En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Självskador

Av Sara Modigh - 22 juli 2014 16:45

Argumentet "Jag vet inte vem jag är utan missbruket" är det sämsta argumentet för att fortsätta sitt missbruk som finns, för 90% kan inte svara på vem de är med missbruket och varför det är värt att riskera sitt liv för att vara den.

Vi måste sluta vara så rädda för att släppa taget. 

Vi måste sträva efter utveckling och att färdas framåt i livet. 


Det är lite det som är att leva. Annars existerar man bara. 

Under hela livet har du en framtid som är oviss. Du vet inte alls vad som kommer att hända och varje val du gör påverkar din framtid. 


Nej, jag tänker inte acceptera ditt missbruk. Jag tänker inte stå bredvid och möjliggöra ditt fortsatta självskadande, drickande, knarkande eller vad det nu kan vara.


Jag vet att det är svårt att sluta, för jag har själv varit där.  I ett sjutton år långt missbruk med hopplöshetskänslor och tankar på att jag aldrig skulle bli fri från självskadorna som var en så stor del av mitt liv att jag inte ens kunde minnas hur det var att inte självskada. 

Man kan inte sluta över en dag med något missbruk. Det krävs styrka, vilja och beslutsamhet. Du måste förändra hela ditt tankesätt kring ditt missbruk. 

Du måste sluta lura dig själv! Sluta intala dig själv om att du vet vad du gör, att du har kontroll och att det du gör är bra för dig och att det får dig att må bättre. 


Ta första steget och acceptera att du har ett missbruk som du inte har kontroll över och börja förändra ditt sätt att tänka kring ditt missbruk.

Av Sara Modigh - 30 juni 2014 12:45

Många gånger får jag frågan "vad har du gjort på armen?"
Oftast i en situation där man verken har lust eller tid och ork att förklara.

Jag tycker det är obehagligt att prata om min psykiska hälsa med människor man inte vet vad de tycker och tänker om "sådant". Finns ju mycket fördomar och hat, och jag är rädd för de hatet och de fördomar som finns.


På internet har jag ju skyddet av att ha en datorskärm och möjligheten att blockera människor från mitt liv. Men ute på stan finns inte den möjligheten.

Oftast när någon frågar kommer de med egna förslag på vad som hänt, och då låter jag dem tro att det stämmer. " Har du bränt dig i solen", " har katten rivit dig" osv.


Ja, säger jag då.


Men efteråt så skäms jag ju lite över att jag missat chansen hade att hjälpa till att sprida mer kunskap. Men jag vill inte vara en levande kunskapsbok.

Jag hatar att det ska vara ett sådant stigma att prata om sin psykiska ohälsa, jag hatar att skämmas och försöka ljuga om den. Det borde ju vara lika enkelt att prata om som en förkylning.

Jag hoppas att jag någon gång lär mig att på ett pedagogiskt sätt kunna besvara frågor om mina armar. Men hur mycket man än planerar innan blir jag så ställd att jag inte får fram något ändå när det väl gäller.


Det jag tänker nu är att säga något i stil med " Jag har varit sjuk i en psykisk sjukdom som gjorde att jag skadade mig själv" Men att få fram det till en främmande människa är inte lätt.


Det är jobbigt ibland när det känns som om ärr är allt andra kan se.. För ärren är en så minimalisk del av mig, och jag ser dem inte själv längre. Så blir ibland lite förvånad och ställd när andra kommenterar. För jag har glömt mina ärr.

Ibland känner jag mig som ett cirkusfreak när människor sirrar som om jag hade armar som var tre storlekar förstora och jag känner mig helt osynlig bakom armen. 

 


Många gånger önskar jag att människor såg MIG och inte mina ärr.


   

Av Sara Modigh - 18 maj 2014 09:00

 


 


Ålder nu?­­  - 23


Ålder när du började skada dig? - Jag började självskada vid 6 års ålder och självskada genom att rispa/skära mig på armarna när jag var 13. Vid 14-15 årsåldern började jag även använda sex som ett sätt att självskada mig.


 Är du fri från dina självskador nu? JA /NEJ - Ja




Beskriv ditt självskadebeteende.  - Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. Redan som sexåring nöp mig själv på armarna innan jag skulle sova för att jag kände att smärtan hjälpte mig att hantera mina känslor.

Jag visste inte vad ett självskadebeteende var och jag hade ingen aning om vad psykisk ohälsa var. Det jag visste var att jag mådde dåligt och att smärtan kunde distrahera mig och ge mig en liten liten stund av lättnad.

 Det började med små saker som man gjorde instinktivt som till exempel knyta händerna hårt så naglarna skar in i handflatorna. Tror att många kan känna igen sig i att när man är rädd när man kollar på en skräckfilm så knyter man händerna eller håller hårt i sina egna armar. Det sker utan att man egentligen är medveten om det. Men på något sätt blev jag medveten om att jag gjorde detta när jag var ledsen, arg, rädd eller stressad.  Det var då jag lärde jag mig att smärtan gjorde att jag fick lite kontroll över min ångest. Under många år växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. När jag va runt 13 år började jag sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar, glasbitar, konservburkslock och andra vassa saker. När jag var runt 15 år hade jag hela kroppen täckt av rispor och jag hade också lärt mig mer effektiva sätt att självskada.  Min ångest växte genom åren och mer självskador ”behövde jag” för att orka med. Så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare. Självskadandet blev min flykt.

Jag flydde från mina känslor för jag hade ju aldrig fått lära mig hur jag skulle hantera känslorna. Min psykiska ohälsa startade så tidigt i livet att det var omöjligt för mig att förstå vad som på gick. Som sexåring förstår man inte vad det är man håller på med jag visste inte vad självskadandet var eller hur det skulle påverka mitt liv och vad det slutligen skulle leda till.

Som femtonåring var jag så fast i beteendet att jag inte kunde ta mig ur det. Jag var rädd för att sluta för jag hade ju ingen annan "säkerhet". När jag var runt 14-15 år började jag använda sex som ett sätt att självskada. Jag avskydde mig själv, äcklades av min kropp. Lät mig utnyttjas gång på gång. Ville dem ha mig så kunde dem få ta mig. Det blev en ond cirkel av mer självhat och mer "självskade-sex"



                    

 Vad tror du är orsaken till ditt självskadebeteende? - Orsaken är väl den att jag inte visste något annat sätt att hantera den extrema ångest jag levt med hela mitt liv.


Har du fått hjälp/behandling mot ditt självskadebeteende? JA/NEJ - Nej


Om ja vad för hjälp/behandling har du fått? – Jag har haft samtalsterapi och medicinering mot mina psykiska problem , men aldrig fått någon hjälp mot självskadorna.



Är du nöjd med den hjälp/behandling du fått? JA/NEJ - Nej


Beskriv hur din behandling gick till och hur lång den var. – Jag har gått hos psykolog för psykisk ohälsa sedan 11 årsålder. Har ätit ett 20tal olika mediciner och även varit inlagd på olika avdelningar. Dock aldrig för självskadorna.



 Om du inte fått någon hjälp/behandling har du själv lyckats bryta ditt självskadebeteende? JA /NEJ - Ja


Om ja beskriv hur du gjort. – Jag bestämde mig för att jag ville lära mig att leva utan självskador, Så jag började leta information om psykiska sjukdomar på internet och jag lärde mig hur psyket fungerar, hur olika sjukdomar yttrar sig och hur man kan göra för att hantera känslor och tankar. Jag började även blogga och använde mig av text för att hantera alla övermäktiga känslor.


Hur tror du samhället bäst kan förebygga självskadebeteende? – Att redan i tidig ålder förebygga psykisk ohälsa och att snabbt gå in med behandling om ett barn mår dåligt. Jag tror även det är viktigt att föra en öppen dialog med barnen om varför de mår dåligt och även i skolor prata om psykisk ohälsa för att få barn att våga berätta om de inte mår bra.


 Vad tror du är viktigast i en behandling och varför?  - Jag tror att det är viktigt att lyssna på patienten, vara uppmärksam på de behov patienten har och även erbjuda all den hjälp som finns att få. Ibland måste man som behandlare se till att styra de samtal man har i den riktningen man måste gå. Det kan vara väldigt svårt att ta första steget och börja prata om det som tynger.









Av Sara Modigh - 17 maj 2014 13:30

När det gäller ordet ”uppmärksamhet” så tycker jag att det är ett ord som är väldigt farligt när det kommer till att användas mot självskadande personer.

Det kan säkert hända att någon självskadat för att de är desperata över att få synas & höras och för att få känna att någon tycker synd om dem. Men det är en så otroligt liten del av självskadandet som finns i samhället men är ändå så in etablerat i hos alla att det första människor tänker när de ser en självskada är att personen gjort det enbart för att få uppmärksamhet och därför ska man 1. Strunta i det, eller 2. Ge gliringar till personen som ”gjort något sådant för att få uppmärksamhet”. 


Trots att mitt självskadebeteende började 10 år innan jag gick ut med det öppet så har jag ända sedan dess fått höra att jag enbart skärt mig för att få uppmärksamhet eller bara gör det för att de ska tycka synd om mig. Att jag är en ”attensionwhore” och att jag borde ta livet av mig på riktigt istället för att sitta och tigga om uppmärksamhet.


Jag har aldrig i hela mitt liv gjort en självskadande handling i syftet att någon ska ge mig uppmärksamhet och tycka synd om mig, och jag har heller aldrig träffat någon som uttryckt att det skulle varit en huvudsaklig del i varför de självskadat. Det är ändå de orden som jag alltid fått höra ” du är bara ute efter uppmärksamhet”, aldrig har något tänkt utanför det påståendet och försökt förstå vad självskadande verkligen handlar om.


Självklart så är inte självskadandet likadant hos någon. Alla har sin egna "anledning" till varför de självskadar. Det kan handla om att ha kontroll över något, om att fysiskt straffa sig själv, att man vill fokusera på fysisk smärta istället för den psykiska och det kan handla om att man har börjat förknippa smärta med trygghet. 

Den största gemensamma nämnaren när det kommer till självskadande är psykisk ohälsa. Det behöver inte innebära att man är psykiskt sjuk utan det handlar mer om att man inte mår så bra. Man kanske har det jobbigt just nu och vet inte hur man ska hantera det. 

Att prata om att må psykiskt dåligt i dag är fortfarande tabubelagt. Många vet heller inte hur de ska sätta ord på hur dåligt de mår. Så något man kan tänka på när det kommer till självskadande är att det kan vara ett rop på hjälp. Personen vill visa med en handling hur dåligt hen mår för att den inte vet hur man pratar om, och berättar hur man mår psykiskt. 


Det finns väldigt många som inte kan sätta i ord hur de mår. Kanske för att de aldrig fått lära sig att prata om det?

Just därför är det väldigt farligt att inte snappa upp ett självskadebeteende fort. 

Att borsta bort ett självskadebeteende med en axelryckning och kommentaren "Det är bara för att få uppmärksamhet" kan vara det värsta beslut du tar i ditt liv. Inte för att det påverkar just dig, utan för att du just hjälpt någon att falla djupare ner i ett svart mörker av psykisk ohälsa, för att du just nu talat om för en individ som har svårt att uttrycka sig att deras smärta och rop på hjälp inte betyder någonting. Risken är stor att personen drar sig tillbaka och fortsätter sitt självskadande ännu mer gömt och kommer hela tiden må sämre och sämre. Det kommer bli svårare och svårare att någonsin ta sig ur det svarta mörkret. 

Kanske tar de sig aldrig ur, just för att de inte fick någon hjälp när de fortfarande hade en chans, och du är del i att hen inte fick hjälp. 
Så innan du säger "Det är bara för uppmärksamhet" , Tänk på det liv du kan förstöra med din handling.



Av Sara Modigh - 23 januari 2014 17:30

Ja det kan man fråga sig.  Vad har jag åstadkommit i mitt liv? 


Jag anser att jag har åstadkommit en del. Nej jag har inte något jobb, men jag är övertygad om att jag genom min blogg och de nätverk jag skapat för att främja samtal om psykisk ohälsa gjort mycket mer nytta än om jag haft något skitjobb på McDonalds.


Jag tror att jag lyckats inspirera många och jag tror även att jag är en förebild för många unga som tror att de inte kan ta sig ur sitt självskadebeteende. Jag är det levande beviset för att det går. Idag är det ett år och en månad sedan jag sist hade ett återfall. 

Jag tror att risken för återfall alltid kommer finnas där, men att den blir mindre och mindre med åren.


Jag har inte alls samma mängd självskadetankar idag som jag haft tidigare och jag tycker inte ens att det är svårt att stå emot tankarna när de kommer. 

Jag kanske inte har åstadkommit det jag "ska" med hus, bil och jobb. Men jag har övervunnit så otroligt mycket annat.


Jag lever och det är en seger i sig. Jag lever trots de motgångar jag har i mitt liv. Jag kämpar för att fortsätta leva trots slag efter slag. 

Jag känner ibland att jag inte åstadkommit någonting när jag tittar på hur samhället vill att man "ska leva".

Men vet ni va? Idag känner jag att jag faktiskt bidragit om än lite, till att hjälpa till att få ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa. Jag har hjälpt människor att finna inspiration, jag har hjälpt personer att våga söka hjälp och jag har inspirerat människor att prata öppet om psykisk ohälsa. 


Jag tror att det även är många som känt igen sig i mina texter och som funnit tröst i att de inte är ensamma. 



Då måste jag väl ändå ha åstadkommit något?

Av Sara Modigh - 8 december 2013 18:07

Jag är så glad att mina självskadetankar är nästan helt borta. Snart har det gått ett år sedan jag hade mitt återfall. Det är svårt att hålla allt på minnet men jag har för mig att jag närmade mig min tvåårsdag som självskadefri när jag fick återfallet. Om det var så så har jag bara självskadat en gång på nästan tre år! Det är helt otroligt egentligen. Från att ha självskadat flera gånger om dagen till en gång på 3 år. Det hade jag aldrig trott när mitt självskadande var som värst.


Men jag är så glad att jag vågade släppa taget för det var först då jag kunde hitta andra sätt att hantera mina problem. sett som kunde hjälpa mig att må bättre på riktigt!

 


Det svåraste med att sluta självskada för mig var att våga sluta. När jag först började sluta såg jag självskadandet som en livboj, Jag visste inget annat sätt att hantera de känslor jag hade. 

Jag trodde att jag skulle må otroligt mycket sämre om jag slutade. Men det blir inte sämre. För man lär sig att ångesten tar slut även om man inte självskadar. 

 

I början kanske ångesten känns väldigt hemsk , ju mer man fruktar den desto värre är den oftast. Men ju mer man "vänjer sig" desto lättare kommer det kännas. 

Idag klarar jag ångest utan att självskada. Får tankar ibland men inte alls så frekvent som tidigare. 

Ju mer man självskadar desto mer självskadetankar får man. 


Men det går att bli fri, man måste bara våga tro!


Sex

Av Sara Modigh - 30 november 2013 14:30

Jag väljer att skriva ett inlägg som är väldig jobbigt för mig att skriva, då jag vet att det finns många som kommer känna igen sig som förmodligen känner sig väldigt ensamma. Det gjorde i alla fall jag.


När jag började självskada hade jag aldrig hört talas om fenomenet att skära sig själv. Jag hade aldrig sett eller hört om någon som skadade sig själv med flit. Jag tyckte att jag var jättekonstig, och när det inte längre räckte till att skada mig genom att slå och skära mig själv så började jag självskada mig genom att låta mig utnyttjas sexuellt. 

Det låter säkert jättekonstigt. Hur kan det bli så?

Det vet jag faktiskt inte. jag var ung, blyg och osäker på mig själv. Jag hatade mig själv och min kropp, och när jag i högstadiet mådde som sämst så började jag "låna ut" min kropp. 


Jag ville inte ha den så killarna som vill ha den kunde få den. det var rent äcklig och smutsig tortyr för min själ. 

Det var förnedring som jag tyckte att jag förtjänade , och sex var det ända jag dög till. 

I skolan var jag osynlig, oduglig och missanpassad. Men i mitt sex-självskadande hade jag en identitet . där fanns jag och där blev jag sedd.


Det blev en destruktiv spiral där jag hatade mig själv kände mig värdelös och äcklig, jag sex-självskadade för att söka nån form av ångestlindring genom att straffa mig själv för att jag är så äcklig och oönskad, samtidigt så inbillade jag mig själv att jag var åtrådd och att jag betydde något när dessa män ville ha mig, efteråt kände jag mig ofta ännu smutsigare, äckligare och dum i huvudet och så började allt om igen. 


Jag förstod aldrig varför jag gjorde som jag gjorde.



Än idag skäms jag över vad jag gjorde mot mig själv. Kanske för att jag skyller allt på mig själv för att jag inte förstod mitt beteende och än idag har svårt att förstå hur det kunde bli så som det blev.

Jag har så många psykiska ärr från allt jag utsatte mig för. 

Jag mår än idag fruktansvärt dåligt över allt som hände.





 

http://intetillsalu.se/sv/Hjalp

Av Sara Modigh - 9 oktober 2013 14:00

  

 Den frågan eller det påståendet är det många som ställer med en misstroende röst.

 Jaa, det är faktiskt så det är väldigt många gånger.

Men för att förstå hur och varför måste man vilja ta sig tid att lyssna och lära sig. 


När man har en extrem inre psykisk smärta som är så svår att hantera att man inte vet vad man ska ta sig till. En smärta som man inte förstår eller kan hantera

Då är det väl självklart att man är desperat efter att hitta ett sätt. För många blir sättet att självskada. 

När man får en fysisk skada händer det väldigt mycket i kroppen. Till exempel så frisätts "kroppens eget morfin" endorfiner.

Detta hormon som ofta kallas för kroppens "må bra hormon" framkallas vid många olika tillfällen och finns i ett 20-tal olika varianter.

Just den som framkallas när man gör sig illa heter betaendorfiner.

Dessa endorfiner agerar då smärtstillande genom att blockera smärtsignalerna till hjärnan.

Vid skada bidrar endorfinerna till att vävnaderna slappnar av så att alla nödvändiga antikroppar kan bege sig till den drabbade kroppsdelen för att läka. 

Endorfiner lindrar inte bara smärta. Utan endorfiner stärker även immunförsvaret genom att öka produktionen av immunceller.  De kan även påverka vår mottaglighet för infektioner, stress, sömn och psykiska sjukdomar.

Stimulering med endorfiner kan leda till eufori och lyckokänslor.

 
 
Det är även endorfiner som är skurken vid till exempel alkohol- eller matmissbruk. När vi dricker alkohol, äter fet mat eller äter socker så frigörs det endorfiner som stimulerar belöningscentrum i hjärnan.
Endorfiner har en lugnande verkan på kroppen och det är därför suget ofta uppstår i stressade situationer eller situationer där man har mycket ångest. 
 Endorfiner kallas ofta för belöningshormoner då de har en väldigt positiv effekt på kroppen.

Endorfiner är också väldigt lika opium och morfin, men eftersom de ingår i kroppens normala hormonsystem är de inte skadliga för kroppen. 

Det är denna "belöning" som betaendorfinerna ger som man är ute efter när man skär sig. 

Endorfiner kan även frisättas från placebo effekt så även det bidrar till att fler endorfiner utlöses vid en självskadande handling. 

 

     

 

I ett självskadande-beteende om man räknar bort alla kemiska reaktioner som händer vid en skada så finns det ännu fler element som kan göra att någon väljer att självskada. Nämligen så att det är ett sätt att straffa sig själv.  Man kanske känner att man är dålig för att man inte klarar av saker som andra inte klarar eller man känner sig misslyckad när man mår dåligt. Självskadandet kan då komma att fundera som ett straff eller ett sätt att rena sig själv. Detta är vanligt hos personer som vuxit upp i en miljö med fysiska bestraffningar och eller en miljö med stark tro då självspäkning är ett vanligt förekommande element.

Det kan också vara så att barn som blivit slagna av sina föräldrar kan komma att förknippa smärtan med den trygghet som föräldrar alltid i viss mån står för. I de fallen handlar självskadandet om att söka en form av trygghet.

Sen kommer vi till kontroll. Det finns väldigt många som självskadar för att försöka få kontroll. Det kan vara så att man känner sig extremt maktlös inför sitt liv men man lurar sig till en falsk känsla av kontroll genom att skada sig själv.  

Sedan så kan självskadandet bero på att man försöker förstå någonting. Man kanske har väldigt lite förståelse för den psykiska smärtan och vill då ersätta det psykiska med något fysiskt. Ett sår som man kan tvätta, plåstra om och se läka. Det är en smärta som man kan förstå.

 

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards