En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Självskador

Av Sara Modigh - 5 april 2012 00:00

Idag har det gått ett helt år sedan jag senast skadade mig själv. Det känns helt otroligt. Det har verkligen kännts som om denna dagen aldrig skulle komma.

Jag har så många gånger fallit tillbaka efter 6-7 månader. Men jag har alltid fortsatt att kämpa. De senaste dagarna har vart rätt tuffa. Härrom dagen satt jag med rakbladen i händerna, jag satt till och med med ett rakblad tryckt mot armen. Men jag kämpade och jag drog aldrig rakbladet över armen. Jag skadade mig inte och nu har jag nått ett år utan att självskada.

Det känns så bra. Jag har kämpat länge och hårt för att nå detta mål.

Jag har lärt mig att inte fly från mina kännslor. Jag har lärt mig att distrahera mig själv när ångesten är som värst. Men jag har även lärt mig att bara låta ångesten vara. Att känna den, notera och bekräfta min ångest utan att bli hysterisk över de kännslor jag har.

Det ända jag har svårt med är när ångesten blir riktigt stark eller om jag inte vet varför jag har ångest. Jag vill gärna förstå varifrån ångesten kommer så att man kanske kan göra nått åt det.

Av Sara Modigh - 5 oktober 2011 00:00

Idag har det gått 6 månader sedan jag hade ett återfall senas.

De innebär att på ett år har jag bara självskadat en enda gång, och det känns verkligen jätteskönt att ha kommit så här långt.

Även om de har vart en otroligt svår kamp så har jag ändå lyckats ganska bra. Jag har ju inte fått någon professionell hjälp utan bara kämpat på själv tillsammans med stöd från min pojkvän.

Jag var ju väldigt fast i mitt självskadande och hade svårt att se en framtid där jag inte var beroende av självskadning för att klara vardagen. Jag rispade mig själv flera gånger om dagen i flera år. När jag fyllde 18 bestämde jag mig mer bestämt än någonsin att jag skulle sluta. Jag är ju fortfarande inte helt hundra procent fri och jag undrar om jag någonsin kommer våga på stå att jag är det. Även om de gått tio, tjugo eller 30 år kan man ju alltid falla tillbaka.  Tankarna på självskador finns ju alltid där. Lusten att självskada har ännu inte lagt sig. Men jag känner ändå ett minskat behov av att skada mig själv. Draget efter att skada mig fins men inte lika starkt som förut. Jag märker att jag hanterar min ångest på ett helt annat sätt i dag. Jag ser inte ångesten som något jag måste stoppa och trycka undan. Jag ser ångesten som nått jag måste känna och låta spelas ut. Jag tror att jag genom att förtrycka min ångest och att ständigt göra allt för att slippa den gjorde att ångesten byggdes upp i min kropp tills den exploderade vilket ofta resulterade i katastrofartade utbrott av extrem ångest. Min ångest låg alltid och skvalpade precis vid kanten till att rinna över.

Idag ser mitt liv väldigt annorlunda ut jämfört med då. Jag är sjukskriven och utsätts inte för lika många stressmoment som framkallar ångest. Men jag hoppas verkligen att jag ska kunna hantera ångesten även när den blir mer och starkare.


Jag får ofta frågor om hur jag klarat av att bli så pass fri från självskadorna som jag är i dag och hur man ska göra för att ta sig ut ett självskade missbruk

och de fins egentligen inga enkla svar på det.

Det man ska tänka på är att inte ge upp.

lägga upp en plan för hur man ska göra när allt känns svårt och självskadesuget blir för starkt.

Och att sedan hålla sig till den planen så mycket som möjligt.


Olika saker funkar olika bra för olika människor så hitta de som funkar för dig.


Är de avslappning testa

Ett varmt bad med doftoljor , skumbad och lite lungn musik.

sitta i en mysig fåtölj med en filt och läsa en bok

Meditera med t.ex mindfulness http://www.mindfulness.se/


Är det tankedistration testa

att lösa korsord, suduku eller gåtor

att läsa en bok eller tidning

skriva en dikt, låt eller liknande.

prata med en vän.


Behöver du distrahera dig med kroppen kan du testa

att springa , gå eller cykla.

Att gå och simma

eller nån annan sport du tycker om


ibland fungerar det att göra något konstruktivt av sina känslor. Istället för att springa bort ångesten eller vänta ut den i ett varmt bad kan man med hjälp av sin fantasi använda den till att skapa konst.

Testa att måla dina känslor

fotografera något som symboliserar din ångest,

skriv det du känner och sätt ord på dina känslor.



man får helt enkelt prova sig fram till det som funkar.

Vissa tycker att gummibands metoden är bra men det är inget som jag skulle rekommendera då de också är ett självskadande beteende. Då ersätter man bara självskadan med en annan form av självskada och de är då lätt att trilla tillbaka igen. Men de fins folk som blivit friska med hjälp av den metoden.


En annan sak som kan vara till nytta är att lära känna signalerna på att du håller på att gå in i en depressionsperiod eller håller på att få ångest eller va nu dina självskador beror på. Skriv ner varnings tecknen och på börja din utarbetade plan innan ångesten fått riktigt grepp.


Det viktigaste av allt enligt mig är att verkligen bestämma sig för att man vill sluta. Visualisera sig själv utan självskadorna. planera va du ska göra när ångesten slår till och kämpa på oavsett vad som händer.

Ge inte upp. Får du ett återfall fortsätt kämpa. Varje dag, varje timme räknas! om du så bara håller ut i 10 minuter så är det bra. De är tio minuter mer än förra gången.

Jag tror att de är viktigt att inse att man förmodligen inte kommer bli fri på en gång. Sätt inte för höga krav på dig själv för då blir du bara besviken och kanske ger upp. Ta de långsamt i början.

När du känner att nu måste jag skada mig så säger du till dig själv ” jag ska vänta en minut” Klarar du det? Säg ”en minut till” och så fortsätter du så. nästa gång du känner behovet att självskada kan du säga ”två minuter” och gången efter de ”tre minuter” Fort sätt så och kom ihåg att vara stolt för varje sekund du kämpar. Belöna dig själv för att du kämpar. De är positivt att kämpa så intala dig själv det.

Av Sara Modigh - 16 februari 2011 12:45

Nu har jag vart självskadefri i sex månader.
Det har vart väldigt svårt den senaste tiden. 
har mått dåligt och verkligen haft ett stort "sug" att skada.
har flera gånger suttit med vassa saker i händerna och verkligen kämpa för att inte skada mig själv.
men jag klarade det. ytterligare en månad har gått och jag har vart "fri" i ett halvår.
hur fri man nu är när man alltid har tankarna där inne i huvudet. 
Men ett halvår det är stort. Det käns bra att ha klarat det.

Av Sara Modigh - 15 januari 2011 17:45

5 månader har gått sen jag självskadade senast.
Det har vart riktigt tufft att stå emot beroendet.
Speciellt dom senaste dagarna när fluffis blev sjuk och när han blev inlagd var riktigt riktigt svårt att klara.

Men jag överlevde utan att skada mig och de känns riktigt riktigt bra.
dom dagarna utan Fluffis när jag var hemma "ensam" var fruktansvärda. som tur var så har jag ju Beauty och Ghost som ändå vart en liten tröst. Jag distraherade mina tankar med Desperate housewives och sömn. 
Att kunna sova bort att jobbigt brukar funka bra för mig.
De får tiden att gå och man hamlar i en annan värld där livet inte alltid är lika svårt.

I alla fall, Så har sen senaste tiden vart en stor prövning. Jul, Nyår och sjuka katter. 
Jag överlevde och jag vill fortsätta med det!


Av Sara Modigh - 30 november 2010 01:00

Frågor

1 Vad tänker du på när du hör ordet självskadebeteende?

2 Vad tror du att ett självskadebeteende är?

3 Vilka tror du kan ha ett självskaddebeteende?

4 Om du ser att en vän eller släkting har ett självskadebeteende

vad skulle du göra då?

5 Känner du någon som har/haft självskadebeteende?

6 Vad tror du att självskadebeteende beror på?

7 Vad tror du att själv-skadandet har för syfte?

 

 

1* Mamma
2* Det kan vara så mycket rent konkret, men allt ger ett resultat av att man på något sätt skadar sig själv. Om det sen är att missbruka alkohol, sex, droger, att skära sig eller på annat sätt regelbundet göra sig själv illa spelar egentligen ingen roll för att det ska kallas självskadebeteende.
3* Jag tror att alla kan ha ett självskadebeteende, men att främst dem som haft det jobbigt en längre period (ex. blivit mobbad, misshandlad, retad etc) eller dem som är sjuka på något sätt (exempelvis psykiskt sjuk) har en tendens att hamna i ett självskadebeteende oftare än andra.
4* Skulle någon jag känner -exempelvis min syster eller pojkvän hamna i ett självskadebeteende hade jag försökt göra allt för att hjälpa till, dels prata med personen ifråga, meddela vårdnadshavare och försöka att få personen till vuxna människor som har kunskap i hur man hanterar en sån situation och förhoppningsvis lösa det med hjälp av läkare, psykiatriker etc.
Om det var akut, om personen höll på att skada sig samtidigt som jag upptäcker det skulle jag i första hand försöka lugna personen och få honom/henne att sluta och sedan ringa 112.
5* Ja, min mamma..
6* Som jag skrev tidigare kan det finnas många orsaker, men dels att man är sjuk, mår dåligt inombords, har lågt självförtroende, uppväxt m.m
7* Det kan säkert finnas fler syften, men det jag kan komma på är att man vill fly från något som plågar en just nu, man vill slippa tänka på det och fokusera på något annat, vissa vill kanske rentav i vissa situationer försvinna.




1* Ett helvete som är svårt att ta sig ur.

2* En handling som skadar en själv, t.ex skära sig, ha sex med främlingar eller att ta piller

3* Alla

4* Jag skulle bli väldigt ledsen och försöka hjälpa personen så mycket jag bara kan. Jag skulle finnas till, helt enkelt

5* Ja, många.

6* Det vet jag inte riktigt, för mig berodde det på att jag hatade mig själv så jävla mycket och behövde "straffas"

7* Det dämpar ångesten, men bara tillfälligt

 

 

1* vad tänker du på när du hör ordet självskadebeteende?
Ångest

2* vad tror du att ett självskadebeteende är?
Självskadebeteende är när man tar ut all sin vrede och avreagerar sig på sig själv

3* vilka tror du kan ha ett självskaddebeteende?
Vem som helst

4*om du ser att en vän eller släkting har ett självskadebeteende vad skulle du göra då?
Ge dem råd, stöd och be dem söka hjälp

5* Känner du någon som har/haft självskadebeteende?
Ja, många, bland dom även mig själv

6* Vad tror du att självskadebeteende beror på?
Ingen aning, jag tror jag föddes med det, för jag har gjort det sen jag var liten

7* Vad tror du att själv-skadandet har för syfte?
att avreagera sig

 

1* vad tänker du på när du hör ordet självskadebeteende?
2* vad tror du att ett självskadebeteende är?
Självskadebeteende är så svårdefinierat. Men det är väl en medveten handling för att skada sig själv, såväl psykiskt som fysiskt. Men det vanligaste man tänker på när man hör ordet är väl ändå de som skadar sig själv med rakblad. 

3* vilka tror du kan ha ett självskaddebeteende?
Alla mer eller mindre.

4*om du ser att en vän eller släkting har ett självskadebeteende vad skulle du göra då?
Prata med dom. Fråga vad som är fel, och vill dom inte prata så acceptera. Det är trotts allt deras val, man kan aldrig tvinga någon att sluta. Jag skulle visa att jag finns där för dom. Be dom ringa mig ist för att göra sig illa.

5* Känner du någon som har/haft självskadebeteende?
Ja, många. Själv är jag också självskadare

6* Vad tror du att självskadebeteende beror på?
Det kan bero på många olika saker, är juh olika från person till person.

7* Vad tror du att själv-skadandet har för syfte?
Kan ha många syften. Olika från person till person. Men några kan vara:
Lätta ångest eller andra obehagliga känslor eller att tvärt om - känna några känslor över huvudtaget, straffa sig själv, hitta ett lugn (beroendet av endorfiner) osv.

 

1* vad tänker du på när du hör ordet självskadebeteende?
Skärsår , brännsår.

2* vad tror du att ett självskadebeteende är?
Det är att man skadar sej själv, finns många olika sätt.
3* vilka tror du kan ha ett självskaddebeteende?
Alla kan ha det men det är ju olika destruktiva saker man kan göra på sej själv.
4*om du ser att en vän eller släkting har ett självskadebeteende
vad skulle du göra då?
Bli väldigt ledsen eftersom jag har det själv så jag vet hur det är.
5* Känner du någon som har/haft självskadebeteende?
Ja många.
6* Vad tror du att självskadebeteende beror på?
Psykisksjukdom, mycket man har varit med om.
7* Vad tror du att själv-skadandet har för syfte?
Lindra ångest och man straffar sej själv vilket känns bra då man gör det.

 

1. ett beroende jag är fast i.
2. För mig är det en flykt från verkligheten, en smärtlindrare, och som sagt, ett beroende.
3. Allt och alla.
4. Jag har flera vänner som har det, och vi peppar varandra.
5. Jao.
6. Det kan bero på mycket, det är otroligt individuellt...
7. smärtlindring, bekräftelse på att man lever, eventuell bestraffning, ångestdämpare.

 

 

1. såna som skär sig och sånt.
2. såna som skadar sig själv..
3. alla kan ha det tror jag, men nog främst de som har psykisksjukdom..
4. jag skulle försöka prata med den och göra allt för att få den att sluta, nog inte det lättaste. men skulle gjort mitt bästa. hålla koll ofta på den personen.
5. ja.. 
6.att man mår riktigt dåligt, och man gör det för att få ut de som man är ledsen för, känna att man lever. eller helt enkelt försöker ta livet av sig, så den försöker skada sig själv till döds.
7. jadu, att få må bättre?

 

1. Skärsår.
2. Självskada är när man självskadar sig själv och blir självdestruktiv.
3. Alla, unga som gamla, främst psykiskt sjuka.
4. Jag skulle ta reda på varför och kontakta personens målsman eller liknande. Beroende på åldern, det vill säga.
5. Ja.
6. Att man mår dåligt och inte får ut det på rätt sätt.
7. Att få må bättre, fokusera smärtan på något annat, få en 'rush', eller för att man blir beroende av det.

 

 

 #frågor

Av Sara Modigh - 28 mars 2010 20:30

Som jag skrev i mitt föregående inlägg 

"att visa eller inte visa sina ärr

Ja de är ju en ständig diskussion om hur vida man ska ha rätt att gå i kortärmat eller inte..

Va tycker ni? 

är de rätt att tvinga vissa människor att alltid gå iförd långärmat, hur varmt de än är?

är de rätt att visa ärr från en sjukdom?

Ingen klagar väl på en tjej som visar magen trots ett ärr från en blindtarmsoperation tex?
Men bara för att ärren kommer från en psykisk sjukdom så ska man dömas eller gömmas.

Jag kan förstå om vissa människor kan tycka att de e obehagligt att se ärr, speciellt när dom är självförvållade. Och många människor hyser en rädsla för psykiskt sjuka människor."



Jag är lite splittrad i hur vida man ska visa eller inte..

de finns ju både för och nackdelar.

å ena sidan mår man bättre när man kan släppa taget och inte behöver gömma sig, men å andra sidan får man höra taskiga kommentarer om sina ärr.

De finns många för å nackdelar som antagligen ser olika ut för alla.

För mej var de så att jag verkligen inte orkade bry mej om mina ärr längre..

Jag tyckte det var för jobbigt att hela tiden gå å dölja mina armar. 

Jag ville tänka på annat än mina ärr och jag ville lägga min energi på att bli frisk istället för att dölja att jag va sjuk..


De finns självklart situationer då jag inte visar mina ärr. ja går inte i kortärmat på sjukhus eller på psyket tex.
inte heller i skolor.
däremot går jag i kortärmat på stranden eller en varm sommardag när jag är ute med kompisar.
Jag går alltid i kortärmat när jag är hemma.


De e svårt att veta hur man ska göra. 

egentligen borde man inte behöva skämmas å gömma sig bara för att man drabbats av en sjukdom.

de är fruktansvärt orättvist att man först ska bli sjuk och sen behöva skämmas för de..

speciellt när den skammen ofta står i vägen för ett tillfrisknande.


Jag är trött på alla idioter som tror att de e okej att lägga sig i andras liv bara för att dom visar  att dom har ärr..

trött på att man ska tvingas stå ut med elaka kommentarer och dömande blickar.

Har man inte haft de nog jobbigt om man har ärr på armarna tror ni?



På nått sätt har avslöjandet eller va man ska kalla de både blivit en befrielse och en förbannelse..

de e jätte skönt att kunna gå i kortärmat men de är ändå jobbigt när folk lägger sig i..


alla fördomar om att man bara vill ha uppmärksamhet fast de jag egentligen vill är att få ett normalt liv. 

att kunna ha på mej dom kläderna jag vill och slippa dö av värmeslag på somrarna.



Jag har vart öppen med att jag har haft ett självskademissbruk. men jag trodde verkligen inte att de skulle göra att jag fick så mycket hemska kommentarer.

och på nått vis känns de som att jag inte kan låta dom vinna med sina idiotiska kommentarer. så jag vill bara visa mer för att bevisa att dom inte ska komma å trycka ner mej till mitt gömställe igen..

Jag tänker inte gömma mej och dölja att jag vart sjuk bara för att ni vill att jag ska göra det.


Folk verkar inte fatta att de e svårt att våga stå för sina misstag. folk fattar inte att man inte vill ha deras uppmärksamhet. 
inte uppmärksamhet pga ärr iallafall. för jag låssas som om jag inte har några..


Poängen är iallafall att ingen mår bra över att behöva gömma sig och man blir inte friskare av de heller.
man måste acceptera sin sjukdom för att kunna gå vidare.. 


Av Sara Modigh - 28 februari 2010 16:00

Många tror att de enbart är folk som skär sig som har ett självskademissbruk. 
Sanningen är att de finns många olika sätt att skada sig själv på.

att tex riva eller bita sig själv eller att dunka huvudet i väggen är också ett självskadebeteende.

Ett självskademissbruk inne bär att man medvetet skadar sig själv för att få en slags befrielse från känslor som man inte orkar eller kan stå ut med.
Man behandlar sin ångest genom att skada sig själv.
Eftersom skadorna ger ett slags ro i kroppen blir de som ett beroende för den självskadande individen.

Självskadorna kan även bli ett psykiskt beroende, de vill säga som en trygghets åtgärd. 
självskadandet kan bli som ett par "mentala kryckor" för att klara av vardagliga saker.
säg tex att åka buss. då kanske självskadaren skär sig innan han får ångest som en trygghetsåtgärd.

För en psykiskt beroende person består tryggheten i det bestående, även om detta är negativt för individen.

På så sätt kan självskadorna bli ett missbruk.


och som sagt är de inte bara dom som skär sig som har ett självskademissbruk. utan de kan vara någon som slår sig själv på benen med en hammare  eller bara försätter sig själv i farliga situationer...




"Missbruk är en allmän benämning på användning eller behandling (av människor, saker eller droger) som anses skadlig. Inte sällan är den missbrukande personen beroende av ämnet eller fenomenet den missbrukar."


Förresten..


… så kan den förre påven Johannes Paulus II bli helgonförklarad – eftersom han piskade sig med ett bälte för att ”påminna sig själv om Jesu lidande”. 

Så olika kan det vara.

I Sverige kämpar ungdomsjourerna för att minska ungas självskadebeteende, i Vatikanen är det ett tecken på gudomlighet.

Av Sara Modigh - 1 januari 2010 09:00

    

– Del 1  1996-2003

Nu minns jag inte mycket från min skoltid, det mesta som jag minns är all ångest den framkallat.

Jag kommer ihåg känslorna från när jag började på lekis. Varje dag var jag livrädd och jag tyckte det var fruktansvärt hemskt att gå till lekis.

Jag tror att det var i samband med att jag började lekis som min ångest började.

Jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon.

Men eftersom jag bara var sex år gammal förstod jag ju inte att det var för att jag var så orolig och spänd som jag fick ont.

 Då jag var så liten fattade jag inte alls var oron var för något.

 Jag trivdes inte med dem andra barnen och jag vill inte gå dit. När jag talade om för mina föräldrar hur ont det gjorde i magen så blev de ju såklart oroliga och tog mig till vårdcentralen.

Som inte kunde hitta några fel eftersom det var på grund av oro som min mage gjorde ont.

Efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mig tillbaka till lekis.

Detta gjorde att jag som sexåring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis.

Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att ha så ont och att ingen trodde på mig.

Att ingen fattade hur dåligt jag mådde och att ingen fattade eller trodde på att jag faktiskt hade ont på riktigt.


Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellanstadiet. Jag hade fortfarande ont i magen & huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför.

Den gnagande ångesten i bröstet började också bli kraftigare och komma oftare vilket resulterade i att jag började skolka från skolan. Jag brukade ”låssas” vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt.

När jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in. På BUP fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt.

Det jag inte fick veta var att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade inuti mig, känslan av att bli uppäten inifrån och den ständiga rädslan, var ångest och att det kunde bli motarbetat.

Visst man kanske inte ska berätta för en tioåring att den har ångest. Men jag spenderade flera år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att det var normalt och att det skulle vara så. Att det var rätt att vara i en sådan ständig smärta och jag kände mig jättedålig som inte klarade livet på samma sätt som alla andra runt omkring mig.


Det var någonstans i lågstadiet som jag började skada mig själv med flit. Jag hade sedan en tid tillbaka knutit mina händer hårt för att känna smärtan från naglarna i handflatan. Men nu började jag även skada mig på andra sätt.

Jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande känslor jag hade inom mig när jag slog näven hårt i väggen.

När jag inte hade någon vägg i närheten så bet jag mig själv i armen eller handen.

Den fysiska smärtan tycktes dämpa känslorna jag hade inne i mig.

Jag vet inte hur det kom sig att jag tog steget att skära mig själv, antar att det blev den naturliga utvecklingen från att nypa, bita riva, till att riva mig själv med föremål till att sedan hitta vassare och vassare saker att riva mig själv med.

Men ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa känslorna.

Jag skadade mig med vassa föremål, slog mig själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen.

Ju mer ångest jag fick desto mer skadade jag mig, och ju mer jag skadade mig desto mer ångest fick jag. Ångesten utvecklades till det sämre och den började tala till mig, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mig och att jag inte förtjänade att leva. Detta gjorde att jag blev djupt deprimerad.


                         


– Del 2  2003-2006

Jag kände mig så värdelös. Jag hatade mig själv mer än något annat på jorden. Jag hatade mig själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mig själv för att jag var så ful och misslyckad.

Jag hatade allt som hade med mig att göra. Jag kände att det inte fanns någon i hela världen som tyckte om mig.

Allt självhat förblindade mig så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mig.

Mitt självskadebeteende hade vid det här laget nått stadiet där jag började skära mig.

Men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det.

Jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig.

Jag upptäckte att killar ville ha mig, killar såg mig. Jag märkte också att det var lätt att låta dem utnyttja mig.

Jag började ha sex med killar och låta dem utnyttja mig för att på nått sett visa att jag faktiskt var nått att ha. Ville de ha sex med mig kunde jag ju inte vara så hemsk?

Min högstadietid består av cigg, sex och rakblad. Det är sjukt hur många äckel som utnyttjade mig. Jag hatar verkligen att ingen sa nej. De flesta var faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stod rätt till.

Jag menar en trettonåring med risp-sår över hela kroppen? en fjortonåring som inte är oskuld? En Femtonåring som haft flera sexpartners? Hur kan man ens ha sex med någon så ung? Jag menar ingen jag hade sex med var under 18 år, var det tanken på en oskuld som var lockande?

Jag brukade säga att jag var oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämdes så över mig själv. Tror att vissa märkte att jag inte var oskuld men dem fick gärna tro att jag var det. Killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det.

Under dem åren jag lät mig utnyttjas skaffade jag mig ett par förhållande med riktigt idiotiska killar. Våldsamma killar, killar med alkohol- och drogmissbruk. Killar som jag intalade mig själv att jag förtjänade att tvingas vara med.


Under mina högstadieår gjorde jag mycket dumt som jag ångrar. Jag lät ångesten styra mitt liv. Jag lät ångesten ta över helt.

Jag lydde mina impulser jag sket totalt i skolan. Den gav ju mig bara ångest ändå så varför besvära sig med att gå dit? Det gjorde ju så ont att vara där, det var bättre att självplåga mig på ett förståelig vis. Barn och Ungdomspsykiatrin var förstås inte till någon hjälp nu heller.

Jag vet faktiskt inte om de försökte hjälpa mig och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick någon hjälp. Jag kan inte minnas att de gjorde så mycket mer än att tvinga mig dit & prata 1-2 gånger i veckan och skriva ut oändliga mängder mediciner.

Jag minns att jag fick vara inlagd på BUP:s psykavdelning tre gånger, de försökte få mig att bo där men jag totalvägrade för det mesta.

Men som sagt, tre gånger lyckades de tvinga dit mig.

Jag rymde dock ganska fort. Jag hatade det där stället och ännu mer hatade jag personalen.

Det var ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor. Speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt. De skrämde verkligen livet ur mig. De betedde sig väldigt hotfullt mot mig och de andra patienterna.

De var också väldigt nedlåtande.
Absolut inte bra kvaliteter för någon som ska jobba med en trettonårig tjej med social-fobi och dåligt självförtroende.

Att hota med våld och prata om hur alla ouppfostrade barn borde få sig ett kok stryk så de lär sig, var inte så bra taktik för att få mig att lättare vara tillsammans med människor. Kan ju säga att det bidrog ganska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mig.

Detta låter antagligen inte som nått farlig för dem flesta, men jag var verkligen livrädd för de två männen som var där. Jag trodde verkligen att de skulle slå ihjäl mig om de fick chansen. De fällde alltid små kommentarer som skrämde mig. Även om det inte var riktat till mig blev jag riktigt rädd.

De kunde t.ex sitta och kolla på tv, till exempel nått polis-program där en skurk tagit någon gisslan & tvingar gisslan att köra en bil. Då kunde den ena kläcka ur sig. Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tinningen & han skulle hamla i koma. Varje natt hörde jag de där kommentarerna spelas upp i huvudet på mig.

De sa också saker som skadade mitt redan alldeles förstörda självförtroende. De antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, de antydde att jag var ouppfostrad och lat. De pratade om hur dåligt det skulle gå för mig i livet eftersom jag ”förväntade mig få allt på silverfat”, de tyckte sa att jag var dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma & lata mig & ändå få pengar.  Vilket barn med svår psykisk ohälsa behöver höra sådant?

Andra gången jag var inne gav den ena in ett slag under bältet genom att förolämpa mitt husdjur.

”Fan vilken äcklig astmahund. Det är ju sådana som andas så konstigt”. eller ”En sådan hund är ju bara för gamla kärringar”. och ”Vilken tönt hund. Kamphundar ska det vara”

Iallafall efter de två inläggningarna kämpade jag med näbbar & klor för att inte bli inlagd där igen. Jag tror att det enda man fastslog på BUP under mina 8 år där var att jag inte hade någon neuropsykiatrisk diagnos.

Det jag dock inte fattar är varför de proppade mig så full med mediciner om de verkligen ansåg att allt var helt normalt som de fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren.

Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stod det att jag har panikångest, depressioner och ”skolfobi” vilket egentligen är socialfobi. Så, så mycket var det med att allt är normalt.

Förstod de inte att ovissheten om vad mina känslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämre?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

BUP hade säkert kunnat stoppa min problematik om de bara hade velat.

Men det är ju lättare att bara skriva ut lite mediciner & hoppas att det hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling. Så någon behandling blev det inte, och mina sjukdomar lämnades att utvecklas och få fullkraft.

När jag slutade högstadiet gick jag ut med sträck i princip alla ämnen och 97 % frånvaro.

Det enda positiva som hände under högstadieåren var att jag träffade min underbara pojkvän.  

Jag var som vanlig ute efter att låta mig utnyttjas av massa killar, men just honom var det nått speciellt med. Han brydde sig faktiskt om mig på riktigt. Han brydde sig om mig som person och inte som sexdocka.

Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande.


           

            
– Del 3 2006-2009

Det var när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.

När jag träffade honom upptäckte jag att det fanns en mening med att fortsätta leva.

Han har hjälpt mig otroligt mycket och det är tack vare honom som jag fortfarande lever. Han är det bästa som hänt mig. Han fick mig att inse att det var värt att kämpa för att bli frisk. Han fick mig att se att det fanns vackra saker i livet.


Allt var inte längre svart. Vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.

Han fick mig att tro på att livet kan bli bra. Han fick mig att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mig att bygga upp ett självförtroende och han fick mig att för första gången se en framtid. Den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mig att börja kämpa.

Vårt liv är inte perfekt jag är fortfarande inte frisk, men vi har nått långt. Mitt självskadande är nästan helt borta.

Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.

Han har ställt upp så mycket för mig, och han har kämpat tillsammans med mig för att bli kvitt mina självskador.

Han har fått se mig göra saker som ingen människa borde behöva se.

Men han har ändå stannat vid min sida. Men som de säger ” Kärleken övervinner allt” Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt det. Eller de gånger han har fått lämna mig på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mig till akuten efter mina återfall i självskadandet.

De gånger han fått torka mitt blod och mina tårar. Ingen människa ska egentligen behöva göra sådana saker.

Jag står inte ut med mig själv, så det är ett under att han gör det. Han är min egna lilla hjälte  det har hänt mycket under de åren vi varit ihop. Först, direkt efter högstadiet, började jag i en specialklass med folk med liknande problem som jag. Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska. Där var lärarna utbildade att hantera ”problembarn” som jag.

Jag säger problembarn för det var det de kallade mig när jag gick i högstadiet.


Där i den skolan som låg i en lägenhet bredvid den riktiga skolan kände jag för första gången att någon förstod mig.

Jag fick mycket hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, det vill säga så mycket jag klarade av utan att överbelasta mig med ångest.

Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar åt gången, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan. Vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig bättre på skolarbetet.

Jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska.

Efter det började jag på en folkhögskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik. Jag gick där i 2 veckor sen fick jag lungsäcksinflammation.

När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betedde sig läraren väldigt illa. Hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat.

Det ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mig. Så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest problematik istället, för det blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk.

Så det senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling. Det har i stort sätt inte hänt mycket på psykvården men jag hoppas att de kan få igång det hela snart.

Jag vill bli frisk nu nu nu.

Jag är jävigt trött på ångest, depressioner och panikattacker jag vill verkligen att det ska försvinna. Någon borde uppfinna en mirakel medicin som tar bort all skit. Speciellt med tanke på att mediciner är det enda psykvården har att erbjuda.

Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mig ut ur självskadorna. Det är tur att jag träffat nån som kunnat hjälpa mig. Nästa steg är att kämpa mot ångesten & kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten någon gång ibland.

2008 så flyttar jag och Jakob ihop i en liten lägenhet. och det känns otroligt frigörande. Men det tar lång tid att få en remiss skickad från gamla psykiatriavdelningen till den nya. Efter ett halvår kontaktar jag akutpsyk i ren desperation när jag inte längre kan hantera min ångest. Väl där får jag en liten papperspåse med tabletter och så skriver de en remiss. Det tog ungefär fem minuter att göra. Vilket egentligen får mig ännu mer upprörd. Om det bara tar fem minuter att skriva en remiss, hur kan man då inte ha hunnit mer det på ett halvår? Vad är det för jävla psykvård i har här?

Jag får i alla fall tillslut en kontakt på psykiatrin. Men är i så dåligt skick att jag inte kan ta mig dit utan min make och jag hade panikattack efter panikattack.

Då bestämde min psykolog att hon skulle göra hembesök istället.

Jag tyckte att det var jättehemskt i början. Hon stod utanför min ytterdörr och plingade på medans jag låg på golvet i panik och höll för öronen. Men när Jakob var hemma så fungerade det bra och efter ett tag när vi lärt känna varandra kändes det mycket bättre.  

Men år 2009 var jag i enväldigt mörk tid av mitt liv. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att livet skulle bli bättre. Jag orkade ingenting. Var så trött, hade så mycket ångest, kände att ingen lyssnade på mig och ingen brydde sig om mig. 

Så en dag tog jag en överdos på alla mediciner jag hade hemma, vilket var många vid det laget då psykiatrin tycket att det bästa sättet att hjälpa mig var att droga mig med tabletter. 

Efter självmordsförsöket hamlade jag på en medicinavdelning där jag fick dricka kol och ha hjärtövervakning. Jag var ganska borta då men jag vet att Jakob och mina föräldrar satt där med mig under hela tiden.

 Efter det så blev jag inlagd på en avdelning igen och jag tyckte det var fruktansvärt att vara, jag ville bara hem. Alla minnen från tidigare inläggningar gjorde att det kändes som ett helvete att vara på avdelningen. 

Jag fick höra att jag skulle lägga in mig frivilligt eller så skulle det bli LPT. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle ut så fort som möjligt och en LPT skulle hindra det. Så jag gick med på att vara där frivilligt och fejkade varje stund tillsammans personalen att allt var bra igen. 

Så tre dagar efter mitt självmordsförsök blev jag hemskickad igen. 




            

- Del 4

År 2010 är jag 20 år gammal och sjukskriven sedan ett par år tillbaka.

Jag går hos en psykolog där jag bor som misstänker att jag har en borderline personlighetsstörning.

Det händer fortfarande inte mycket.

Jag medicineras och träffar min läkare max 2 gånger om året.

Men jag får iallafall en remiss till en utredning.

Men mitt i utredningen blir jag väldigt sjuk. Jag blir bara tröttare och tröttare. En depression tänker jag.

Det går bara längre och längre och snart kan jag inte gå mer än ett par meter utan att det börjar susa i öronen och svartna för ögonen. Sen när jag inte längre kunde behålla någon mat i magen så började jag inse att detta var nog inte psykiskt ändå.

Jag sökte hjälp på vårdcentralen och där trodde de att jag var uttorkad och ville ha in mig på akuten så att jag kunde få lite vätskedropp.
Jag mådde så dåligt den dagen att Jakob fick köra mig i rullstol till vårdcentralen och jag kände mig verkligen döende. 

Vi fick en sjuktaxi som körde oss till akuten och jag stapplade in helt grå i huden, illamående och svimfärdig.

Jag vet inte hur länge vi fick sitta och vänta med det kändes i alla fall som en evighet. Det var jobbigt att bara sitta upp. Jag ville hem och lägga mig igen för det var så utmattande att sitta upp. Men tillslut så kom de och jag fick lägga mig på en liten brits och de tog lite blodprover.

När resultatet kom så blev både jag och de som jobbade där förvånade. 

Det visade sig att mitt blodvärde var väldigt lågt. Mitt HB låg på 77 men ska egentligen ligga runt 120.

Jag hade så allvarlig anemi att de fick lägga in mig med en gång och jag fick en blodtransfusion och näringsdropp.  

Jag var så rädd för att vara inlagd, men personalen på avdelningen har jättesnälla. Det fixade så jag gick ett enkelrum, Jakob fick bo där med mig och när Jakob skulle åka hem och hämta lite kläder så att en sjuksköterska och höll min hand under hela tiden.  
Jag fick ligga inne i tre dagar och jag fick genomgå massor med tester för att se varför jag fick näringsbristen, men man hittade ingenting. 

Tydligen kan man inte leva på att bara äta en gång om dagen och sen leva på cola och cigaretter utan att få allvarlig näringsbrist. Även om läkarna tyckte att det var lite konstigt. De frågade typ hundra gånger om jag var vegetarian eller vegan. För det är tydligen ovanligt att få den typen av näringsbrist som jag hade om man äter kött.

Jag hade nämligen b12-brist.

Efter blodtransfusionen kände jag mig som en helt nu människa. Jag blev förvånad över hur pigg jag blev efteråt. 

Jag jag blev utskriven fick jag lite vitamintabletter som jag skulle ta morgon och kväll och behapan-sprutor som jag skulle ta var tredje månad för att få upp lagret av B-12 i min kropp. 


Jag fortsätter i alla fall utredningen jag höll på med och blir tillslut efter ett halvårs utredning diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD, Panikångest och Atypisk Depression. Jag får av utredningsläkaren veta att de finns ADHD-medicin att prova som kan hjälpa mig att må bättre. Hon hänvisar mig till min egen läkare.

Jag ansöker direkt efter ett läkarmöte. Men väntetiderna är långa.

Det tar mer än ett halvår att få ett möte. Jag får ett recept i handen och läkaren skickar hem mig igen med löfte om uppföljning efter en vecka.

Medicinen funkar inte alls och veckorna går utan att min läkare hör av sig. Veckorna blir till månader och fortfarande hörs ingenting. Tio månader har gått sedan jag fick mina diagnoser när jag kontaktar vårdjouren och ber dem tjata på min läkare.

Han skickar då ett nytt recept med min psykolog. Så nu har jag ännu en ny medicin att prova.


Jag känner mig konstig. Men nu har jag ju iallafall ett svar som jag så länge letat efter.

Mest av allt blir jag besviken när jag tänker på all hjälpen jag hade kunnat få i skolan om jag hade fått diagnosen i tid. Jag hade kunnat få tillgång till specialskolor, assistenter och inte minst av allt, Jag hade blivit förstådd.

Att inte veta har ju länge tärt på mig. Jag mår bättre nu när jag vet vad som är fel. Jag har fått tillbaka ett litet hopp om att jag i framtiden kommer kunna få hjälp nu när det finns en diagnos att jobba efter.

Allt hänger nu på att psykiatrin skärper sig och tar i tu med sina problem. För just nu fungerar den inte.



           

            

-Del 5 Året är nu 2012 Min mamma har just dött. Jag tänker mycket på varför så mycket tycks drabba just mig. Jag har aldrig förväntat mig att livet ska vara lätt, Men så här svårt? Har alla så mycket skit i sina liv?

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Hur kan man dö i sömnen när man är 43 år gammal och aldrig har varit sjuk?

Är detta någon hämnd från några högre makter emot mig för att jag är en så dålig människa? Är det för att jag inte kan jobba? för att jag inte kan ta hand om mig själv? Varför kan jag inte få ett normalt liv?


Jag är fortfarande sjukskriven och har i dagsläget inga mediciner. För de tycks ju inte fungera för mig. Det är tal om att jag kanske ska skaffa boendestöd. Känner mig rädd. Bara tanken på att okända människor ska komma in i mitt hem och röra mina grejer.

Människor som jag måste prata med. Vara tillsammans med helt ensam. Jag blir så nervös att jag nästan spyr bara av att tänka tanken. Min psykolog har bytt jobb så jag står just nu helt utan psykologkontakt. Men jag har fått en arbetsterapeut i stället.




            


Del 6-2013-05-24

 

Livet rullar på. Det har snart gått tio månader sedan mamma dog. Jag kämpar fortfarande på allt jag kan.
Vid jul hade jag ett återfall i mina självskador efter att ha varit självskadefri i nära två år. 
Jag skriver mycket för att reda ut mina tankar och känslor. Efter mammas död har jag blivit väldigt rädd för att förlora någon eller något som jag älskar. Döden finns ständigt i mina tankar. Precis efter mamma gick bort så var jag väldig orolig och vaknade flera gånger varje natt för att gå runt och kolla så alla djuren och Jakob fortfarande levde. Att Jakob lever är fortfarande det första jag kollar när jag går in i sovrummet och Jakob sover.
Att ha förlorat min mamma är jättetungt. Men jag fokuserar på att utmana mig själv. Jag kämpar med att försöka lära mig vara i mataffärer och jag försöker ta körkort, Jag spenderar också mer tid med familjen och jag träffar arbetsterapeuten varannan till var tredje vecka. Det är ganska mycket prat om att börja på DBT. Men jag är fortfarande inte "frisk nog" att klara av den utmaningen. 
När jag får körkort kommer det nog att gå lite lättare för då försvinner ju ett av de svåra delarna av att börja på DBT , nämligen att åka buss helt själv.
Precis som för alla så har jag både bra och dåliga dagar och jag försöker verkligen ta tillvara på alla bra och fina stunder som jag får uppleva.



           

 

2013-11-27


När man tror att livet inte längre kan bli värre så kommer nästa slag. 

För lite mer än en månad sedan fick jag diagnosen Multipel Skleros. Just nu är jag jättedålig. Kan knappt gå eller styra min vänsterarm. Jag är totalt utmattad, och jag vet på riktigt inte hur mycket mer jag ska orka med. Jag är 23 år gammal och mitt liv känns som ena helvetet efter de andra. Tänk om det fortsätter såhär? Vad kommer härnäst?

Jag vet i nuläget inte mycket om min MS, Det jag vet är att man hittat flera förändringar i både hjärna och ryggmärg, vilket förmodligen betyder att antingen har jag en aggressiv form MS eller så har jag haft MS:en längre än man först trott. 

Jag personligen tror att allt började för cirka 3 år sedan, då jag själv märkt en försämring i mitt fysiska mående allt sedan jag hade min B12-brist och det var ju år 2010. I samband med det fick jag mina första konstiga smärtor i kroppen. Smärtor som jag nu kopplar till min MS. 


Vägen till att få diagnosen var lång. Jag har fått kämpa mycket för att någon ska ta mig på allvar. 

Vid påsk blev jag för första gången väldigt rädd för de konstiga symptom jag upplevt allt oftare under dem senaste åren. Då påverkades min syn. Jag vaknade en morgon och kunde inte fokusera blicken. Det var svårt att läsa för blicken hängde inte riktigt med och jag blev "yr" i ögonen när jag var ute och skulle kolla efter något. Det var som om blicken inte kunde ställa om sig ordentligt. 

Jag sökte läkarhjälp för första gången då, och svaret jag fick var "hmm, jag ska prata med en annan läkare". Sen kom han tillbaka och sa att det säkert berodde på biverkningar från medicinen jag åt för min psykiska ohälsa. 

Så jag slutade äta Lyrica då men jag blev inte bättre. Jag gick till läkaren igen och fick ta blodprov och fick lite folacintabletter då mitt värde låg lite lågt. Mina symptom försvann ett tag men kom strax tillbaka igen tillsammans med nya symptom. 

Jag fick myrkrypningar, bortdomnad hud, nervsmärtor, svaghet och balansproblem. 

Jag mådde så dåligt att jag inte orkade gå till vårdcentralen så Jakob fick köra mig dit i rullstol. 

Men på vårdcentralen var det fortfarande ingen som lyssnade. 

 När vi ringde in var de oroliga och tyckte kom så fort som möjligt. Men väl där efter en blick på mina ärr förändrades hela läkarens sätt. Hon gick från trevlig till iskall inom loppet av en minut. Samtalet som följde direkt efter att hon sett mina ärr lät såhär:

Läkaren: - Jaha vad jobbar du med då?

Jag: -Jag är sjukskriven

L: -För vad då?

J: -Psykisk ohälsa

L:  -Jag ska gå och kolla en sak i din journal. 

Sedan var hon borta ett tag och när hon kom tillbaka sade hon till mig, "Det här är bara lite ångest, jag såg att du har Sobril utskrivet. Gå hem och ta en sådan

Där och då blev jag så arg, rädd och kränkt. Jag har aldrig känt mig så hjälplöst frustrerad. 

Jag var så övertygad om att detta inte var ångest och det sa jag till henne. "Jag har haft ångest i 20 år så jag vet hur det känns, Detta är inte ångest!"

Men hon sa bara i nedlåtande ton "Ångest kan faktiskt förändras, det måste du förstå. Det ända vi kan göra är att lägga in dig"

Då fick jag ångest. Alla tankar och minnen från senaste gångerna jag vart inlagd på psykiatrin kom flygande tillbaka i rasande fart. "Jag vill inte bli inlagd" sa jag med en gång. Det är ju liksom ingen ångest och psykiatrin är värdelös.

Så efter ett tags diskussion gick hon med på att ta ett par blodprov, bara för att få mig tyst kändes det som. 

Hon kollade lite salthalter och annat skrutt som inte spelade någon roll och så blev jag ännu en gång hemskickad.

Men jag mådde bara sämre och sämre och alla symptom jag haft de senaste månaderna stämde så bra in på Multipel Skleros så jag började bli väldigt rädd att jag hade drabbats av just ms.

Jakob höll med och tyckte också att all stämde alldeles för bra in på det för att ignoreras. 


Jag kände hur all min kraft bara försvann ur min kropp. Efter minsta ansträngning låg jag som en blek hög och skakade. Jag mådde så dåligt och jag var så rädd. För ingen ville lyssna på mig. 

Jag skrev mycket på nätet för att få stöd och tillslut lyckades jag ta modet att söka mig in till akuten istället. 

Jag mådde så dåligt och det var mitt i sommartider, men där tyckte de också att,"visst det kan vara ångest. Men vi borde göra en MR för säkerhetsskull.

Men jag går på semester i morgon. Så det är bättre att du går tillbaka till din vårdcentral igen så du slipper en lång strulig inläggning nu under sommaren".

 Sagt och gjort med denna läkarens ord gick jag tillbaka till vårdcentralen och träffade en fjärde läkare. 

Då sa jag rakt ut. Att jag tror att det är ms, och läkaren på akuten tyckte att en MR skulle göras.

Äntligen var det någon som lyssnade. Han skrev en remis med frågeställning om ms.

Det tog ett par veckor innan det var dags, och sedan ytterligare ett tag innan svaret om att ytterligare tester behövdes göras. 

Så den 19 september 2013 gjorde jag en Lumbalpunktion. 

Det var nog bland det mest obehagligaste jag varit med om i mitt liv och huvudvärken som jag hade efteråt är en av den värsta huvudvärk jag någonsin haft.

Jag kunde inte sitta upp på en vecka för det gjorde så ont när man reste upp huvudet. Jag kunde inte ens ligga med huvudet på en kudde. 

Sen den 17 oktober kom domen, Det var MS jag hade. 
Det kändes väldigt otäckt att få en så allvarlig diagnos. Men samtidigt var det skönt att veta vad det var som var fel på mig. Skönt att veta att jag hade rätt och att jag nu kan få hjälp. Jag har fått en bromsmedicin utskriven som Heter Extavia. Den tar jag som en spruta varannan dag. Det var jättejobbigt i början att lära sig sticka sig själv. Det gör ont ibland men oftast går det bra. Jag har en Autoinjektor som jag laddar sprutan i så det är bara att trycka på en knapp så skjuts sprutan in i låret eller magen. 

Jag får flytta runt lite mellan olika ställen så man inte tar på samma ställen hela tiden. 



         

Del 7 - 2014-05-10

För första gången på länge känns det som om mitt liv är på rätt spår igen. Jag har precis gift mig och det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Vi hade så otroligt roligt och jag är så tacksam över alla som ställt upp och jag är så otroligt glad över att jag klarade något så stort som att gifta mig. 
Jag mår mycket bättre i dag än jag någonsin gjort tidigare. Jag har fått en livsgnista och en ork som inte funnits tidigare.

Jag äter inte längre mediciner mot min psykiska ohälsa och har fått börja med en ny medicin mot min MS då den första linjens behandling inte fungerade får mig. Så nu får jag Tysabri, ett dropp en gång i månaden mot min MS. Jag hoppas verkligen att den medicinen bromsar för jag är livrädd över att bli så sjuk att jag måste göra en stamcellstransplantation. 


Jag har genomgått många svårigheter och hinder i mitt liv och jag är så otroligt glad att jag kommit ut starkare på andra sidan. Jag är tacksam över att jag mår så pass bra som jag gör trots allt som hänt.
De senaste åren har varit en extremt stor utmaning och ibland fattar jag inte ens hur jag orkat med allt. Kanske är det så att jag inte saktat ner och låter mig känna efter. 
För jag är rädd för att sätta mig och känna efter, jag har alltid något projekt på gång och distraherar mig själv med allt jag kan. Jag försöker att inte tänka eller känna. Egentligen är det väl ohållbart. Men just nu vill jag inte känna. 


 
Del 8 2015-02-08

Det har nu snart gått ett helt år sen jag började få mitt Tysabri dropp. Jag har hunnit få droppet tolv gånger och jag tycker att det är väldigt skönt. Jag känner stor skillnad fysiskt och jag har inte haft några skov sen jag började med den medicinen. 

Det är väldigt bekvämt att inte behöva tänka på att komma ihåg en massa tabletter eller sprutor. Nu behöver jag bara åka till sjukhuset var fjärde vecka och fylla på lite medicin så är jag "good to go" sedan. 

Psykiskt däremot börjar det går lite nedåt igen. 

Min kontakt på psykiatrin gick på pappaledighet i slutet av September..2013 och har fortfarande inte kommit tillbaka.

Helt utan ett ord eller utan att ge mig någon annan att vända mig till lämnades jag och när jag ringt så har det visat sig att han varit tillbaka och bara glömt mig och sen gått på föräldraledighet igen. Sen fick jag höra att han skulle sluta och det fick jag veta av en annan myndighet.

Så psykiatrin har jag inte mycket för alls. 

Känns som om jag klarar mig bättre utan dem ändå. 

Allt jag har gått igenom har jag fått klara själv. Men ibland är det väldigt svårt. 

Förra året började jag plugga igen. Jag började min utbildning till undersköterska höstterminen 2014. Det var meningen att jag skulle läsa på halvfart. Men kurserna var på helfart så det blev ju väldigt krångligt. 

Jag kämpade och kämpade, och psykiskt tog det inte lång tid innan jag var helt utbränd. Jag föll fortare än jag någonsin gjort innan och det gick så långt att jag inte klarade av att ta mig upp ur sängen och jag började självskada igen. 

Så strax innan jul tog jag beslutet att hoppa av skolan. Jag får acceptera att jag trotts alla framsteg jag gjort inte klarar av skolan ännu. 

Det blir för mycket med all den psykiska ohälsan och sedan MS på det. 

Tyvärr triggar stress och ångest igång restsymptom i min ms och det i sin tur ger en ökad oro så blir en negativ spiral som är lätt att fastna i. 

Men jag kämpar på. Nu är det ett nytt år med nya möjligheter.

Jag har börjat komma ut mer och mer, och jag umgås med vänner och hittar på saker som jag aldrig trodde var möjligt förr. 

Vi går tipspromenad med pappa, vi har varit i Uppsala, ska åka till London, vi har varit på Boda borg, Jag har gått på krogen och jag har börjat träna på gym. 

Det känns så otroligt att jag faktiskt klarar av så mycket som jag gör. 

Visst jag klarar inte skola eller jobb och det slog mig väldigt hårt. Men jag jobbar på att acceptera det som inte fungerar och fokusera på det jag faktiskt kan. 

För jag kan så mycket mer än att bara ligga i sängen som jag gjorde förr. 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se