En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Mamma

Av Sara Modigh - 27 juli 2013 02:58


Jag ligger och tänker på allt som var.
Tankar, kärlek och minnen är det enda som finns kvar.
Jag funderar, är detta stunden?
Jag undrar är detta sekunden?
Jag frågar men jag hittar inte svaret.
Är detta tiden för det sista andetaget?

Av Sara Modigh - 14 juli 2013 17:22

Hittade ett Autodance klipp på mamma och Matilda i Jakobs mobil <3


Av Sara Modigh - 21 juni 2013 01:45

För ett år sedan skulle jag inte kunnat föreställa mig hur saker skulle sett ut idag. 

Jag skulle inte i min vildaste fantasi tänkt att om ett år sitter jag hemma i min soffa och skriver om att man mamma har varit död i snart elva månader. 

Den 15 juni 2012 tog två av mina syskon studenten. 

 

Knappt en och en halv månad efter att denna bilden togs var hon borta.

Hade någon sagt till mig den dagen "om lite mer än ett år kommer du sörja din mammas ett års dödsdag" så hade jag aldrig trott dem. 

Det känns så fruktansvärt att tänka på att min mamma inte lever. Jag vill inte tro att det är sant. 

Ju längre tiden går desto verkligare blir hennes död, och ju verkligare den blir desto sämre mår jag. 


Jag känner en ren skräck när jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer kunna träffa min mamma igen. 

Jag tänker särskilt mycket på att hon aldrig kommer få se mig "frisk". 

Vår relation var inte den bästa, Jag älskade min mamma väldigt mycket. Men relationen var ansträngd ibland efter alla år av bråk då verken hon, jag eller BUP förstod min problematik. 

Jag vet inte om hon någonsin förstod hur mycket jag kämpade. Det har många gånger känt som om hon trodde att jag bara var en lat, dominerande skitunge som förväntade mig att allt och alla ska trippa på tå runt mig och ge mig saker på ett silverfat. 


Det är så svårt att veta att vi aldrig kan prata om detta. Jag hatar att det känns som min egen mamma aldrig förstod mig. 


Jag har Asperger, mycket i min problematik ligger i att jag vill att saker ska ske på mitt sätt som jag tänkt ut , för annars får jag extrem ångest. Så hade jag tänkt att jag ska äta en ostmacka till kvällsmat och det inte fanns ost så slukades hela mitt inre av en svart, arg ångestfylld demon. Jag blev helt utom mig av sorg, vrede och frustration. Jag övervägde att ta livet av mig över sådana saker för känslan som kommer över mig när saker blir fel är så extremt obehaglig att man bara vill få ett slut på det. Det enda som hjälpte mig var att skrika och gapa, vilket på senare år övergick till att jag började skära mig själv. 


Jag ha kämpat och kämpat med att försöka hålla mig vid liv och samtidigt känt att jag inte levt upp till vad min mamma tyckte jag skulle leva upp till. Jag vet att hon snackat skit om mig bakom min rygg och jag vet vilka åsikter hon haft om vissa saker i mitt liv, och det gör så fruktansvärt ont. Det är först nu när hon är borta och jag vet att jag aldrig någonsin kan prata med henne igen som jag inser att jag bara vill skrika "jag gör fan mitt bästa"

Jag önskar så att hon kunde vara här och förstå hur mycket jag kämpar. 


Men nu finns inte den chansen kvar. 

Jag kan aldrig prata med min mamma om hur mycket jag kämpat och hur dåligt jag har mått. 




Av Sara Modigh - 22 maj 2013 15:50

Det är riktigt jobbigt med allt tjat om morsdag. Internet översvämmas av reklam om saker man ska köpa till sin mamma, man får mail om att fira sin mamma på morsdag och Facebook spamas av "gilla den här om du har den bästa mamman i världen"

Varje gång min blick möter någon av dessa saker så skär det något otroligt hemskt i mitt hjärta. 

Jag saknar Mamma så otroligt mycket och önskar verkligen att hon fanns här, Men det gör hon inte.

På morsdag är det bara en dag ifrån att vara 10 månader sedan hon dog. 

Kan inte fatta att det snart gått ett år. 


Jag Älskar dig mamma   

  

Av Sara Modigh - 25 april 2013 03:39

Jag saknar mamma så att det gör ont. Det känns dom om mitt hjärta håller på att splittras i tusen bitar. Vissa dagar går det bra och andra så är de ett helvete. Just nu är det jobbigt. Ju mer jag tänker på att jag aldrig mer kommer få se henne igen desto värre känns det. Att tänka på att aldrig någonsin kunna höra mammas röst säga något till mig, att aldrig mer kunna känna hennes doft, att aldrig mer det är det värsta. Får panik när jag tänker så. Får försöka ta en dag i taget.

Av Sara Modigh - 2 april 2013 23:00

Första påsken utan mamma har faktiskt gått bra. Vi hade det ju trevligt och träffade många människor. Men sent igår kväll slog tanken mig "men vi har ju inte firat med mamma i år" det han gå ett par förvirrande nanosekunder innan jag kom på varför vi inte ätit påskmiddag och fått påskägg hemma hos mamma. Då sved det till i hjärtat ganska ordentligt.
Jag kommer rätt ofta på mig själv med att "glömma" att mamma är död.
Självklart har jag aldrig glömt det på riktigt. Men jag förtränger det för att skydda mig själv. Men när dessa automatiska tankar kommer som "vad längesen jag pratade med mamma , Det borde jag säga till mamma, Det måste jag fråga mamma, det måste jag visa mamma" och så vidare blir man så brutalt påmind om att det inte går. Hon är ju borta.

Många säger ju att första året är värst, det är så många "första gången utan mamma" man måste gå igenom. Men jag tror själv att jag inte riktigt fattat någonting än. Jag tror att det kommer bli värre när sanningen sjunker in på riktigt.


Jag sitter just nu och tänker på hur vi brukade fira påsk när vi var små.
Vi brukade få leta påskägg. Minns ett år då mamma hade gömt en ledtråd som ledde till nästa ledtråd som ledde till nästa som man fick följa för att slutligen hitta ägget. Minns också att vi brukade klä ut oss till påskkärringar och påskgubbar för att sedan åka in till stan och räkna ägg i skyltfönstren ( en slags tävling som är/var varje år i Jönköping). Vet att jag ett år van pris för bästa utklädnad.
Hittade en gammal bild på Mig, Matilda och Alfons från när vi var små och utklädda.

 


Av Sara Modigh - 17 mars 2013 01:33

Saknar mamma jättemycket just nu. Det blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Jag börjar inse att jag aldrig någonsin kommer se henne, höra henne eller ens få ett sms från henne igen.  Så har suttit och läst allt hon skrivit till mig på Facebook och SMS. Jag har också suttit och kollat igenom gamla filmer på oss som barn bara för att få höra hennes röst. 

Önskar att tiden kunde spolas tillbaka. önskar att jag var ett litet barn i min mammas trygga famn. 

Allt jag har kvar är det här:


Facebook 


               


SMS

                   


Den sista bilden är det sista hon skrev till mig. Hon frågade om jag ville umgås med henne "i morgon". Den "i morgon " som hon pratade om var den sista dagen hon levde. Varför ,Varför åkte jag inte dit? Hennes sista dag i livet. Jag hade kunnat träffa henne en sista gång.
Varför tar man inte tillvara på varandra medans man kan?
Jag kommer alltid ha minnena kvar. Men jag vill ha mer,
Vi har inte fått tillräckligt med minnen än!
Så snälla ge tillbaka min mamma.

Sista gången jag träffade mamma hade hon varit i Linköping och handlat på Cloetta nån dag innan. Så fick två plopp chokladkakor av henne. De ligger fortfarande på mitt vardagsrumsbord sju (nästa åtta) månader senare. Jag kunde bara inte äta upp det sista som min mamma gav mig och nu kan jag inte med att slänga dom. Mamma dog tre dagar innan jag skulle fylla 22 så hon hade ju också köpt födelsedagspresenter till mig. Jag har inte kunnat ta i böckerna hon köpte för det ger sådan ångest att veta att hon inte fick leva och ge mig dem själv. Det ger ångest att hon aldrig mer kommer finnas hos oss när vi fyller år eller firar jul och så vidare.


Jag saknar mamma så mycket att det gör ont. Mitt hjärta är verkligen brustet. Man kan inte föreställa sig hur det är att förlora en av de få personer i värden som man verkligen älskar och litar på för ens det värsta händer. 

 





Av Sara Modigh - 5 mars 2013 18:26

Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig hur det var att förlora sin mamma. Vissa dagar går bra. Men andra, dagar som idag är saknaden så stor att man inte vet vart man skall vända sig.

Just nu känner jag mig skör. Det känns som om jag håller på att bryta ihop. Har fått stå ut med mycket påhopp på internet dem senaste dagarna. (sedan jag lade upp en bild på min viktminskning, där jag fortfarande hade röda ärr) 

Skulle verkligen behöva min mamma just nu. Min fina underbara mamma som alltid stöttade mig i mitt val att blogga för att minska tabun kring att prata om psykisk ohälsa. Ibland känns bara allt så jobbigt. Jag har så svårt för att kasta av mig allt negativt som nu finns runt omkring mig. Mamma sa flera gånger att min blogg var otroligt bra och att jag var så duktig på att skriva. Önskar att hon fans här och sa det till mig just nu. Behöver verkligen få höra något positivt just nu. Måste ta tag i mina känslor och försöka att inte låta mig påverkas av allt detta. Jag vet att jag är stark. Jag vet ju att mitt bloggande har hjälpt andra. 


Mamma, Jag saknar dig så mycket. 221 dagar är det sedan du försvann från oss för alltid. Tiden går på och det gör så ont att tänka på att jag aldrig kommer träffa dig igen. 

 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se