"Är jag tjock?", "Usch jag måste verkligen banta", "Jag har gått upp 1 kilo", "Jag är så tjock"

På riktigt..Mitt huvud exploderar om jag läser det en gång till!

Är det inte lite tröttsamt att gå och oroa er över er vikt sådär mycket hela tiden? Vad får ni ut av det?

Ni dör inte av att ha två tre kilos övervikt, snarare tvärt om! 

Jag säger inte att folk som är smala ska gå upp i vikt, det jag säger är att ni som har något enstaka kilos övervikt och hela tiden kämpar med vikten ska se över hur ni behandlar er själva.

Din kropp kommer inte må bra av att svältas och utsättas för psykisk tortyr genom att du stressar upp dig och klankar ner på din kropp för att sedan hela tiden banta och sedan gå upp igen, för att en en gång banta. Det finns viktigare saker i livet än att vara smal. Jojobantning mer olika dieter hit och dit är inte bra för din kropp. Lägg om din livsstil istället för att tro att du kommer hålla dig smal med hjälp av äppeldieten eller med hjälp av bantningspiller. 

Om du verkligen är överviktig, se då hellre till att äta en bra varierad kost i lagom mängd istället för att stressa och svälta dig själv för att snabbt få resultat. Låt det ta tid! Ju längre tid det tar desto större är chansen att du behåller målvikten. 

Jag tror dock inte att majoriteten av dessa kommentarer kommer från personer med verkliga problem med övervikt eller fetma. Många skriver ju "jag väger 47 kilo är det för mycket?"

Kanske har jag en annan bild eftersom jag under många år med mediciner gått upp extremt mycket i vikt och vet hur det är att lida av fetma på riktigt. Men jag tycker inte man har nått att klaga på om det bara är fem kilo man ska gå ner istället för 50 som jag hade när det var som värst. 

5 kilo är ingenting! Ni gör ju bara er själva en otjänst av att må dåligt över sådant. Lägg er tid på att äta nyttigt, träna och må bra istället!

Inte ens jag som har 20 kilo kvar till min målvikt 12 kilo kvar till den övre gränsen på normalvikt klagar sådär mycket på min kropp. 

Visst jag har mått väldigt dåligt över min kropp. Men jag bestämde mig för att jobba på det!

Både genom att äta mer regelbundet, sluta med alla mediciner, sluta med cola, sluta självskada, äta oftare, sluta röka, inte äta skräpmat så ofta och överlag vara mer snäll mot mig själv. 

Man kan inte bara svälta sig själv samtidigt som man överöser sig själv med hat och förvänta sig att man kommer trivas bättre med sin kropp. 

Det bästa man kan göra är att tycka om sig själv som man är. 

Det är okej att vara ful, Det är okej att vara tjock, Det är okej att vara smal, Det är okej att vara snygg, Det är okej att vara lång, Det är okej att vara kort! Allt är okej!

Jag är kort, Tjock och lagom ful och jag trivs med den jag är!

I dagens samhälle är det överviktigt att hålla sig normalviktig (haha fattade ni ordvitsen) 

Länge har det pratats om BMI hit och dieter dit.

Nu har ju forskarna kommit fram till ännu ett sätt att avgöra om någon är överviktig och ligger i riskzonen för sjukdomar. 

Nämligen att mäta midjemåttet.

Av någon anledning så går den magiska gränsen vid 80 cm. Är man under 80 cm så räknas det som normalt. Har man som kvinna ett midjemått på 80-88 cm så har man "en lätt förhöjd risk för livsstilssjukdomar" och över 88 cm så har man en ökad risk för att drabbas av dessa sjukdomar som förknippas med övervikt.

Vem har kommit på detta undrar man ju lite. Varför just 80 cm?

På en sida jag stötte på stod det såhär

"Under 80cm Perfekt inga tecken på hotande magfett". Hur kan de veta det? borde inte det bero på hur man ser ut som individ? Jag har ett BMI som säger att jag ligger på gränsen till fetma, men samtidigt så har jag faktiskt ett midjemått på strax under 80cm. 

Jag vet att jag alltid haft en smal midja och är mycket väl medveten om min övervikt. Men jag stressar inte bort den med massor med dieter. Jag försöker att äta hälsosammare och det tror jag är det bästa i slutet. 

Man ser så ofta ungdomar som mår dåligt över sin vikt och som svälter sig för att bli smala. Oftast används då sådana här måttstockar för att "ta reda på om man duger". 

Men vad dessa mätningar inte tar hänsyn till är dig som person. De bryr sig inte om hur mycket som är fett och hur mycket som är muskler, de tar inte hänsyn till din kroppsbyggnad eller vart på kroppen fettet sitter. Vissa människor är bredare över midjan utan att vara överviktiga och det finns även de som väger "mycket" och ändå är jättesmala. 

Jag till exempel har 20 kilos övervikt och har ändå ett midjemått som är under den gränsen som är satt så uppenbarligen är inte de måtten hälsosamma för mig och samma sak går åt andra hållet också. Man måste se till sig själv och sluta lyssna på alla självtester på internet hit och dit. 

Det viktigaste är inte din vikt utan din hälsa och jag tror på att äta en stabil kost och satsa på att få i sig all näring man behöver från mat istället för att äta massa pulver och vitamin tillskott. 

Jag har sedan min b12-brist och folatbrist börjat äta mer mat som innehåller de ämnena som jag har haft brist på , samt att jag börjat äta fler gånger om dagen och det mår jag bättre av. 

Många unga tjejers värsta mardröm är att vara tjock och ful, det märks för det är den bild de beskriver sig själva med.

Det är deras självhat. Att kalla sig själv för tjock och ful är det mest självhatande och mest fruktansvärda ord man kan ge sig själv i världen av tonårstjejer. 

Oron att vara "tjock och ful" märks tydligt av på olika tonårsforum.

Det är inte din kropp det är fel på, utan din självkänsla!
Du ser dig själv som den bild du föreställer dig i ditt huvud. Det värsta du kan komma på, att vara ful och tjock. Men vad spelar det egentligen för roll? Skulle du hata dina vänner om de var fula eller skulle du inte umgås med dem om de var tjocka? Är man mindre värd om man är överviktig? Är inte personligheten det viktigaste?

Om det var en vän som kallade dig tjock eller ful så skulle du tycka att den kompisen var riktigt elak, och du skulle förmodligen sluta umgås med den personen. Men nu är det du själv som säger de sakerna. 

Du behandlar dig själv illa, du är elak mot dig själv. 

Man måste lära sig att inte vara så självkritisk, att bli vän med sig själv.

Ge dig själv positiva kommentarer! Ifrågasätt alla negativa tankar du har!

Fundera ett tag på vad det är som gör dina vänner till en bra vän?

Är det deras hårfärg, deras vikt? deras kroppsform eller något annat i deras utseende? 

Eller, är det att de är snälla, omtänksamma, har bra humor och är roliga att umgås med?

Fundera sedan på vad som gör dig till en bra vän. 

Är det din hårfärg, din vikt? din kroppsform eller något annat i ditt utseende? 

Eller, är det att du är snäll, omtänksam, har bra humor och är rolig att umgås med?

Att lära sig tycka om sig själv precis som man är, är inte lätt. 

Men att bygga upp sin självkänsla kommer hjälpa dig att må bättre. 

Jag själv kämpar för att tycka om mig själv. Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. 

För några år sedan kunde jag inte ens se mig själv i spegeln, jag klarade inte av att gå och handla kläder, jag blundade när jag klädde av mig, badade/duschade med taklampan släckt för att jag avskydde min kropp så otroligt mycket. 

Mitt självhat har varit otroligt stort, i början kunde jag inte se en enda bra sak i mitt utseende eller min personlighet. 

Men tillslut kom jag till den punkten då jag insåg att "detta är inte ett liv som är värt att leva, jag måste börja gilla mig själv eller åtminstone acceptera hur jag ser ut"

Så jag kämpade, jag trälade med "fem bra saker med mig själv" övningen dag ut och dag in, i flera månader stod jag framför spegeln och sa "jag gillar mitt hår", Jag gillar mina ögon"

I början trodde jag inte ens på det. Men allt efter som månaderna gick, desto mer började jag faktiskt se att," ja, jag har ju faktiskt ganska långt hår och de tycker jag ju är fint på andra, så det är nog fint på mig med". Jag började tänka "i detta ljuset har jag jättegröna ögon, det tycker jag är jättefint"

Jag började att tycka om mig själv. Jag började se att "jag är faktiskt fin och jag duger som jag är"

Även om jag fortfarande skulle kunna räkna upp tre gånger så många saker som jag ogillar med mig själv så väljer jag att se de saker som jag gillar framför dem jag helst skulle ändra. 

Jag vet att jag är fin på mitt sätt, och du är fin på ditt sätt!

Så...Är jag tjock?

Ja, Det är jag!  Men det är inget fel med det. 

Har hört väldigt mycket om hur synd det är om alla smala som jämt får kommentarer om hur smala de är, kommentarer som "ät mer", och frågor om man har anorexia. 

Självklart är det fel att det ska vara så, men något jag ofta reagerar på är att dessa smala kvinnor som klagar över att deras kroppar blir kommenterade säger sig ha det så mycket värre än överviktiga kvinnor.

Till exempel vad jag läste sist:

"Som en smal person, är jag också irriterad av våra dubbla standarder kring vikt. Till exempel så tycker människor att det är okej berätta för en mager kvinna - till deras ansikte, inför en hel grupp av människor - hur magra de är och även att föreslå vad de ska äta. Men jag har aldrig sett det omvända hända en överviktig kvinna."

Detta är bara en i mängden av liknande saker jag sett och hört. Jag som levt på båda sidorna av "normalvikten" vet hur kommentarer och syn på vikt är i olika vikter. Så jag vet också hur dömd man blir som överviktig. Den smala kvinna som säger att någon som är överviktig aldrig får några kommentarer om sin vikt måste vara ganska blind inför vad som händer runt omkring. Jag kan inte ens räkna alla kommentarer om att jag "borde äta mindre" och "gå ner i vikt". 

Men jag vet också att man får kommentarer när man är smal. Jag fick kommentarer som "du måste sluta gå ner i vikt" eller "nu är du för smal" , "du måste äta mer". Kommentarerna och oron för min vikt gick så långt att det planerades in att jag skulle gå till skolsköterskan och väga mig en gång i veckan för att se till att jag inte gick ner mer i vikt. Dock påbörjades min Nozinan medicinering just då, och då löste sig det problemet. Jag gick från ett lågt BMI till ett högt under loppet av två månader. 

Kanske var jag en smula ätstörd just då. Men jag upplevde inte samma förakt som jag upplever nu när jag är tjock. Det var ingen som tittade på mig med avsmak när jag var på McDonalds, och då var jag ändå där väldigt ofta under min "smalhetsperiod" Tror nästan jag åt mer McDonaldsmat när jag var smal än jag gjort under alla de år jag varit överviktig.

Ändå så känns det som att folk tänker att man är ett äckligt fetto som käkar skräpmat varje dag om man ens går nära ett McDonalds.  

Jag ska inte sticka under stolen med att jag har jättekassa matvanor och alltid har haft det och det är den största grunden till varför jag är så överviktig som jag är. MEN, jag tror att samhället tror att mina matvanor är, pizza, hamburgare, chips, glass, kakor och godis i mängder dag in och dag ut. Men ärligt talat så kan jag räkna gångerna jag ätit hämtmat detta året på en hand, ja en halv hand också för den delen. Jag har ätit på Burger King en gång och delade en kebabrulle med Jakob en gång. Jag äter knappt nått Godis, fick ett påskägg av mormor som jag slängde för några veckor sedan för godiset blivit för gammalt. Jag äter Chips nån gång ibland som myskväll och har ätit glass nu i sommar. Men äter i princip aldrig glass annars. Kakor, tårtor och bullar. Jag det äter jag på kalas. För jag tycker att man kan unna sig ibland. 

Samtidigt tror jag också att samhället tror att den smala kvinnan är någon som aldrig äter mer än ett salladsblad åt gången. Jag minns en händelse där jag satt på en busshållplats och åt choklad och drack coca cola tillsammans med min bästa vän, lite längre bort stod några ungdomar och skrek "har du bulimi?" Jaa, man kan tydligen inte äta socker om man är smal utan att folk tar för givet att man spyr upp det sedan. 

För mig är det självklart att ALLA människor får kommentarer om sitt utseende(även om det inte borde vara så), och det som sårar oss mest är det som vi själva känner oss osäkra på, det kan vara allt från ögonfärg till tänder, vikt till längd och hårfärg till kroppshår. 

Alla blir bedömda utifrån sitt yttre och det är obehagligt och sårande för alla, inte bara för smala som blir kallade skelett.

Jag lovar att även tjocka kvinnor får kommentarer för sin vikt, ofta väldigt hatfulla sådana. Jag själv upplevde ofta någon slags respekt och avundsjuka i kommentarerna när jag var smal, medan nu är det någon form av hånfull överlägsenhet och kommentarerna känns som ett sätt att förminska mitt värde som människa.

Är övertygad att det finns många som upplever detta när de blir hånade för sin vikt oavsett om det är för att man är smal eller tjock , jag berättar bara om min egen upplevelse här. Jag upplever kommentarerna , blickarna och fördomarna som mycket värre och framförallt mycket hotfullare nu när jag är tjock än när jag är smal.Kanske beror det på att jag får dödshot nu när jag är tjock?

Sedan jag gick upp i vikt har jag blivit mer rädd för människor, för ofta kan man känna ett stort hat.

Man skulle kunna tro att det är olagligt att vara tjock. Att jag brutit mot någon lag.  

Att det är allas rätt att hata och döma mig efter min vikt. 

Men jag säger, Låt alla se ut som de gör! Det finns något vackert i var och en av oss.   

Jag vill inte bli tvingad till att skämmas över hur jag ser ut, Jag är tjock och jag har accepterat det.

Så varför kan inte samhället acceptera varandras olikheter?

Skönhet är inte att ha de bästa makeup borstarna eller hårvårdsprodukterna, Skönhet är inte den som sminkar sig bäst eller har de dyraste kläderna.

Skönhet ses av dem som väljer att inte se brister, och av dem som du älskar och de som älskar dig. alla är vackra, men vissa människor väljer att hata andra för saker de inte gillar. Glöm dem som gör dina dagar olyckliga, och leva för dem som gör ditt liv vackert.

Du kommer aldrig att kunna vara vacker i alla människors ögon, för så länge det finns miljarder människor så finns det också miljarder åsikter. Många människor väljer att fokusera på fel och brister hos andra. Kanske för att de är osäkra på sig själva?  Så varför inte bara göra dig vacker i dina egna ögon? Du är viktigare än de som kränker, klagar och spyr ut sina åsikter om ditt utseende.

Det är onaturligt för människor att vara helt "perfekta". 

Människor borde vara konstiga och annorlunda,

För det är så det ska vara. 

Alla är sin egen unika upplaga av sig själv. Så varför försöka göra sig själv till en kopia av någon annat?

Varför försöka ändra på sig själv och sina mål för att behaga andra?

Många av våra kändisar är ju kända för något speciellt i sina utseenden,

men vad skulle de vara utan dessa fysiska attribut?

Skulle de fortfarande blivit kända? 

Angelina Jolie är känd för sin stora mun, hur skulle det vara om den var mindre?

Kim Kardashian är känd för sin stora rumpa, hur skulle det vara om den var mindre? Skulle hon fortfarande blivit känd om det vore så?

Owen Wilson är känd för att ha en sned näsa. Om den var rak, hur skulle det påverkat hans kändisskap?

Rowan Atkinson är känd för överdrivna ansiktsuttryck och grimaser. Hur skulle det vara om man tonade ner dessa uttryck. Hur hade hans karriär som Mr. Bean varit då?

Och slutligen, Christina Hendricks. Hon är känd för sina kurvor. Hur skulle det vara om hon blev av med dem?

Skulle hon fått en större karriär inom film och tv eller skulle hon inte fått några roller alls? 

Utseendet är en stor del i vissa sammanhang, som till exempel inom tv och film-branschen. Jag funderar en del på just hur viktigt utseendet är i till exempel Hollywood. Hur mycket spelar utseendet in och hur mycket spelar skådespelartalangen in? 

Skulle någon här ovan blivit känd om de haft ett annat utseende? 

Ursäkta mina inte alls särskilt bra Photoshop skills, men ville visa min poäng i det hela. Om kändisar hade mer "vardagliga utseenden"? skulle de blivit kända då?

Nej, förmodligen inte! Så var glad över allt som gör er unika! Alla är vi inte supermodeller eller Hollywoodstjärnor. Men vi är vackra ändå!

Var nyss en person på bilddagboken som taggade mig i en kommentar, bara för att säga ett en människa var ful.

Jag antar att det berodde på att denna människa klagat mycket på hur ful och äcklig jag är. Men jag tycker verkligen inte att man behöver säga något om någon annans utseende hur fula de än är. Jag förstår inte poängen att säga till någon att de är fula. 

Vad spelar det för roll, Man får väl vara ful om man vill det?

Jag säger inte ofta att människor är fula, eftersom jag lever efter att leta efter det positiva i varje situation. Jag väljer att se det som är bra istället för det som är dåligt. Men är det något som jag faktiskt tycker är fult så är det trångsynta människor som försöker trycka ner andra på grund av hur de ser ut. Vet inte varför, men sådana människor blir alltid mycket fulare i mina ögon än en snäll, glad och trevlig person. 

Kanske är det för att om någon kommenterar hur ful någon är så tittar man automatiskt efter det fula hos dem? 

 Jag skulle i alla fall inte skriva till henne vad som är fult på henne enligt mig. För tro mig hon är inte vacker i mina ögon efter allt hon skrivit.  Jag brukar aldrig vara såhär elak som jag varit nu.

Börjar ångra mig.

Fast å andra sidan så har hon klagat på mitt utseende i flera dagar nu efter att jag skrev om att alla ska trivas med sig själva och att alla är vackra på sitt sätt, så då bör hon väl tåla det jag skrev? eller? 

Jag vet inte. Det kanske är så att hon har jättekass självkänsla och det är därför hon skriver till andra att de är fula? 

Men men, det är inte sättet att lösa sina problem på. 

Alla skulle må mycket bättre om de fokuserade på bra och positiva saker istället för det som kan tänkas vara negativt. 

Att ställa sig framför en spegel. Med kritiska ögon granska varje skavank på sin kropp är vardag för många människor. Man ser bara allt som är fel och som man måste fixa och ändra. 

Jag vet själv hur många gånger jag stått framför min spegel och verkligen hatat spegelbilden. 

Men vad vinner man egentligen på att hata sitt utseende? 

Jag önskar så att alla ska ställa sig framför en spegel, titta efter det som gör just dig vacker! Du kanske har vackra ögon? Fint hår? Snygg rumpa? 

Fokusera på det du gillar. 

Att lära sig älska sig själv som man är innebär inte att älska precis allt, Det betyder att man väljer att se de bra sakerna i stället för att bara se de negativa. 

Att acceptera sig själv och må bra i sig själv är jätteviktigt för att vi ska må bra. 

Sluta mobba er själva! 

Kan vi inte göra en deal? 

Skriv upp 3 saker som du gillar med dig själv? 

Jag Kan börja.

1. Jag gillar mina ögon

2. Jag gillar mitt långa hår

3. Jag gillar min midja