En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Modiga Människor

Av Sara Modigh - 28 juni 2013 23:45

Hej på er. Jag heter Alexandra, folk känner mig mest som Tomboy, och detta är min historia.

 

Har ni någonsin känt känslan av att ni inte är ensam i erat huvud? Att det finns fler därinne? Jag gör detta varje dag och nu skall jag försöka berätta öppet om varför jag gör det.
Jag har alltid varit ett väldigt glatt barn. Aldrig haft svårt för att prata, ungås med folk och jag var alltid det lilla glada barnet som alltid log. Men redan i klass 2 i skolan började jag ljuga, för alla.
Redan i början av tvåan slutade folk att vara med mig, jag var helt ensam hela tiden men sa alltid till mina föräldrar att jag hade många vänner.
Fram till sexan fick jag varje dag stå ut med elaka kommentarer, skitsnack bakom min rygg, blickar och utfrysning och ett konstant försök till att försöka dölja allt för föräldrarna för att inte göra dom besvikna.
I slutet av femman märkte mina föräldrar att jag inte några vänner och mer eller mindre tvingade med mig på samtal med läraren för att han i sin tur skulle tvinga mig att prata med alla dom som inte gillade mig.
Men livet gick vidare och jag tänkte att allt skulle bli bättre när jag kom upp i sjuan men tyvärr inte. Snarare tvärt om, det blev värre.
Jag var alltid haft min egen stil, någon blandning mellan vad folk kallar "Emo" och "Tomboy", med andra ord har jag alltid varit lite egen, inte som alla andra eftersom det endast bor så kallade "fjortisar" där jag bor, och nu fick jag varje dag stå ut med elaka rop efter mig så som "Jävla fetto, din fula gris, jävla emohelvete, skall du inte gå och cutta dig?". Dessutom blev jag utfryst av alla tjejer på grund av att jag är bisexuell och deras enda kommentar var "men jag vill inte att du skall se mig".

I slutet av åttan blev jag dessutom utsatt för ett försök till våldtäkt
Under denna perioden började jag även få extremt dålig bild av mig själv och började svälta mig, jag åt ibland men i 8 fall av 10 spydde jag upp maten igen.
I åttan fick jag två vänner, dock gick ingen av dom i min klass men vi umgicks så mycket som det bara gick men under denna tiden började jag bli misshandlad och skakad även fysiskt. Jag blev slagen, sparkad, dom kunde slå igen skåp i huvudet på mig när jag skulle hämta mina saker, kastade böcker efter mig och dom stal även saker från mig.
Allt det höll på till slutet av nian. Under hela nian blev jag även mordhotad 5 gånger.
I åttan började även alla mina psykologiska problem bli tydligare. Jag svalt mig och åt och spydde upp mat om vartannat (kunde äta hemma men mådde alltid piss efter det). jag började höra röster i huvudet och jag började skada mig själv. Det lämnade aldrig några ärr men det kunde vara allt från att bita mig själv, bränna mig till att helt enkelt riva upp sår och hindra dom från att läka.

I slutet av sommaren 2012 tog även min vän livet av sig. Han ringde mig och samtidigt som han pratade med mig, jag försökte hindra honom, steg han ut från bron. Det sista jag hörde var bildäck som tjöt mot asfalten innan allt bara blev tyst.

I dagsläget har jag problem som självskadebeteende, ätstörningar (Dom har blivit bätter men finns alltid där), jag hör röster, jag litar inte på folk, sömnproblem osv. För mig hjälper inte den hjälpen jag får hos psykologen och hos läkaren och jag börjar ge upp.


Jag förstår om ni inte har lust att snacka med en sådan som mig om era problem eller så men jag har fått höra att jag är ganska bra på att hjälpa folk trots mina egna problem. Jag är ärlig och ber du om mina åsikter så får du dom.

Så om någon skulle behöva hjälp/skriva av sig/bara behöver prata/vill skriva något till mig om mina problem osv så kan ni adda min skype som e: Tomboy.Neji


Tack för mig och tack för att ni orkade läsa <3

Av Sara Modigh - 27 juni 2013 23:45

Hej, jag är en tjej på 15 snart 16 år och fick för ca ett halvår diagnosen Asperger. Jag har självskadat sen jag var 9 även om jag inte förstod vad jag gjorde då. Det började helt enkelt med att jag gjorde så att jag fick ont med flit så som stoppa blodet i fingrarna tills det gjorde ont , slog mig med flit osv när jag märkte att trycket i bröstet släppte av det. Skar mig första gången när jag var 12 i samband med att jag fick som flashbacks av ett övergrepp, efteråt vart jag rädd för mig själv och vad jag gjort men det slutade med att jag fortsatte senare iallafall. Skolan gjorde en orosanmälan i 8an när en lärare uppmärksammade mina armar och aggression utbrott, vart skickad till skolsyster som skickade mig till kuratorn på skolan som ansåg att jag skulle gå till bup och skickade en remiss. Skär mig inte idag men skadar mig själv på andra sätt , sex , slå mig själv, bita mig etc. Ska börja med medicin och terapi så fort som möjligt och samtidigt fixa skolan, hoppas på att jag är på bättringsvägen nu. 

Vet inte om det finns så mycket mer att skriva. 

P

Av Sara Modigh - 26 juni 2013 23:45

Jag började förstå att jag var konstig när jag fick byta grupp på dagis. Jag var 3 och skulle flyttas upp till dom äldre barnen. Jag fick inte vara med och leka, varken för mina "kompisar" eller för dagisfröknarna. Jag förstod aldrig varför då, och det gör jag fortfarande inte. Allt som hände var mitt fel, alltid. Antagligen för att jag aldrig nånsin sa ifrån om någon var elak mot mig. Ja, jag var annorlunda, jag satt gärna ensam i ett hörn o gjorde mitt, jag hade svårt att komunicera med andra barn, och sa jag något missuppfattades det nästintill alltid. Hade jag kompisar hemma och mamma gav dom mer uppmärksamhet kunde jag bli jätteledsen och arg och tro att hon inte älskade mig och önskade att någon av dom var hennes barn. Och det var verkligen så, jag trodde verkligen det. Jag började redan som 3 - 4-åring att bita och riva mig själv. Skalade jag morötter eller potatis och liknande med mamma eller mormor så skalade jag mig i fingrarna med flit. Jag kunde dunka huvudet i väggen eller slå knytnäven i något hårt. Jag stoppade fingrarna i pennvässare o vred om. Varför förstod jag inte då, men det gjorde mig lugn. När jag började förskolan vid 6 års ålder började mobbningen på riktigt. Man fick sparka och slå på mig, jag fick skylla mig själv och lära mig att säga ifrån. Och det är klart att mamma hade svårt att tro på mig när jag sa att jag hade ont i magen och grät varje gång jag skulle till skolan, hon visste ju inte. Jag berättade ingenting, sa bara att allt var bra. Jag var så rädd att hon också skulle tycka att allt var mitt fel. Vi flyttade tills jag skulle börja ettan och jag bytte skola. Till en början var det helt okej, men jag mådde inte bra. Jag kunde inte förstå hur dom andra barnen kunde vara så glada hela tiden. Sen började mobbingen igen. Jag var konstig, barn är elaka, så är det bara. Det var nu jag började rispa mig själv med glasbitar, både som jag hittade ute och från glas jag kastade sönder. När jag var 9 fick jag reda på att min mammas 4 syskon var narkomaner och alkoholister, mamma var den enda "normala", förutom det att hon led av depressioner osv osv. Jag bytte skola igen till i 4an, här började jag må ännu sämre. Jag provade att både röka och dricka för första gången. Eftersom jag bodde i en stad där droger var vanligare än någonting annat så provade jag även detta när jag var 10 år gammal.. Det var inga tyngre droger, men ändå, det är något jag ALDRIG någonsin hade gjort om ifall jag tänkt som jag gör nu då. Jag hade en vän och jag är så glad för henne, hon har räddat så mycket! Vi flyttade tillbaka till samma stad som innan när jag skulle börja 5an och jag började på samma skola. Hela det året var helt okej, jag mådde ändå rätt okej mot vad jag hade gjort innan och skolan funkade bra, jag fick nya vänner och ja allt var helt okej. Till i 6an bytte jag skola igen, och av någon anledning kom ångesten som ett slag i ansiktet. En dag bara kom den tillbaka, 100 gånger värre än innan. Jag började skolka, jag rökte och snattade. Jag började skära mig på riktigt och tvingades till BUP dit jag bara gick ca 3 gånger. Jag fick frågan hur jag mådde och om jag fortfarande skar mig, mitt  svar blev självklart att jag mådde bra och att jag aldrig mer skulle kunna tänka tanken att skära mig. Dom gick på det, såklart. Under den här tiden fick jag min första hund - en liten blandrastjej som faktiskt hjälpt mig massvis genom allt det som varit. Efter en termin fick jag inte gå kvar på skolan och bytte därför tillbaka till samma som innan. På något sätt lyckades jag komma ikapp med skolarbetet trots att jag mådde kasst. Jag började bråka med både lärare och elever, jag slogs och kallade folk alla möjliga elaka saker. Jag var inte i skolan ofta och var jag väl där gick jag mest omkring för mig själv. Mitt självskadande blev allt värre desto sämre jag mådde, jag började sno av mammas antideprisiva och utsatte mig själv för alla sorters faror jag bara kunde komma på. Jag kände bara att jag inte ville leva längre. Perioden 7an - 9an var mitt destruktiva beteende bara ett faktum, dom flesta visste om det. Inte att jag skar mig, det dolde jag väl med långärmade tröjor och långbyxor, men alla andra dumma saker jag gjorde. Första året på gymnasiet hoppade jag av, jag mådde kasst. Jag skar mig under den här perioden varje dag och låg bara hemma i min säng, med lite tur kanske jag åkte till stallet. Efter ett tag fick jag praktikplats i stallet och jag var faktiskt där nästan varje dag. Jag började må lite bättre, både hästarna och människorna  där har hjälpt mig otroligt mycket. Jag började hjälpa till med en häst som än idag betyder nästintill allt för mig. Ett KWPN-sto född 2004. Jag började gymnasiet igen, denhär gången Naturbruk Hästhållning på Realgymnasiet - klassen på den här skolan var under dom första 2 åren inte rolig alls. Alla var elaka mot alla och det var väl mer katastrof än något annat. Jag har min hästlärare att tacka för att jag ens gick kvar, hon har stöttat mig otroligt mycket och det är jag väldigt tacksam för! Jag började må väldigt dåligt igen i mitten av 2an - att jag hade svårt för att koncentrera mig och få uppgifter klara i skolan gjorde ju inte saken  lättare direkt, men jag fick väldigt mycket hjälp av 2 av mina klasskompisar dom 3 sista veckorna och klarade godkänt i dom flesta ämnena. På skolavslutningsdagen i 2an åkte vi och hämtade min andra hund - en liten Chinese Crested tik som självklart även hon betyder otroligt mycket för mig och har hjälpt mig väldigt mycket. Hela sommarlovet mådde jag väldigt dåligt psykiskt trots att jag hade båda mina hundar och hästarna att sysselsätta mig med. Jag kom tillbaka till skolan efter lovet och fortsatte må som jag gjorde. Första tiden var jag inte mycket i skolan alls, men efter en tid fick vi en ny mentor som var väldigt bra på många sätt som jag tror var en stor hjälp till att få mig gå dit. Det har varit väääldigt mycket upp och ner i mitt mående under det sista året och perioderna jag har självskadat har det varit ganska illa. Nu har jag precis tagit studenten och jag mår faktiskt helt okej för det mesta och har gjort det iallafall dom senaste 2 månaderna. Jag tror det har hjälpt mig väldigt mycket att jag har börjat våga prata mer öppet om mitt mående, och att jag har berättat mycket för min mamma. Man måste våga vara öppen med sitt mående och själv vilja må bättre för att det ska kunna  bli en förändring. Ingenting kommer gratis. Sen kommer det troligtvis alltid komma perioder när man mår sämre,  det gör det för vilken människa som helst. Människor med psykisk ohälsa har också svårare för att själva bestämma över sitt mående - men alla kan må bättre. Jag är glad för det lilla, för dom perioderna jag får må bra ger mig ändå lite hopp under dom perioderna jag mår kasst. Nu vet jag att det finns någonting annat än bara svart.

Av Sara Modigh - 24 juni 2013 22:10

Sådär, Ursäkta för inläggs-spam. Nu har jag lagt upp alla gamla inlägg från min förra blogg där personer bidragit med sina historier. Tänkte att det kunde vara trevligt att ha allt samlat på ett ställe nä när jag försöker börja om detta projektet. Den största delen av inläggen är från 2010, Så vill säga att åldrar och sådant inte längre stämmer.

Vill också att ni som skickat in historier ska veta att ni självklart får säga till om ni vill att jag tar bort den igen, eller om ni vill byta ut den mot en uppdaterad version. 

 

Om någon dag eller så kommer jag att ladda upp nya historier. Så vill ni bidra med er historia, uppdatera en redan existerande eller ta bort er historia. Skicka ett mail till Polyhymnia__@hotmail.com

Av Sara Modigh - 24 juni 2013 02:13

Det finns många modiga människor ute i världen. Kanske är en av dem du? 


Tabun kring psykisk ohälsa är stor i vårt avlånga land. Jag anser att vi behöver prata mer öppet om vår psykiska hälsa.

Har du en historia som du vill dela med dig, Skriv till Polyhymnia__@hotmail.com och märk mailet med Min historia.

Jag kommer att publicera historier här i bloggen under kategorin "modiga människor. 

Har du en blogg du vill att jag ska länka i inlägget så gör jag det och vill du ha med någon bild eller två så skicka med det i mailet. 


Jag ser fram emot att få starta upp detta projektet igen, och jag hoppas att ni vill hjälpa till att bidra med er historia för att skapa ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa.


Av Sara Modigh - 10 juni 2013 02:00

 

 

Jag har bloggat om min psykiska ohälsa i snart fem år, vilket har lett till att många ungdomar kontaktat mig med sina problem. En återkommande sak som många sagt är att de inte vågar prata om hur de mår, speciellt inte med familj, vänner eller sjukvård. Jag har sett hur många av ungdomarna mått sämre och sämre men hållit det för sig själva istället för att be om hjälp. 

För några år sedan startade jag  projekt i min blogg där jag lät människor berätta om psykisk ohälsa. Prata om det inför ungdomarna, jag såg då en positiv effekt av det och vill därför starta upp detta projektet ännu en gång.  

 


Har du erfarenhet av psykisk ohälsa, har du tankar eller åsikter som du vill dela med dig? Då har du chansen att få gästblogga i min blogg under fliken "Modiga Människor".

Det kan vara din livshistoria, det kan vara något speciellt du tänker på som har med psykisk ohälsa att göra eller så kanske du har en dikt som du är stolt över. 

"Modiga Människor" går ut på att prata om psykiska olikheter. 

  


Tillsammans är vi starka och din röst är värd mycket!

 



Så det det handlar om är alltså en form av gästbloggande, men under ett specifikt ämne.

Så vill du skriva ett inlägg om din erfarenhet kring psykisk ohälsa så kan du skicka det till

 

Polyhymnia__@hotmail.com

 

 

Det du ska tänka på är :

 

1. Skriv "Min historia" eller "Modiga Människor" som ämne i mailet. Jag får ibland liknande mail som inte ska upp på bloggen. Så det underlättar för mig att se vad som ska publiceras och inte. 

 

2. Skriv tydligt i början av inlägget om du vill vara anonym eller inte. 

 

3. Vill du ha med bilder i inlägget så går det bra. Skicka dem bara i samma mail.

 

4. Vill du att jag länkar till din blogg i ditt inlägg så gör jag det i ett ord eller mening i texten. Skicka med en länk till din blogg så ordnar jag det. 

 

 

Har du frågor är du alltid välkommen att maila mig.

 

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30

Jag är en tjej på 17 snart 18, mitt självskadebeteende har pågått till och från sen jag var ca 12-13. Jag har gått hos BUP och även på ungdomsmottagningen där jag bor, men tycker inte att dom kunnat hjälpa mig. Jag har sökt till Vuxenpsyk men dom tog inte emot mig för att det var för många månader kvar tills jag fyllde 18 (då). Jag orkar inte söka igen för tillfället. Jag vet inte riktigt hur allt detta började, jag var bara ett barn som inte kunde uttrycka mig i omgivningens språk då jag alltid varit ett par steg före. Jag skulle nog diagnostisera mig själv med bi-polär sjukdom, men då detta inte är fastställt av läkare är jag inte säker. Men jag har mina perioder där mitt psyke är trasigt. Och jag tycks ha svårt att komma ifrån självskadorna. När jag har mina bra perioder är jag ''fri'' men när de dära perioderna kommer tillbaka tycks jag inte kunna slita mig från självskadan. Vid ett tillfälle när jag skar mig gick jag hos bup, då försökte dom ju få mig att sluta såklart, det gjorde jag, men det medförde att jag fick en annan självskada, jag började svälta mig själv. Jag åt 1banan och 1 glas juice under hela dagen ett par månader. Detta gick sån tur var över när min period var slut. Perioderna sen dess fram tills nu har bestått av rakblad, men denna gången ligger rakbladen på hyllan. Det är maten som är den stora fienden. Och det värsta är att jag vet om det, men jag vill fortfarande. Jag vet att det är fel, men jag vill detta. Jag vill bli skelettsmal, jag vill att folk ska uppmärksamma mig. Det kommer ta ett tag till men jag har redan blivit smalare. Någon gång kommer jag ta mig upp ur den här gropen igen, det vet jag. Men just nu är jag inte redo. Det här med ärren, när jag är ute i allmänheten försöker jag vara mig själv så mycket som möjligt, jag går på badhuset ibland etc. Men i skolan har jag ALLTID långärmat. Jag brukar tänka på om någon annan tänker på det. Jag undrar. Jag vet inte vad mer jag ska skriva egentligen. Känns som jag svamlar, men jag tycker det är så jäkla starkt av SARA och alla andra där ute som vågar att vara öppna med detta. Stay strong, vi kan komma igenom detta tillsammans ♥ / Tack för mig.

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30

Hej!

Jag heter Susanne och är 17 år gammal. Jag började skada mig själv när jag var 12 år, och då höll jag mest på med att slå huvudet i väggar osv. Jag var utstött i skolan och fick stå ut med misshandel både fysiskt och psykiskt av mina såkallade "vänner". När jag var 13 år testade jag att skära mig med min rakhyvel för första gången och jag älskade känslan av lugnet. Det var där allt började. 
Jag dolde för mina nära att jag skar mig till en början, men våren 2008 togs jag in akut på sjukhus för en överdos och då fick alla veta. Jag blev inlagd på BUP-akuten och fick bo där i ett halvår. Jag träffade tusen olika läkare och fick göra lika många tester. Till slut fick jag diagnosen borderline och jag började med mediciner mot min depression och ångest.
Jag vet inte vad jag tänkte när jag slutade skära mig. Jag gick i DBT - dialektisk beteende terapi, som är en behandling för borderline-patienter. Det hjälpte mig otroligt mycket och jag fick lättare att sätta ord på alla känslor jag kände. Jag bytte även skola och skaffade mig riktiga vänner, som inte skadade mig.
Självklart har jag haft återfall, men det senaste var för ett halvår sedan. Jag är stolt för vem jag är, och tänker inte dölja min kropp för att den är annorlunda. Jag ÄR vacker, oavsett vad folk säger. Idag äter jag inga mediciner längre, jag har avslutat min terapi och jag träffar bara min kontaktperson som snart ska skrivas bort från mitt liv också.
Det går att bli bra igen. Sjukdomar går att bota. Det enda du behöver är viljan.

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se