En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Min Historia

Av Sara Modigh - 16 september 2015 10:15

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

 

Del 3

 

När Jakob kommer hem från jobbet så frågar han, "Hur har du haft det idag"

och jag svarar "Det har väl vart bra".

"Vad har du hittat på hela dagen då?", fortsätter han med att fråga.

"Jag mest har suttit vid datorn och kollat lite på tv" svarar jag, för jag vill ju inte tynga honom med allt som jag mått dåligt över.

Sen kommer frågan som jag fruktar, frågan som skär som en glödgad kniv rakt in i hjärtat "Postade du brevet som jag bad om?"

"Nej, jag har inte orkat med det idag" Svarar jag och känner hur hjärtat sjunker. Jag känner mig så fruktansvärt dålig. Det var en enda sak jag skulle göra och ändå så klarade jag det inte.

Hur rutten och värdelös kan man vara som människa? Jag förtjänar att kastas ut på gatan och ligga ute i ett hörn och ruttna någonstans för jag är en så usel varelse. Ett patetiskt patrask som inte är värd ett skit.

 

Ovetandes om mina tankar fortsätter Jakob "Men om vi skyndar oss så hinner vi posta det på vägen till affären" 

Även fast jag vet att det ekar tomt i kylskåpet så hoppades jag ändå att vi inte skulle behöva handla just idag. Men jag vet ju att det måste göras. Så jag reser mig upp för att klä på mig medan Jakob plockar undan lite i köket. 

Jag står där och rotar i garderoben och känner mig bara mer och mer frustrerad. Det finns ingenting att klä på sig. "Den där tröjan sticks, den ser jag tjock ut i, Jag måste ha något som döljer armhålorna, den tröjan sitter åt för hårt kring överarmarna, den där är för liten, den där är för stor"

Gaah vad jobbigt detta är!

   

Ingenting känns bra. Jag är för tjock och ful för alla mina kläder. Jag orkar inte mer!!

Till slut drar jag på mig en klänning och ett par strumpbyxor och Jakob står redo att åka. Jag blir så stressad att jag inte vet vad jag ska ta vägen. 

Jag är kissnödig men vågar inte gå på toa för jag vet ju att han väntar på mig och att vi måste hinna posta det där jävla brevet som jag inte förmådde mig att göra tidigare. Jag klandrar mig själv igen över att jag är så dålig och inte klarade av det. 


Är du klar att gå? frågar Jakob

"Ja, jag ska bara ta på mig mina glasögon. Kan du lägga ner min mobil i väskan så länge?"  Säger jag samtidigt som jag koncentrerar mig för att inte låta honom se hur dåligt jag mår. 

För om någon annan kan se hur illa det är så blir det för verkligt och det vill jag inte. Så länge jag kan hålla allt inom mig kan jag åtminstone låtsas som om allt är bra.

 

Vi går ut genom dörren och beger oss till affären. Eftersom det blev lite bråttom när vi skulle iväg så glömde vi att skriva ner vad vi skulle köpa. Så när vi väl är i i affären känner jag mig helt vilsen och min hjärna känns helt tom. "Jag måste komma på vad vi ska ha!", tänker jag panikslaget. Jag blir så stressad att jag inte kan komma på något alls. Min hjärna har slutat fungera. Precis så som den alltid gör så fort jag utsätts för minsta lilla press. Jakob pratar om något men jag kan inte riktigt tolka vad han säger. Jag försöker koncentrera mig på vad som måste handlas för om vi glömmer något kommer Jakob säkert be mig att passa på att handla det på Willys imorgon medan han är på jobbet, och det känns redan nu dömt att misslyckas. 

Jag tycker inte om att misslyckas. Det är det värsta jag vet!

 

Stressen byggs upp i min kropp och kläderna jag har på mig skaver och är obehagliga. 

Det sitter en lapp precis i ryggen och det känns snarare som ett rakblad än en liten tygbit. Det är så frustrerande och snart kan jag inte tänka på något annat än den där lappen och hur obehaglig den är.

 

Jag vill bara hem så jag kan slita av mig klänningen. Jag står inte ut en sekund till!!!

 

Precis samtidigt frågar Jakob vad jag vill ha till middag men jag har verkligen ingen aning. Jag kan inte tänka alls, så Jakob kommer med några förslag men ingenting låter bra. Bara tanken på maten gör att jag mår illa. Det känns som om jag ska spy när jag tänker på maten. 

Jag förstår inte varför, men det är samma sak varje gång man ska bestämma vad man ska äta. Allt får mig att må illa och även om jag är jättehungrig så finns det inget som jag vill äta. Till slut, efter många om och men så kommer man på något som känns okej och som jag tror att jag kommer klara av att äta. 

 

Vi går runt i affären och plockar på oss allt vi behöver och vid köttdisken så stöter vi på en bekant och vi står och pratar ett tag. Jag skrattar och är trevlig precis som vanligt. Ingen skulle kunna gissa att jag mår så dåligt att jag flera gånger om dagen tänker på döden som utväg. Personen vi pratar med säger något om att jag ser så pigg och glad ut. "Tack", säger jag samtidigt som jag tänker, "Bra, det är ju det som är mitt mål, ingen ska få se hur det verkligen är" Jag gömmer mig alltid bakom en mask av leenden och skratt.

Vi pratar lite ytligt och personen fortsätter med att säga att det är roligt att se att allt går så bra för mig "Snart kommer du nog kunna börja jobba" säger personen

"Ja kanske det", svarar jag glatt samtidigt som jag tänker "Jo visst, säkert..Det är ett under att jag ens tog mig upp ur sängen i morse och ett mirakel att jag står här och pratar. Jag har gråtit och mått dåligt hela dagen för att jag har varit tvungen att gå och posta ett brev, och gissa vad? Jag klarade inte av att posta det där jävla brevet. Men visst ett jobb klarar jag säkert av det är ju mindre press och stress än att gå och posta ett brev. Eller hur?" 

Men jag fortsätter att le och skratta som ingenting, för det är det enda skyddet jag har. 

Efter några minuters pratande säger vi hejdå till den bekanta vi träffat på och vi fortsätter att plocka på oss allt vi kan komma ihåg att vi behöver under veckan.

 

Det är så mycket ljud och rörelser över allt. Min hjärna känns helt mosig för det är alldeles för mycket intryck överallt. Jag orkar inte med att bearbeta allt som händer runtomkring mig. Hela affären börjar snurra och det blir svårt att gå. Alla människor som rör sig runt mig får mig att bli förvirrad. "Vilket håll ska jag gå åt, var är jag någonstans?"

Jag börjar bli väldigt trött nu, jag måste hem.

När vi är på väg mot kassorna säger Jakob något om att ha glömt smör så vi måste gå tillbaka hela vägen igen. "åh, jag orkar inte" tänker jag och säger till Jakob "jag väntar här vid kassorna".


När jag står där helt själv i affären känner jag mig så utblottad och ensam. Jag är livrädd att någon ska komma fram och säga något till mig. Jag får ont i magen av nervositet och det känns som en evighet innan jag ser Jakob komma gåendes med ett paket smör i handen. 

 

När vi betalat och gått ut till bilen känner jag mig helt färdig. Man skulle kunna tro att jag precis sprungit ett maraton så slut känner jag mig. Jag har ont i hela kroppen och mentalt är jag så utmattad att jag knappt kan bilda ord längre.

Vi åker hem så att vi kan börja med maten för det börjar bli dags nu.

Hela bilresan hem sitter jag helt apatiskt och stirrar ut genom fönstret. Jag är tacksam över att det är en tyst bilresa för jag tror inte jag hade orkat prata just nu.  

 

Väl hemma så är jag så trött att jag måste lägga mig och vila så fort vi kommer innanför dörren. 

Det känns som ett under att jag ens lyckades ta mig från bilen och in. Jag slänger mig på sängen och orkar inte ens ta av mig skorna utan fötterna får hänga utanför.

Det blir att jag ligger så i ett par minuter men sedan känner jag att jag måste upp igen, jag måste upp nu för annars tar jag mig nog inte upp mer idag. Så jag reser mig och tar av mig skorna och går på toa. Äntligen kan jag kissa, har ju vart kissnödig sen innan vi åkte till affären. Jag har hållit mig så länge att jag började få ont i magen. 

Därnäst blir det att jag ännu en gång sätter mig vid datorn, men först så klär jag av mig klänningen och tar på min pyjamas igen. 


  Fortsättning följer...

Av Sara Modigh - 15 september 2015 12:15

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

Del 2

 

 

Jag försöker för sjuttioelfte gången idag hitta på något sätt att distrahera tankarna,

De där tankarna som tar över och inkräktar mitt liv i tid och otid.

Kanske ska jag sätta mig och skriva lite igen? Men jag har ingen ork och känner ingen inspiration alls. Jag känner mig bara helt tom nu. 


Plötsligt så ringer det på dörren och på en millisekund har min puls ökat till det dubbla. Det känns som om hjärtat sitter i halsen. Benen är som gelé och hela kroppen skakar. 

Jag känner mig döende av rädslan och ångesten som lamslår mig så plötsligt som om jag hade träffats av blixten.  

Utanför dörren står en man i svart T-shirt. Han säger något om ett företag men jag hör inte riktigt vad. För i öronen hör jag bara suset av blodet som forsar när mitt hjärta febrilt pumpar i panik.  Det känns som om mitt hjärta bestämt sig för att slå en hel livstids slag just precis nu. 

När jag stänger dörren igen så viker sig benen och jag sjunker ner på mitt smutsiga golv och känner hur hårt mitt hjärta jobbar. 

Jag känner pulsen i varenda kroppsdel och jag måste lägga mig ner för det känns som om jag ska svimma eller spy vilken sekund som helst. 

När jag ligger där på golvet och känner hjärtats alla hårda slag så tänker jag på mamma. 

Tänker på hur hennes hjärta inte längre slår när mitt hjärta slår så mycket att det hade räckt till två personer. Jag känner hur det blir tjockt av gråt i halsen när jag tänker på hur orättvist det är att de människor som minst förtjänar det verkar dö så tidigt. 

Jag viskar försiktigt med gråten i rösten "Snälla mamma kom tillbaka" men jag vet att det är meningslöst. 

När jag ligger där på golvet och stirrar upp i mitt vita tak så kan jag inte låta bli att tänka att det hade varit bättre om det var jag som dog. Knappt en halv dag har gått och det är inte första gången som tankarna på döden gör sig påminda. 

 

Nu känns det som om jag ger upp. Jag orkar inte mota bort tankarna längre. Jag har brottats med min egen hjärna hela dagen och det är alltid något som får de mörka tankarna att komma tillbaka. 

Det spelar ingen roll vad jag gör. För jag gör verkligen mitt bästa för att göra saker som jag tycker om och som får mig att må bra. Men vad ska man göra när det inte räcker till? Vad gör man när det som man en gång tyckte var roligt inte längre känns bra? När sakerna man känner glädje över blir färre och färre? 


Jag försöker sätta mig vid datorn igen, går in på en chatt och försöker distrahera tankarna. Jag sitter och skriver lite med olika människor men med jämna mellanrum kommer frågan upp "Vad jobbar du med?" 

Jag blir rädd varje gång för jag är så rädd att bli dömd för att jag är sjukskriven. Jag skäms varje gång jag svarar att jag inte jobbar. Men just idag går det bra. Ingen säger något om det utan samtalen går vidare. Det känns som en lättnad att jag undslapp elaka kommentarer idag. 

Men så plötslig får jag ett nytt meddelande och när jag öppnar så står det "Raka dig ditt äckel".

Vad jag har gjort mer än att existera för att få denna manen att skriva sådär till mig vet jag inte. 

Jag känner mig så frustrerad över att det finns folk som har så kass människosyn att de bara skriver sådär till en annan människa utan att ens reflektera över vem de skriver det till och hur det påverkar den personen som får det där meddelandet. 

Jag tänker tillbaka på tiden då jag utsattes för elaka kommentarer dagligen och undrar "hur tusan överlevde jag?" Men sanningen är ju att jag knappt gjorde det. Jag tror inte att det är en slump att mitt självmordsförsök som nästan lyckades, skedde under den perioden då jag utsattes för stora mängder nätmobbning.  

Hur kan människor vara så oaktsamma mot varandra? Jag mår illa när jag tänker på att dagligen tar någon sitt liv. Självmord är den vanligaste orsaken till död hos ungdomar och många gånger finns mobbning med som en del i bilden. Det är väl egentligen inte så konstigt, för dessa elaka ord bryter ner och förstör så mycket hos en människa. Elaka ord har en tendens att som ett spjut pierca sig in i hjärtat och sedan läcka ut som ett gift in i själen, för att sedan spridas runt i kroppen och fastna i hjärnan där det sedan ständigt finns kvar djupt där inne i huvudet. Det finns ett eko av alla hemska kommentarer jag fått genom åren som säger att jag inte duger och att jag inte är värdefull som människa. 

 

Ännu en gång så kommer alla mörka tankar och fyller mig och jag försöker bryta igen genom att fotografera lite. Jag tycker om att fotografera, men det blir inte så mycket längre. Jag tar nästan bara bilder till min blogg nu. För jag orkar inte något annat. Jag kan bara minnas att jag varit ute och fotograferat tre - fyra gånger sen mamma gick bort. Jag önskar att jag hade orken att göra det oftare. Speciellt nu när det börjar bli höst. Jag älskar att vara ute och fotografera blommorna som börjar vissna och löven med sina fina färger. 

 

Jag tycker också om att försöka uttrycka känslor genom fotografi, men jag har inte orken till det heller.

Att ta fram kameran och att hitta något roligt att fotografera här inne i min lägenhet känns lönlöst så jag struntar i det. Jag sätter mig och kollar lite på Facebook igen

     

Men det känns som om jag kollat allt på Facebook redan så jag bestämmer mig för att kolla på lite Youtube-klipp istället. 

När jag klickar in på YouTube så ser jag en video som tilltalar mig. Det är ett klipp på kändisar som läser upp elaka Tweets som människor har skrivit om dem. Då känner jag mig plötsligt inte så ensam om att få elaka kommentarer från främlingar på nätet. Vissa av kommentarerna är riktigt brutala och andra är bara så knäppa att det blir komiskt. Det känns skönt att se kändisarna kunna sitta där och skratta åt allt dumt som skrivits. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka att de kanske precis som jag bara uppvisar ett leende skal. Men på insidan kanske just den där kommentaren träffade en öm punkt och faktiskt fick dem att bli ledsna.

Jag får lite dåligt samvete över att jag har skrattat men tänker att det också är ett sätt att inte låta den som skriver något elakt får övertaget. Kan man vända det till något roligt så har man ju vunnit. 


När jag sitter där och kollar på fler videos så får jag ett SMS. 

Det är Jakob som skriver att han är på väg hem. Jag blir både glad, men också lite ledsen. För jag ser mig omkring på kaoset som jag inte heller denna dag lyckats reda ut. Gårdagens disk står fortfarande framme, golvet är skitigt och det finns knappt någon mat kvar i kylskåpet, brevet jag skulle posta ligger dessutom kvar på bordet. 

Jag vet att jag borde fixa allt sådant där. Men jag kan verkligen inte förmå mig själv att göra det. 

Hela dagen har gått åt till att försöka hantera alla tankar och känslor som övermannat mig. Tiden har gått till att försöka fortsätta kämpa och att göra allt för att inte sjunka djupare ner i mitt dåliga mående. 


Men jag skäms när jag tänker på att Jakob jobbar hela dagen och sen måste hem och ta hand om all skit här och jag tänker igen att det hade vart så mycket enklare för alla om jag inte fanns. 

Jag har vid det här laget tappat räkningen på alla gånger den där tanken slagit mig men ändå så skrämmer den mig. För döden är ju inte lösningen..eller?


Nej.. nu är Jakob på väg hem. Jag måste försöka samla mig. Jag vill inte lägga mer tyngd än nödvändigt på honom så jag biter ihop. Jag sätter mig och skriver lite i väntan på att han ska komma hem. 



 Fortsättning följer...

Av Sara Modigh - 14 september 2015 15:15

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

Del 1

 

 

När jag vaknar på morgonen är min första tanke alltid "Nej, inte än. Låt mig få sova lite till" och det är inte bara det att jag tycker det är skönt och sova och jag därför vill sova en stund till. Utan det är det att jag inte vill vakna för då börjar helvetet igen. Det är lite som Ann Heberlein säger: 

"Jag vill inte dö jag vill bara inte leva".

När jag vaknar känner jag alltid en känsla som säger "kan jag inte få sova i en evighet"?

Jag känner så för att när jag sover kan jag glömma allt som är jobbigt för en liten liten stund, och den stunden är otroligt värdefull för mig. För det är den enda stunden då jag inte är sjuk och det är bara då jag kan återhämta mig.


Just idag så ringer klockan som vanligt vid tio, jag har bestämt att jag måste gå upp vid den tiden så att jag inte vänder på dygnet för mycket. Men idag så orkar jag inte. Jag kan inte förmå mig själv att gå upp. Inte än! 

Egentligen är jag väl inte trött, inte på det sättet som sömn kan lösa i alla fall. Jag har sovit klart men jag vet att när jag vaknar måste jag gå upp och ta hand om livet och allt var det innebär. 

 

Allt känns för jobbigt så jag vänder mig om i sängen och somnar om igen. Jag sover en timme till och när jag vaknar känner jag mitt hjärta sjunka för jag vet att nu kan jag inte sova mer. 

Så jag går upp, sätter ner fötterna på det kalla golvet och redan där känns min själ tung av måsten. Jag måste klä på mig, jag måste borsta tänderna, jag måste borsta håret, jag måste tvätta av mig, jag måste äta något, det ligger ett brev på köksbordet som Jakob bad mig att gå och posta idag för att det måste iväg....

Jag känner mig helt överväldigad och vill bara lägga mig i en hög på golvet och gråta av tyngden som hänger över mig. 

Men golvet är smutsigt, för jag har inte orkat städa. Smutsen som ligger där på golvet får mig att gråta och tårarna faller ner för mina kinder.

Jag får en sådan otroligt svår ångest över hur skitigt det är och jag känner mig som en värdelös människa som inte ens kan sopa golvet fast jag är hemma hela dagarna. Jag gråter ännu mer och mörka tankar tar över. 

Jag tänker på att det vore bättre om jag var död. Jag har vart vaken i knappt fem minuter och redan nu har tankarna på att döden kanske vore bättre kommit. 

Mina tankar skrämmer mig och jag försöker ta mig samman. 


Jag drar på mig min pyjamas och går och sätter mig vid skrivbordet i hopp om att kunna distrahera tankarna.

Snörvlande starar jag datorn och loggar in på Facebook. I chatten är det någon som frågar

"Hur är läget idag?"

"Det är bra med mig", svarar jag medan tårarna fortfarande rinner ner för mina kinder.

Man kan ju inte erkänna att man sitter hemma och gråter för något så larvigt som att det ligger lite damm och kattsand på golvet.

Jag försöker att chatta lite med folk, läser lite på Facebook och kollar videos på Youtube. Ibland fungerar det och jag kommer på bättre tankar. Men jag har alltid den där tyngden över mig. Jag försöker att sysselsätta mig med saker som jag mår bra av, som att titta på tv-serier och skriva på min blogg . Jag gör allt jag kan för att jag inte ska sjunka så mycket igen.


Jag vet att jag borde gå iväg med det där brevet, jag känner mig så stressad över att det ligger där men jag orkar verkligen inte klä på mig och gå ut. Det känns som ett projekt som är alldeles för stort för att vara möjligt. Jakob hade lika gärna kunnat be mig att ta världsrekord i längdhopp. 

Det går liksom inte, det är en omöjlighet. 

Jag känner mig helt matt och överväldigad av allt som måste göras. 

Men jag bestämmer mig för att åtminstone borsta tänderna. Så jag reser mig upp och går de få stegen till badrummet. Ett, två, tre..varje steg kräver en så stor kraftansträngning, fyra, fem, sex,

Jag känner mig frustrerad över att allt ska kännas så jobbigt. Sju, åtta, nio "snart framme". Tio, elva, tolv. "Så ja, äntligen framme vid badrummet. Bara två steg kvar så är jag framme vid handfatet", Tänker jag samtidigt som jag tar de två sista stegen.

Jag ställer mig framför spegeln och stirrar in i ett ansikte som är så trött.

 

 

 

Jag är gråblek och samtidigt rödflammig i ansiktet och mörka ringar syns under ögonen. "Jag ser verkligen inte frisk ut" tänker jag samtidigt som jag öppnar badrumsskåpet och tar fram min tandborste och min tandkräm.

När jag tar fram tandkrämstuben och klämmer ut lite tandkräm på borsthuvudet så lägger jag märke till att nu börjar tandkrämen verkligen ta slut. "Typiskt också, då måste vi åka och köpa det. Ännu ett måste" ,tänker jag bedrövat och drar en djup suck innan jag stoppar tandborsten i munnen. 


Medan jag borstar tänderna studerar jag mitt trötta ansikte och känner ångest över förfallet. 
Jag känner mig gammal. Håret har börjat bli grått, jag kan ana rynkor som börjar formas och jag känner hur livet bara rinner iväg samtidigt som jag står helt hjälplöst och tittar på. 

"Vad har jag åstadkommit med mitt liv egentligen? Absolut ingenting!" tänker jag 

Jag känner mig så betydelselös och onödig. 


Känslorna överväldigar mig så jag spottar ut tandkrämen, sköljer av tandborsten och går till datorn för att sätta mig och skriva lite.

Jag försöker reda ut mina tankar och känslor och det känns skönt att kunna få ur sig lite av helvetet. Det är som om för varje ord som som svärtar ner det vita arket framför mig så försvinner lite mörker inifrån.  

Men mörkret är ständigt växande och hur mycket jag än får ut så fylls det på snabbare än vad jag kan göra mig av med det. 
Jag tänker på självskadorna och hur smärtan distraherade, jag tänker på blodet som rann och hur det tycktes föra med sig så mycket av det där svarta klibbiga obehaget ur min själ.

"Kanske bara en gång till? Det skadar väl inte att släppa lite på trycket bara idag. Jag lovar att inte göra det igen sen. Jag har det ju under kontroll". Tankarna på att självskada blir farliga.

 För farliga! Ännu en gång skrämmer mina tankar mig och jag vaknar till som om jag varit i trans.

"Vad är det för fel på mig" tänker jag. 

För jag vet ju att självskador inte är lösningen. Jag vet ju hur dåligt det var och hur sjuk jag faktiskt blev av det. En stunds lindring är inte värt det helvetet som kommer efter lättnaden. 


Jag tänker att jag kanske ska ta och äta lite lunch istället. Så jag går till köket och öppnar kylskåpet för att ta fram min smörgås som Jakob alltid brukar bre åt mig på morgonen. Hade han inte gjort det hade jag inte förmått mig att äta något alls. Jag känner mig tacksam för den där smörgåsen men jag är också rädd. Rädd för vad skulle hända om Jakob inte fanns här och hjälpte mig? Ett obehag sprids i kroppen när jag tänker på hur svårt allt hela tiden är. Jag känner mig så dålig när jag tänker på att jag inte ens kan bre en smörgås själv. 
Men jag tränger undan tankarna, för nu måste jag ju äta. Så jag tar min smörgås, ett äpple och en kvarg och lägger mig i sängen och startar en tv-serie. Jag måste ha något som distraherar tankarna medan jag äter.

Jag har krupit ner i sängen, mitt lilla bo. Min bubbla där inget får störa mig.

Sängen är min trygghet och den plats där jag känner mig säkrast. Jag ligger där och tittar på min serie och äter min lunch, och för första gången på hela dagen mår jag lite bättre.
Men när jag har ätit färdigt så känner jag mig så utmattad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Bara tanken på att röra mig får mig att bli gråtfärdig. Min kropp känns helt blytung och det känns som om jag måste använda all energi jag har och lite till bara för att sätta mig upp.

Men jag måste upp igen. Jag får inte isolera mig i sängen och sjunka ner i mitt eget dåliga mående. 

Jag kan inte låta det ta överhanden.


Jag måste upp, jag måste hitta på något!


Det där brevet ligger fortfarande kvar på köksbordet och det gnager inom mig att jag inte gått iväg med det än. Jag har ju haft hela dagen på mig så varför gör jag det bara inte? 

Men det går inte, jag känner mig helt lamslagen av ångest.

Så jag sätter mig och skriver lite till men jag känner mig bara frustrerad. Tankarna om att jag är dålig och värdelös går inte att skaka av sig. Jag känner mig så trött och ledsen. "Nähä, det här funkar uppenbarligen inte. Jag måste tänka på något nytt, göra något annat"

Jag börjar fundera lite på hur jag skulle vilja tatuera mig. Jag skulle väldigt gärna vilja ha något

Harry Potter-motiv eftersom den bokserien har betytt så mycket för mig.

Jag sätter mig och bläddrar lite i en av mina gamla Harry Potter böcker och helt plötsligt översvämmas jag av känslor jag inte kan hantera. De där böckerna var min flykt när jag var yngre. Jag får en klump i halsen när jag tänker på hur mycket det har betytt för mig att ha de där böckerna att fly in i när allt varit som mörkast. Jag tänker tillbaka och jag önskar att jag hade kunnat åka dit och försöka trösta den där ledsna och väldigt rädda flickan som låg i fosterställning i sin säng med ett krampaktigt tag kring en Harry Potter-bok och grät otröstligt. 


"BRYT! BRYT! BRYT! Så där får jag inte tänka! Nu måste jag göra något annat. Jag får inte tänka på massa hemska minnen just nu." 


Ännu en gång känner jag mig dålig för att jag förlorat kontrollen. Hur kunde jag tillåta tankarna att vandra igen? Varför sitter jag och tänker tillbaka på sådana hemska stunder i mitt liv? Det gör ju ingen nytta. Bättre att låtsas som om inget har hänt och gå vidare! 
För det är väl så man ska göra? Man ska tänka framåt och inte bakåt. Det förflutna ligger bakom oss och vi kan ändå inte göra något åt det som redan hänt. 


 Fortsättning följer...

Av Sara Modigh - 10 augusti 2015 18:30

Min syster skickade en länk till mig igår, det var en tidningsartikel om hur patienter har behandlats inom psykiatrin i Skåne.

 

Det var verkligen inte någon rolig läsning. Artikeln handlade om hur illa patienter behandlas inom vuxenpsykiatrin i Malmö och Lund. Trots att jag inte varit inlagd just där, så kan jag ändå säga att jag kände igen mig lite i en del av det som skrevs. Att personalen plågar patienterna för sitt eget nöjes skull. 

Detta hände mig när jag var ett barn, alltså när jag var inlagd på barnpsyk!


Men för mig handlade det inte om några fysiska övergrepp, utan psykiska. 


Männen som jobbade på avdelningen som jag var inlagd på skrämde mig så mycket att jag än idag känner ångesten komma krypande så fort jag är i närheten av byggnaden där jag var inlagd. 

 

Jag har senare i livet kommit i kontakt med fler som råkat ut för dessa män och de har vittnat om samma sak, att de skrämmer och dominerar både barn och vuxna i sin omgivning. 

Att de uppträder väldigt hotfullt och aggressivt och finner nöje i det. 


Så jag är inte den enda ungen att bli livrädd för de där gubbarna. 


När jag var inlagd så låg jag i mitt rum och grät de dagarna som männen jobbade, inte på grund av anledningen som i första hand fick mig inlagd utan jag grät utav av skräck. 


Så otrygg, ensam, övergiven och skräckslagen som jag var då har jag nog aldrig varit vare sig före eller efter tiden på barnpsykiatrins inläggningsavdelning. 

För det var verkligen en skräckupplevelse som förändrade mitt liv. 

Där och då bestämde jag mig för att aldrig någonsin visa psykiatrin exakt hur dåligt jag mår, just för rädslan att bli inlagd igen. 


Det blev jag ju dock ändå, två gånger till blev jag inlagd var av en av gångerna var på barnpsyk igen. 

Men jag lyckades kämpa mig där ifrån på ett dygn, och på vuxenpsykiatrin lyckades jag spela så frisk efter mitt självmordsförsök att jag fick komma hem efter tre dagar. 

Jag tänker aldrig någonsin utsätta mig för risken att bli inlagd hos psykiatrin igen, och att jag känner så beror på mina tidigare upplevelser. 


Det beror på två vuxna män som skrattade åt, förolämpade, skrämde och var elaka mot en trettonårig liten flicka med svår ångestproblematik. 



När jag stolt och glatt visade upp min lilla hundvalp som vi hade hemma så skrattade männen och sa att det var en ful kärringhund och de kallade honom astmahund och gjorde grisgrymtande ljud för att härma hur hunden lät när den andas, och så skrattade de högt. Mitt hjärta brast i tusen bitar och jag blev så sårad. Det var ju min älskade lilla hund de pratade om. 

 

De förklarade för mig hur otroligt töntigt det var med sådana hundar och började prata om kamphundar som var så mycket bättre. Det pratades om hur dessa hundar kunde slita strupen av andra töntiga små hundar, och de pratade om hur starka dessa kamphundar var.

De gjorde det tydligt att inga småtjejer och deras tanthundar skulle ha en chans mot dessa stora, starka och otroligt bra kamphundarna. 

Så som de pratade då, fick de mig att tro att jag skulle bli överfallen och få min hund dödad i vilken stund som helst. 


Det är märkligt hur vissa människor har en förmåga att få sina ord att träffa rakt in i hjärtat och samtidigt ta sig in i hjärnan och ge en sådan hemsk skräck. 

Kanske är det ett tonläge, eller de där blickarna som på något vis sa att detta inte alls är ett skämt.

Oavsett hur det var, så skrämde de mig så otroligt mycket.


Det fanns alltid en ton av förakt i deras röster och de gjorde också klart för mig vad de tyckte om mig och andra barn med min problematik. 

De pratade om hur bortskämda jag och alla andra ungar där var, som tror att de ska få allt serverat på silverfat medans de kan ligga hemma och lata sig. 

Den ena av männen sa till mig att jag förtjänade ett rejält kok stryk. Han beklagade sig högt och länge över att man inte fick slå barn längre och sa att om man hade fått slå sina barn hade de minsann skärpt till sig och gått till skolan utan gnäll. 


Idag tänker jag bara, hur i helvete kunde dessa män ens få jobba med sjuka barn? 

Hade de överhuvudtaget någon förståelse för psykiska sjukdomar och hur de fungerar? 

För det handlar inte om att ligga hemma och lata sig, det handlar om att vara sjuk. 

Jag tror knappast att detta skulle förekomma på en avdelning för cancersjuka barn. Att sjuksköterskor skulle säga till en trettonårig cancersjuk tjej som är så sjuk att hon måste vara inlagd, att hon borde bli slagen så hon skärper sig och blir frisk och kan gå till skolan. 


Men det var ändå så de sa till mig, när jag var för sjuk för att klara skolan. 

Och jag trodde på att de tänkte slå mig. Jag var livrädd så fort de var i samma rum som mig, jag var så rädd att jag skulle bli slagen att jag ständigt gick med lamslående skräck. 

Varje gång jag gjorde ett "misstag" som att inte veta vad alla hette första gången jag träffade dem, att inte veta vart kvällsmaten var när jag skulle göra kvällsmat åt männen, att jag inte visste hur diskmaskinen fungerade när jag blev beordrad att diska undan efter männen och att jag inte klarade skolan och allt annat sådant där som fick mig att känna mig misslyckad så trodde jag att jag skulle bli slagen. 


Det gjorde ju inte heller saken bättre att de pratade om hur starka de var och att de med ett enda slag mot tinningen skulle få vilken stor man som helst att bli medvetslös, hamla i koma och aldrig någonsin vakna igen. 


Jag kunde knappt sova under hela tiden jag var där för jag var så rädd. 

   

     

Andra gången jag blev inlagd på barnpsyk var jag sjutton år gammal. Minns inte mycket alls från den gången mer än paniken då Jakob och min mamma lämnade mig där. 

Ytterdörren var av glas och när de gick stod jag ensam kvar i hallen och såg dörren stängas och paniken slog över mig. Jag föll ihop och låg bara där på golvet och skrek och grät av skräck när jag såg dem gå iväg mot bilen och jag visste att jag ännu en gång var ensam med en av de där männen som plågade mig så när jag var tretton år gammal. 


Att det överhuvudtaget får se ut sådär inom psykiatrin är helt vedervärdigt. Psykiatrin ska hjälpa människor i nöd, inte plåga dem så de får men för livet. 

Att självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna för unga människor är inte så konstigt egentligen när man tittar på den "hjälpen" man får när man är drabbad av psykisk ohälsa. 


Av Sara Modigh - 7 mars 2014 13:00

Mina första skov eller symptom i alla fall var väldigt diffusa. Det är svårt att riktigt minnas ordningen. Men för ett år sedan upplevde jag en konstig värmekänsla på min ena vad. Det kändes som jag hade något varmt precis bredvid foten. Jag blev lite fundersam över vad det kunde vara, men det gick över efter bara några dagar. Vid två perioder upplevde jag också en känsla av att jag hade en knöl under foten. Varje gång jag ställde mig upp kändes det som jag trampade på något. Men jag kunde inte känna någon knöl med händerna. Första gången jag kände detta tyckte jag att det var jättekonstigt och jag frågade min sambo som är sjuksköterska om han kunde känna eller se någon knöl under foten. Vilket han inte kunde. Men det gick över igen på ett par dagar.  Sedan kom första skovet som gjorde mig rädd nog att söka till vårdcentralen.  Jag fick nämligen problem med min syn. Allt blev suddigt och jag kände mig yr och kunde inte riktigt fokusera på något med blicken. Jag blev jätterädd att jag skulle förlora synen. 

 

Men så småningom blev synen bättre, men ett nytt problem uppstod. Jag fick myrkrypningar i benen. 

Jag funderade mycket på vad det kunde vara som gav mig dessa myrkrypningar som bara blev värre och värre. Jag tänkte att jag kanske hade näringsbrist igen?


Även dessa myrkrypningar försvann efter ett tag. Men de höll sig inte borta länge. I slutet av juni kom ett skov som var riktigt riktigt jobbigt. Det var myrkrypningarna som kom tillbaka med en väldig kraft. 

Denna gången mådde jag så otroligt dåligt. Jag kunde knappt stå på benen och minsta lilla ansträngning fick mig att må illa. Men på vårdcentralen tog de mig inte på allvar utan "det var bara lite ångest"

Jag blev så rädd för jag kände ju att detta var något helt annat än ångest!


Jag hade massor av olika symptom så som elstötar som gick genom kroppen när jag böjde på huvudet, synnedsättning på ena ögat, myrkrypningar i benen, svårt att hålla balansen, brännande smärta, en svår form av ovanlig trötthet och jag mådde verkligen inte bra.



Jag åkte till både akuten och vårdcentralen igen efter som jag fortfarande inte fått några svar eller ens utredningar på min problematik. 

Det var först nu jag faktiskt fick en remis för vidare utredning, efter 4-5 månader med problem. 

Den 13 augusti  2013 fick jag göra en magnetkameraundersökning. Jag var väldigt nervös inför den, men det gick bra.

 

Efter några veckor kom resultatet. Min läkare ringde och sa att vi var tvungna att komma in, så redan då förstod jag ju att han inte hade goda nyheter. Jag var så rädd!

På ettårsdagen för min mammas begravning fick jag veta att de hade hittat förändringar i min hjärna. Men än så sa de inte. Jag hade ingen aning om vad detta var för förändringar och det var läskigt att tänka att min hjärna inte var frisk. 


En månad senare var det dags att göra en lumbalpunktion.  Att ta själva provet gick ganska bra. Det var fruktansvärt obehagligt speciellt när han grävde runt med nålen för att hitta rätt. Tur jag fick bedövning innan.

Dagarna efter sticket däremot var fruktansvärda. Jag vill ALDRIG ta en LP igen!

Den huvudvärken jag fick då var inte att leka med.

Jag kunde inte ens använda huvudkudde för det gjorde så ont när jag hade huvudet uppåt. 


Den 16 oktober 2013 fick jag svaret på utredningarna.. Jag har MS. Jag tyckte det var så fruktansvärt orättvist!
Jag fick direkt ett recept i handen på en bromsmedicin som hette Extavia. Jag fick med mig ett övningskit hem så jag kunde lära mig hur jag skulle ladda autoinjektorn. En vecka senare var det dags att börja sticka mig själv.  Jag var så rädd! Men det gick bra. Det var inte alls så farligt som jag trodde. 
 
Tiden går på och det funkar rätt bra med medicinen. Men i början av november drabbas jag av det värsta skovet hittills. Jag vaknar på morgonen av att det känns som att jag ska flyga ur sängen för allt snurrar så. Jag kan inte ha ögonen öppna för allt bara rör sig. Jag får panik och stapplar ut i vardagsrummet där jag sedan somnar om, vaknar, somnar, vaknar, somnar och vaknar om och om igen under hela dagen. 

Yrseln gör mig så åksjuk att jag tillslut spyr.  Som tur är avtog den värsta karusellyrseln till nästa dag. Men då upptäckte jag att jag inte riktigt kunde kontrollera mitt vänstra ben och arm. Jag kunde knappt gå och när jag åt hade jag svårt att få in gaffeln i munnen. Stack mig om och om igen i kinden för  jag kunde inte styra min hand.  Jag var även väldigt utmattad under hela denna perioden som höll i sig i lite mer än en månad. I början orkade jag knappt ta mig till toan och fick många gånger lägga mig på badrumsgolvet och vila innan jag kunde gå på toa. Som tur var blev det sakta men säkert bättre.


I mitten av december är det dags för min tredje MR under 2013, man ser då att jag fortfarande har hög sjukdomsaktivitet och att det uppkommit nya förändringar sen senaste undersökningen på hjärnan. 

Det bestäms då att jag måste byta broms.  

Så nu i slutet av februari fick jag börja med Tysabri. Skrev Ett, Två, Tre inlägg under dagarna på sjukhuset.
 

Jag hoppas att Tysabri ska kunna hjälpa mig nu. Jag känner mig bättre än på länge, men har ändå vissa problem som brännande smärta i ryggen, myrkrypningar vid ansträngning, en viss hjärntrötthet och en värmekänslighet som aldrig tycks vilja ge med sig. Min läkare säger att det förmodligen inte kommer försvinna eftersom jag haft problemen så länge. Jag får medicinera med Saroten mot min smärta. Men tycker inte att det riktigt funkar. Får biverkningar av medicinen och har fortfarande en brännande smärta. Fast den kanske blir värre om jag slutar ta Saroten. 
Jag är i alla fall väldigt glad att Yrseln och problemen med att röra mig har försvunnit :)


Här är några länkar från blogginlägg jag skrivit det senaste året från första symptomet till min första Tysabi-behandling:


http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/03/27/9653176-ogon-yrsel/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/04/12/9717447-borde-man-ga-till-vardcentralen/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/06/27/9972612-om-jag-dor-av-en-oupptackt-sjukdom-sa-ar-det-vardcentralens-fel/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/07/02/9986604-jag-mar-verkligen-inte-bra/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/08/13/10096884-magnetkameraundersokning/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/08/24/10124045-livet-ar-fruktansvart-orattvist/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/09/23/10212174-spinal-huvudvark/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/10/19/10273871-orattvist/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/10/24/10288750-att-sticka-sig-sjalv/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/01/22/10497662-tysabri/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/02/19/10554031-pa-sjukhuset/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/02/19/10554436-pa-sjukhuset-del-tva/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/02/20/10556515-pa-sjukhuset-del-3/




        

(klicka på bilden för att komma till min insamling

som ska gå till forskning för Multipel skleros)

Av Sara Modigh - 6 mars 2014 14:00

Nu ska jag berätta om något som hände mig när jag var yngre som påverkar mig än idag. 


Allt började när jag gick i högstadiet. Det var en fin dag i början av sommaren,  jag var på väg in till Esplanaden i staden som jag bodde. Jag skulle möta en vän där. Jag gick ensam men jag var inte rädd, för det var ju mitt på ljusa dagen.

Helt plötsligt kom en man i 40 års åldern fram till mig. Han log och frågade vad klockan var. Jag tog upp min mobil och svarade. Han log och sa. "Tack". Jag fortsatte att gå och mannen följde efter.

Jag började bli nervös. Helt plötsligt frågade han "Hur gammal är du" 14! Svarade jag bestämt för att markera att jag bara är ett barn och att han skulle sluta titta med en så äcklig blick på mig. 

Men det hjälpte inte....


Han la handen runt min midja och viskade i mitt öra "Vill du följa med mig hem"  

Jag sa genast NEJ! Han tittade på mig med ett hånleende och mannen bestämde sig sedan för att vända och gå åt ett annat håll. 

Mitt hjärta slog så fort, jag kände mig illamående av skräck. Jag halvsprang den sista biten för att så fort som möjligt ta mig till en så befolkad plats som möjligt.. Tänk om han följde efter? Tänk om han våldtar mig? 

Men nej, han följde inte efter och jag kände mig lugnare.


Jag försattes i andra tankar och tänkte inte så mycket mer på just den händelsen. Men inte visste jag att det bara var början på helvetet. 


Denna mannen bodde i samma stad som mig, bara ett par hundra meter ifrån mitt hus så det dröjde inte länge innan jag stötte på honom igen och samma procedur upprepades.

Jag kände mig allt mer och mer rädd när jag var ute själv. 

Jag började se honom oftare och oftare. Varje gång kom han fram till mig och blev allt mer närgången. 

Tillslut slutade han bry sig om när jag var med kompisar eller när det fanns andra människor i närheten.


Han kom fram och stoppade in händerna under mina tröjor och smekte mig över ryggen, tog mig på rumpan, smekte mina kinder, mina armar eller smekte mig över håret. 

När jag gick i gymnasiet slutade jag varje dag vid samma tid och tog alltid samma buss hem. Samma buss som han också tog , så varje dag träffades vi på bussen och han satte sig bredvid mig varje gång som han kunde. Alltid samma sak. "Jag har stor kuk", "känn på min kuk" "jag är så hård" , "jag vill slicka din lilla fitta" , "Är du kåt", "följ med mig hem". Varje gång han satt bredvid mig så försökte han ta på mig och drog mina händer mot sitt kön för att jag skulle känna hans stånd under byxorna. Det var en mardröm att se hur han satt och smekte sitt kön utanpå byxorna, värre blev det när mina svaga armar inte kunde stå emot hans stora starka och jag var tvungen att känna hans hårda lem genom jeansen. 

Min rädsla växte allt större och större. När kommer han sluta ta mitt nej på allvar och faktiskt våldta mig? Detta hade ju pågått och eskalerat i 2 års tid nu?


Det gick så långt att jag inte längre vågade gå ut, och definitivt inte åka buss. 

Jag berättade för en lärare om vad som hänt och det togs med en gång på allvar och polisen ringdes. Jag fick istället skjuts av lärare fram och tillbaka till skolan.

Jag gjorde en polisanmälan mot mannen. Men då jag inte visste vad han hette och det ändå bara skulle vara ord mot ord om de tog fast honom lades anmälan ner ganska så omgående. 

 

Jag är grymt besviken att vuxna män får trakassera barn och ungdomar sexuellt i flera års tid och ändå gå fria!

Varför tar inte polisen sådana här händelser på allvar? Jag var ett BARN! Han var en vuxen man som förföljde mig, tog på mig och tvingade mig att känna på hans stånd. Det sabbade mitt liv! Det gjorde mig skräckslagen, vilket jag fortfarande är. Jag ser honom fortfarande då och då när jag är i min gamla hemstad och jag mår illa varje gång. 



Men sånt här händer så sällan kanske ni tänker?


Men nej det händer kvinnor dagligen! Tyvärr är detta inte det enda tillfället något sådant hänt mig, det är bara det att detta var det värsta då det pågick under så lång tid!

Men framför allt på bussar eller busshållplatser eller när man går ensam på kvällar har liknande saker hänt mig. 

Killar som följer efter, kommenterar utseende, försöker ta på mig, kyssa mig eller säger obehagliga saker. 

Detta har gjort att jag litar inte på män! 

Jag får hemska flashbacks varje gång någon främmande man skriver något av sexuell karaktär till mig. 


Det finns så många vad jag brukar kalla "Cybertafsare".. Det vill säga, män som tar sig friheten att skriva sexuella meddelanden till tjejer. 

Det är lika mycket sexuella trakasserier om ni skriver det till någon på internet som om ni skulle gå fram till en okänd tjej på stan och säga så!




Av Sara Modigh - 26 februari 2014 12:15

 

14-15 år och självhatande till tusen. Det ända jag dög till var att vara den personliga sexdockan. Jag lät mig utnyttjas för det bekräftade det jag redan visste. Jag duger inte för annat. Jag använde sex som ett sätt att självskada mig själv. För en så smutsig hora som jag förtjänade det!

 

I min journal står det skolfobi. Men det är inte ens en riktig diagnos, och någon hjälp utöver medicinering erbjöds jag aldrig!

Jag vantrivs i skolan något så fruktansvärt. Jag klarade inte av miljön.

   

Varje dag möttes jag av hårda ord, mobbning, oförståelse och förtryck. 

 

Jag kraschar totalt och skolan blir lidande. Jag slutar gå dit och kan inte få några betyg i de flesta ämnen.

   

Jag slutar att äta för jag anser mig vara den tjockaste och äckligaste människan i världen. Självhatet är ännu större än det någonsin varit och självskador upptar allt mer av min tid. 







Vid detta laget har jag en tjock journal från psykiatrin, men ännu inga svar! Jag medicineras allt mer och går regelbundet till psykiatrin. Jag blir även inlagd ett antal gånger som är det värsta jag någonsin vart med om. Jag är än idag livrädd för de männen som jobbade på den avdelningen och terroriserade barnen.

 

Jag  tar modet till mig att anmäla gubben som utsatte mig för sexuellt ofredande under en lång tid.

 

Jag självskadar mer och mer. Jag kan inte leva utan mina rakblad. 

 

Cigaretterna är också en tröst och ett sätt för mig att hantera min ångest.

 

Jag överöstes med mediciner av olika slag under hela min tonårstid. Flera år av mitt liv förstördes av hemska biverkningar.

 

Jag gick upp kraftigt i vikt. Levde på mina mediciner, cigaretter och coca cola. 

 

Drabbades av svår näringsbrist och fick läggas in på sjukhus med dropp och blodtransfusion.

 

Blev diagnostiserad med perniciös anemi. Mitt blodvärde hade legat på 77 och många sa att de var förvånade att jag hade orkat stå på benen när jag kom in.

Strax efter det fick jag även genomgå utredning och blev diagnostiserad med Asperger, ADD, generaliserat ångestsyndrom och atypisk depression.   



 

Mitt liv känns så fruktansvärt tufft och jag sjunker väldigt lågt vid detta laget. Det är svårt att se något ljus när allt i livet känns så svårt.


Jag utsätts dagligen för internetmobbning från hundratals olika människor. 

 

Min ångest styr min vardag och jag är livrädd och ångestfylld dygnet runt.

 

Min mamma dör hastigt och oväntat och hela familjen försätts i chock.

   

Sorgen är obeskrivlig!


 

Mitt självskadebeteende som jag haft i många år uppkommer igen. Jag får ett återfall efter mammas död då jag inte längre kan hantera ångesten tillsammans med sorgen.

Jag hatar min kropp, och jag känner krav att bli smalare från både mig själv och omgivningen.   Jag måste bli bättre!

 

Jag drabbas av Multipel skleros och måste injicera mig själv med en bromsmedicin varannan dag. Diagnosen slår mig hårt. Jag vet inget mer om MS än att min barndomsidol förlorade sin mamma i den sjukdomen.

 

Första linjens behandling fungerar inte och måste avbrytas för att sätta in en kraftfullare behandling. Jag kommer bromsmedicinen via dropp en gång i månaden. 

 

Min älskade och finaste katt måste avlivas. Han som var min tröst och trygghet om dagarna. 





Detta är bara bilder av några få ögonblick i mitt liv som påverkat mig så otroligt mycket. Det sägs att bilder säger mer än tusen ord. Men inte ens tusen ord skulle beskriva vilken smärta som finns under dessa bilder. Detta är mitt liv, mina svårigheter och min sorg.


Det finns så mycket mer, men som jag inte ens kan eller vill prata om. Inga ord eller bilder i världen skulle kunna förmedla den smärta jag upplevt i mitt liv.

Ibland känns det som jag har så oerhört många hinder att komma över och att de staplas på varandra och blir flera mil höga. Jag börjar bli höjdrädd och undrar när det någonsin ska ta slut!


Dessa bilder är så smärtsama för mig att titta på för det ligger så otroligt mycket känslor bakom dem. 

Av Sara Modigh - 6 februari 2014 13:15

 

 Före och Efter 

Det hela började med att jag en dag förra året upptäckte att jag nästan hade gått ner 20 kilo.

Den viktnedgången berodde på lite olika anledningar. Jag slutade dricka cola, jag slutade med de flesta av mina mediciner och var även helt medicinfri i många perioder. Men det som påverkade mig mest var nog mammas död. När mamma dog försattes jag i chock. Min ångest och de symptom jag fick förändrades mycket. Jag mådde väldigt illa och kände mig spyfärdig och åt därför inte mycket alls. 

Några månader efter mammas död började folk fråga om jag hade gått ner i vikt..

Tiden gick och jag var helt medicin fri. Men i början av 2013 ville de att jag skulle börja med en ny medicin.

Jag var extremt rädd att ännu en gång gå upp sådär mycket i vikt som jag gjort av många andra mediciner.

Då köpte vi en våg för att kunna hålla koll på vikten.Det var först då jag upptäckte att jag gått ner nästan 20 kilo sen den gången tre år tidigare då jag vägde mig senast.

 

Jag ville då försöka gå ner så jag nådde minus 20 kilo. Vi åkte till apoteket och köpte "Måltidsmått".

Men måltidsmåttet gjorde ingen större skillnad på mina portioner visade bara att jag skulle äta mer grönsaker. Så då gick jag över till att räkna kalorier.  Det jag då upptäckte var att jag behövde äta mer kalorier. Jag satte som mål att äta mer än 1000 kalorier om dagen men också mindre än 1500.

 

   

Bild från 2010

När jag vägde som mest (vad jag vet) vägde jag 106 kilo. Jag blev vägd när jag var på vårdcentralen och satte in en ny p-stav. Jag mådde väldigt dåligt över min vikt och kunde verkligen inte se mig själv gå ner 45-50 kilo för att nå min idealvikt. Jag trodde att jag skulle sluta som de där jättetjocka människorna som är helt fast i sina sängar för att de inte längre kunde gå.  För mig verkade det scenariot verkligare än att jag skulle orka banta bort halva min kropp.  

När jag tänkte på att 50 kilo måste bort blev jag helt handlingsförlamad. Det var ett så stort och svårt projekt och lät i mina öron helt omöjligt. Min psykiska ohälsa har ju ställt till med mycket. Jag har ju fortfarande svår social fobi och har därför varit isolerad i min lägenhet. Jag trodde aldrig att man kunde gå ner 40 kilo utan att röra sig. Bara tanken på att träna får mig att få ångest. Det är nästa jätteprojekt för min del. 



Jag har länge haft problem med maten och har sedan tonåren levt på att bara äta en gång om dagen. Men då förra året när jag började gå ner i vikt satte jag upp ett mål..Jag ska äta mer än en gång om dagen. Jag började med att äta en frukt innan jag gick och lade mig. Valde frukt eftersom det är lätt att äta och det finns frukter som innehåller Folat som jag hade brist på. Så istället för att äta vitaminer på burk åt jag dem genom att äta mer frukt och grönt. 

Jag äter i dag minst två gånger om dagen. Tyvärr är det inte ofta det blir fler gånger för jag orkar inte det just nu. 

Men och andra sidan är det en stor framgång att jag äter två gånger om dagen :)

 



 
 (365 dagar kan göra stor skillnad)

Jag startade egentligen allt för att jag var rädd för att gå upp mer i vikt. Men när jag väl började räkna, mäta och väga så blev det till en rutin. Jag har med hjälp av en mobil-app gått ner 22 kilo sedan mars 2013.

Det känns rätt overkligt att jag faktiskt gått ner 40 kilo sen jag vägde som mest 2010. Det har tagit lång tid för mig att kunna se skillnad. Men nu ser jag det.  

 

 När jag tänker efter så har jag åstadkommit mycket de senaste 3-4 åren. Jag har slutat självskada, slutat dricka cola, slutat röka och gått ner 40 kilo..Detta trots psykisk ohälsa, mammas död och MS-diagnosen. Visst är det rätt av mig att känna mig lite som en superwoman ;)

 

   

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se