En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Frågor och Svar på tal

Av Sara Modigh - 1 mars 2012 16:15

Det är tydligen okej att medicinera sina sjukdomar med hjälp av narkotika. Att röka på för att bekämpa sina känslor är tydligen okej. Men om man skär sig då är man tydligen en egoist som bara tycker synd om sig själv..

ego

pills

weed



Jaa , det finns människor som föds in i de allra värsta förhållanden. Hur illa man än har det finns det alltid nån som har det värre. Men det gör inte ens egna smärta mindre. Det får inte de egna problemen att försvinna.  Är man egoistisk för att man vill må bättre och få leva ett något sånär normalt liv? Det kanske man är, vad vet jag?  Det ända jag vet är att världen är orättvis. Vissa människor går genom hela livet med lätthet och utan några större svårigheter. Andra har hela världens tyngd över sig från den sekunden de föds.  Det är normalt att känna vissa känslor men i bland blir det fel. Känslorna får ett eget liv och spårar ur. Man mister kontrollen.  Psykisk ohälsa kallar man det. Man kan få ångest över småsaker, Man kan bli rädd för saker som är helt ologiskt att man ska bli rädd för. Man kan bli upp äten av sorg fast man egentligen inte har något att sörja. Det är när man drabbas av dessa irrationella känslor som man hamlar i missbruk. Man gör vad som helst för att få lite lugn Få slippa känna det man känner. Man flyr helt enkelt. Vissa människor missbrukar droger, andra sex. Det finns otroligt många missbruk. Men de grundar sig oftast i en flykt från obehagskänslor eller en jakt på behagliga känslor. Det är just dessa obehagskänslor jag flydde i från när mitt självskademissbruk startade. Jag lade märke till lugnet som infann sig efter smärta. Jag blev beroende av de morfinliknande substanser som frisätts vid fysisk skada. Mitt självdestruktiv beteende eskalerade och jag var fast. Vem bestämde att detta skulle bli mitt liv? Vem bestämde att just jag skulle drabbas av psykisk ohälsa?  Vem bestämmer att några barn ska få cancer och kanske inte ens uppleva sin femårsdag. Vem bestämmer att kannibaler ska få födas? Varför ska världen vara så orättvis?

Det finns många frågor som inte har några svar. Man kan driva sig själv till vansinne om man fokuserar för mycket på världens alla orättvisor.


Att vara drabbas av psykisk ohälsa är aldrig lätt. Det blir inte heller lättare av att hela tiden bli utsatta och utpekade som svaga, lata egoister som bara slösar bort liv och pengar. Samhällets alla fördomar kring psykiskt sjuka gör att man som psykisk sjuk ofta inte vågar be om hjälp. Men om man nu vågar be om hjälp är det inte säkert att man får någon. Resurserna är begränsade både inom psyk vården och forskningen. Många av de mediciner som skrivs ut är helt meningslösa. Det finns ingen mirakel medicin som kan göra oss friska, Det förstår jag. Men det finns inte ens nån minimirakel medicin som kan ta bort symptomen.

Jag har ätit en massa olika mediciner de senaste åren. Tex. seroquel, venlafaxin, nozinan, buspiron, lergigan, theralen, sobril, atarax, medikinet, concerta, strattera, abilify, fluoxetin, oxascand, zoloft och propavan.

Vad det gäller vård så har jag sedan tioårsåldern gått hos psykolog, jag har vart inlagd på både BUP och akutpsyk. Jag har även fått hjälp från socialen med deras ungdomsgrupp. Där man fick lära sig att tänka i speciella mönster. Jag har fått gå på barnpsyks-skola och jag har gått i en ressurs-skola. Jag står även i kö till DBT.

Trotts allt detta , allt jag kämpat med så är lösningen tydligen att röka weed. Det är tydligen ett accepterat missbruk!





Av Sara Modigh - 3 februari 2012 16:15

palle


Precis som denna personen skriver så är det ett svårt jobb att ta sig ut ur sina missbuk.  Men Man blir friskare av att bli av med missbruket man har.

Många tror att dom mår bättre för att det känns bättre en liten stund. Det är väldigt lockande att få känna den där befrielsen. Men man gör det bara värre för sig själv om man självskadar eller dricker alkohol, shoppar eller har sex eller vad man nu har för missbruk. Första steget för att våga ta itu med sina problem är att erkänna att man har ett problem. Man måste förstå att självskadorna inte är bra. Man måste fokusera på allt som är negativt med det man missbrukar ,istället för att fokusera på det man tror är positivt om 2 dagar har jag vart självskadefri i 10 månader. Det känns skönt att det närmar sig ett helt år utan att skada mig. När jag ser tillbaka på dom senaste åren och inser att jag egentligen bara självskadat 4-5 gånger så känner jag mig väldigt stolt.  Jag kommer alltid ha ärren kvar , jag kommer alltid ha min psykiska ohälsa kvar. Men förhoppningsvis kan jag få en underkontroll så att jag kan få leva ett riktigt liv.


IMG_0853

Av Sara Modigh - 8 februari 2011 03:30

Emelie  om ”Coolt och unikt – att må dåligt”:

"Jag kan faktiskt förstå det. Du vet, det finns extremt omogna människor där ute. De söker uppmärksamhet och de vill verka speciella. Det som förvirrar och stör mig är att även de som har varit på BUP och har diagnoser som t.ex depression eller ngn ätstörning verkar vara stolta över det. De pratar om det. Jag har själv blivit remitterad till BUP ett antal gånger, men har inte velat gå dit. Jag alltid dolt hur jag mår och jag skulle verkligen inte få för mig att avslöja det för någon. Skulle kännas helt jävla hemskt.

Frågan är liksom hur det är med diagnostiseringen övh. Finns ju studier som visar att personer som har fejkat har blivit diagnositerade och erkänt att de bara fejkade. Så en liten uppmärksamhetshora som vill verka speciell kan ju sökert fejka, komma till BUP och faktiskt få en diagnos."

Svar :
Jag tror att idom flesta fall har de ingenting med hur mogen man är utan snarare att man är osäker på sig själv och söker en roll där dom kan passa in. i högstadiet tex genomgår man många förändringar och mobbning och utanförskap är stort. Även många upplever depressionsliknande symptom när dom genomgår puberteten. Så "rollen" som "den som mår dåligt" kanske verkar enklast att falla in i? Att ha psykiska problem är inget "speciellt" 25% av alla svenskar kommer nån gång i livet drabbas. Varje människa har nån i sin närhet som nån gång haft eller kommer få psykiska problem. Så de med att vara speciell köper jag inte.

Sen säger du att folk som har diagnoser och pratar om det skryter om att dom har problem. Jag vet inte exakt vad dom har sagt . men jag tycker att det är bra att dom pratar om det. För att hålla sina problem dålda och lägga all energi på att dölja sin psykiska ohälsa förstör bara i längden. Det är mycket bättre att prata om det och lägga energin på att bli frisk. Det är också mycket bättre för sammhället att prata öppnare om psykisk ohälsa efter som tabun och skammen kring den psykisk ohälsan bidrar till att inte alla vågar söka hjälp och fler mår dåligt i onödan. Som du tex. Du vägrar söka hjälp och säger att du skulle tyckat att de kändes jättehemskt att låta nån veta hur du verkligen mår.

Sen angående diagnosticeringen så är de nog inte fel på den. en diagnos som tex depresion, är ett namn för en samling symptom som bäst stämmer in på patienten. Så kommer nån in och visar symptom på nedstämdhet, låg livsvillja osv sätts den diagnosen efter som den beskriver hur patienten är. Sen om patienten har låssats hela tiden och bara spelat teater så är ju inte de läkarens fel. Läkare är bara människor och dom kan inte läsa tankar tyvärr. Jag vet inte hur vanligt det är med att friska personer går till bub och låssas vara suka och får en diagnos. Dom som erkänt att dom låssats kan ju faktiskt haft nån form av Munchausen. eller så kanske dom inte har nån hemma som tarhand om dom och ger dom den uppmärksamhet , kärlek och ömhet som man behöver som barn.


Munchausen's Syndrom

Munchausen är ett syndrom där personen i fråga hittar på eller framkallar ett fysiskt eller psykiskt sjukdomstillstånd hos sig själv. Personen gör detta för att få sympati, omvårdnad och kärlek. Den här individen ”studerar” därför olika sjukdomars symptom för att sedan på ett mycket övertygande sätt kunna manipulera läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar inom vården i syfte att få den uppmärksamhet som han/hon så innerligt eftertraktar.

Av Sara Modigh - 4 december 2010 03:30

">EMOBOii   idag, 03:09 
EMOBOii idag 00:59
ALLTSÅ JAG MÅSTE BARA FÅ BERÄTTA FÖR DIG ATT DET DÄR VAR BLAND DET MESTA OMOGNA OCH PATETISKA JAG NÅGONSIN SKÅDAT I HELA MITT LIV!
 OCH TRO MIG, JAG HAR SETT MYCKET SÅDANT.
HUR KAN DU PÅ RIKTIGT HELT SERIÖST KOMMA OCH SÄGA ÅT FOLK ATT TA KORT PÅ SINA ÄRR OCH GE DET TILL DIG FÖR ATT DU SKA HA DEM I DIN BLOGG.
IN_MY_ASS ATT DU ÄR EN SERIÖS JÄVEL SOM PÅ FULLASTE ALLVAR TROR ATT DET ÄR MOGET ELLER MODIGT ATT SKÄRA SIG. ALLTSÅ FYFAN.
JAG BRUKAR RESPEKTERA ALLA SORTERS JÄVLA MÄNNISKOR MEN HÄR GÅR FAN GRÄNSEN. EN SAK ATT DU SJÄLV SKÄR/SKÄRT DIG,
OCH IFALL DU RÅKAR FÅ MED DET PÅ BILD, DET ÄR INTE SÅ MYCKET DU KAN GÖRA ÅT,
MEN ATT _UPPMUNTRA_ ANDRA JÄVLA UNGAR ATT GÖRA SAMMA SAK DET ÄR FAN ABSURT!
DU ÄR ABSURD.
JAG HOPPAS ATT DU ÄR OSERIÖS.
JAG HOPPAS DU SKÄMTAR FÖR DET HÄR VA FAN SKRATTRETANDE.
HOPPAS DU LÄR DIG EN JÄVLA LÄXA DIN OSERIÖSA BARNRUMPA SOM PÅ FULLASTE ALLVAR VILL ATT FOLK SKA SKICKA IN
SMÅ SOLSKENSBERÄTTELSER TILL DIN JÄVLA BLOGG. SÅ GÖR MAN INTE. HAR INTE DINA FÖRÄLDRAR LÄRT DIG ETT OCH ANNAT?
EN SAK ATT DU HAR EGNA PROBLEM, EN SAK ATT DU _RÅKAR_ FÅ MED DEM PÅ BILD OCH ATT DET ÄR OUNDVIKLIGT ATT DE KOMMER MED,
MEN ATT DU VILL ATT DE SKA KNÄPPA KORT OCH SKRIVA EN HISTORIA OM SIG SJÄLVA. SOM NÅ JÄVLA EMO-CV.
"HEJ JAG SKAR MIG FÖR ATT..........OCH _DÄRFÖR_ SKA JAG FÅ BLI MEDLEM I DIN LILLA WEMO-KOMMITÉ"
ÄCKLIGT. DET ÄR RÄTTA ORDET. OCH ABSURT.


Mitt svar
OM du hade läst ordentligt hade du kanske insett att jag för det första inte bett personer skicka in bilder på sina självskador , utan jag bad dem skicka in sin historia och skicka ed bilder om de ville ha en bild i sitt inlägg. Detta är ett otroligt bra sätt för till exempel före detta självskadare att kunna dela med sig av sina tips
 för att hjälpa nuvarande självskadare att sluta.
Det är också många som funnit hjälp mot sin skam genom att se att andra lever normala liv och vågar stå för sina misstag!

DESSUTOM Pratar vi öppet om både självskador och psykisk ohälsa så får en större acceptans och därmed ett friskare samhälle.

ökad kunskap och förändring av allmänhetens negativa attityder och beteenden är därför en viktig insats för att människor med
psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning ska kunna återhämta sig och/eller hitta strategier för att kunna hantera sitt liv.

Det finns en stor samstämmighet att diskriminering av personer med psykisk sjukdom och psykiska funktionsnedsättningar är
omfattande. Det påverkar i stort sett livets alla områden. Dessutom visar forskning att den självupplevda psykiska ohälsan ökar i samhället.


Negativa attityder till psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning skapar många hinder.
Skam- och skuldkänslor hämmar både den med psykisk ohälsa och människorna runt omkring
.


Många blundar inför problemen och väntar för länge med att söka hjälp. Hindren växer sig lätt allt högre och människor
riskerar att förlora sina jobb, vänner och familj. På så sätt blir vi sjukare i Sverige. Helt i onödan.


 

Regeringen har därför tagit initiativet till den tre-åriga satsningen Hjärnkoll som syftar till att förbättra allmänhetens attityder till personer med
  psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning.

Vi vill med kampanjen slå hål på fördomarna om psykisk ohälsa och öppna upp för samtal kring frågan. Att inte må bra psykiskt ska bli lika accepterat som att säga att man
 har ont i benet.

Undersökningar visar att genom att berätta om sina egna erfarenheter hjälper man både personer som är i samma situation och man bidrar till att ge information
 och förståelse till "ovetande" Vilket isin tur ger mycket tillbaka för personer med psykisk ohälsa. 

________________________________________________________________________________________________________

Jag blir så trött på folk som kommenterar utan att ta reda på fakta.
Visst den får väl tycka va den vill . Men att gå till personangrepp är väl ändå lite onödigt?
Det är faktiskt så att väldigt många har fått hjälp av just att se och höra om andra som haft samma problem som man själv!
Det är många som tackat mig för de jag gör. Men jag mår så jävla dåligt just nu och jag orkar snart inte ta all skiten jag får.

Jag förstår faktiskt inte hur människor så lätt kan öppna käften och slänga ur sig så hemska saker som många gör?


"MEN ATT _UPPMUNTRA_ ANDRA JÄVLA UNGAR ATT GÖRA SAMMA SAK DET ÄR FAN ABSURT!"
Jag har ALDRIG uppmuntrat någon till att självskada! Tvärt om, Jag uppmuntrar före detta självskadare att berätta sina historier.
Att informera och berätta hur hemsk det var och hur de tog sig ut beroendet. Det gör jag för att HJÄLPA!
Och många har blivit hjälpta!
Jag anser att man ska ha samma rättigheter vare sig man har ärr eller ej. MEN samhället funkar inte så eftersom dom inte förstår sig på självskador
 och psykisk ohälsa och därför gärna vill att allt sådant ska hållas gömt.
Så genom att berätta och informera om det , blir de hela mindre ovant och mindre tabu.
Vilket leder till mindre fördomar och större frihet till personer med psykisk ohälsa.


"HAR INTE DINA FÖRÄLDRAR LÄRT DIG ETT OCH ANNAT?"
Det jag funderar på är vad dina föräldrar har lärt dig!?
I min värld så är inte personangrepp och nedvärderande ord okej.
Vilket inte dina föräldrar verkar ha lärt dig. De verkar inte heller ha utbildat dig om psykisk ohälsa. Vilket är ännu ett stort fel i dagens samhälle.


25% av Sveriges befolkning kommer nån gång drabbas av psykisk ohälsa Men ingen får lära sig något om det!


"IN_MY_ASS ATT DU ÄR EN SERIÖS JÄVEL SOM PÅ FULLASTE ALLVAR TROR ATT DET ÄR MOGET ELLER MODIGT ATT SKÄRA SIG. ALLTSÅ FYFAN."


Jag har aldrig någonsin påstått att det är moget att skada sig själv, Och jag har definitivt aldrig sagt att det är modigt!
Det är ett fruktansvärt missbruk som kan drabba vem som helst.
INGA missbruk är bra, modiga eller mogna!
Man kan dock inte rå för att man drabbas av psykisk ohälsa och man kan heller inte rå för att man inte får den vård man förtjänar
och man kan inte heller rå för att medicinerna inte funkar.
Det är mänskligt att försöka nå nån form av frihet och ibland gör de till att man hamlar i ett
självskademissbruk och andra gånger hamnar man i drog- eller alkoholmissbruk.


Get yours at Webfetti.com

Av Sara Modigh - 21 juli 2010 15:30

Jag stör mej på folk som säger att de är djurplågeri att gå ut med sin katt i koppel.
Varför skulle de vara djurplågeri att gå ut med sin katt om den vill det?
och om de nu är djurplågeri varför är de då okej att ha hund i koppel?

De finns faktiskt lag på att man ska ha sin hund eller katt under uppsikt så att den inte stör människor eller gör  skada på någon annans egendom. så om tex någon granne inte vill att katten ska vara i dennes trädgård har grannen lagen på sin sida..

Fluffis vill gå ut!

Flashanimation

Och fluffis på promenad.

Flashanimation

Enligt mej ser inte detta ut som djurplågeri..

Och katterna mår bra mycket sämre av att "vara fria" än att dom har en matte eller husse som tar hand om dom.
16000 katter dör i trafiken varje år i Sverige. och i tätbebyggt område blir de ofta slagsmål mellan katter vilket leder till både skador och sjukdomar som kan vara dödliga för katten. Lägg sedan till alla idioter som verkar ha som hobby att skada katter. Jag har sett hur många katter som helst som blir sparkade på osv.
Dessutom tål inte min katt för mycket kyla eller värme. och han får inte heller vara i direkt solljus för då blir han solbränd så jag måste hålla honom under uppsikt hela tiden så han inte blir sjuk..

Av Sara Modigh - 16 mars 2010 15:45

Jag tänkte ta ett till svar på en kommentar


denna kommentaren är från Tove och hon skrev :

"Har du tänkt på att ditt beteende kan skada folket i din omgivning? Dom när du har blir ju också skadade av det du gör. Tänk på det.. kanske hjälper dig att försöka sluta.. hjälpte mig lite iaf.. att veta att personerna som bryr sig om mig faktiskt blir sårade och blir less och irriterad på ens deppiga tankar hela tiden!"


Jag förstår att ett självskadebeteende kan vara jobbigt för vänner och familj. 
De är svårt för alla som inte själva vart i en sådan situation att sätta sig in i hur de är att ha ett självskademissbruk. och de är  naturligt att känna sig hjälplös inför en person som gör nått man inte kan förstå och att man inte kan hjälpa den personen ifråga..
De är inte lätt att se någon man älskar lida av en sjukdom, å de är inte bara psykiska sjukdomar utan även fysiska. 
En mamma som tvingas se sin dotter få cancer mår antagligen också dåligt av att tvingas se sin dotter bli sjuk.
En pappa som ser sin dotter få en psykos mår antagligen lika dåligt av att se det.


Ingen vill se nån dom älskar bli sjuk på nått sätt. Men de enda man kan göra i en sådan situation är att försöka vara ett stöd för den sjuka. Ingen mår bra av skuldkänslor, Så att försöka lägga en skuld på någon med självskademissbruk kommer förmodligen bara förvärra situationen. 
Man ska bekräfta personens känslor framför såren och undvika att vara dömande.
För bästa effekt vid en behandling av självskador ska man bemöta självskadandet neutralt, de vill säga inte ge någon negativ eller positiv kritik.
för en självskadande person kan negativ kritik skapa ångest som i sin tur skapar mer självskadande.

För bästa resultat i kampen mot självskadandet bör man fokusera på något positivt  att hela tiden tänka på att man skadar andra gör att man kan utveckla depressioner och de kan också förvärra ångest och självskador. 
Som jag skrivit i andra inlägg på min blogg är de bästa att fokusera på något kreativt när tankarna om självskador kommer. att tex måla eller skriva av sig ångesten har visat stor effekt på många självskadare.

De är förståeligt att en deprimerad person har depressiva tankar och de e viktigt för omgivningen att försöka förstå det och inte döma personen för dom tankarna. Dom tankarna är en sjukdom och ofta har inte personen lärt sig kontrollera dom. 
Att ha en person som blir irriterad över att man råkat få en sjukdom, i sin närhet gör inte den sjuka personen friskare.
att må dåligt och samtidigt känna irritation från någon i familjen är väldigt jobbigt. 
Man måste som familj till en psykiskt sjuk jobba nästan lika mycket som den sjuka personen.



Alla är vi bara människor och ibland kan man bli fruktansvärt trött på att ha en sjuk människa i familjen eftersom de tar på krafterna att hela tiden försöka stödja personen och de e jobbigt att man kanske inte kan hjälpa personen att bli frisk. 

Av Sara Modigh - 24 februari 2010 16:45

Jag får ofta frågor om varför jag skär mig. De är också många som tror att hela självskade grejen är en trend som unga människor använder sig av för att få uppmärksamhet.

det är verkligen sorgligt att människor tror att de är så de ligger till. Så jag tänkte att jag ska försöka att förklara på ett någorlunda förståligt vis, var ett självskadebeteende ofta är.

Dom flesta som skär sig lider av någon form av ångest sjukdom (detta gäller dock inte alla). Den här ångesten som den drabbade känner fyller kroppen med så mycket känslor och obehag. Man blir helt frustrerad och kroppen låser sig. Man kan inte göra något alls, ångesten biter sig fast så otroligt hårt. Den känslan är den mest obehagliga känslan du kan tänka dig.

För att försöka ge en bild av hur de känns så tänk dig ångesten en falskärmshoppare får när han hoppat och fallskärmen inte löser ut sig. Den känslan av ångest lever jag med dag ut och dag in 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.  Ibland ,i den här kroniska ångesten får jag så kallade panikångest-attacker. Vilket gör att ångesten jag redan har flerdubblas till den graden att min kropp slutar fungera som den ska. Man skakar i helakroppen ,kallsvettas och mår illa de känns verkligen som om ångesten äter upp hela kroppen. Ofta när jag drabbar av dom här panikångest attackerna stänger min kropp av på nått sätt för att skydda mig. Jag liksom sugs ut ur min kropp och dras in i ett mörker. Liksom många barn som utsatts för sexuellt utnyttjande har beskrivit , hur dom inte befinner sig i kroppen under övergreppen, utan som om dom flyger ut ur kroppen och ser sig själva ovan ifrån, händer detta även mig under mina panikångest attacker. Det är ett sätt för hjärnan att skydda mig från panikångesten .

Detta är en extremt obehaglig känsla och varje gång de händer drar de här svarta mörkret i mig. Om jag släpper taget kommer jag aldrig kunna återvända till min kropp. Det ända som kan få mig tillbaka i min kroppsliga säkerhet är att skära mig själv.

Smärtan är verklig, smärtan visar att jag finns . Den visar vart jag är. Såren är skador i de yttre, skador jag kan ta hand om, skador man förstår sig på. Det är ett sätt att kunna fokusera på den yttre smärtan istället för dom inre förståeliga känslorna som så ofta styr mitt liv. De är bara då jag skär mig som jag har lite kontroll.

Eftersom kroppen frigör ämnen som påverkar hjärnan på ett positivt sätt när men skär sig blir självskadebeteendet beroendeframkallande, och man blir beroende så fort . Inte bara för att hjärnans belöningscentrum stimuleras utan också eftersom det hjälper bättre än dom flesta ångest mediciner man skär sig och ångesten skingrar direkt. Man slipper massa hemska biverkningar. de ända negativa är att man får ärr. Men i den situationen är ärr de minsta problemet man har, och är knappast nått man tänker på i den stunden.

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se