"Jag stör mig på folk som inte kan stava" , Hur ofta läser man inte den meningen på internet?

eller den andra favoriten att kläcka ur sig. "Jag hatar folk som särskriver". 

och så har vi tredje "Jag är allergisk mot grammatiska fel"

Då säger jag så här. Försvinn i från internet och läs bara din egna perfekta skrift!

Alla människor kan inte stava och bygga upp meningar lika bra som du kan. Det betyder inte att de inte kämpar allt de kan för att försöka göra sitt bästa. 

Ni vet inget om personen bakom texten, kanske har han dyslexi, kanske har hon inte kunnat gå i skolan och lära sig grunderna på grund av sjukdom eller så kanske personen i fråga inte skriver på sitt modersmål.

Alla människor har sina fel och brister, jag tycker verkligen att vi borde visa mer acceptants och förståelse inför det. 

Alla har inte samma förutsättningar!

Tycker det är så tråkigt när folk klagar och stör sig på varandra. Även fast jag stör ju mig på människor, speciellt människor som stör sig mycket på andra utan att se sina egna fel.  Så försöker jag i alla fall att låta bli, jag försöker att tänka en extra gång, försöker att förstå personen.

En av de saker som jag har väldigt svårt för är människor som använder parfym i mängder.

Jag hatar det eftersom jag måste springa ut ur hissen, bussen affären och så vidare när en sådan människa kommer in, för jag blir sjuk annars. Jag tål inte starka parfymer. Men samtidigt förstår jag ju att personen vill lukta gott, känna sig fin och speciell. Dock skulle jag välja svettlukt tusen gånger om framför parfymen.

Enda gången jag egentligen blir arg eller irriterad över människor med stark parfym är på vårdcentraler och sjukhus. För där ska/borde man verkligen ha mer respekt för att det finns många sjuka människor och många som inte tål starka dofter.  

Jag är inte bättre själv än de andra som stör sig, men det jag stör mig på är saker som folk själva väljer att göra, mer än att jag stör mig på saker som folk inte kan rå för. 

Ibland när surfar man runt på olika bloggar stöter man på kommentarer i kommentarsfälten som är riktigt obehagliga.

Sådana kommentarer som gör att jag ryser och får en klump av obehag i halsen. 

Det är inte kommentarer som är rent elaka. Utan kommentarer som förtrycker och dumförklarar någon som mår dåligt. 

Jag stötte till exempel på den har kommentaren i en blogg:

Grejen är att detta är en kommentar på en blogg som skrivs av en ung tjej som har problem med psykisk ohälsa.

Det är inte bara att "skärpa till sig" , Det handlar inte om att skrika på uppmärksamhet. Man väljer inte att drabbas av psykiska sjukdomar, syndrom, störningar eller funktionsnedsättningar!

Det gör verkligen ont i mig när jag läser sådant här. För jag vet hur extremt hårt man måste kämpa för att hålla ihop. 

Jag vet också att det många gånger är en kamp för livet.

Att läsa sådant där är aldrig roligt, inte ens för mig som inte känner henne eller fick kommentaren riktad till mig. 

Denna skuldbeläggningen är fruktansvärd. 

Något som dessutom gör detta ännu värre är att personen som kommenterade skrev på sin egen blogg att hen var "intresserad av psykologi". 

Borde man då inte försöka ha lite förståelse för psykiska olikheter?

Att säga till någon med psykiska funktionsnedsättningar att skärpa sig och ta tag i sig själv lär ju ge lika mycket som att säga till någon med cancer att sluta upp med att ha det.

Nu måste jag försöka tänka på annat innan jag drar ner mig själv för mycket i detta. 

Människors fördomar och trångsynthet skrämmer mig mest av allt.

Det här med svordomar kan ju ibland bli en väldigt laddad diskussion. Det finns många människor som tycker att svordomar är så extremt hemskt. Det är laddat, det är fult och det är tabu. 

Man säger ofta att folk svär på grund av dåligt ordförråd. Vad finns det egentligen för bevis för det?

Har det gjorts studier i detta?

Jag har fått påpekat för mig att jag svär, speciellt när jag är arg. Men jag tycker mig ändå ha ett rätt bra ordförråd. Jag kan uttrycka mig mycket bra i både skrift och tal. Enligt mig själv i alla fall.

Svordomar är ju otillåtna på många ställen. Varför är det egentligen så, att ett ord kan bli förbjudet att säga?

Vad exakt är det som gör en svordom så hemsk?

När man tänker efter så är ju egentligen en svordom ett ord, uppbyggt av bokstäver precis som alla andra. 

Idag är vi inte lika fast i tron på att djävulen ska komma och ta oss om vi säger "Fan, jag glömde spisen på", som vi var förr. Vi är inte heller rädda för Guds vrede när vi säger saker som "Herregud"

Men ändå är det ett stort tabu på svärord.

Det är lite mer okej att använda noaord, men det är inte så vanligt att man gör det i dag. "Jänspikar, jag glömde strykjärnet på"

Jag är ju i och för sig inte uppväxt i ett särskilt kristet hem, kanske är det därför jag inte tycker att svordomar är så hemska?

Sen finns det ju också de "sexuella svordomarna" och könsorden , som Fitta, Kuk och Fuck där även olika sexuella läggningar används som skällsord.

Sex är ju också ett ämne som är tabu att prata om, och de väcker uppmärksamhet när man skriker om könsorgan och sexuella läggningar. Den sortens svordomar har jag inte riktigt använt mig av. På något ätt känns de för mig grövre än "de heliga" svordomarna. Det beror nog på att de gamla svordomarna, som traditionellt utnyttjar religion som tema, håller på att tappa kraft.

Däremot så förekommer ofta exkrementrelaterade svordomar i mitt ordförråd, som till exempel "skit".

Är det så att svordomar behövs i ett språk? Behöver vi dessa "olagliga", tabubelagda och "hemska" kraftuttryck för att få liv i vårat språk?

De flesta av oss har nog någon gång tagit till med ett svärord i stundens hetta eller när stortån möter tröskeln på ett otrevligt vis. 

Jag kan också tycka att svordomar är fula, speciellt om de förekommer i vardagligt tal i var och varannan mening. Det blir tråkigt och enformigt att lyssna på.

Men att någon svär när de är arga, slår sig är ledsna eller besvikna och vill uttrycka sin smärta gör mig inget. 

Förbannad dikt

Alf Henriksson

Brukar ni svära eller tycker ni att det är jättehemskt med svordomar?

När man sitter mycket vid internet och läser texter. Allt ifrån bloggar och forum till statusuppdateringar och bildtexter så händer det rätt ofta att man stöter på texter som man hoppar över direkt. Ett par sådana som jag har är:

Jättestor teckenstorlek. Det är så

jobbigt att läsa långa texter

skriven

i såhär stor text. Är den det så

hoppar jag över den direkt!

text där det inte är stor bokstav. inte ens efter punkt. jag tycker att det är jättejobbigt att läsa texter när det inte finns några stora bokstäver alls. jag vet att jag själv gjort såhär förut. jätteirriterande!

Text i valfri ljus färg mot vit eller ljus bakgrund är inte heller någon favorit. Gillar helt enkelt inte när man måste anstränga sig för att se bokstäverna.

Långa texter utan meningsuppdelning. texter som bara maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler på och maler op och maler på. Utan några som helst uppdelningar för att göra texten mer lättläst.

Sedan återkommer jag igen till färg. Jag gillar inte när texten har olika färger för var och  vartannat ord. 

Enda gången det ärokej att färga ett ord är om man vill markera det extra mycket eller om det är för att visa att en länk är gömd i ordet.

Sista texten som jag kommer på såhär på rak   är texter med massor med små   och figurer.

"Idag har jag druckit    med en   , sedan   vi till      och sedan    vi!     "

Är det bara jag som tänker/känner så här? Eller har ni också någon "texttyp" som ni alltid hoppar över?

Så fort någon berättar om något fint eller trevligt, något de är glada över. Så reagerar människor med att se det som skryt. Varför är ni så missunnsamma?

Låt tvåbarnsmamman som precis flyttat till hus och är otroligt glad över att kommit ifrån lägenhet i stan till ett fint hus på landet få vara glad, låt henne dela med sig av den glädjen och låt henne prata om sitt hus, lägga upp bilder på det på internet och gläds med henne istället för att vara avundsjuka och kalla det skryt.

Låt trettonåringen med en ny kamera vara glad över den,

låt personen som fått högt resultat på ett prov vara glad för det

och låt den som är duktig på något vara duktig utan att det ska kallas skryt. 

Blir så trött på människor som alltid försöker trycka ner varandra. Blir vi inte nöjda för ens alla är gråa och deppiga? Ingen får sticka ut. Ta bort alla personligheter, Robotar kanske vi ska bli?  Ingen glädje, inga idrottsmän, inga sångerskor, ingen som är mer duktig på något än någon annan? Alla får en uppsättning av samma saker, likadant hus, likadana kläder, samma mat och samma liv.

Låter inte det otroligt tråkigt? 

Så låt då människor glädjas över saker i sitt liv, en kommentar om eller bild på ett hus,  en kamera man köpt eller En film där man sjunger är inte skryt det är en bild av våra olika liv!

En dokumentär om hur psykiatriska mediciner marknadsförs för att öka i försäljning. Hur forskare fuskat med resultaten för att få sina mediciner utgivna och hur allt fler nya psykiska diagnoser växer fram. Det pratas om biverkningar och psykiatrins historia. Jag tycker att dokumentären var bra i stora delat, men det fans många detaljer jag irriterade mig på. Dokumentären kändes lit väl partisk och man fick bara en synvinkel. Även om jag håller med denna sidan och har gjort det i många år så tycker jag alltid att den dokumentär blir mer trovärdig om man får se en neutral film med åsikter och tankar från båda sidorna.  

Men detta är ett viktigt ämne och bör tas upp mer!

"Detta är berättelsen om det höginkomstbringande samarbete mellan psykiatrin och läkemedelsbolagen som skapat en industri med psykiatriska droger värd 80 miljarder dollar. Den avslöjar även psykiatrins bedrägliga diagnoser för att vidare kunna utvidga marknaden till "normala" människor. Hälften av jordens befolkning beräknas snart vara mentalt störd enligt psykiatrin."

Dokumentären är lång, men uppdelad i klipp som är mellan 6 och 15 minuter långa. Det går jättebra att titta på några klipp, göra nått annat och sedan titta lite till om man inte vill sträcktitta på en två och en halv timmar lång dokumentär.

Något jag funderat på ett tag är när personer säger sig ha, eller har haft ett grovt självskadebeteende. Har sett detta väldigt mycket på senaste tiden. Så nu undrar jag:

Vad är ett grovt självskadebeteende? Vad är det som bestämmer gränsen för vad som är grovt och inte? Betyder det att ert självskadebeteende är värre än andras så att ni måste betona ordet självskador genom att lägga till ett "grovt" framför?

Vad betyder grov i självskadesammanhang?

Menas det att det har lämnat stora, tjocka och breda ärr efter sig? Nej, för nyfiken som jag är har jag inte kunnat låta bli att titta noga på dessa personers bilder, visst jag ser ärr. Men inget "brutalt" som är en synonym för Grovt.

Kanske menas det att man haft ett svårartat självskadebeteende, men då är min fråga. Är inte alla självskadebeteenden svåra? 

Menar ni att ert självskadebeteende varit allvarligt? Det är klart att det har varit. Alla självdestruktiva handlingar är allvarliga. 

Menas det att andras självskadebeteenden är klena, nätta och obetydliga?  Jag ser inte självskador på det viset. Det finns självklart olika nivåer i självskadandet, men i min erfarenhet brukar det bara vara ett tecken på hur länge man kämpat med sitt "missbruk". Ju längre man självskadat desto svårare har de skadat sig. Många rispar sig i början, och allt efter som tiden går blir såren djupare och djupare, och självskadandet sker oftare och oftare. 

Är det det som är ett grovt självskadebeteende, att man hållit på länge?

Jag vet inte, är mitt självskadebeteende grovt?  Jag har haft tankar på att skada mig själv i 17 år. Jag har spenderat tid på akuten efter svåra självskador och jag kämpar dagligen med att stå emot lusten att skära mig.

Jag har "klart vanprydande" ärr på mina underarmar från de 7 åren som jag skar mig regelbundet.

Men nej, Jag skulle inte kalla mitt självskadebeteende grovt. För jag anser att självskador i alla dess former bör tas på allvar, inte bara de "grova" självskadorna. Det är ingen tävling om vem som kan skära sig djupast eller flest gånger. 

Det är ingen tävling om vem som kan få flest eller störst ärr, Det är ingen tävling om att se ut som om man slagits med en tiger, eller att vara "tigerrandig över sin kropp".

  'http://www.royalquiz.se/quiz/saramodigh/psykisk_ohalsa_vardagsattityder/