En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Min Historia

Av Sara Modigh - 1 september 2013 14:00

Jag blev "avstängd" eller snarare ovälkommen i skolan när jag gick i åttan eller nian.

Efter att vi hade haft praktik ville de inte ha tillbaks mig direkt utan jag fick stanna kvar på praktiken i 3 veckor till. 

Vi hade praktiserat i två veckor, och någon dag efter att vi återvände till skolan så stod min lärare och väntade på mig i uppehållsrummet och sade. "Vi har bestämt att det vore bäst om du stannade på din praktik ett tag till". 

Läraren tog mig till skolans syokonsulent, som var en gammal gubbe. Jag tyckte han var jätteobehaglig. 

Mannen vars namn jag inte minns körde tillbaka mig till platsen där jag hade praktiserat och lämnade mig där..


Jag hatade praktiken, nästan lika mycket som jag hatade skolan. På praktiken slapp jag i alla fall mobbning och kunde jobba någorlunda självständigt. Jag praktiserade på JYSK. Där fick jag fick krossa kartonger på lagret, jag fick packa upp nya varor , jag fick vika filtar och tyger som kunder dragit fram, jag fick bära tillbaka saker som kunder flyttat och jag fick även dammsuga, Väldigt ofta. 

Men jag är blyg och rädd för människor, så att jobba i en butik var inte det bästa för en ängslig och folkrädd tonåring. Människor har verken respekt eller förståelse för att praktikanter inte vet precis allt om stället de varit på i bara ett par dagar. 

Jag fick skäll otroligt många gånger när jag sa, "Nej, Tyvärr vet inte jag det, Jag är bara praktikant. Men om du följer med mig så ska jag ta dig till någon som kan hjälpa dig"

I slutet av praktikperioden var jag så nedbruten och så rädd att jag darrade som ett asplöv, gömde mig på lagret och försökte fly från alla kunder så mycket som möjligt. 


Tror inte jag har återhämtat mig än faktiskt. Får ångest känslor varje gång jag åker förbi JYSK.


Egentligen tycker jag att det är lustigt att jag inte fick komma tillbaka efter som det är skolplikt under åren 1-9 i Sverige. Det är olagligt att förvägra en elev tillgång till skola. Men det brydde sig inte min skola om. De tjatade på mig varje gång jag var borta från skolan om den där skolplikten och att man måste gå till skolan "bla bla bla", Men den skolplikten gällde tydligen inte skolan, Bara mig. Jag fick inte vara frånvarande från skolan, Men skolan fick vara frånvarande från mig.


Jag fick inte heller följa med på vår skolresa till Stockholm, också någon gång under högstadiet. 

Lärarna sa att de var rädda att jag skulle rymma, Vadå rymma? Jag har väl aldrig rymt på en skolresa i hela mitt liv?

Varför skulle jag ha velat stanna kvar helt ensam i Stockholm?

Jag vet inte vad idén kom ifrån. Jag tror att det var för att "straffa" mig för att jag inte klarade av skolan. 

Men så värst stort straff tycker jag inte att det blev. Att sitta instängd i en trång äcklig buss i 4 timmar tillsammans med människor jag hatade mest av allt på jorden. Nej, det är jag rätt glad att jag slapp. 


Men känslan av utanförskap, att bli oförstådd och straffad för min psykiska ohälsa kommer aldrig att försvinna.

För jag blev ju avstängd på grund av min psykiska ohälsa i båda fallen. 


Idag vet jag att skolan jag gick på inte alls skötte sig bra, eller kunde hantera ett barn med psykiska problem.

Men deras felageranden har satt djupa spår i mig. 



Av Sara Modigh - 5 augusti 2013 13:45

Min blogg är min hjärna, mina tankar, mina känslor och mina åsikter. Jag skriver för att reda ut den röra som finns i mitt huvud. Jag skriver för att försöka förstå mig på mina känslor och för att ge utlopp för dem. 


När jag är arg skriver jag något argt, när jag är ledsen sitter jag gråtande och skriver om det. Jag skriver om ångest och hur den känns och jag skriver om tankar jag har. Många av mina inlägg har mycket känslor i sig, de är ofta skrivna i stunden och förmedlar de känslor jag känner just då. 

Händer det något speciellt i mitt liv skriver jag om det och många inlägg i min blogg kommer från inspiration jag fått från händelser i mitt liv. 


Bloggen är ett verktyg som jag använder mig av för att hantera mitt egna mående. 


Jag är jätteglad för att det faktiskt finns folk som är intresserade av att läsa mitt förvirrade virrvarr av känslor och tankar. Jag blir så glad varje gång jag ser att besöksstatistiken går upp och varje gång jag får en kommentar blir jag jätteglad. För det gör att jag inte känner mig lika ensam. 


Jag är övertygad om att min blogg har varit en räddning för mig. För till skillnad från vad många kanske tror så är jag inte särskilt öppen med min psykiska ohälsa IRL. Jag pratar inte om mina känslor med människor i min omgivning och är inte bekväm med att prata om hur jag mår. Jag håller inne på mycket och vräker ur mig en del på bloggen bara för att få utlopp för mina känslor. 


Idag , tack vare mitt skrivande så har jag i alla fall kunskapen att kunna uttrycka hur jag känner mig. Jag kan svara om någon frågar nått specifikt. Men jag är inte i de stadiet att jag skulle ta upp och prata ärligt om hur jag mår själv och när någon frågar "hur mår du idag" känner jag alltid att det bara är en artighetsfras och ingen som verkligen vill veta hur jag mår. Så jag svarar "det är bra".


Men på bloggen kan jag oftast vara helt ärlig med vad jag känner.

Jag spyr ut mina känslor genom texter och bilder för att må bättre,

och det är en av anledningarna till att jag bloggar!

Av Sara Modigh - 16 mars 2013 02:42

Något som jag aldrig pratat om innan (främst med tanken på min familj) är självmordstankar.


Och om ni är min familj så kanske ni vill sluta läsa här för detta kommer bli ett svårt och jobbigt inlägg. Men jag tycker det är ett ämne som är viktigt att prata om.


 


Jag har under mitt liv haft otroligt mycket självmordstankar. Tror inte att någon förstår hur mycket tid jag spenderade på att fundera på hur jag skulle kunna dö på ett bra sätt. Mina tankar på att jag ville dö kom i samband med att min morfar gick bort och jag började förstå mer vad döden var. Jag var då 12 år gammal och hade redan levt med ångest i halva mitt liv.


Jag föreställde / föreställer mig döden som ett stort svart , tyst lugn. Ett slut på all plåga och sorg som finns i livet. Men det innebär också slutet för all glädje och kärlek också och det är det som har hållit mig vid liv.
Under högstadietiden av mitt liv var mina självmordstankar nästan konstanta. I väldigt många situationer funderade jag på hur jag skulle kunna dö. Jag har minnen av att försöka slänga mig ut ur bilen på motorvägen när mamma körde, jag har minnen av att jag försökte hugga mig själv med en kökskniv. Jag ville verkligen dö för att allt var så otroligt jobbigt för mig. Det har blivit bättre sedan jag blev sjukskriven. Men tankarna kommer fortfarande då och då. Jag har bestämt hur jag ska göra.(tänker inte säga hur för jag vill inte ge någon några idéer)
Jag vill inte ha dessa tankar, men dem kommer smygandes då och då. Men så länge man inte gör verklighet av tankarna så har man ju lyckats i livet.


De tysta och hemliga självmordstankarna är farliga. Man måste lära sig att prata mer om självmord och självmordstankar i samhället så att personer som mår dåligt och vill avsluta sitt liv kan känna sig trygga i att prata om det. Då kan dem ju få hjälp innan det är försent.
Den största anledningen till att jag faktiskt inte tagit mitt liv är att jag inte vill utsätta min familj för det. Speciellt nu efter att vi förlorat min mamma. Jag vet verkligen hur hemskt det är att förlora någon man älskar.
Men det finns en mörk hemlighet, Jag har faktiskt försök att ta mitt liv. I maj 2009 tog jag en överdos. Jag ville ge upp. Jag kände att "nu orkar jag inte kämpa mer". Men i samma stund som jag kände tabletterna göra verkan så tänkte jag. "Jag kan inte lämna min familj på det här viset."
Jag har aldrig erkänt att det faktiskt var ett självmordsförsök, Inte för ens nu. Jag skäms över att jag en dag valde att försöka lämna allt och lämna min familj.
Jag sa till alla och skrev på min blogg att jag tog överdosen för att somna för att jag sovit så dåligt. Vilket inte var helt en lögn. Jag hade sovit otroligt dåligt under en lång tid. Jag var psykiskt utmattad till den gränsen att jag blev psykotisk. 

Här är två urklipp från min blogg  (den första som jag startade) om det som hände: 


     


Jag känner mig säkrare på mig själv idag vilket gör att jag inte har lika mycket självmordstankar och mitt självskadebeteende är under kontroll. Jag tror inte längre att jag en dag kommer ta livet av mig så som jag trott när jag var yngre. Mina dagar går inte längre åt till att sitta och tänka på hur jag ska avsluta mitt liv. Idag går tankarna till hur jag kan förbättra mitt liv. Även om mitt liv fortfarande är jobbigt och jag ibland bara vill ge upp så vill jag inte längre dö! Jag är glad att jag inte dog trots att jag fortfarande har samma problematik idag som jag hade då.

 

Av Sara Modigh - 3 mars 2013 23:32

Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. Redan som sexåring nöp mig själv på armarna innan jag skulle sova för att jag kände att smärtan hjälpte mig att hantera mina känslor.

Jag visste inte vad ett självskadebetende var och jag hade ingen aning om vad psykisk ohälsa var. Det jag visste var att jag mådde dåligt och att smärtan kunde distrahera mig och ge mig en liten liten stund av lättnad.

 Det började med små saker som man gjorde instinktivt som till exempel knyta händerna hårt så naglarna skar in i handflatorna. Tror att många kan känna igen sig i att när man är rädd när man kollar på en skräckfilm så knyter man händerna eller håller hårt i sina egna armar . Det sker utan att man egentligen är medveten om det. Men på något sätt blev jag medveten om att jag gjorde detta när jag var ledsen, arg, rädd eller stressad.  Det var då jag lärde jag mig att smärtan gjorde att jag fick lite kontroll över min ångest. Under många år växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. När jag va runt 13 år började jag sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar, glasbitar, konservburkslock och andra vassa saker. När jag var runt 15 år hade jag hela kroppen täckt av rispor och jag hade också lärt mig mer effektiva sätt att självskada.  Min ångest växte genom åren och mer självskador ”behövde jag” för att orka med. Så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare. Självskadandet blev min flykt.

Jag flydde från mina känslor för jag hade ju aldrig fått lära mig hur jag skulle hantera känslorna. Min psykiska ohälsa startade så tidigt i livet att det var omöjligt för mig att förstå vad som på gick. Som sexåring förstår man inte vad det är man håller på med jag visste inte vad självskadandet var eller hur det skulle påverka mitt liv och vad det slutligen skulle leda till.

Som femtonåring var jag så fast i beteendet att jag inte kunde ta mig ur det. Jag var rädd för att sluta för jag hade ju ingen annan "säkerhet". När jag var runt 14-15 år började jag använda sex som ett sätt att självskada. Jag avskydde mig själv, äcklades av min kropp. Lät mig utnyttjas gång på gång. Ville dem ha mig så kunde dem få ta mig. Det blev en ond cirkel av mer självhat och mer "självskade-sex"

Detta är väldigt svårt för mig att prata om. Sex ska ju vara nått fint och bra. Men för mig var det inte så.

Jag försatte mig i dåliga situationer. Som tur var så tog jag mig ur sex självskadandet rätt fort. Men ärren i min själ efter allt som jag gick igenom under den perioden kommer aldrig att lämna mig. 

     

När jag blev sjukskriven bestämde jag mig för att nu ska jag kämpa för att bli av med mitt självskadebeteende. Det har nu gått flera år och jag kan nästan kalla mig fri. Jag har haft ett par återfall och tankarna finns där fortfarande. Mina armar har nu ärr istället för sår. Det är cirka 2 år sedan jag senast skar mig på armarna.


I efterhand har jag lärt mig mer om vad ett självskadebeteende verkligen är. Det är ett missbruk. Man blir beroende av de ämnen som kroppen frisätter när man självskadar och man blir beroende av den känslan det kan ge. Även själva handlingen kan bli till en ritual man känner sig tvingad till att göra för att må bra. 


Det kan finnas flera olika orsaker till att man skär sig, många gånger finns ångestproblematik i botten. 
Det är inte ovanligt att skärningar också är kopplade till en ätstörningsproblematik , depression eller att man upplever sig ha svårt att hantera omvärldens påfrestningar.



När männniskor skadar sig, känner de först smärtan, som är en signal till kroppen att försöka att stoppa orsaken till smärtan. Men på stenåldern kunde det vara viktigt för överlevnaden att man fortsatte att kämpa eller fly för att sätta sig i säkerhet. Därför frisätts morfinliknande substanser i kroppen, när vi gör illa oss. Dessa verkar på belöningscentrum i hjärnan och undertrycker obehagskänslor på samma sätt som narkotika.

Det är samma sak som inträffar, när man skär sig själv. Man påverkar belöningscentrum i hjärnan och mår bättre en stund. Man kommer ifrån den trista verkligheten och de outhärdliga känslorna och flyr in i en behagligare känslovärld.


Att självskadebeteendet skulle vara en nymodighet eller gälla enbart oss människor som många tror stämmer inte. Redan från antiken finns beskrivningar av unga människor som gör sig själva illa, men först på 1930-talet beskrevs fenomenet som ett medicinskt problem. Självskadebetende har hittats hos svårt stressade djur. Till exempel

 Det finns fåglar som rycker loss sina fjädrar och apor som biter sig själva. Det finns också hundar eller katter som slickar sig extremt mycket på ett litet område av kroppen (ofta benet)  så att pälsen försvinner och skinnet blir rött och inflammerat. 

     


Av Sara Modigh - 19 februari 2013 00:41

Jag började blogga för 4 år sedan för att kunna skriva om min väg mot ett friskare liv. Jag hade en naiv bild att jag skulle få en diagnos på nån månad och sedan behandling och bli frisk inom ett år. Riktigt så blev det inte. Det är svårt att se några tydliga förbättringar. Jag mår fortfarande väldigt dåligt och har stora problem. Jag har fått diagnoserna men ingen riktig behandling än så länge. Men den kommer förr eller senare.


För fyra år sedan skrev jag en lista på några av mina största problem områden. Tänkte lägga upp den här och skriva lite om hur det utvecklats under dem senaste åren.


Listan Socialfobi - agorafobi - bussfobi - telefonfobi (fobi för att prata med människor i telefonen). när jag är ute är de ända jag kan tänka på hur jag går, sitter eller står, känner hur folk tittar på mej och de känns som dom kan läsa mina tankar. vågar inte titta folk i ögonen. tittar bara ner i marken.

Detta är fortfarande ett stort problem. Kan inte prata i telefon. Undviker socialasituationer , främst situationer som köer, bussar, tåg, bio, teater och stora folksamlingar. Jag är inte lika rädd för hur jag går eller sitter. Men känner ett obehag när någon tittar på mig. Jag kan idag titta de allra flesta människor i ögonen. Det har jag övat upp genom att i början titta folk mellan ögonen (så att det ser ut som man tittar i ögonen fast man inte går det) När jag vant mig vid det så kändes det ganska naturligt att titta folk i ögonen. Jag har lättast för att titta folk med glasögon i ögonen. för då är det ändå ett litet "skydd".


Bakteriefobi-extrem rädla för att bli magsjuk-extremt rädd för att spy.

Fortfarande livrädd för detta. Ser ingen större förändring i det.


Extrem rädsla för att kvävas - kan inte vara instängd nån annanstans än i mitt rum, kan inte kramas utan att få kvävningskänslor vilket leder till panik.

Rädslan för att kvävas är fortfarand stor. Får fortfarande panik av kramar, tröjor som sitter för nära halsen osv.


Dermatillomani ? får panik om jag inte får pilla upp sårskorpor, finnar ojämnheter på huden, detta på mej och min pojkvän.

Jag pillar fortfarande mycket på mig själv, men inte alls i den grad som det var förut så jag kunde sitta med nålar pch saxar och gröpa ur min hud för att jag fantiserat att jag hade en knöl där.


Sömnproblem - mardrömmar , rubbad sömnrytm , osammanhängande sömn , svårt att hamna i djupsömn

Sover bättre nu, men har fortfarand perioder då jag har svårt att somna och sova djupt.


Psykoser - röster huvudet - röster i huvudet som talar om hur värdelös jag är, ser även läskiga saker ute, speciellt när det är snö. hör fotsteg efter nej när jag är ute. ser skuggor av människor hemma. hör folk skratta elakt.

Mina röster har försvunnit helt. Det händer vid enstaka tillfällen att jag drabbas av gränspsykoser och hör/ser saker som inte finns.


Ångest, ökar på nattetid - kan därför inte sova på natten.

Ångesten är lika illa som den alltid varit. Men jag har blivit bättre på att hantera den.


Panikattacker- får ofta panik, blir kallsvettig, får hjärtklappning, känns som jag ska gå i bitar för jag vill åt flera håll samtidigt.

Undviker fortfarande saker som ger/har gett mig panikatacker. Är livrädd för attackerna Har dem inte så ofta längre. Men det är väl främst på grund av att jag undviker allt som ger mig dessa attacker.


Humörsvängningar, snabba - agressivitet/sorg - kan skratta ena sekunden för att gråta i nästa & sedan bli arg efter en litenstund. detta sker ett par gånger om dan.

Jag är mycket stabilare i mitt humör överlag. Men jag har lätt för att bli väldigt arg eller ledsen. Speciellt efter mammas död har jag märkt en försämring. Jag känner att jag inte har någon kontroll över min ilska.


Depressioner - nedstämd, ingen ork att göra saker, ser inget ljus, ingen lust för att göra saker.

Jag är fortfarande nedstämd och orkeslös i perioder. Har svårigheter i att "starta upp saker"


Självdestruktivitet - skurit mej i många år, slagit mej med hammare, bitit mej i händerna, dunkat huvudet i väggen osv.

Mitt självskadebeteende är väl det som jag fokuserat mest på att förbättra dem senaste åren. (främst för att det var något jag kunde fixa på egen hand) Har haft ett självskadetillfälle på 2 år.


Extrem rädsla för att bli lämnad ensam mot min vilja - rädd att bli lämnad, "testar" ofta min pojkvän genom att bli arg på honom för å se om han kommer stanna kvar. detta även de inte finns några bevis på att han har tankar på de mer än mina fantasier. Ena stunden älskar jag en människa och nästa hatar jag den - kraftiga svängar ena stunden kan jag älskar jag min pojkvän för att i nästa hata honom. likadant med andra familjemedlemmar. dömer även alla i min närhet som antingen goda eller onda.

Fortfarande rädd för att bli lämnad ensam och har fortfarande väldigt omväxlande känslor. Men det är bättre. Tror att det ligger i att jag har ett stabilare humör nu.


Svårt att se posetiva saker - koncentrerar mej på de negativa

Detta är något jag jobbat på. Jag försöker att se saker positivt. Jag kan , speciellt när jag är nedstämd eller frustrerad och ångestfylld fortfarande ha svårigheter att se det som är posetivt.


Väldigt självkritisk - avstår från att försöka pga risk att misslyckas, koncentrerar mej bara på allt som e fel med mej och alla mina misslyckanden.

Jag är rädd för misslyckanden och jag är aldrig bra nog i mina ögon. Men jag kämpar med att försöka se att jag är bra.


Tål inte negativ kritik - ens om det ej är riktat mot mej, kan vara att dom skriker åt varandra på tvn så tar jag åt mej.

Tar inte åt mig av folk som bråkar på tv längre i alla fall. Blir väldigt ledsen och sårad om någon påpekar fel och brister hos mig. Beror förmodligen på att jag känner mig dålig och mår dåligt över det så det blir att strö salt i såren när någon klagar.


Svårt att ta till mej beröm och liknande - kan inte se att de finns bra sidor av mej.

Jag ser mer bra sidor. Jag har lärt mig att se att den kampen jag går igenom för att leva är bra och att bara för att det kanske inte syns utåt att jag kämpar så betyder det inte att det inte är bra.. Men har fortfarande svårt att ta till mig beröm. För som jag skrev åvan så tycker jag ju alldrig att jag är tillräkligt bra.


Väldigt svårt att kontrollera känslor, kan ej kontrollera hur jag ska utagera ilska eller sorg utan låter det ofta gå ut över alla runt omkring - små ord kan utlösa stort raseriutbrott - har mycket raseri inom mej som jag inte kan få utlopp för, sen går de över gränsen och "fel" person för allt det arga över sig.

Detta är fortfarande kvar men har inte lika många raseriutbrott längre.


Känner som jag har ett stort hål inom mej som ej kan fyllas med något - stort svart hål som ger en slags tomhetskänsla.

En känsla som för ändrats till en mer känsla av otillfredsställdhet. Det käns inte som att något blir riktigt bra.


Paranoia, ständigt på natten - hör folk utanför fönstret eller i huset, ser människor som smyger omkring, måste kolla dörrar så dom är låsta osv.

Har blivit mycket bättre på denna punkten. Jag känner mig inte förföljd längre och jag kollar inte dörren 500gånger om dagen längre.


Väldigt stresskänslig - tål inte stress, blir som förlamad av stress och klarar inte av att göra något. mår psykiskt dåligt av stress

Tål ingen stress alls. Påverkas väldigt negativt av stress. Får mycket ångest av stress samtidigt som jag blir stressad väldigt lätt.


Får ångest av för stora krav, tex skolgång - blir som förlamad av krav och klarar inte ens av att gå upp ur sängen.

Samma här. Krav får mig att bli extremt stressad och jag får stor ångest.


Impulsivitet, allt ska ske på en gång- vill jag göra nått ska de ske på en gång.

Fortfarande inpulsiv. Får jag en idé så ska den genomföras med en gång för det känns som att om jag inte gör det nu kommer jag inte orka med det sen.


Obehag när saker inte går som jag tänkt mej- panik om de inte blir som jag har tänkt eftersom jag då inte har kontroll.

När sker inte går så som jag tänkt att dem ska gå så får jag ångest och blir stressad.


Stort kontrollbehov- panik om jag tappar kontrollen, jag moste ha full kontroll över vad som händer.

Har inte jag kontrollen så vet jag inte vad som kommer hända och saker går inte som jag tänkt mig. Så jag vill fortfarande gärna ha kontrollen.


Väldigt svårt för att lita på folk- litar bara på min pojkvän. tror att alla är ute efter att såra mej eller förstöra mitt liv.

Jag litar mer på människor idag än jag gjort förut. Men man måste förtjäna min tillit.


Svårt för att ge beröm - visa uppskattning- tycker det är jobbigt att ge beröm.

Tycker fortfarande att detta är svårt. Vet inte varför. Men jag tycker att jag blivit bättre på det.


Inget intresse av vänner eller sociala kontakter, inklusive familj- jobbigt med människor , inget intresse av att umgås men nån annan än min pojkvän.

Jag känner väl idag att det skulle vara trevligt att träffa familjen mer och att umgås med vänner. Men orken fins inte riktigt. Men intresset fins där i dag.


Känner glädje av få, om några aktiviteter- gör inte mycke, tycker inte det är roligt att göra saker.

Detta är fortfarande samma.


Låg tolerans för frustration- panik om jag blir frustrerad. mår psykiskt dåligt av frustration.

Blir lätt frustrerad. Men har bättre kontroll och får inte vredesutbrott av frustrationen längre. Får dock fortfarande panik av det.


Känsla av underlägsenhet- alla kan bättre än mej, litar inte på att jag har rätt om någon annan säger att det är fel.

Detta varierar dag från dag. Vissa dagar känner jag mig mer självsäker än andra.


Kan ej be om hjälp- vågar inte be om hjälp, känner mej dålig.

Har svårt att be om hjälp fortfarande. Skäms över att behöva hjälp med vardagliga saker.


Svårt för att säga ifrån- vågar inte säga ifrån om jag tycker någon gör fel , särskillt folk utanför familjen.

Vågar inte prata med främlingar så kommer inte i kontakt med så mycket människor. Men skulle förmodligen inte våga säga ifrån om jag skulle bli illa behandlad eller se någon bli det.


Svårt att avsluta påbörjade saker - tröttnar snabbt , blir uttråkad, kör fast och ger upp.

Jag är bättre på att avsluta det jag börjar med. Försöker att göra en sak itaget istället för att ha femtioelva projekt samtidig.


Mår dåligt av beröring - får obehags känslor om någon rör vid mej, speciellt mina armar eller kinder.

Får fortfarande viss obehagskänsla när jag blir berörd av någon. Främst när det är folk jag inte känner väl så är det jobbigt.




Så för att sammanfatta allt så är väl den största förändringen som skett att jag har bättre självkänsla och bättre självförtroende. Jag har ett lite lugnare humör och jag har lärt mig att hantera min ångest utan självskador.

Jag känner mig säkrare i mig själv än jag gjort tidigare. Jag försöker ta en dag i taget, lära mig av mina misstag och tänka på att det som har vart jobbigt i det förflutna har gjort mig till den jag är idag.


 


Av Sara Modigh - 1 januari 2010 09:00

    

– Del 1  1996-2003

Nu minns jag inte mycket från min skoltid, det mesta som jag minns är all ångest den framkallat.

Jag kommer ihåg känslorna från när jag började på lekis. Varje dag var jag livrädd och jag tyckte det var fruktansvärt hemskt att gå till lekis.

Jag tror att det var i samband med att jag började lekis som min ångest började.

Jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon.

Men eftersom jag bara var sex år gammal förstod jag ju inte att det var för att jag var så orolig och spänd som jag fick ont.

 Då jag var så liten fattade jag inte alls var oron var för något.

 Jag trivdes inte med dem andra barnen och jag vill inte gå dit. När jag talade om för mina föräldrar hur ont det gjorde i magen så blev de ju såklart oroliga och tog mig till vårdcentralen.

Som inte kunde hitta några fel eftersom det var på grund av oro som min mage gjorde ont.

Efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mig tillbaka till lekis.

Detta gjorde att jag som sexåring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis.

Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att ha så ont och att ingen trodde på mig.

Att ingen fattade hur dåligt jag mådde och att ingen fattade eller trodde på att jag faktiskt hade ont på riktigt.


Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellanstadiet. Jag hade fortfarande ont i magen & huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför.

Den gnagande ångesten i bröstet började också bli kraftigare och komma oftare vilket resulterade i att jag började skolka från skolan. Jag brukade ”låssas” vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt.

När jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in. På BUP fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt.

Det jag inte fick veta var att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade inuti mig, känslan av att bli uppäten inifrån och den ständiga rädslan, var ångest och att det kunde bli motarbetat.

Visst man kanske inte ska berätta för en tioåring att den har ångest. Men jag spenderade flera år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att det var normalt och att det skulle vara så. Att det var rätt att vara i en sådan ständig smärta och jag kände mig jättedålig som inte klarade livet på samma sätt som alla andra runt omkring mig.


Det var någonstans i lågstadiet som jag började skada mig själv med flit. Jag hade sedan en tid tillbaka knutit mina händer hårt för att känna smärtan från naglarna i handflatan. Men nu började jag även skada mig på andra sätt.

Jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande känslor jag hade inom mig när jag slog näven hårt i väggen.

När jag inte hade någon vägg i närheten så bet jag mig själv i armen eller handen.

Den fysiska smärtan tycktes dämpa känslorna jag hade inne i mig.

Jag vet inte hur det kom sig att jag tog steget att skära mig själv, antar att det blev den naturliga utvecklingen från att nypa, bita riva, till att riva mig själv med föremål till att sedan hitta vassare och vassare saker att riva mig själv med.

Men ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa känslorna.

Jag skadade mig med vassa föremål, slog mig själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen.

Ju mer ångest jag fick desto mer skadade jag mig, och ju mer jag skadade mig desto mer ångest fick jag. Ångesten utvecklades till det sämre och den började tala till mig, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mig och att jag inte förtjänade att leva. Detta gjorde att jag blev djupt deprimerad.


                         


– Del 2  2003-2006

Jag kände mig så värdelös. Jag hatade mig själv mer än något annat på jorden. Jag hatade mig själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mig själv för att jag var så ful och misslyckad.

Jag hatade allt som hade med mig att göra. Jag kände att det inte fanns någon i hela världen som tyckte om mig.

Allt självhat förblindade mig så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mig.

Mitt självskadebeteende hade vid det här laget nått stadiet där jag började skära mig.

Men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det.

Jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig.

Jag upptäckte att killar ville ha mig, killar såg mig. Jag märkte också att det var lätt att låta dem utnyttja mig.

Jag började ha sex med killar och låta dem utnyttja mig för att på nått sett visa att jag faktiskt var nått att ha. Ville de ha sex med mig kunde jag ju inte vara så hemsk?

Min högstadietid består av cigg, sex och rakblad. Det är sjukt hur många äckel som utnyttjade mig. Jag hatar verkligen att ingen sa nej. De flesta var faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stod rätt till.

Jag menar en trettonåring med risp-sår över hela kroppen? en fjortonåring som inte är oskuld? En Femtonåring som haft flera sexpartners? Hur kan man ens ha sex med någon så ung? Jag menar ingen jag hade sex med var under 18 år, var det tanken på en oskuld som var lockande?

Jag brukade säga att jag var oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämdes så över mig själv. Tror att vissa märkte att jag inte var oskuld men dem fick gärna tro att jag var det. Killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det.

Under dem åren jag lät mig utnyttjas skaffade jag mig ett par förhållande med riktigt idiotiska killar. Våldsamma killar, killar med alkohol- och drogmissbruk. Killar som jag intalade mig själv att jag förtjänade att tvingas vara med.


Under mina högstadieår gjorde jag mycket dumt som jag ångrar. Jag lät ångesten styra mitt liv. Jag lät ångesten ta över helt.

Jag lydde mina impulser jag sket totalt i skolan. Den gav ju mig bara ångest ändå så varför besvära sig med att gå dit? Det gjorde ju så ont att vara där, det var bättre att självplåga mig på ett förståelig vis. Barn och Ungdomspsykiatrin var förstås inte till någon hjälp nu heller.

Jag vet faktiskt inte om de försökte hjälpa mig och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick någon hjälp. Jag kan inte minnas att de gjorde så mycket mer än att tvinga mig dit & prata 1-2 gånger i veckan och skriva ut oändliga mängder mediciner.

Jag minns att jag fick vara inlagd på BUP:s psykavdelning tre gånger, de försökte få mig att bo där men jag totalvägrade för det mesta.

Men som sagt, tre gånger lyckades de tvinga dit mig.

Jag rymde dock ganska fort. Jag hatade det där stället och ännu mer hatade jag personalen.

Det var ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor. Speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt. De skrämde verkligen livet ur mig. De betedde sig väldigt hotfullt mot mig och de andra patienterna.

De var också väldigt nedlåtande.
Absolut inte bra kvaliteter för någon som ska jobba med en trettonårig tjej med social-fobi och dåligt självförtroende.

Att hota med våld och prata om hur alla ouppfostrade barn borde få sig ett kok stryk så de lär sig, var inte så bra taktik för att få mig att lättare vara tillsammans med människor. Kan ju säga att det bidrog ganska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mig.

Detta låter antagligen inte som nått farlig för dem flesta, men jag var verkligen livrädd för de två männen som var där. Jag trodde verkligen att de skulle slå ihjäl mig om de fick chansen. De fällde alltid små kommentarer som skrämde mig. Även om det inte var riktat till mig blev jag riktigt rädd.

De kunde t.ex sitta och kolla på tv, till exempel nått polis-program där en skurk tagit någon gisslan & tvingar gisslan att köra en bil. Då kunde den ena kläcka ur sig. Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tinningen & han skulle hamla i koma. Varje natt hörde jag de där kommentarerna spelas upp i huvudet på mig.

De sa också saker som skadade mitt redan alldeles förstörda självförtroende. De antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, de antydde att jag var ouppfostrad och lat. De pratade om hur dåligt det skulle gå för mig i livet eftersom jag ”förväntade mig få allt på silverfat”, de tyckte sa att jag var dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma & lata mig & ändå få pengar.  Vilket barn med svår psykisk ohälsa behöver höra sådant?

Andra gången jag var inne gav den ena in ett slag under bältet genom att förolämpa mitt husdjur.

”Fan vilken äcklig astmahund. Det är ju sådana som andas så konstigt”. eller ”En sådan hund är ju bara för gamla kärringar”. och ”Vilken tönt hund. Kamphundar ska det vara”

Iallafall efter de två inläggningarna kämpade jag med näbbar & klor för att inte bli inlagd där igen. Jag tror att det enda man fastslog på BUP under mina 8 år där var att jag inte hade någon neuropsykiatrisk diagnos.

Det jag dock inte fattar är varför de proppade mig så full med mediciner om de verkligen ansåg att allt var helt normalt som de fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren.

Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stod det att jag har panikångest, depressioner och ”skolfobi” vilket egentligen är socialfobi. Så, så mycket var det med att allt är normalt.

Förstod de inte att ovissheten om vad mina känslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämre?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

BUP hade säkert kunnat stoppa min problematik om de bara hade velat.

Men det är ju lättare att bara skriva ut lite mediciner & hoppas att det hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling. Så någon behandling blev det inte, och mina sjukdomar lämnades att utvecklas och få fullkraft.

När jag slutade högstadiet gick jag ut med sträck i princip alla ämnen och 97 % frånvaro.

Det enda positiva som hände under högstadieåren var att jag träffade min underbara pojkvän.  

Jag var som vanlig ute efter att låta mig utnyttjas av massa killar, men just honom var det nått speciellt med. Han brydde sig faktiskt om mig på riktigt. Han brydde sig om mig som person och inte som sexdocka.

Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande.


           

            
– Del 3 2006-2009

Det var när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.

När jag träffade honom upptäckte jag att det fanns en mening med att fortsätta leva.

Han har hjälpt mig otroligt mycket och det är tack vare honom som jag fortfarande lever. Han är det bästa som hänt mig. Han fick mig att inse att det var värt att kämpa för att bli frisk. Han fick mig att se att det fanns vackra saker i livet.


Allt var inte längre svart. Vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.

Han fick mig att tro på att livet kan bli bra. Han fick mig att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mig att bygga upp ett självförtroende och han fick mig att för första gången se en framtid. Den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mig att börja kämpa.

Vårt liv är inte perfekt jag är fortfarande inte frisk, men vi har nått långt. Mitt självskadande är nästan helt borta.

Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.

Han har ställt upp så mycket för mig, och han har kämpat tillsammans med mig för att bli kvitt mina självskador.

Han har fått se mig göra saker som ingen människa borde behöva se.

Men han har ändå stannat vid min sida. Men som de säger ” Kärleken övervinner allt” Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt det. Eller de gånger han har fått lämna mig på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mig till akuten efter mina återfall i självskadandet.

De gånger han fått torka mitt blod och mina tårar. Ingen människa ska egentligen behöva göra sådana saker.

Jag står inte ut med mig själv, så det är ett under att han gör det. Han är min egna lilla hjälte  det har hänt mycket under de åren vi varit ihop. Först, direkt efter högstadiet, började jag i en specialklass med folk med liknande problem som jag. Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska. Där var lärarna utbildade att hantera ”problembarn” som jag.

Jag säger problembarn för det var det de kallade mig när jag gick i högstadiet.


Där i den skolan som låg i en lägenhet bredvid den riktiga skolan kände jag för första gången att någon förstod mig.

Jag fick mycket hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, det vill säga så mycket jag klarade av utan att överbelasta mig med ångest.

Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar åt gången, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan. Vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig bättre på skolarbetet.

Jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska.

Efter det började jag på en folkhögskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik. Jag gick där i 2 veckor sen fick jag lungsäcksinflammation.

När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betedde sig läraren väldigt illa. Hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat.

Det ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mig. Så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest problematik istället, för det blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk.

Så det senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling. Det har i stort sätt inte hänt mycket på psykvården men jag hoppas att de kan få igång det hela snart.

Jag vill bli frisk nu nu nu.

Jag är jävigt trött på ångest, depressioner och panikattacker jag vill verkligen att det ska försvinna. Någon borde uppfinna en mirakel medicin som tar bort all skit. Speciellt med tanke på att mediciner är det enda psykvården har att erbjuda.

Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mig ut ur självskadorna. Det är tur att jag träffat nån som kunnat hjälpa mig. Nästa steg är att kämpa mot ångesten & kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten någon gång ibland.

2008 så flyttar jag och Jakob ihop i en liten lägenhet. och det känns otroligt frigörande. Men det tar lång tid att få en remiss skickad från gamla psykiatriavdelningen till den nya. Efter ett halvår kontaktar jag akutpsyk i ren desperation när jag inte längre kan hantera min ångest. Väl där får jag en liten papperspåse med tabletter och så skriver de en remiss. Det tog ungefär fem minuter att göra. Vilket egentligen får mig ännu mer upprörd. Om det bara tar fem minuter att skriva en remiss, hur kan man då inte ha hunnit mer det på ett halvår? Vad är det för jävla psykvård i har här?

Jag får i alla fall tillslut en kontakt på psykiatrin. Men är i så dåligt skick att jag inte kan ta mig dit utan min make och jag hade panikattack efter panikattack.

Då bestämde min psykolog att hon skulle göra hembesök istället.

Jag tyckte att det var jättehemskt i början. Hon stod utanför min ytterdörr och plingade på medans jag låg på golvet i panik och höll för öronen. Men när Jakob var hemma så fungerade det bra och efter ett tag när vi lärt känna varandra kändes det mycket bättre.  

Men år 2009 var jag i enväldigt mörk tid av mitt liv. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att livet skulle bli bättre. Jag orkade ingenting. Var så trött, hade så mycket ångest, kände att ingen lyssnade på mig och ingen brydde sig om mig. 

Så en dag tog jag en överdos på alla mediciner jag hade hemma, vilket var många vid det laget då psykiatrin tycket att det bästa sättet att hjälpa mig var att droga mig med tabletter. 

Efter självmordsförsöket hamlade jag på en medicinavdelning där jag fick dricka kol och ha hjärtövervakning. Jag var ganska borta då men jag vet att Jakob och mina föräldrar satt där med mig under hela tiden.

 Efter det så blev jag inlagd på en avdelning igen och jag tyckte det var fruktansvärt att vara, jag ville bara hem. Alla minnen från tidigare inläggningar gjorde att det kändes som ett helvete att vara på avdelningen. 

Jag fick höra att jag skulle lägga in mig frivilligt eller så skulle det bli LPT. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle ut så fort som möjligt och en LPT skulle hindra det. Så jag gick med på att vara där frivilligt och fejkade varje stund tillsammans personalen att allt var bra igen. 

Så tre dagar efter mitt självmordsförsök blev jag hemskickad igen. 




            

- Del 4

År 2010 är jag 20 år gammal och sjukskriven sedan ett par år tillbaka.

Jag går hos en psykolog där jag bor som misstänker att jag har en borderline personlighetsstörning.

Det händer fortfarande inte mycket.

Jag medicineras och träffar min läkare max 2 gånger om året.

Men jag får iallafall en remiss till en utredning.

Men mitt i utredningen blir jag väldigt sjuk. Jag blir bara tröttare och tröttare. En depression tänker jag.

Det går bara längre och längre och snart kan jag inte gå mer än ett par meter utan att det börjar susa i öronen och svartna för ögonen. Sen när jag inte längre kunde behålla någon mat i magen så började jag inse att detta var nog inte psykiskt ändå.

Jag sökte hjälp på vårdcentralen och där trodde de att jag var uttorkad och ville ha in mig på akuten så att jag kunde få lite vätskedropp.
Jag mådde så dåligt den dagen att Jakob fick köra mig i rullstol till vårdcentralen och jag kände mig verkligen döende. 

Vi fick en sjuktaxi som körde oss till akuten och jag stapplade in helt grå i huden, illamående och svimfärdig.

Jag vet inte hur länge vi fick sitta och vänta med det kändes i alla fall som en evighet. Det var jobbigt att bara sitta upp. Jag ville hem och lägga mig igen för det var så utmattande att sitta upp. Men tillslut så kom de och jag fick lägga mig på en liten brits och de tog lite blodprover.

När resultatet kom så blev både jag och de som jobbade där förvånade. 

Det visade sig att mitt blodvärde var väldigt lågt. Mitt HB låg på 77 men ska egentligen ligga runt 120.

Jag hade så allvarlig anemi att de fick lägga in mig med en gång och jag fick en blodtransfusion och näringsdropp.  

Jag var så rädd för att vara inlagd, men personalen på avdelningen har jättesnälla. Det fixade så jag gick ett enkelrum, Jakob fick bo där med mig och när Jakob skulle åka hem och hämta lite kläder så att en sjuksköterska och höll min hand under hela tiden.  
Jag fick ligga inne i tre dagar och jag fick genomgå massor med tester för att se varför jag fick näringsbristen, men man hittade ingenting. 

Tydligen kan man inte leva på att bara äta en gång om dagen och sen leva på cola och cigaretter utan att få allvarlig näringsbrist. Även om läkarna tyckte att det var lite konstigt. De frågade typ hundra gånger om jag var vegetarian eller vegan. För det är tydligen ovanligt att få den typen av näringsbrist som jag hade om man äter kött.

Jag hade nämligen b12-brist.

Efter blodtransfusionen kände jag mig som en helt nu människa. Jag blev förvånad över hur pigg jag blev efteråt. 

Jag jag blev utskriven fick jag lite vitamintabletter som jag skulle ta morgon och kväll och behapan-sprutor som jag skulle ta var tredje månad för att få upp lagret av B-12 i min kropp. 


Jag fortsätter i alla fall utredningen jag höll på med och blir tillslut efter ett halvårs utredning diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD, Panikångest och Atypisk Depression. Jag får av utredningsläkaren veta att de finns ADHD-medicin att prova som kan hjälpa mig att må bättre. Hon hänvisar mig till min egen läkare.

Jag ansöker direkt efter ett läkarmöte. Men väntetiderna är långa.

Det tar mer än ett halvår att få ett möte. Jag får ett recept i handen och läkaren skickar hem mig igen med löfte om uppföljning efter en vecka.

Medicinen funkar inte alls och veckorna går utan att min läkare hör av sig. Veckorna blir till månader och fortfarande hörs ingenting. Tio månader har gått sedan jag fick mina diagnoser när jag kontaktar vårdjouren och ber dem tjata på min läkare.

Han skickar då ett nytt recept med min psykolog. Så nu har jag ännu en ny medicin att prova.


Jag känner mig konstig. Men nu har jag ju iallafall ett svar som jag så länge letat efter.

Mest av allt blir jag besviken när jag tänker på all hjälpen jag hade kunnat få i skolan om jag hade fått diagnosen i tid. Jag hade kunnat få tillgång till specialskolor, assistenter och inte minst av allt, Jag hade blivit förstådd.

Att inte veta har ju länge tärt på mig. Jag mår bättre nu när jag vet vad som är fel. Jag har fått tillbaka ett litet hopp om att jag i framtiden kommer kunna få hjälp nu när det finns en diagnos att jobba efter.

Allt hänger nu på att psykiatrin skärper sig och tar i tu med sina problem. För just nu fungerar den inte.



           

            

-Del 5 Året är nu 2012 Min mamma har just dött. Jag tänker mycket på varför så mycket tycks drabba just mig. Jag har aldrig förväntat mig att livet ska vara lätt, Men så här svårt? Har alla så mycket skit i sina liv?

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Hur kan man dö i sömnen när man är 43 år gammal och aldrig har varit sjuk?

Är detta någon hämnd från några högre makter emot mig för att jag är en så dålig människa? Är det för att jag inte kan jobba? för att jag inte kan ta hand om mig själv? Varför kan jag inte få ett normalt liv?


Jag är fortfarande sjukskriven och har i dagsläget inga mediciner. För de tycks ju inte fungera för mig. Det är tal om att jag kanske ska skaffa boendestöd. Känner mig rädd. Bara tanken på att okända människor ska komma in i mitt hem och röra mina grejer.

Människor som jag måste prata med. Vara tillsammans med helt ensam. Jag blir så nervös att jag nästan spyr bara av att tänka tanken. Min psykolog har bytt jobb så jag står just nu helt utan psykologkontakt. Men jag har fått en arbetsterapeut i stället.




            


Del 6-2013-05-24

 

Livet rullar på. Det har snart gått tio månader sedan mamma dog. Jag kämpar fortfarande på allt jag kan.
Vid jul hade jag ett återfall i mina självskador efter att ha varit självskadefri i nära två år. 
Jag skriver mycket för att reda ut mina tankar och känslor. Efter mammas död har jag blivit väldigt rädd för att förlora någon eller något som jag älskar. Döden finns ständigt i mina tankar. Precis efter mamma gick bort så var jag väldig orolig och vaknade flera gånger varje natt för att gå runt och kolla så alla djuren och Jakob fortfarande levde. Att Jakob lever är fortfarande det första jag kollar när jag går in i sovrummet och Jakob sover.
Att ha förlorat min mamma är jättetungt. Men jag fokuserar på att utmana mig själv. Jag kämpar med att försöka lära mig vara i mataffärer och jag försöker ta körkort, Jag spenderar också mer tid med familjen och jag träffar arbetsterapeuten varannan till var tredje vecka. Det är ganska mycket prat om att börja på DBT. Men jag är fortfarande inte "frisk nog" att klara av den utmaningen. 
När jag får körkort kommer det nog att gå lite lättare för då försvinner ju ett av de svåra delarna av att börja på DBT , nämligen att åka buss helt själv.
Precis som för alla så har jag både bra och dåliga dagar och jag försöker verkligen ta tillvara på alla bra och fina stunder som jag får uppleva.



           

 

2013-11-27


När man tror att livet inte längre kan bli värre så kommer nästa slag. 

För lite mer än en månad sedan fick jag diagnosen Multipel Skleros. Just nu är jag jättedålig. Kan knappt gå eller styra min vänsterarm. Jag är totalt utmattad, och jag vet på riktigt inte hur mycket mer jag ska orka med. Jag är 23 år gammal och mitt liv känns som ena helvetet efter de andra. Tänk om det fortsätter såhär? Vad kommer härnäst?

Jag vet i nuläget inte mycket om min MS, Det jag vet är att man hittat flera förändringar i både hjärna och ryggmärg, vilket förmodligen betyder att antingen har jag en aggressiv form MS eller så har jag haft MS:en längre än man först trott. 

Jag personligen tror att allt började för cirka 3 år sedan, då jag själv märkt en försämring i mitt fysiska mående allt sedan jag hade min B12-brist och det var ju år 2010. I samband med det fick jag mina första konstiga smärtor i kroppen. Smärtor som jag nu kopplar till min MS. 


Vägen till att få diagnosen var lång. Jag har fått kämpa mycket för att någon ska ta mig på allvar. 

Vid påsk blev jag för första gången väldigt rädd för de konstiga symptom jag upplevt allt oftare under dem senaste åren. Då påverkades min syn. Jag vaknade en morgon och kunde inte fokusera blicken. Det var svårt att läsa för blicken hängde inte riktigt med och jag blev "yr" i ögonen när jag var ute och skulle kolla efter något. Det var som om blicken inte kunde ställa om sig ordentligt. 

Jag sökte läkarhjälp för första gången då, och svaret jag fick var "hmm, jag ska prata med en annan läkare". Sen kom han tillbaka och sa att det säkert berodde på biverkningar från medicinen jag åt för min psykiska ohälsa. 

Så jag slutade äta Lyrica då men jag blev inte bättre. Jag gick till läkaren igen och fick ta blodprov och fick lite folacintabletter då mitt värde låg lite lågt. Mina symptom försvann ett tag men kom strax tillbaka igen tillsammans med nya symptom. 

Jag fick myrkrypningar, bortdomnad hud, nervsmärtor, svaghet och balansproblem. 

Jag mådde så dåligt att jag inte orkade gå till vårdcentralen så Jakob fick köra mig dit i rullstol. 

Men på vårdcentralen var det fortfarande ingen som lyssnade. 

 När vi ringde in var de oroliga och tyckte kom så fort som möjligt. Men väl där efter en blick på mina ärr förändrades hela läkarens sätt. Hon gick från trevlig till iskall inom loppet av en minut. Samtalet som följde direkt efter att hon sett mina ärr lät såhär:

Läkaren: - Jaha vad jobbar du med då?

Jag: -Jag är sjukskriven

L: -För vad då?

J: -Psykisk ohälsa

L:  -Jag ska gå och kolla en sak i din journal. 

Sedan var hon borta ett tag och när hon kom tillbaka sade hon till mig, "Det här är bara lite ångest, jag såg att du har Sobril utskrivet. Gå hem och ta en sådan

Där och då blev jag så arg, rädd och kränkt. Jag har aldrig känt mig så hjälplöst frustrerad. 

Jag var så övertygad om att detta inte var ångest och det sa jag till henne. "Jag har haft ångest i 20 år så jag vet hur det känns, Detta är inte ångest!"

Men hon sa bara i nedlåtande ton "Ångest kan faktiskt förändras, det måste du förstå. Det ända vi kan göra är att lägga in dig"

Då fick jag ångest. Alla tankar och minnen från senaste gångerna jag vart inlagd på psykiatrin kom flygande tillbaka i rasande fart. "Jag vill inte bli inlagd" sa jag med en gång. Det är ju liksom ingen ångest och psykiatrin är värdelös.

Så efter ett tags diskussion gick hon med på att ta ett par blodprov, bara för att få mig tyst kändes det som. 

Hon kollade lite salthalter och annat skrutt som inte spelade någon roll och så blev jag ännu en gång hemskickad.

Men jag mådde bara sämre och sämre och alla symptom jag haft de senaste månaderna stämde så bra in på Multipel Skleros så jag började bli väldigt rädd att jag hade drabbats av just ms.

Jakob höll med och tyckte också att all stämde alldeles för bra in på det för att ignoreras. 


Jag kände hur all min kraft bara försvann ur min kropp. Efter minsta ansträngning låg jag som en blek hög och skakade. Jag mådde så dåligt och jag var så rädd. För ingen ville lyssna på mig. 

Jag skrev mycket på nätet för att få stöd och tillslut lyckades jag ta modet att söka mig in till akuten istället. 

Jag mådde så dåligt och det var mitt i sommartider, men där tyckte de också att,"visst det kan vara ångest. Men vi borde göra en MR för säkerhetsskull.

Men jag går på semester i morgon. Så det är bättre att du går tillbaka till din vårdcentral igen så du slipper en lång strulig inläggning nu under sommaren".

 Sagt och gjort med denna läkarens ord gick jag tillbaka till vårdcentralen och träffade en fjärde läkare. 

Då sa jag rakt ut. Att jag tror att det är ms, och läkaren på akuten tyckte att en MR skulle göras.

Äntligen var det någon som lyssnade. Han skrev en remis med frågeställning om ms.

Det tog ett par veckor innan det var dags, och sedan ytterligare ett tag innan svaret om att ytterligare tester behövdes göras. 

Så den 19 september 2013 gjorde jag en Lumbalpunktion. 

Det var nog bland det mest obehagligaste jag varit med om i mitt liv och huvudvärken som jag hade efteråt är en av den värsta huvudvärk jag någonsin haft.

Jag kunde inte sitta upp på en vecka för det gjorde så ont när man reste upp huvudet. Jag kunde inte ens ligga med huvudet på en kudde. 

Sen den 17 oktober kom domen, Det var MS jag hade. 
Det kändes väldigt otäckt att få en så allvarlig diagnos. Men samtidigt var det skönt att veta vad det var som var fel på mig. Skönt att veta att jag hade rätt och att jag nu kan få hjälp. Jag har fått en bromsmedicin utskriven som Heter Extavia. Den tar jag som en spruta varannan dag. Det var jättejobbigt i början att lära sig sticka sig själv. Det gör ont ibland men oftast går det bra. Jag har en Autoinjektor som jag laddar sprutan i så det är bara att trycka på en knapp så skjuts sprutan in i låret eller magen. 

Jag får flytta runt lite mellan olika ställen så man inte tar på samma ställen hela tiden. 



         

Del 7 - 2014-05-10

För första gången på länge känns det som om mitt liv är på rätt spår igen. Jag har precis gift mig och det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Vi hade så otroligt roligt och jag är så tacksam över alla som ställt upp och jag är så otroligt glad över att jag klarade något så stort som att gifta mig. 
Jag mår mycket bättre i dag än jag någonsin gjort tidigare. Jag har fått en livsgnista och en ork som inte funnits tidigare.

Jag äter inte längre mediciner mot min psykiska ohälsa och har fått börja med en ny medicin mot min MS då den första linjens behandling inte fungerade får mig. Så nu får jag Tysabri, ett dropp en gång i månaden mot min MS. Jag hoppas verkligen att den medicinen bromsar för jag är livrädd över att bli så sjuk att jag måste göra en stamcellstransplantation. 


Jag har genomgått många svårigheter och hinder i mitt liv och jag är så otroligt glad att jag kommit ut starkare på andra sidan. Jag är tacksam över att jag mår så pass bra som jag gör trots allt som hänt.
De senaste åren har varit en extremt stor utmaning och ibland fattar jag inte ens hur jag orkat med allt. Kanske är det så att jag inte saktat ner och låter mig känna efter. 
För jag är rädd för att sätta mig och känna efter, jag har alltid något projekt på gång och distraherar mig själv med allt jag kan. Jag försöker att inte tänka eller känna. Egentligen är det väl ohållbart. Men just nu vill jag inte känna. 


 
Del 8 2015-02-08

Det har nu snart gått ett helt år sen jag började få mitt Tysabri dropp. Jag har hunnit få droppet tolv gånger och jag tycker att det är väldigt skönt. Jag känner stor skillnad fysiskt och jag har inte haft några skov sen jag började med den medicinen. 

Det är väldigt bekvämt att inte behöva tänka på att komma ihåg en massa tabletter eller sprutor. Nu behöver jag bara åka till sjukhuset var fjärde vecka och fylla på lite medicin så är jag "good to go" sedan. 

Psykiskt däremot börjar det går lite nedåt igen. 

Min kontakt på psykiatrin gick på pappaledighet i slutet av September..2013 och har fortfarande inte kommit tillbaka.

Helt utan ett ord eller utan att ge mig någon annan att vända mig till lämnades jag och när jag ringt så har det visat sig att han varit tillbaka och bara glömt mig och sen gått på föräldraledighet igen. Sen fick jag höra att han skulle sluta och det fick jag veta av en annan myndighet.

Så psykiatrin har jag inte mycket för alls. 

Känns som om jag klarar mig bättre utan dem ändå. 

Allt jag har gått igenom har jag fått klara själv. Men ibland är det väldigt svårt. 

Förra året började jag plugga igen. Jag började min utbildning till undersköterska höstterminen 2014. Det var meningen att jag skulle läsa på halvfart. Men kurserna var på helfart så det blev ju väldigt krångligt. 

Jag kämpade och kämpade, och psykiskt tog det inte lång tid innan jag var helt utbränd. Jag föll fortare än jag någonsin gjort innan och det gick så långt att jag inte klarade av att ta mig upp ur sängen och jag började självskada igen. 

Så strax innan jul tog jag beslutet att hoppa av skolan. Jag får acceptera att jag trotts alla framsteg jag gjort inte klarar av skolan ännu. 

Det blir för mycket med all den psykiska ohälsan och sedan MS på det. 

Tyvärr triggar stress och ångest igång restsymptom i min ms och det i sin tur ger en ökad oro så blir en negativ spiral som är lätt att fastna i. 

Men jag kämpar på. Nu är det ett nytt år med nya möjligheter.

Jag har börjat komma ut mer och mer, och jag umgås med vänner och hittar på saker som jag aldrig trodde var möjligt förr. 

Vi går tipspromenad med pappa, vi har varit i Uppsala, ska åka till London, vi har varit på Boda borg, Jag har gått på krogen och jag har börjat träna på gym. 

Det känns så otroligt att jag faktiskt klarar av så mycket som jag gör. 

Visst jag klarar inte skola eller jobb och det slog mig väldigt hårt. Men jag jobbar på att acceptera det som inte fungerar och fokusera på det jag faktiskt kan. 

För jag kan så mycket mer än att bara ligga i sängen som jag gjorde förr. 

Av Sara Modigh - 5 augusti 2009 15:15


 

 
Jag tog en tablett , en tablett blev till två, två blev till fem för att sedan bli tio,femton ,
tjugo tabletter.
jag svalde ner allt tillsammans med vodka.
sedan bad ja om de efter längtade lugnet, de lugn jag ständigt söker.
tabletterna börjar göra verkan. jag blir yr och allting svartnar framför mina ögon.
härlig glömska , lugn och medvetslöshet.
Jag vaknar till av att en ambulans personalen lägger mej på en bår, ja körs ut i regnet och ser 2 ambulanser utan för porten .jag körs in i en av dom.
nästa gång jag vaknar till är jag inne på akuten. 2 liter kol tvingar sköterskorna i mej.
jag dricker och dricker den äckliga svarta sörjan. jag känner stora kladdiga klumpar av kol rinna ner genom min hals.
jag läggs in på en avdelning med hjärtövervakning efter som medicinerna jag tagit påverkat mitt hjärta.
jag ligger i ett stort dis bara halvt medvetande om vad som händer.
nålar sticks i mej, elektroder fäst över hela min kropp en sjuksköterska kommer och ställer massa frågor och jag svarar så gott jag kan.
under hela tiden står min älskade pojkvän vid min sida. min underbara älskade Jakob. Så stark han är. jag älskar honom så otroligt mycket.
efter ett och ett halvt dygn på sjukhuset börjar jag få nog. paniken är hemsk jag känner mej kvävd av alla människor. jag vill hem. snälla låt mej bara få gå hem.
men hem kommer jag inte, jag anses vara en fara för mej själv och läggs in på en låst psykiatrisk avdelning på sjukhuset. jag skriker av fasan över att bli inlåst. varför ska jag bli inlåst jag har inte gjort något fel!
jag förtjänar inte de här, jag har aldrig begått nått brott så varför ska jag fängslas som en brottsling?

inlåst inlåst inlåst, jag står inte ut! snälla släpp ut mej!
personalen tar ifrån mej allt jag hade med mej min väska, mitt linne, mina skor , min mobil, mp3, tändare, ja allt.
jag får ett rum , kläder som de står tillhör landstinget på, en plast burk med lite tandkräm i och en tandborste vars borst trillar av när man använder den.
jag sätts på en 4 i övervaknings grad, vilket betyder att de kommer någon och kollar mej var tionde minut, personal följer med in på toaletterna och in i rökrummet.
i en vecka måste jag stanna i de helvetet innan jag får komma hem.
 

Av Sara Modigh - 9 maj 2009 23:00


 

 
Nu har jag legat på sjukhus sen i måndagsnatt.

ambulansen hämtade mej hemma i lägenheten där jag låg medvetslös efter en överdos på lugnande och betablockare. jag hade fått panik å inte kunnat sova ordentligt på flera veckor å tog en överdos för å kunna sova, (ingen bra ide).
kom till akuten å fick dricka typ två liter kol , å sen blev jag skickad till MAVA å låg på hjärtövervakning i 13 timmar, sen på tisdag kvällen blev jag sedan inlagd på psyket.
Där jag nästan fick en femma i övervak vilket betyder att man har någon bredvid sej hela tiden.. men som tur va slapp jag de å fick en 4a istället, så de kom en människa å kollade mej en gång var 10-15 minut.
sen på torsdagen sänktes de till en 3a å fick gå ut med en anhörig så då åkte jag hem å gick till min psykolog på öppenvården å så va ja hemma å hälsade på kissarna å badade :D
i går fredag va hela familjen å hälsade på de va kul å träffa Tilda jag har saknat henne.

idag lördag har jag haft dagspermission på 6 timmar så jag har varit hemma å kollat på csi å desperate housewifes som jag missade när dom gick :P å jag lekte med kissarna å badade med badbomb.

när jag kom tillbaka till avdelningen kollade jag å jakob på fantastiska fyran 2 :P

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se