En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Åsikter och Funderingar

Av Sara Modigh - 5 maj 2015 10:30

Vet du hur du ska göra den dagen då du ställs framför en självmordsbenägen människa?

Du kanske bara är ute och sköter ditt och så helt plötsligt så ser du den där desperata människan på toppen av en byggnad redo att kasta sig ut för att avsluta sitt liv. 

Vad kan man göra?

Det är svårt att veta och ännu svårare är det att veta hur man skulle reagera den dagen då det verkligen händer. 

Men något som du absolut inte bör göra är att skrika "hoppa". 

När jag hörde om kvinnan i Kalmar som råkat ut för just detta så blir jag fruktansvärt illa berörd.

Vart finns medmänskligheten? Existerar det ens någon empati?


Hur kommer det sig att den här hårda och omänskliga behandlingen sker när man hamlar i ett möte med en mycket sjuk människa som är på botten av sitt liv?

Var finns förståelsen för medmänniskan hos dessa människor som tycker det är okej att säga åt någon att hoppa, att personen som mår dåligt borde skjutas eller som jag själv fått höra åtskilliga gånger "Skär dig djupare nästa gång"


Down the road, not across the street är också en sådan där sak jag fått höra många gånger i mitt liv och det gör ont.

Många gånger har jag fått den kommentaren slängd i ansikten under tider i mitt liv då jag mått som allra sämst. 

"Down the road, not across the street" är en kommentar som syftar till att man skurit sig åt "fel håll" efter som risken att man dör när man skär sig tvärs över är mycket mindre än om man skär "längs med vägen".  

Människor har alltså när de sett en mycket sjuk Sara sagt åt mig att jag ska skära mig djupare och åt andra hållet så att jag dör.  Om och om igen har jag fått höra detta när jag redan haft självmordstankar och varje sådan kommentar bidrog med att jag gick ett steg närmre att faktiskt avsluta mitt liv. Dessa ord var ju bekräftelsen på alla mina tankar  om att jag inte förtjänade att leva. 


Vad är det egentligen som driver en människa att försöka pusha någon annan till att ta sitt liv. Vad är det som gör att när man ser någon som är jättesjuk och mår så fruktansvärt dåligt att den hamlat i ett självskadebeteende eller till och med är redo att ge upp och försöker sig på en självmordshandling, så säger man elaka saker för att få den personen att verkligen ge upp och ta sitt liv?


Inte för att vara sådan, men vad fan är det för jävla fel i ert huvud?


Jag blir så frustrerad på världen när jag ser sådant.

Jag mår på riktigt illa när jag ser hur människor strålar samman för att sparka på de som ligger.

Kommer du hit så spyr jag dig i ansiktet ditt fega äckliga kräk. 


Att försöka pusha någon som mår dåligt att ta sitt eget liv är helt klart en push i fel riktning som ingen som ligger där på botten behöver. 

En människa som mår så dåligt behöver allt stöd och omtanke man kan få för att klara av att resa sig och kämpa vidare. 

Just du kan vara människan som avgör en annan persons livsöde. Du kan vara skillnaden mellan liv och död. 

Vill du verkligen ha det på ditt samvete, att du var en bidragande orsak till att en annan människa är död?

Att du var droppen som fick bägaren att rinna över och att du faktiskt hade kunnat göra skillnad för den här människans liv. Men valde att istället fälla en spydig kommentar?


Jag vill förhindra självmord


Var sjätte timme är det någon i Sverige som tar sitt liv. Just nu samtidigt som du läser det här kanske det är någon som står där på kanten redo att avsluta sitt liv. Om sex timmar är det dags igen någon annanstans i landet. Det är otäcka siffror när man lägger ihop det. År 2013 var siffran 1 600 personer som tog sina liv.  Förstår ni hur många människor det är?

Man hör ofta om folk som dör i trafikolyckor, eller hur?  Vet ni hur många det är som dog i trafiken samma år?  264 personer var det som dog i trafiken det året.  Det är ungefär en sjättedel av hur många det var som dog i suicid. 

Jag är övertygad om att många självmord hade kunnat stoppas om personen hade fått rätt stöd och hjälp. Jag har själv varit där på botten. Jag har själv gjort ett allvarligt självmordsförsök för att jag inte såg någon annan utväg. Men idag är jag väldigt glad att jag inte lyckades. 

Livet kan faktiskt vända även om det är svårt att tro och självmord är inte lösningen på problemen.


Av Sara Modigh - 12 mars 2014 12:30

"Om du inte värdesätter dig själv så kommer ingen annan heller att göra det", "Vem ska älska dig om du inte älskar dig själv?"

 

Är inte dessa kommentarer typ det värsta man kan säga till någon som tvivlar på sitt eget värde eller känner ett självhat?

Ändå envisas folk att säga dessa "uppmuntrande" kommentarer. 

 

Det de säger till mig är ju bara att ingen kan tycka om mig, ingen kan se ett värde i mig och att absolut ingen i hela världen kan älska mig..För jag själv känner ju inte att jag är värdefull och jag älskar inte mig själv. Dessa kommentarer som jag fått höra om och om igen under hela mitt liv berättar för mig att om jag inte älskar mig själv eller värdesätter det jag gör så gör ingen annan det heller. 

 

Det vore rätt fruktansvärt om värden såg ut så som dessa kommentarer säger. Att alla som känner självhat blir hatade av resten av världen också. Eller att om man inte själv känner sig värdefull så tycker ingen annan heller att man är det.. 

 

(Fotograf Kerstin Ericsson) 

 

Jag är rätt medveten om att detta inte är sant. För jag älskar inte mig själv..Långt i från. Men jag ska gifta mig om mindre än två månader vilket jag hoppas är för att han älskar mig ;)

 

Jag känner mig inte heller särskilt värdefull, men jag vet innerst inne att många anser mig vara av värde för dem. Det är bara det att jag själv kan inte känna det. Mycket för den där jävla bilden av hur jag "ska" vara för att duga. Det är så svårt att släppa!

Jag tror att jag hade mått mycket bättre om jag inte haft de där kraven i huvudet om att jag måste skaffa en bra utbildning, ha ett bra jobb och sköta hemmet och familjen. 

Jag känner mig misslyckad och därför känner jag mig ovärd och känner ett förakt inför mig själv och mina misslyckanden. 

 

Hela mitt liv är en enda smörja av misslyckanden. Allt fokus enda sedan min första dag inom psykiatrin har legat på att jag ska gå i skolan, skaffa en utbildning och slutligen ett jobb. Det har ju inte direkt stärkt min självkänsla att om och om misslyckas med det enda som samhället brytt sig om att jag ska klara.  

 

Jag tänker mycket på vad det kan finnas för jobb som jag skulle klara, men kommer inte på ett enda jobb som känns som ett som skulle funka för mig och min problematik. 

Jag känner mig så otroligt misslyckad och dålig och jag känner ett stort hat när jag tänker på att jag inte klara av att jobba. 

 

När någon då kommer med sitt "Om du inte kan äkska dig själv, vem ska då göra det?" eller "Om du inte värdesätter dig själv så kommer ingen annan heller att göra det"  så är det bara en bekräftelse att jag är precis så värdelös som jag känner mig även i andras ögon. 

Det är inte roligt när man känner ett självhat att få kommentarer om att ingen någonsin skulle kunna älska mig bara för att jag har en taskig självbild. 

 

 

När allt kommer till kritan, hur många människor älskar ni egentligen enbart för att de älskar sig själva? 

 

 

Av Sara Modigh - 25 februari 2014 13:00

En sak som jag fått höra är att jag bara "spelar martyr". Något jag tror många som mår dåligt någon gång har fått höra.


Man kämpar och kämpar och den kommentaren visar precis hur lite förståelse det finns för hur jobbigt man kan ha det. För blir det tungt och det brister för mig eller nån annan som mår dåligt ses det bara som att man spelar martyr eller att man överdriver och tar på sig en offerkofta. 


 


Ja, visst kan det bli värre. Men jag har det så jävla jobbigt, och jag är så fruktansvärt trött på att spela teater och låssas som allt är bra. Det får jag ju dessutom aldrig höra nått positivt om. För ni ska bara veta hur jävla mycket jag spelar. 90% av alla mina leenden och skratt är skådespel. Nästan varje natt gråter jag! 


Jag vet inte alls hur jag ska göra!


Det känns som jag måste spela teater för att få vardagen att rulla på smidigt. Men brister fasaden ses jag som en martyr, eller att jag överdriver mina problem. Men samtidigt gör det väl mig till martyr att hålla in allt och låssas att allt är bra?


JAG VET att jag är en pain in the ass ibland. Men jag jobbar så gott jag kan på det. 

Jag försöker att vara optimistisk, Jag försöker att hålla mig glad och se saker från den ljusa sidan. Jag kämpar hårt med allt livet slängt på mig och jag tycker att jag för det mesta håller en rätt bra ton i livet trots svårigheter.


Men jag tycker också att jag borde få säga ifrån när det blir för mycket. Något jag har EXTREMT svårt för då mitt dåliga mående så många gånger gjort folk arga, sura, ledsna och/eller besvikna på mig. Vilket i sin tur bidragit till min taskiga självbild. Jag ser mig själv som något dåligt och misslyckat när jag inte klarar av att göra de saker som jag "borde" klara.

Det är mitt ansvar att försöka ändra den bilden och jag jobbar så mycket jag kan med det. Vilket gör att det blir en evig cirkel med misslyckande, tankar på att vara värdelös, vilket är ett misslyckande vilket genererar mer tankar om att vara värdelös. Så går det runt , runt , runt och jag har jättesvårt för att bryta det. 


Jag har grymt dålig självkänsla och dåligt självförtroende när det kommer till det mesta. Hur mycket jag än försöker säga till mig själv "jag duger som jag är" så är det alltid med en pipande svag röst som knappt gör sig hörd under alla skrikande toner av "du är misslyckad" , "du är sämst" , "du kan ingenting"..



Jag tycker att jag varit med om för mycket skit i mitt liv. Visst det kanske är att ta på sig en offerkofta? Men jag vill inte sopa allt jag varit med om undermattan och låssas som det aldrig hänt.

Hur fan ska jag bearbeta det då?

Jag har haft det väldigt tufft i många perioder av mitt liv. Men jag kämpar.. allt jag kan!

Jag tycker att det är tråkigt att man aldrig ska få prata om sina problem för då "tar man på sig offerkoftan" och pratar man inte om det, utan håller allt inne så är man martyr. Vad jag än gör så blir det fel. 


Men faktum är att jag kan inte göra bättre än mitt bästa, vilket många gånger inte räcker hela vägen fram. Det är mitt ansvar att göra det bästa av situationen och tyvärr sätter jag mina målbilder för högt. Ännu ett problem som jag har av den bild jag byggt upp om hur jag "borde" vara. 

Det är så svårt att släppa den bilden. Ingen har någonsin sagt "det är okej att inte klara av att gå i skolan" , "det är okej att du inte klarar av att ha ett jobb", "det är okej att inte bidra till samhället" , "det är okej att inte klara av att sköta ens de enklaste hushållssysslor" och så vidare i all oändlighet.


Jag möts dagligen av frågor och åsikter som säger "lagar du inte ens mat", "Men tvättar du inte ens", "kan du inte ha ett litet halvtidsjobb åtminstone", "Du borde försöka plugga upp dina skolämnen" , "det är dåligt att leva som en parasit i samhället" 

Som långtidssjuk(skriven) är det ju inget man får inpräntat lika mycket som hur mycket man kostar samhället och hur lite man bidrar med själv till samhället. 


Är det egentligen konstigt att min syn på mig själv är skadad? När jag tänker efter så har jag hela mitt liv växt upp med klagomål och bilder av hur jag "borde" vara. Hur läker man en sådan syn när man ständigt matas med förmaningar och elaka attityder om hur man "ska" vara som människa. 


Ja, jag kanske är martyren med offerkoftan. Men jag är i alla fall inte en empatilös idiot med fördomsmössan över ögonen. 

 

Det tycker i alla fall jag är värre! När man är så förblindad av fördomar att man inte kan förstå vilka svårigheter många sjuka utsätts för i världen, när man inte har empatin nog att förstå hur det är att leva med kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar och att personen som har svårigheter i livet faktiskt kan ha ett behov att få uttrycka hur det känns utan att beskyllas för att göra sig själv till ett offer!

 

Av Sara Modigh - 18 februari 2014 13:30

 

 

 


Jag hittade ett par forumsinlägg, som är sådana inlägg som poppar upp med jämna mellanrum på dem flesta forum. En kvinna som är ledsen och sårad av sin partners porrtittande. 


Vi lever i ett samhälle där kvinnor objektifieras inte bara inom porren. Vi omges ständigt av retuscherade och sexualiserade kvinnokroppar. Som visar att kvinnan är ett objekt till för männens njutning. 

 

Det är bara att titta i media hur kvinnor vs män framställs:

 

 


Vi blir påverkade av denna samhällssyn på hur kvinnor ska vara och hur hon ska bete sig.

Många kvinnor får det inlärt och inpräntat redan i unga år att hon ska objektifieras och att hon är till för mannens njutning.

När då din partner väljer att objektifiera någon annan upplevs ett svek, och man känner en otillräcklighet eftersom man känner att man inte duger. Man känner sig bortvald eller ersatt med andra kvinnor och man upplever också en skam. För man har ju lärt sig att man ska vara en sexuell njutning för män och om då din partner väljer att titta på andra tjejer istället för dig, Ja då har du misslyckats som kvinna.

Det är aldrig kul att känna att man inte räcker till eller att man inte är tillräckligt sexig eller attraktiv för sin partner. 


Det är många kvinnor som är "porrskadade" i dagens samhälle.



Kvinnors känslor värderas alltid lägre än mannens lustar. Det finns många kvinnor som mår dåligt av att partnern tittar på porr. Men delar man med sig av de känslorna så ses man som ett kontrollfreak som "förbjuder" mannens sexualitet.
Men det handlar inte om förbud utan att visa respekt för sin tjej.

Men när det kommer till mannens sexualitet försvinner all form av respekt, för mannens njutning är alltid viktigare än kvinnans välbefinnande.
Män framstår ofta som djur med noll kontroll över sina lustar. Han ska titta på porr för det är hans rättighet som man, vilket samhället gärna säger. 

Kvinnor våldtas, utsätts för sexuella trakasserier, utnyttjas sexuellt och så vidare, med bortförklaringar om att hon får skylla sig själv för att hon klädde sig i kort kjol!


Många män beter sig som att de är slavar under sina egna lustar, men faktum är att det handlar om en bristande respekt för kvinnor. Kvinnor ses som ett objekt endast till mannens njutning och det har gått så långt att även kvinnor ser sig själva som sexobjekt som ska finnas för att tillfredsställa sin man. 


Jag har svårt att förstå de män som väljer porren framför sin partners känslor. Varför är det så viktigt att titta på och fantisera om andra kvinnor om det är något som sårar din partner? 

Frågan är egentligen inte om porr är rätt eller fel i många av dessa foruminlägg, utan det handlar om det svek man upplever. Många kvinnor mår otroligt dåligt av att partnern kollar på porr. Framför allt blir man sårad för att partnern väljer att fortsätta trots att han vet hur mycket det sårar. Älskar man verkligen sin tjej om man frivilligt sårar någon så djupt? 


Det spelar ingen roll egentligen vad det är som sårar, väljer man att fortsätta såra sin partner så visar man ju bara gång på gång att partnerns känslor är oviktiga, och att inte bry sig om i fall man sårar sin partner är ett stort svek.
Fundera på varför du tycker att det är viktigare att sitta vid datorn eller mobilen och kolla på porrbilder än att måna om ditt förhållande! Varför är porren viktigare än din fru?



Jag tycker inte att just porrbilder eller filmer är så farligt. Även om det ibland i vissa perioder påverkat mig mycket negativt eftersom jag precis som många andra inte kunde låta bli att jämföra mig med porrens ideal. Idag tycker jag inte att det är lika hemskt, även om jag ofta önskar att jag vore sexigare och där med en "bättre kvinna" (jävla porrideal som får mig att känna attt jag inte duger).  Men det handlar ju just om det osäkerheter som samhället skapat för så många kvinnor.

Jag tycker för det mesta att det är helt okej att titta på porr även om man är i ett förhållande. 

Så länge det är nån porrbrud som man aldrig har nån verklig kontakt med och ingen blir sårad av porrtittandet så ser jag inget fel med det.


Det är när jakten på sexuell tillfredsställelse börjar involvera "riktiga" fysiska personer som jag tycker det är fel. 

Jag har levt i ett förhållande med otrohet, och det är fruktansvärt.

Speciellt när det tillslut innebar att jag blev smittad av en könssjukdom.





Det är inget jag vill uppleva igen!

 

 


 

Av Sara Modigh - 1 februari 2014 13:30

Ja, visst är det skönt att leva efter filosofin att andra får skylla sig själva om de blir ledsna, upprörda eller kränkta över något vi gör eller säger. Då behöver man ju inte själv ta ansvar över hur man behandlar andra. 

Att slå ifrån sig alla andras reaktioner som överkänslighet och att de är lättkränkta och därför får skylla sig själva är bara ett egoistiskt sätt att tänka för att slippa ta hänsyn till andra människors känslor. 

 

Det är aldrig så lätt att man bara är "överkänslig" och blir kränkt för "småsaker" Många gånger handlar det om att man varit med om situationer där man blivit kränkt och det har medfört att personen reagerar instinktivt på kritik. Gamla känslor blandas med nya.

 

Så har man varit med om något kränkande, och sedan är med om något som påminner om det kränkande man var med om förut reagerar man genom att uppleva dubbel kränkning då man känner av både det gamla och det nya.

 

Till exempel ett barn med en viss övervikt blir mobbat under hela sin uppväxt mår dåligt och känner sig kränkt. När detta barn sedan växer upp, kanske går ner i vikt och lever ett tillsynes normalt liv. Sen kommer den ödesdigra kommentaren "Vad tjock du har blivit"  I samma stund som denna kommentaren uppfattas av hjärnan kommer minnena och tankarna från år av mobbning. Man blir ledsen, upprörd och känner sig kränkt. 

Det beror inte på att man är överkänslig, Det beror på att hjärnan ständigt jobbar med att bekräfta de värderingar och föreställningar som vi tagit till oss tidigare.


Att kalla någon som berättar om sina känslor för "lättkränkt" eller "överkänslig" är att förminska den personens känslor och genom att förminska en människas känslor förminskar man också dennes känsla av värde som människa. 

Genom att kalla någon lättkränkt osynliggör man en människas lidande och sätter även själv upp regler för vad man får ta illa upp över och inte.


Hur skulle sådana regler se ut? Vad får man bli kränkt, ledsen eller upprörd över?


Får man bli ledsen för en elak kommentar?

Får man bli kränkt om man blir utesluten ur en grupp?

Får man bli upprörd över en våldtäkt?


Och kanske viktigast av allt? VEM är det som ska sätta upp dessa regler? Vem ska bestämma vad man får bli kränkt över?

Hur skulle ett sådant samhälle se ut? "Du ska inte känna dig kränkt, men du.. du måste göra det!"

Vem är det som ska sitta som en diktator och bestämma över andra människors känslor? 


 


Att känna sig kränkt är ett komplext samspel över en människas tidigare erfarenheter, personens egna självbild och även dem miljö personen befinner sig i spelar roll. 

Ni som kallar människor för överkänsliga, har ni någon gång tänkt på att det är ni som är underkänsliga?

Att ni saknar förmågan att sätta er in i och förstå hur den "överkänslige och lättkränkta" känner? Att det är ni som saknar empati. 

Har ni någon gång gråtit för någon annans skull? Har ni någonsin känt hur medlidandet kramar om hjärtat när ni sätter er in i en annan människas situation? Kan ni förstå att alla människor upplever saker olika. Kan ni sätta er in i och förstå att "den småsaken" ni tyckte man var lättkränkt över är precis lika kränkande för den personen som något som du anser "godkänt att vara kränkt över".


Kan du inte förstå det, så sluta bry dig om vad jag blir kränkt över!


Säg aldrig till något att sluta vara så kränkt!

Säg aldrig till någon att sluta känna de den känner någonsin, för vi lever redan i en så känslokall värld med ett så otrolig hårt klimat. 

Att säga att det är den kränktes ansvar att inte bli kränkt är som att säga att det är ett våldtäktsoffers fel att den blivit våldtagen. 



Av Sara Modigh - 12 december 2013 14:00

ELLER SÅ KANSKE DE BORDE FÅTT ORDENTLIG VÅRD!


Om vi tar fallet Anna Lindh, som är de enda som jag vet vilket det är så kan man ju diskutera varför ihela friden Mijailo Mijailović inte fick hjälp ,när han bara dagar innan mordet kontaktade psykiatrin. Men han blev ivägkörd på grund av platsbrist och inga vidare utredningar gjordes.

Varför är det så?


Jo, för att det inte läggs tillräkligt med resurser på att behandla psykisk ohälsa.

Det är nedskärning efter nedskärning och det blir bara värre och värre.

När man söker sig akut till psykiatrin blir man hemskickad igen med en liten vit papperspåre med ett par tabletter innuti.

Vem hjälper det? 

Jag är en människa och jag är sjuk. Men när jag mår som säms får jag inte hjälp utan blir utslängd med lite tabletter som det sedan är upp till mig att ta och hoppas på att de hjälper. 


Jag anser att tvångsvård kan vara bra i vissa extremfall. MEN, Jag är så trött på attityden att alla med psykiska olikheter ska spärras in och föras iväg. Man ska förvaras utan synhåll från alla "normala" människor. 

Så fort det är någon som betersig konstigt eller begår ett brott så ska personens beteende alltid skyllas på en psykisk åkomma.

Men det är långt ifrån alla som begår brott som har en psykisk sjukdom, samtidigt som det faktiskt finns många med fysiska sjukdomar. Men de skyller man aldrig på.

Något som faktiskt stämmer är att de flesta grova brotslingar är män. Betyder det då att vi inte ska låta män gå lösa på gatan. För det är ju bevisligen så? eller?



Jag är så arg när jag tänker på hut orättvist behandlade vi blir. 

Glöm inte att det är ni som är de empatilösa och som behandlar en hel grupp människor illa när ni sitter och säger så där! "Normala" människor är de mest empatilöa och farliga jag någonsin stött på.


Av Sara Modigh - 9 december 2013 15:00

Du kan inte rå för att du är sjuk/mår dåligt lika lite som någon kan rå för att den har en fysik sjukdom kan rå för att hen mår dåligt. Tyvärr är det så att väldigt många idag inte inser att psykisk ohälsa är något som man måst få hjälp med och kämpa mot för att bli bättre. Att bara hålla in allt och låssas att allt är bra botar dig inte oavsett om det är en depression eller cancer.
Man måste få hjälp!

Detta kanske låter hårt men du måste ta ditt ansvar!

På samma sätt som att du måste åka till sjukhuset om du trillar och bryter benen, måste du till sjukhuset om du är sjuk på annat sätt också för bästa möjliga tillfrisknande.

Det är så otroligt ofta jag hör "men jag vill inte oroa" Men skit i dem! Du måste lära dig att sätta din egen hälsa framför andras oro! Oro är en del av livet och de som tror att föräldrar inte oroar sig jämt i alla fall lever i en annan verklighet. Jag personligen oroar mig mycket mer över effekten av att förtrycka alla sina känslor och förvägra att söka hjälp för sina psykiska problem. Speciellt då många av dessa personer hotar med självmord. Hur kan man tro att alla runt omkring som älskar en hellre skulle se att man dog än att man gick till en läkare?


Att utesluta psykiatriker är som att säga: Jag kan gå till en allmänläkare men absolut inte till en Neurolog.  

Vad händer då när man behöver en neurolog? Ska man då bara sitta hemma tills man dör?

 

 

 

Av Sara Modigh - 7 december 2013 20:00

"Det låter oerhört osmakligt. Jag tycker man kan skämta om det mesta, men det låter ju som det där var långt över gränsen"

 

”Jag tycker att han (man) kan skämta om det mesta. Men det blir bäst om han (man) vet vad han (man) pratar om. Till exempel skillnaden mellan diabetestyperna 1 och 2. Det gör han inte i det här fallet.”, skriver Peter Jihdetill Resumé.


"Hur kan man som ansvarig tillåta att ett sånt kränkande program sänds riktad mot oskyldiga barn och ungdomar som har diabetes? Och hur kan man som programledare tycka det här är roligt???
Vad var eran tanke med det inslaget om diabetes? 
Det är ingen satir eller humor i detta! Utan det är oerhört kränkande och sårande för våra barn! 
Jag tycker ni verkligen ska skämmas för att ni gjort sån skada o sårat så många barn! "


"Mette Hildingsson har en son som fick Typ 1-diabetes för en månad sedan.
– Det är väldigt olämpligt att skämta om det. Ska min son skämmas för sin sjukdom, säger hon till Aftonbladet."

 

"Jag som alltid har gillat P3.
Vad ledsen jag blev när jag hörde hur ni kränker typ 1 Diabetiker. Jag vill att ni i ert program ber om ursäkt. Jag tänker inte betala en spänn till Radiotjänst innan ni gör det!"

 

"I dagens program pratade dom en del om diabetes. Jag kan säga så här: Jonathan Unge. Vad i helvete är det hans EGENTLIGEN säger och påstår? Han HÅNAR verkligen oss diabetiker och tjejerna i bakrunden fnittrar åt honom och han vidriga påståenden om hur vi diabetiker är som personer. Jonathan! Skulle du säga samma saker om cancersjuka människor också? Har du inga spärrar? Ja, herregud! Du har gjort bort dig fullständigt."

 

"du kanske tycker det är ok att sticka sig i magen minst 10-15 per dag?????!Som sagt man önskar inte någon denna piss sjukdom!Men jag önskar att du får den!!!"

 

 

Usch så hemskt att någon skämtar om diabetes.. SKÄMTAR, på ett sett som liknar den attityd man som psykiskt sjuk lever med varje dag!

Jag önskar att folk stod upp lika mycket för psykiska sjukdomar som folk gjort inför detta skämt. Ett skämt som uppenbarligen folk inte förstod, vilket är märkligt då Unge under hela sommaren skämtat på liknande vis om till exempel Korta människor, Långa människor, Kattägare och så vidare.

Då blev det minsann inte sådana här ramaskrin. 

 

Något jag dock märker av att många blivit extra arga över är kommentaren om att diabetiker fått diabetes på grund av att de inte motionerat tillräckligt. Många blir helt vansinniga och slänger ur sig kommentarer om att det är skillnad mellan typ ett och typ två. Visst är det så.

Men är det mer okej att "mobba" typ tvåare än att "mobba" de som fötts med diabetes?

Här ser man ju hur tjockisföraktet glöder och finns det något i samhället i att bli behandlad på liknande sett som när man är psykiskt sjuk så är det ju just om man skulle vara tjock och sjuk. 

För då får man skylla sig själv!

 

 Något som kanske är värt att tänka på kära arga människor är att det finns personer runt om i Sverige som lever med sådana här kränkningar på riktigt, hela tiden och inte bara under en fem minuters satir i radion vid ett tillfälle. 

 

 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se