattar i alla fall dig som negativ till det, och den attityden skapar ju också tabu till att prata om psykisk ohälsa. 

Sen tänker jag också som så att med tanke på att det är uppskattningsvis 25% av svenskarna som lider av psykisk ohälsa, så är 1 av 10 en ganska liten del som då pratar öppet om sin ohälsa (baserat på din egen statistik över hur många som skriver om psykisk ohälsa) 


Så vad du än väljer att tro själv eller vad du nu än tycker om psykisk ohälsa, så tror jag att det skulle vara nyttigt för dig att försöka lära dig vad psykisk ohälsa faktiskt är. 

För i ärlighetens namn verkar du inte har så stor koll med take på den okunskap och de fördomar som du spyr ur dig. 

Av Sara Modigh - 20 oktober 2016 16:15

Jag har en ful last, en last som jag dragits med i nästan halva mitt liv. Jag talar om rökning. Den smutsiga, fula och fruktansvärt ohälsosamma vanan. 

För mig var rökningen en flykt, ett sätt att hantera ångest och förmodligen även ett sätt för mig att agera ut. 

Jag gillade att tjuvröka och jag trodde jag var tuff när jag gömde mig i ett hörn på skolgården för att röka. Det fanns en sådan spänning i tanken på att man kunde bli upptäckt och både nikotinet och den där känslan när man precis klarat sig undan från att bli upptäckt av lärarna gav sådana kickar. 

Jag var bara 14 år när jag började röka. I högstadiet rökte jag väldigt mycket och det tog inte lång tid innan jag var beroende så väl fysiskt som psykiskt. 

Efter nästan tio år som rökare tog jag den där kampen att bli rök fri. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det. Speciellt inte när jag fick min MS-diagnos bara en månad eller två in i mitt försök att sluta röka.

Men jag klarade det, och jag var rökfri i två års tid, kanske mer. Jag minns inte säkert. Allt gick bra, tills en dag då hela livet krasade. Jag befann mig i en av de största livskriserna i mitt liv och både självskadebeteende och rökning letade sig in i mitt liv igen. 

Det är nu många månader sedan, och jag är fast i rökningen igen och tanken på att behöva ta den kampen att sluta en gång till skrämmer mig.

 

Men trots att jag rökt i så många år har jag aldrig någonsin fått höra att jag glorifierar rökning.

Hur kommer det sig då att jag bara genom att existera, vid flertalet tillfällen fått höra att jag glorifierat fetma? Att jag är en risk för samhället eftersom unga tjejer som ser upp till mig kan få för sig att det är okej att vara överviktiga? 

Jag har fått höra att jag som en förebild borde föregå med gott exempel och inte uppmuntra fetma.


Det jag inte förstår är hur det kan vara "okej" med rökning, droger, alkohol, extremsporter och allt annat som kan försätta någon i en risk att bli sjuk eller skadad. Men att vara tjock är totalt förbjudet. 

Är du tjock ska du inte ens få finnas eller existera bland andra människor? 

Och vadå uppmuntrar fetma? Bara för att jag publicerar en bild på mig själv på internet så är det väl inte som att jag säger "Kolla här vad tjock jag är, bli det du med". Det jag kanske på sin höjd kan lyckas med är väl att få någon annan tjockis att känna sig lite tryggare i sin kropp och låta den personen känna att hen också duger som hen är. 



Och sen det där med att jag som en förebild "borde föregå med gott exempel" vill jag bara säga att;  

För det första så jag jag aldrig bett om att bli en "förebild".

Det är ingenting jag själv har valt.

Det enda jag gjort är att ventilera mina tankar och känslor i en blogg. Jag har bara existerat precis så som jag är.


För det andra så vill jag ännu en gång påpeka det där med rökningen, drogerna och alkoholen.

Hur många kändisar finns det inte som röker, knarkar och super sig redlösa? Dessa människor har ju ett större inflytande på barn och ungdomar än vad jag någonsin kommer kunna ha och majoriteten av alla barn har ändå kunnat växa upp till hälsosamma individer utan drogproblem. 


Det beror på att  varje individ kan faktiskt tänka för sig själv och göra sina egna beslut. Att se någon röka gör dig inte till rökare lika lite som att se någon vara tjock gör att du vill bli tjock.

För jag tror faktiskt inte att det finns många i dagens samhälle som skulle se en bild på en tjock tjej och tänka,

"Åh, jag vill också bli tjock".  


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se