En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Mamma

Av Sara Modigh - 21 augusti 2013 14:00

Det första steget i min resa för att förstå att min mamma var för evigt borta började för ett år sedan. 

Fram till denna dag kunde jag intala mig själv att hon fortfarande levde. 


Men nu skulle vi åka till sjukhuskapellet och säga farväl. Vi åkte mot sjukhuset och följde pilarna mot bårhuset. 

Jag var så nervös innan. Jag hade aldrig sett en död människa tidigare. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. 

Vid det här laget hade ju mamma varit död i tre veckor och genomgått en obduktion.  

Jag föreställde mig det som många beskriver, en blek, vaxartad människa som ser ut att sova. 

Det var en beskrivning långt ifrån den verklighet som jag möttes av. Det kanske var därför jag blev så chockad när jag såg min fina vackra mamma ligga där och se så...ja, Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig.



Men hon såg gammal ut, hon hade blivit 40 år äldre under dessa tre veckor.


Vi samlades runt mamma och jag kunde, även om det var tre veckor försent äntligen hålla hennes hand så som jag lovade när jag var fyra och ett halvt år gammal.

 

Men jag var för sent ute, jag åkte inte med mamma upp i himlen.


Dagen då vi var på sjukhuskapellet var en jättevarm dag och kontrasten från att komma in ifrån detta varma soliga väder in i ett rum för att titta på sin mamma och känna kylan stråla ut från hennes kropp var otroligt obehaglig. 


Man kunde känna kylan från kroppen bara av att stå bredvid kistan. När jag höll hennes hand var den så kall. 

Samtidigt så var det varmt i rummet så det började formas kondens på mammas kropp. Små små vatten pärlor som påminde om svett. Jag var hela tiden livrädd att hon helt plötsligt skulle hoppa upp, Samtidigt önskade man lite att hon faktiskt skulle resa sig. Jag ville att hon skulle sätta sig upp och säga "jag mår bra". Men det hände inte.

Ju längre vi var där desto mer insåg man att hon är verkligen borta.

Detta är en människa utom all räddning, hon är död. 


Jag var en av de första att gå in till mamma, Jakob har berättat att jag skrek. Men det minns jag inte. Skrämde förmodligen alla andra ganska mycket. Det var en i familjen som var rädd och osäker på om hen ville se mamma. Så jag tog bilder på henne i kistan. Hen tittade först på en bild på mammas händer innan hen vågade gå in och titta på mamma. Jag hoppas verkligen att hen inte kände sig tvingad eller att vi pushade på för mycket genom att fråga flera gånger och ta bilderna som hen tittade på innan.


Själv ångrar jag inte för en sekund att jag gick in och sa hejdå, jag kunde få röra mamma en sista gång. Jag fick se henne en sista gång och jag fick även se henne på ett sätt som hon kanske hade sett ut när hon blev gammal. 


För två veckor sedan raderade jag äntligen bilderna jag tog från min mobil. Jag kunde inte med att ta bort dem innan. Det känns lite som en befrielse att jag klarade av att ta bort dem. Nästa steg får bli att slänga chokladen jag fick av mamma sista gången vi träffades. För det känns inte riktigt normalt att spara en choklad i flera år bara för att mamma höll i dem några dar innan hon dog. 

Mamma hade varit på Cloetta och handlat så hon praktiskt taget tvingade på oss de där chokladkakorna som jag egentligen inte ville ha och nu kan jag inte slänga dem. 


När man förlorar någon man älskar vill man hålla fast i allt man har kvar, så både bilderna från sjukhuskapellet och de där chokladbitarna kändes som bitar av mamma som jag raderar ur mitt liv när de försvinner. 



 

Av Sara Modigh - 17 augusti 2013 14:00

Läste ett inlägg på en blogg för några dagar sedan som hette "Kyrkogård - Nejtack" där meningar som skrevs var:


"vet jag inte riktigt om jag tycker att det här med kyrkogårdar är en sådan bra idé alltså."

"för mig blir det något egoistiskt över det här med att gräva ner så man “vet” var den är och har någon plats att gå till Flyg fritt är mer en handling av kärlek anser jag. Men det är ju jag det."

"Varför skall det egentligen finnas en plats där man gräver ner någons döda kropp eller askan efter någons döda kropp? Så, nu skall du ligga här där jag har kontroll och kan gå och sätta någon blomma, samtala med dig och minnas dig. Vårda dina grav så andra ser att jag minns dig ännu."

"Är det ett kontrollbehov som gör att man vill begrava sin anhöriga och liksom ha koll på vart den är?"

"Hon var inte kvar. Så att då bränna det tomma skalet och sedan begrava det och ha gravplatsen som en form av helgedom.. Jag får inte ihop det."

"Så vad skulle då alternativet vara? Jag tror hinduerna som bränner sina döda och sedan häller ner askan i Ganges är något på spåren, jag tror att det är en bra sak."

 


För mig är det otänkbart att slänga famnen som så många gånger kramat mig,  Händerna som smekte min kind, armarna som bar mig som barn, fötterna som skulle gått tusentals mil för mig, huden som så många gånger nuddat min, håret som jag borstat så många kvällar, ögonen som tittat kärleksfullt på mig, öronen som lyssnat på mig ,kroppen efter min mamma , - i ett av värdens mest förorenade vatten.

Det skulle för mig kännas som att jag slängde bort det som finns kvar som om det vore gamla sopor. 

Att hennes aska är något som hör hemma på en av värdens fem mest förorenade floder, är för mig lika illa som att strö askan över en soptipp.


Även om jag inte känner någon koppling till mammas gravplats så vet jag många som tycker att det är terapeutiskt att ha en plats att gå till, att ta hand om och pyssla med. En plats där man tillåts vara ledsen utan undrande blickar, en plats där ingen ifrågasätter din sorg. En stilla och lugn plats där man kan hedra den som gått bort, graven blir som ett litet altare där man kan minnas och sörja. 

Det blir ett ställe där man kan känna att man är inte ensam om att gå igenom det man går igenom.

För mig är en kyrkogård egentligen som en stor och fin kompost. Ett ställe där kropparna av de vi älskar under lång tid blir ett med jorden. De luckras upp och blir till jord som alla djur som dör i skogen. För mig känns det mest naturligt. 

Det känns som att det är så det "ska" vara. 

Men det beror väl helt på vad man är uppvuxen med.


Jag kanske känner annorlunda när det gått lite längre tid. Nu har det bara gått ett år sedan min mamma gick bort och för mig har det känts viktigt att "spara" så mycket mamma som möjligt. Vill inte slänga hennes saker, vill inte glömma henne och vill inte heller slänga bort hennes kropp.

Jag tycker att mammas gravplats är fin, den är ett mellanting mellan en minneslund och en grav. Jag vet på ett ungefär var hon ligger och hon har en egen liten sten i en stenhög med sitt namn på. 


Så jag måste nog säga att jag tycker  kyrkogårdar - Ja tack.

Av Sara Modigh - 16 augusti 2013 14:00

Något som jag verkligen älskade när jag var liten var när mamma berättade historier. Det kunde vara allt ifrån en vanlig saga, till en saga hon själv hittade på eller att hon berättade om när hon var liten. När hon berättade sina egenpåhittade historier brukade hon "måla" på min rygg. Berättade hon att solen gick upp målade hon en sol, berättade hon om en prinsessa så målade hon en prinsessa och så vidare. Än i dag får jag en otrolig trygghetskänsla när någon kliar mig på ryggen.
Men berättelserna från hennes barndom var nog mina favoriter.

Hon berättade om att hon och hennes kompis cycklade och köpte popcorn, men köpte fel sort så de gick inte att poppa, hon berättade om när hon rymde hemifrån eller om gången då hon klämde sitt finger i en bildörr.
Hag blir så ledsen när jag tänker på att jag aldrig kan få höra hennes historier igen.

Av Sara Modigh - 8 augusti 2013 01:26

Jag saknar mamma så otroligt mycket. Vissa dagar känns nästan omöjliga, hur orkar man fortsätta kämpa när inte mamma finns kvar? 

Hur vänjer man sig vid ett liv där en stor del saknas?


    


Vissa stunder bara slås man av tanken "Mamma är död"

Även fast det gått ett år kan jag ändå inte förstå att hon är borta. Jag blir fortfarande chockad när tanken "mamma är död" ekar i mitt huvud. 


Jag slogs just av en sådan tanke och jag blir helt iskall i magen.


För ett år sedan hade hon precis dött. För ett år sedan satt vi hos mormor och planerade min mammas begravning.  Vad vi skulle skriva i tidningen, vilken bild vi skulle ha över texten. vilken gravplats, vilken kyrka, Vilka blommor vi ville ha, viken kista ska det vara. vilken ingångsmusik, vilken utgångsmusik.  vilken präst och vilka psalmer. Ville vi ha bild på mamma vid kistan och vilken bild det skulle vara. 


Såhär i efterhand är det svårt att förstå hur vi lyckades få ihop något alls i den chocken som vi befann oss i. 



Vi fick i alla fall ihop en fin begravning tillslut.


Ungefär en månad efter att hon gick bort hade vi begravningsgudstjänsten och dagen efter att hon skulle fyllt 44 år så urnsattes hon på Huskvarna kyrkogård. På en fin liten stenhög sitter en liten skylt med min mammas namn för att visa att nu har hon äntligen fått komma till den sista vilans plats. 




Av Sara Modigh - 6 augusti 2013 02:30

Såg min gamla dagbok i en låda här om dagen och bestämde mig nu för att läsa lite i den. 

Det är en konstig känsla. Dagboken är fylld av så mycket dåligt mående, ångest och gränspsykoser.

Den är en föregångare till min blogg. Det var i min dagbok jag började skriva om mitt mående.

Den börjar strax innan jag fyller sexton år och jag skriver periodvis fram till dess att jag startar min första blogg. 

Jag gick över till bloggandet för att jag gillade att skriva ut mina tankar och känslor men hatade min handstil så otroligt mycket att jag ofta självskadade istället för att skriva, för att jag helt enkelt mådde så dåligt över att jag inte kunde skriva fint. 


Att läsa och titta på det som finns i min dagbok framkallar mycket känslor. 

Mest av allt är det ett par lappar jag sparat i dagboken som jag fått av mamma. Men som jag inte mindes att jag sparat som verkligen påverkar mig. Att hitta dessa är som en oersättlig skatt. Min mamma kommer aldrig skriva till mig igen, så att hitta lappar jag inte mins att jag fått var nästan som att få dem på nytt.

Sedan hittade jag många spår efter mina självskador. Jag skriver ofta om att jag självskadat och jag hittar även blod och rakblad i dagboken.  Detta var verkligen en mörk tid i mitt liv. Mediciner, viktuppgång, självmordstankar, självskador och den oändliga hopplöshetskänslan. Känslan om att jag inte duger, att inget kommer bli bättre och att jag inte kommer klara av mer.

Något jag inser när jag läser är hur självmordsbenägen jag är under denna tiden av mitt liv. Jag skriver om att jag stått vid tågrälsen för att ta mitt liv, men inser att jag inte vill utsätta oskyldiga människor för lidanden. Jag har varit nära att avsluta mitt liv, det vet jag , men jag minns inte perioderna så mycket för jag har mått så dåligt då att jag förträngt det. 


Även om jag fortfarande känner mycket av det som jag beskriver i dagboken så hanterar jag det bättre idag. Jag tror att det har mycket med att göra att jag fått tid för mig själv att hitta vägar att orka med. Sedan jag blev sjukskriven så har jag haft mer energi att använda till att må bättre. 


                                         



Av Sara Modigh - 29 juli 2013 03:57

För ett år sedan levde jag i min värsta mardröm. När min mamma helt utan förvarning kunde lämna oss. Jag var så rädd. Jag vet att jag verken åt eller sov de första dagarna. Jag låg och tittade att Jakob andades. Gick upp flera gånger varje natt för att kolla att alla djuren levde. Jag bara väntade på att nästa person skulle försvinna. Jag är fortfarande rädd, kollar med jämna mellanrum att alla andas och varje gång telefonen ringer hoppar mitt hjärta över ett slag. Magen knyter sig av oro och jag blir helt iskall, "Vem är det som är död?" Är det första jag tänker. Varje gång jag hör en ambulans händer samma sak. Vilket egentligen är ganska konstigt då jag verken fick dödsbeskedet via telefon eller hörde nån ambulans den dagen. Men av någon anledning så är just de två sakerna som gör mig rädd.

Sorgen är väldigt annorlunda nu mot var den var för ett år sedan. Förra året skrek och grät jag när jag var ensam. Många gånger grät jag så mycket att jag nästan spydde. Jag hade ont i huvudet och halsen av allt gråtande.

Jag kände mig så otrygg. Jag satt många kvällar inlåst på badrummet och skrev, Eller försökte i alla fall. Det har varit svårt för mig att skriva om mamma.

Nu önskar jag att jag hade skrivit mer. Både för att minnas allt som hände, vad jag tänkte just när allt var som värst, men också för att jag tror att jag hade mått bra av att skriva mer.

Jag minns vissa saker väldigt tydligt , men det mesta är en dimma.

Det jag minns just nu är den fruktansvärda desperationen jag kände när min mammas kropp kördes iväg. Paniken och sorgen var så stor när hon lyftes in i en bil för att föras bort från oss. Jag var så chockad.

Chocken att förlora min mamma sådär kommer nog aldrig att försvinna helt.

Av Sara Modigh - 27 juli 2013 22:25

 Har haft en fin dag idag, familjen samlades och lade blommor på mammas grav och sedan åkte vi alla hem till mormor för att tända ljus, prata och äta middag tillsammans. Även om det är en sorglig dag i dag har vi haft trevligt och har kunnat skratta. 


         

Av Sara Modigh - 27 juli 2013 12:25

 

 

Mamma, Kan inte förstå att det gått ett helt år sedan en av de hemskaste dagarna i mitt liv. Dagen då du för alltid lämnade oss.

 


Tre dagar innan min tjugoandra födelsedag, dagen då mamma dog. Minns det så väl, Minns vad jag hade för kläder på mig, jag minns vilka skor jag hade på mig, jag minns känslan då vi åkte till dig, minns att jag såg en granne ute med sin hund medans jag hoppade ur den fortfarande rullande bilen för att springa in. Såg ambulansen parkerad utan för din dörr. Minns tankarna "detta får inte vara sant".

Jag kunde inte tro på det, jag ville inte acceptera det.

Smärtan av att förlora sin mamma är obeskrivlig. Jag får sådan panik varje gång när jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer få träffa henne igen.

 

De första veckorna efter mammas död kunde jag knappt sova eller äta. Jag drömde mardrömmar och fick synvillor i mörker. Jag var så rädd. All trygghet sögs ut ur min kropp dagen då min mamma dog. Jag minns också ovissheten man kände innan vi visste vad som hänt. Alla frågade "hur dog hon?, Vad hände?" Men jag hade inget svar. Den ena konstiga teorin efter den andra dök upp i mitt huvud. Att mamma dog var ju så oväntat så mina tankar drogs åt mord , luftburna virus och att det skulle vara något dödligt med huset. Mammas granne dog ju helt oväntat bara ett par månader innan mamma så teorierna flög hej vilt. För det kunde ju inte vara en sjukdom? Då skulle vi väl ha vetat? Då skulle ju vårdcentralen sett det när hon var där!

Men , ja. Varför tänkte jag så. Borde ju förstått att vårdcentralen inte bryr sig om att undersöka sina patienter. Det vet jag ju av egen erfarenhet. Var det så att de avvisade min mamma på samma sätt som de jämt avvisar mig? Hade min mamma levt idag om grundligare undersökningar gjorts? om bara vårdcentralen gjort sitt jobb? Det är inget jag någonsin kan få veta.

 


När jag tänker tillbaka på de första månaderna efter mammas död är det som om jag inte kan förstå att de hemska månaderna och den svåra smärtan är min. Det är som att tänka tillbaka på en annan livstid. Någon annans liv.

Men den smärtan börjar komma tillbaka nu.

 

Varför var du tvungen att dö? Jag behöver ju dig!!

 

Jag önskar att jag kunde få träffa dig bara en gång till. Fast ändå inte. För då skulle jag behöva uppleva den hemska känslan av att förlora dig igen.

 

 

 

Sorgeprocessen har inte varit lätt. Man säger ju ofta att sorgen har fem faser

" Förnekande, ilska, köpslående, depression och acceptans "

 

Jag antar att jag är i fas ilska just nu. Det hoppar fram och tillbaka, vissa dagar är jag arg på allt. Arg på mamma för att hon inte tog sin trötthet på allvar, Arg på vården som missade ett så stort och allvarligt hjärtfel. Speciellt när allt som hade krävts för att hitta ledtråd till felet var ett simpelt EKG test. Jag är arg på världen och arg på mig själv, Varför fattade jag inte hur sjuk hon var?

Andra dagar önskar jag bara att jag och mamma hade kunnat byta plats. Kunde det inte vara jag och mitt värdelösa liv som dog istället för min mamma.

Men det allra flesta dagar känns det som jag lever i en deprimerad och förnekande verklighet. Jag vill inte tänka på mamma för jag vill inte erkänna att hon är borta.



För att hjälpa vår sorgeprocess skickade jag ut ett mail på Facebook till alla mammas vänner där jag bad dem hjälpa oss barn att sätta ihop en minnesbok. Det var lite frågor om hur de träffade mamma och vad de hade för roliga minnen tillsammans. Men bara en enda person mailade sina svar till mig. Det var underbart att få läsa.

Men samtidigt är jag väldigt besviken att ingen av mammas vänner, inte ens de som stod henne närmast vill hjälpa hennes fyra barn med denna minnesbok. Jag antar att det var för mycket begärt att be någon skriva ner sina bästa minnen av någon som gått bort och skicka till personens familj.

Men jag hade verkligen önskat att vi haft denna minnesboken nu. För minnen är allt vi har kvar. Det är bara genom att minnas mamma som vi kan hålla henne i livet.

 

 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se