En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin EveryBody is Beautiful

Av Sara Modigh - 22 april 2014 12:00

Ursäkta att jag smygläser och tar skärmklipp på era kommentarer men detta är ett fenomen jag faktiskt oroar mig över.

Läste precis kommentarerna på en "före och efter viktnedgångs bild" på Facebook och hittade detta:

 

Det kanske ser rätt oskyldigt ut att diskutera metoder för att gå ner i vikt. Denna gången var metoden att äta lite kolhydrater och hon sa att hon åt mest grönsaker och bacon. Var på det påpekas att bacon inte är särskillt nyttigt. 

Sedan kommer kommentarerna som får mig att reagera. "jag har i alla fall gått ner i vikt" sa hon som ätit denna onyttiga kosthållning för att gå ner i vikt, var på nästa person skriver "Ja, det är ju huvudsaken"


Det är alltså viktigare att gå ner i vikt än att äta hälsosamt. Viktnedgången ska nås oavsett vilket pris det kommer kosta i längden. 

Jag vet att det är lätt att hamla i grymt dålig kosthållning när man bantar. 

Jag har inte skrivit mycket om min viktnedgång just för att jag själv är medveten om att den inte varit hälsosam och jag skulle verkligen inte rekommendera någon att äta den kost som jag har ätit.


Jag fick en förfrågan om att ställa upp på en intervju till en blogg om den appen jag använt för att gå ner i vikt. Men jag känner inte att det är något som jag vill göra då jag inte vill lägga så mycket fokus på bantning, dieter som ska följas och kalorier som ska räknas. 

Jag är trött på att det i bantningsvärlden läggs mer fokus på siffror än på hälsa. 

Målet med en viktnedgång borde ju egentligen vara att nå en bättre hälsa, men tyvärr är det många som istället offrar sin hälsa för att bli smal. 


Jag har redan börjat gå upp i vikt igen trots att jag bara äter 1500 - 1600 kalorier om dagen.

Just nu undrar jag ju om det är värt attt svälta resten av livet bara för att hålla sig normalviktig.

Är verkligen smalhet det bästa jämt? Ska det alltid eftersträvas?


Är verkligen huvudsaken att man går ner i vikt? 

 

Av Sara Modigh - 17 mars 2014 13:30

Jag blev tipsad om en hemsida/blogg där målet med bloggen är att visa hur olika våra kroppar kan se ut, bota komplex & utplåna ideal.


Detta är mitt bidrag och jag väljer att dela det här i min blogg också som en del i min utmaning att lära mig acceptera mig själv som jag är: 



 



Ålder: 23

Längd: 162cm

Vikt: 66kg

Mått: Midja 75cm, höft 97cm, under byst 81cm, över brösten 92cm

BMI: 25.1 = Övervikt



Jag har nog alltid haft lite av ett Älska/hata förhållande till min kropp. I perioder av mitt liv har jag hatat min kropp, speciellt i högstadiet mådde jag extremt dåligt. Jag tyckte att jag var den tjockaste tjejen på hela skolan och jag slutade äta. Det gick så långt att jag levde på bara morötter. När jag tittar tillbaka på bilderna på mig som femtonåring kan jag verkligen inte förstå hur jag kunde tycka att jag var tjock. Jag vägde knappt 50 kilo och tyckte att jag var tjock. Jag minns hur jag skämdes över att sitta ner och jag försökte alltid dölja "alla valkar" med mina armar.


Jag har i hela mitt liv haft en psykisk ohälsa, och i högstadiet hade jag en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag blev mer och mer medicinerad och jag mådde bara sämre och sämre. Tillslut när jag var runt 16-17 år så fick jag en medicin som gjorde att jag gick upp 30 kilo på två månader. Alltså ett halvt kilo om dagen! Jag trodde inte ens att de var fysiskt möjligt att gå upp i vikt så fort. 

När jag väl fick sluta med de tabletterna var det redan försent. Min viktökning gjorde mig ännu sämre i mitt psykiska mående och jag började isolera mig mer och mer. 

Jag drog mig tillbaka och stannade i sängen dygnet runt. Detta bidrog så klart att jag fortsatte att öka i vikt eftersom jag inte längre tränade 4 gånger i veckan. Tillslut hade jag ökat över 50 kilo i vikt. 


Jag mådde fruktansvärt dåligt! Jag skämdes över min kropp, min psykiska ohälsa och mina ärr. 

Allt fler år gick och på något plan började jag väl må bättre i mig själv. Jag började utmana mig själv mer och mer, tillslut bestämde jag att jag skulle sluta med alla psykmediciner. När jag gjorde det slutade jag även dricka coca cola och började istället dricka "sodastreamad" saft. 

Under tre års tid gick allt på som vanligt, Jag fokuserade på att utmana mig själv mer och mer. Förra året hade jag en dipp och min läkare ville då skriva ut mer mediciner till mig. Jag fick panik. Tänk om jag går upp ännu mer! Så jag åkte iväg och köpte mig en våg, och till min stora förvåning hade jag gått ner nästan 20 kilo sen jag hade vägt mig senast. Jag tänkte då i mars förra året att jag ska gå ner de där kilona så att jag når minus tjugo sträcket. Sagt och gjort. Jag och min sambo började räkna kalorier. Idag nästa exakt ett år senare har jag gått ner 22 kilo till.



I början av viktnedgången mådde jag väldigt bra i min kropp. Men nu är jag i en svacka igen och känner mig fruktansvärt oattraktiv. Jag känner mig så slapp och degig i hela kroppen på grund av all lös hud.

Jag tycker också att mina bröst är för små och hängiga.


Kanske väntade jag mig att nått mirakel skulle ske och att om jag bara blev smalare så skulle jag må bättre. Men egentligen vet jag ju att det krävs mer än så för att bygga upp sin självkänsla. 

Därför väljer jag att dela bilderna på min kropp i ett försök att än en gång lära mig acceptera och sluta skämmas över min kropp och må bra i den..

 


http://bodypalace.se/?p=2034

Av Sara Modigh - 8 mars 2014 11:30

Jag förstår inte hur jag kan ha sämre självbild och tycka att jag är så otroligt tjock, ful och äcklig nu, när jag ändå har lyckats gå ner så mycket i vikt. 

Jag vet inte vad det är som har slagit slint i huvudet på mig som gör att jag ännu en gång börjat hata min kropp så otroligt mycket. 

Rent logiskt så vet jag ju att jag gått ner 40 kilo, men bilden i huvudet säger nått annat. Många gånger kan jag inte riktigt förstå att jag har gått ner, och andra dagar mår jag dåligt för att jag har gått ner för den viktnedgången har i sin tur lämnat spår som jag ogillar starkt.

Jag har svårt att acceptera all lös fettfylld degig hud som hänger och dallrar över hela min kropp.


Jag tror att det handlar om nått konstigt ideal jag målat upp för mig själv som är omöjligt att nå. 

Jag känner mig inte tillräckligt snygg. Men varför i helvete måste man vara snygg?

Vad spelar det egentligen för roll om jag har sneda missfärgade tänder, platt rumpa, degig mage, små bröst, hår på "fel" ställen och lös hud hängandes över allt?


 Varför är jag så feg och osäker på mig själv? Varför tänker jag att jag måste uppnå nått orimligt mål för att känna att jag duger.


Jag tror att jag måste bita i det sura äpplet och försöka acceptera mig själv som jag är. 

Det är så fruktansvärt svårt, speciellt nu när jag fallit tillbaka mycket när det gäller att må bra i min kropp. Jag vill fortsätta att gå framåt och må bra i mig själv. Men för att göra det måste jag acceptera "det som är fel" med mig. 

Jag måste sluta gömma mig bakom smickrande kläder, stängd mun och Photoshopförbättringar. Jag måste lära mig att acceptera den kropp jag har. Jag måste åter igen lära mig att det är okej att se ut som jag gör. 

Min kropp har ändrats rätt mycket den senaste tiden och det krävs en del arbete för att jag ska lära mig att tycka att min nya kropp duger. 


Jag tror att första steget är att erkänna att jag har mina fel och brister men jag duger ändå.

Därför ska jag göra något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag ska visa några av de delar av min kropp som jag har mest komplex över.  Detta är jättesvårt för mig. Men jag vill kunna må bättre i mig själv, men också visa andra som mår dåligt att man kan jobba på det för att må bättre i sin kropp. För jag SKA må bättre! Jag ska acceptera min kropp, sluta jämföra mig med andra, sluta sätta upp orimliga mål på hur jag "ska" se ut och jag ska lära mig leva med den kroppen jag har utan självhat!



       


Detta är på allvar riktigt riktigt obehagligt och jag är allvarligt rädd för vilka kommentarer dessa bilder kan tänkas generera. För om ni ser på mina kroppsliga"brister" på samma sätt som jag ser dem så är det bara negativa och hemska saker som ni kan tänkas säga. 

Jag hoppas att jag är stark nog att ta det, för jag vill ju lära mig leva och tycka att jag har ett värde trots att jag inte har den snyggaste kroppen. Jag jobbar allt jag kan på att acceptera hur jag ser ut.


Vissa dagar känner jag att jag duger medans andra dagar känner jag att jag aldrig någonsin kommer duga. Jag hoppas att jag genom att lämna ut mig själv såhär kan känna mer acceptans inför mig kropp. 

Jag liksom "outar" några av de delar jag skäms mest för på min kropp och hoppas att det kommer ge mig mer frihet och styrka att sluta gömma mig. 

För jag vet ju av erfarenhet att så länge jag gömde mina ärr skämdes jag mycket mer över dem. Jag hoppas på att det kommer fungera likadant med detta. Nu är det ingen hemlighet längre! 


Nu tänker jag acceptera mina fel och brister och jag ska lära mig älska mig själv som jag är!

Av Sara Modigh - 14 februari 2014 14:30

Hej kom och testa min nya diet..

  

"Sträck på dig och se glad ut och skaffa lite självförtroende för du är vacker som du är" dieten ;)


Nej, men har ni någon gång tänkt på hur före och efterbilder i media framställs?

Jag har tittat lite på Supersize VS Superskinny,

Om ni inte vet vad det är så är det i alla fall en tv-serie där en "supersize" byter diet med en "superskinny" för att själva inse hur dåliga och farliga matvanor de har och det ska då få dem att vilja ändra matvanorna. I slutet av programmet kommer de tillbaka efter en månad med dem nya dieterna och de är alltid så fina och vackra..

Men är det verkligen så radikala förändringar som man kan tro? 

I början är alla osminkade, alla hudproblem syns tydligt och allt filmas i grått tråkigt ljus och de filmas i dem mest osmickrande underkläder. Gärna med olyckliga miner i ansiktet för att visa hur bedrövligt allt är. 

En månad senare kommer de tillbaka till kliniken. Har gått upp/ner ett par kilo och det är självklart jättebra då det tyder på att de gjort en förändring som i längden kommer ge bättre hälsa. 

Men jag tror att det ger falska bilder av hur verkligheten ser ut. För när de kommer tillbaka är det oftast med en ny fin frisyr, nyfärgat hår, jättefina sminkningar och nya kläder..Och så det viktigaste av allt, en bättre hållning och ett leende på läpparna. Det kan göra underverk!


"I verkliga livet" går inte förändringar så fort. Många ger upp för att de inte ser resultat direkt, eller provar varenda ny diet som blir populär utan att kunna hålla fast vid den tillräckligt länge för att det ska funka/ går ner i vikt för att lika snabbt gå upp allt igen. Jag är ju inte förespråkare för någon diet överhuvudtaget. Jag tycker att man bör äta allt man vill men med måtta. Ät inte mer kalorier än du gör av med och försök äta så mycket frukt och grönt som möjligt är min taktik. Ändra ditt sätt att äta för alltid istället för att i perioder gå på pulverdieter, soppdieter, äppeldieter osv för då är risken väldigt stor att man går upp igen när man börjar äta som vanligt igen.


Jag kan bara säga en sak och det är låt det ta tid. Stressa inte upp er för att vågen står still. 

Det viktigaste är inte hur du ser ut eller hur snabbt du ser resultat. Det viktigaste är att du är mån om din hälsa. Att du tar beslutet att äta mer hälsosamt för att må bättre i längden. Om det bidrar till en kroppsform du vill ha så är det bara ett plus i kanten.


Av Sara Modigh - 6 februari 2014 13:15

 

 Före och Efter 

Det hela började med att jag en dag förra året upptäckte att jag nästan hade gått ner 20 kilo.

Den viktnedgången berodde på lite olika anledningar. Jag slutade dricka cola, jag slutade med de flesta av mina mediciner och var även helt medicinfri i många perioder. Men det som påverkade mig mest var nog mammas död. När mamma dog försattes jag i chock. Min ångest och de symptom jag fick förändrades mycket. Jag mådde väldigt illa och kände mig spyfärdig och åt därför inte mycket alls. 

Några månader efter mammas död började folk fråga om jag hade gått ner i vikt..

Tiden gick och jag var helt medicin fri. Men i början av 2013 ville de att jag skulle börja med en ny medicin.

Jag var extremt rädd att ännu en gång gå upp sådär mycket i vikt som jag gjort av många andra mediciner.

Då köpte vi en våg för att kunna hålla koll på vikten.Det var först då jag upptäckte att jag gått ner nästan 20 kilo sen den gången tre år tidigare då jag vägde mig senast.

 

Jag ville då försöka gå ner så jag nådde minus 20 kilo. Vi åkte till apoteket och köpte "Måltidsmått".

Men måltidsmåttet gjorde ingen större skillnad på mina portioner visade bara att jag skulle äta mer grönsaker. Så då gick jag över till att räkna kalorier.  Det jag då upptäckte var att jag behövde äta mer kalorier. Jag satte som mål att äta mer än 1000 kalorier om dagen men också mindre än 1500.

 

   

Bild från 2010

När jag vägde som mest (vad jag vet) vägde jag 106 kilo. Jag blev vägd när jag var på vårdcentralen och satte in en ny p-stav. Jag mådde väldigt dåligt över min vikt och kunde verkligen inte se mig själv gå ner 45-50 kilo för att nå min idealvikt. Jag trodde att jag skulle sluta som de där jättetjocka människorna som är helt fast i sina sängar för att de inte längre kunde gå.  För mig verkade det scenariot verkligare än att jag skulle orka banta bort halva min kropp.  

När jag tänkte på att 50 kilo måste bort blev jag helt handlingsförlamad. Det var ett så stort och svårt projekt och lät i mina öron helt omöjligt. Min psykiska ohälsa har ju ställt till med mycket. Jag har ju fortfarande svår social fobi och har därför varit isolerad i min lägenhet. Jag trodde aldrig att man kunde gå ner 40 kilo utan att röra sig. Bara tanken på att träna får mig att få ångest. Det är nästa jätteprojekt för min del. 



Jag har länge haft problem med maten och har sedan tonåren levt på att bara äta en gång om dagen. Men då förra året när jag började gå ner i vikt satte jag upp ett mål..Jag ska äta mer än en gång om dagen. Jag började med att äta en frukt innan jag gick och lade mig. Valde frukt eftersom det är lätt att äta och det finns frukter som innehåller Folat som jag hade brist på. Så istället för att äta vitaminer på burk åt jag dem genom att äta mer frukt och grönt. 

Jag äter i dag minst två gånger om dagen. Tyvärr är det inte ofta det blir fler gånger för jag orkar inte det just nu. 

Men och andra sidan är det en stor framgång att jag äter två gånger om dagen :)

 



 
 (365 dagar kan göra stor skillnad)

Jag startade egentligen allt för att jag var rädd för att gå upp mer i vikt. Men när jag väl började räkna, mäta och väga så blev det till en rutin. Jag har med hjälp av en mobil-app gått ner 22 kilo sedan mars 2013.

Det känns rätt overkligt att jag faktiskt gått ner 40 kilo sen jag vägde som mest 2010. Det har tagit lång tid för mig att kunna se skillnad. Men nu ser jag det.  

 

 När jag tänker efter så har jag åstadkommit mycket de senaste 3-4 åren. Jag har slutat självskada, slutat dricka cola, slutat röka och gått ner 40 kilo..Detta trots psykisk ohälsa, mammas död och MS-diagnosen. Visst är det rätt av mig att känna mig lite som en superwoman ;)

 

   

Av Sara Modigh - 26 november 2013 15:45

Vi uppmuntras hela tiden till att förändra vårt utseende. Åh vad fin du är i håret hörs bara sägas om vi byter färg eller frisyr " vad brun och fin du är" sägs positivt till alla bleka svenskar som kämpar för att hålla sig bruna. 

Man får bara komplimanger när man förändrar sig själv och detta redan från en väldigt ung ålder. 

Redan i låg och mellanstadiet (när jag växte upp) kände man ju press på att förändra sitt utseende för att få höra att man var fin. 

Man får aldrig höra vad fin du är i håret om man inte färgar eller klipper sig vilket sänder ut signalerna att min vanliga hårfärg duger inte. 

Jag är en sådan där som vantrivs med min hårfärg. Jag har färgat mitt hår sedan jag var 11 år gammal, i jag vet inte hur många olika färger främst olika bruna, röda och svarta färger har det väl varit. 

 


Jag färgar alltid mitt hår rött nu för tiden för det är en av få färger som jag själv faktiskt trivs i. Tyvärr är jag ju för trött för att hålla efter färgningen så har alltid massa utväxt. Färgar 1-2 gånger per år som det är nu.

Mitt hår är jätteslitet och fult. Men men, det är så det får vara. Jag orkar inte må dåligt över mitt utseende för jag har så mycket annat som är värre än att vara ful. För ärligt talat vad är det som är så hemskt med att vara ful? Vad är det värsta som kan hända? att någon mupp kommer fram och säger "Du är ful"? Jaha, tyck det då! Varför ska man egentligen bry sig?

Det är bara dina egna känslor för och om dig själv som räknas. Så länge du trivs med dig själv så är det det ända som betyder något. 

Jag trivs med mig själv. Jag har släppt alla tankar på vad är snygga och vad är fult enligt andra och jag har lärt mig att tycka om mig själv för saker som JAG tycker om och tycker är snyggt. 


Visst är det alltid skönt att få någon form av bekräftelse från någon annan att de också tycker att man är fin. Men bekräftelse från dig själv är mer värt mer än hundra främlingars kommentarer.


Visst finns det saker i mitt utseende som jag mer än gärna skulle ändra på, skulle inte tveka en sekund om det kom någon "skönhetsande" som kunde vifta på ett trollspö och ändra dessa saker.

Men jag önskar ju att det inte var så.

Jag önskar ju att jag kan lära mig att acceptera allt i mitt utseende så att jag inte skäms över delar av mig själv. Jag behöver inte tycka att det är snyggt men i alla fall så att jag kan gå ut utan att skämmas.


Usch nu blev det här inlägget väldigt negativt framåt slutet, Jag skäms över vissa delar av min kropp men överlag är jag nöjd och trivs med det mesta. Jag har haft extremt dåligt självförtroende och en extremt dålig självkänsla och för ett par år sedan skämdes jag över allt och jag kunde inte komma på en enda sak med mig själv som var bra. Men så är det inte längre.


För att må bra och vara trygg i sitt jag måste vi lära oss att inte mobba oss själva. Det krävs mycket övning och tålamod för att kunna bygga upp sin självkänsla. Men det går.

Först och främst måste man lära sig att känna igen och skriva ner de självkritiska tankarna och förstå i vilka situationer som dessa tankar uppkommer.
Nästa steg är att lära sig förstå varför dessa tankar inte stämmer och börja "försvara dig själv". När du till exempel får en tanke om att du är värdelös så måste man tvinga sig själv att tänka att det är en orimlig tanke. Att man faktiskt inte är värdelös utan man har faktiskt gjort många bra saker.
Sedan kommer vi till det allra viktigaste steget för att bygga upp sin självkänsla. Att berömma sig själv! Att lära sig tycka om sig själv, sätta värde på det man gör och att lära sig tycka om sig själv för precis den man är både inuti och utan på.


För att klara detta steget finns det små knep man kan ta till.


*Skriv upp fem saker du gillar hos dig själv varje kväll innan du ska sova på en lista. Det kan vara allt ifrån din ögonfärg till din förmåga att ta hand om djur. I början kan det vara svårt att komma på fem saker. Om du inte kommer upp i fem saker så gör det ingenting. kritisera inte dig själv om du inte når upp till målet direkt.


*Klanka inte ner på dig själv om du gör ett misstag. Alla människor gör fel i bland och det är på det viset vi lär oss. Ibland gör man fel men det gör inte att vi ÄR fel.


*Säg något snällt till dig själv varje gång du ser en bild av dig. Här kan du ta användning av din lista med positiva saker du skrivit.


*Börja varje morgon och avsluta varje kväll med att försöka se dina positiva sidor. till exempel att du är snäll, omtänksam, trevlig, artig, generös, och pålitlig.


*Försök att vara mer positiv överlag. Börja varje dag med att förvänta dig att bra saker kommer hända. Lägg märke till att som är bra. Till exempel att solen skiner, du ser ett sött djur, Det är din favoritmat i skolan eller att du får se ett avsnitt av en bra tv-serie. Ju mer du fokuserar på dessa bra saker desto bättre kommer du att må. Detta kan du också lägga till i din lista genom att skriva upp fem saker som varit bra med dagen. 
Många gör misstaget att låta en negativ händelse förstöra en hel dag, så varför inte vända på det och låta en positiv sak göra dagen jättebra?


Slutligen


*Jämför dig inte med andra. Den enda du någonsin ska jämföra dig med är dig själv. Du kan inspireras av andra. Men du ska inte känna dig sämre än någon annan bara för att dem kan något bättre än vad du kan. Alla är vi olika bra på någonting och de flesta av oss är aldrig bäst i någonting. Det innebär inte att vi är sämre än andra.


Gör man dessa övningar varje dag så tränar man upp sitt självförtroende. Många tror att självkänsla är något man föds med. Men så är det inte. Självförtroende är något man måste träna upp och fortsätta att träna för att ha kvar. Efter ett tag går det på mer automatik. När man tränat sig länge nog tänker man positiva tankar istället för negativa.

Av Sara Modigh - 6 november 2013 14:00

Jag har mina åsikter, mina funderingar och de kanske inte alltid stämmer överens i varje enskilt fall. Jag tycker inte att man ska döma varandra, eller jämföra varandras problem. Men det betyder inte att man bara därför ska skita i att kämpa mot de problemen man har eller försöka ändra attityd mot några av de samhällsproblem som finns.

"jag tycker faktiskt det är hemskt att vara två kilo över undervikt".. Jaha!? Och det tycker du inte är sjukligt? 

Bara för att det finns personer med anorexi (eller andra ätstörningar), ska man inte få uppmuntra friska människor som skäms över sin övervikt att må bättre i sin kropp?


Dålig självkänsla kryper sig på allt fler och fler människor och sanningen är den att gör du inget åt det så kommer du bara må sämre och sämre!

Det är DU och endast DU som jag göra något åt din dåliga självkänsla. Du måste se till att jobba på den. Självkänslan är en färskvara , du måste träna den för att hålla den i trim. 



Nej, min åsikt att man inte ska jämföra problem, håller jag fast vid att jag tycker. För ingen kan veta hur någon annan känner sig. MEN! Det handlar då om att döma en enskild människa som ber om hjälp som jag oftast pratar om i dessa fall. Jag tycker inte att någon har rätt att trycka ner en individ som öppnar upp sig och pratar om hur den mår.

Jag tycker det är sjukt med kommentarer som "Tänk på barnen i Afrika" eller "Det finns dem som har det mycket värre"

För det finns ALLTID den som har det värre!

Jag kan tycka att vissa problem känns som moderna problem som egentligen inte är problem om man tänker efter. En frisk, ung människa med en bra familj ett bra jobb och bra framtidsförutsättningar som ändå väljer att plåga sig själv för att den har en viss övervikt tycker jag känns "onödigt", eftersom det då i 99% av fallen handlar om att försöka pressa sig in i en samhällsnorm.. Men med det säger jag inte att någon som är sjuk i en ätstörning inte har lika allvarliga problem som någon som har till exempel ett självskadebeteende! 


Om man accepterar sig själv som man är, oavsett vilken kroppsform man har, oavsett vilken hårfärg eller längd man har. Om man ser till sina bra sidor istället för att fokusera på det man anser vara dåligt eller fult så kommer man må bättre!


Tro mig jag vet vad det innebär att ha så dålig självkänsla att man inte vågar gå utanför sitt hem, så dålig självkänsla att man totalt slutar ta hand om sig själv och förfaller in i ett svart mörker av självhat! Men det är ingen sjukdom utan en brist i att vara snäll mot sig själv och se till sina bra sidor. En brist som de flesta i dag lider av och det måste motarbetas! 

Jag säger inte att man har inte kan ha problem som överviktig med låg självkänsla.. Det jag säger är att man måste jobba på det om man vill må bättre! 

Vilket det är väldigt få som gör i dagens samhälle!


Man måste göra något åt det.. Både genom att prata mer öppet om att acceptera sig själv som man är, Genom att visa att alla är vi okej och genom att dela med sig av att det går att släppa alla självhatande tankar man har för att man har ett par kilos övervikt.


En gång trodde jag att jag var den tjockaste och fulaste människan i universum.

och tro mig det var jag inte

  Jag tycker detta visar på hur viktigt där är att prata mer öppet om hur man bygger upp sin självkänsla och hur viktigt det är att visa att det är okej att vara tjock. För det ÄR inget fel ed att vara överviktig. Lika lite som det är fel att vara lång eller rödhårig, kort eller svarthårig.

Jag trodde på allvar att jag var tjock när jag tog denna bilden. Jag hatade min mage och tyckte att jag var tjockast i skolan. Det hatet jag kände mot mig själv gick att bryta genom att "skärpa till mig" och faktiskt se till att bygga upp min självkänsla.

Idag väger jag 25 kilo mer och trivs hundra gånger bättre med mig själv. Att oroa sig så för vikten förstörde hela min ungdomstid, och allt jag hade behövt göra var att lära mig uppskatta mig själv!

Lära mig att bygga upp min självkänsla och behålla den!


Är det verkligen något som man bör hålla tyst om? 

Av Sara Modigh - 29 oktober 2013 14:00

Läste på ett forum en tråd som skapats där någon frågade om andra också störde sig på en viss reklam. 

Det var en reklam om någon bantningsmetod eller liknande och hade en före och efterbild på en mage.

 

Som väntat så dyker all "fat shaming" upp i vanlig ordning när det kommer till detta samhälle vi lever i idag!

Tjocka, feta, överviktiga, ja till och med normalviktiga kvinnor och män utsätts för detta förtyck och hat dag in och dag ut. 

I just detta fallet handlade det om hur hemskt det var att få en stor mage uppkörd i ansiktet:


Till er säger jag bara


In Your Face! 

 

 


Jag är en levande människa med känslor precis som er! Ja, jag är tjock, Ja jag har miljoner bristningar, Ja, Jag har ett liv.... med en historia som ni inte vet om!


Har någonsin gång tänkt på att varje kilo som är för mycket på en kropp kanske har en historia?


Övervikt kan berätta så mycket mer än bara dålig självdisciplin!

Det kan vara en historia om missbruk, självmedicinering, mediciner och eller sjukdomar!

Det kan handla om tjejen som blev våldtagen som barn som lärde sig fly in i matens trygghet. Det kan vara mannen med en mystisk sjukdom, eller en människa med psykisk ohälsa som tvingas äta mediciner som gör att man går upp i vikt. 


Har ni någon gång tänkt på att människor är det som är innanför skalet och inte det yttre!



Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se