Hej!

Jag heter Malva och är 17 år (snart 18). När jag var 12 år (då jag gick i 6an) var jag trött på att varaanorluna, min utväg blev då rökning. Redan i förskolan blev jagutestängd och stämplad som anorlunda av de andra barnen och att få endyslexi diagnos redan i 2:an gjorde mig inte precis normalare. Klass och skol byte skedde mellan 6an och 7an, men ingenförändring. Jag blev horan i stan även fast jag fortfarande varoskuld och aldrig haft någon riktig pojkvän. Det var droppen för mig,jag trodde att ciggaretterna kudne hjälpa men nej. En av mina kompisarskärde sig så jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig med. 7an, 8anoch 9an var en mardröm för mig. Mina kompisar kom och gick, jag blevmisshandlad av min pappa och sexuellt utnytjad av killar eftersom jagvar hora. Att börja gymnasiet för mig var som att få en andra chans. Jagvalde ett gymnasium som låg i en anna stad (så jag pendlar varje dag)där jag storm trivs än idag. Men tyvärr mår jag fortfarande väldigtdåligt och efter första terminen på gymnasiet mådde jag sämmre ännågonsin. Jag började skära mig igen och nu på riktigt. Jag skärdemig så gott som varje dag, skrev självmordsbrev i tanktarna ochplanerade hur jag skulle ta mitt lite just idag.För ungefär exakt ett år sedan såg min mamma mina armar ochkontaktade BUP (jag gick även dit när jag var ca 9 år, men då gick detåt helvete och jag svor att jag aldrig skulle sätta min fot där igen)så med blandade känslor gick jag dit. Efter ett halvår orkade jag intemer. Jag började skära mig mer och mer. När det inte längre fanns platspå armarna började jag även skära mig på höften och fotlederna.Idag har det gått ungefär 2 månader sedan jag sist skärde mig påriktigt. Har visserligen fårr små återfall men då ha jag mest rispateller skärt upp gammla ärr. De saker som fick mig att sluta var min underbara pojkvän som jagvarit tillsammans med nu i snart 8 månadrer. Sen har jag även fått namnpå vad det är med mig. Jag har gått till en specialist som undersökt migi någon månad och kommit fram till att jag har grov dyslexi, depretion,en variant av ADHD och en variant av autism. Detta kanske inte är någotglädjade besked för de flesta men det är en förklaring till varför sakeroch ting blir som det blir i mitt liv och det gör mig lättad.  Ja, det var min berättelse väldigt kortfattad (bilden är ca ett årgammal)

Detta är min historia. 

Mitt självskade beteende har gått ut på att jag ska straffa mig själv för att jag har så mycket jag inte förkänar. Det började med att jag rispade mig i armarna med nålar då jag va 12. Jag hade många vänner som redan själskardade och lärde mig hur man plockade ut rakbladen ur hyveln. Så då gick jag över till dom, men jag letade alltid efter vassare och farligare saker att använda. Jag testade allt vasst jag fick tag på tills jag hittade rakbladskniven. Jag var då 14 och jag använde den så fort jag var ensam, och inte lite häller. När min mamma kom på mig, efter att skolan ringt, så hamnade jag på bup. De fungerade inte alls för mig, jag var inte beredd att ta upp alla minnen av trakasserierna i 1an till 6an. Men då kunde jag inte skära mig på varken armarna eller benen längre så jag gick över till magen, höfterna och brösten. Det gick bra tills sommaren då vi skulle bada och mamma såg vad jag gjort igen, då var jag 15. När jag träffade mitt ex på vintern trodde jag att allt skulle bli bra igen, men har började utnyttja mig sexuellt. Jag vågade inte skära mig eftersom han såg hela min kropp så jag slutade äta istället eftersom jag behövde straffa mig själv, eftersom det var mitt fel att han utnyttjade mig. Under den tiden vi var tillsammans fick jag grov anorexi och han märkte ingenting, är 166 och vägde 33 kg då. När han gjorde slut med mig vågade jag skära mig igen, nu djupare och djupare, jag svimmade flera gånger av blodbrist eftersom såren inte ville sluta blöda. Mina vänner märkte vad jag höll på med och hjälpte mig att börja äta och sluta skära mig. Utan dom skulle jag inte levt idag.
Idag är jag 17 år och jag har hållit mig borta från självskadadet i 4 månader men anorexin är kvar, fast nu väger jag 40kg istället för 33kg, vilket är en stor förbättring.

Jag tänkte som så, att jag ska dela min historia med er.

Jag är inte som många andra här den som skär mig. Det är nämligen så att min dotter har varit en "självskadare" Hatar hur det ordet låter men vet inget bättre sätt att uttrycka mig.

Det kom som en chock, Skolan ringde mig en vanlig dag och sa att de var oroliga över min dotter. Jag blev genast väldigt konfunderad. Min snälla söta dotter var väl inget att oroa sig för. Jag åkte i väg till skolan för att prata med en av lärarna. Jag minns fortfarande hur jag hade en klump av obehag i magen. Hade hon skolkat? börjat röka? druckit alkohol? Ja, allt sånt som vi mammor oroar oss för.  Men av alla de saker som dök upp i mitt huvud hade jag aldrig kunnat förbereda mig på det dom skulle berätta för mig.  De berättade nämligen att gympaläraren sett skärsår på min dotters armar vid ett flertal tillfällen. Jag förstod inte vad det handlade om. Hur kunde hon ha sår på armarna? hade hon ramlat och slagit sig? Tror dom att vi slår henne hemma? Läraren jag pratade med hade sällskap av både en skolsköterska och skolans kurator. Skolsköterskan började fråga om hur min dotter mådde, hur hon hade det hemma. Jag svarade så gott jag kunde i min förvirring, att jo hon verkar må bra och trivas hemma. Vist hon sitter mycket instängd på sitt rum. Men det gör väl alla tonåringar? Kuratorn kollade allvarligt på mig. Jag kände hur klumpen av obehag mångdubblades. Jag frågade "vad är det som pågår egentligen?" Kuratorn förklarade då att min dotter har skurit sig själv. Jag förstod inte varför. Så kuratorn fortsatte att förklara att självskador är nått som endel personer tar till när dom har känslor dom inte kan hantera.

Efter mötet på skolan gick jag hem, Jag kände mig fortfarand otroligt förvirrad. Jag förstod inte alls hur min lilla dotter kunde skada sig själv? Hon mår väl inte dåligt eller?

Jag började tänka tillbaka. Ja vist hade hon isolerat sig mer och mer, Vist hennes kläder hade blivit mörkare. Hon spenderade mer och mer tid ensam, Och ja visst var hon väl mer lättretlig.  Men det är väl bara en vanlig fas? Är det inte så med alla tonåringar?  Jag ringde till Psykiatrin redan samma dag för att få svar på några av mina frågor. Där ansåg dom att det vore bäst att jag och min dotter kom dit , dom skulle skicka en tid inom 3 veckor.

 Nu hade jag bara det jobbigaste hindret kvar. Att försöka prata med min dotter. Hon kom hem från skolan och stängde som vanlig in sig på sitt rum innan man ens hunnit säga hej.

Jag knackade försiktig på hennes dörr och klev in.  Jag berättade vad skolan hade sagt och det leddet till ett otroligt stort bråk. Min dotter var inte det minsta glad över att ha blivit "avslöjad" Och när jag berättade att vi skulle gå och träffa en kurator tillsammans blev hon skogstokig. Hon ville inte alls till nån "jävla cp kurator". Hon kunde minsann ta hand om sig själv. Då tog jag tag i hennes arm, Tvingade upp tröjärmen och pekade på alla såren och skrek. Kallar du det här att ha hand om dig själv!? Hon grät och skrek, Jag grät och skrek. Tror inte jag sov i ens två minuter den natten så orolig var jag över min älskade lilla dotter. Vad hade hänt? Det känns ju som det bara var i går hon var den där glada , fina tjejen som alltid ville vara vid sin mammas sida.  Vad skulle jag nu ta mig till. Vad hade hänt? Jag kunde inte få bilden av hennes sönder skurna armar att försvinna, Bilden var som fast etsad i min näthinna. Jag mådde fysiskt illa av tanken på att hon hade tillfogat de där såren själv. Varför gjorde hon så? Fanns det fler som gjorde så, var hade hon fått den idén ifrån?

Tankarna var många och ständigt där. Vi fick våran tid till psykiatrin. Vi träffade där en otroligt trevlig kvinna, och min dotter verkade faktiskt trivas där. Vi fick stöd och vi pratade en gång i veckan i flera månader. Jag trodde att allt hade lagts sig. Men ack så fel jag hade. En dag när jag tvättade kläder upptäckte jag ett rakblad med fullt med blod på i min dotters byxficka. Mitt hjärta sjönk i bröstet. Hela min kropp blev stel och jag blev helt iskall i hela kroppen. NEJ, detta får bara inte vara sant!  Hur ska jag tackla detta?

Jag kände mig så ensam och förvirrad. Jag stod där och såg på medans min dotter grävde ner sig själv mer och mer. månaderna gick och min dotter var på nått sätt inte min dotter längre. Allt som hon varit var borta och ersatt av ett svart dystert monster. Allt hon brydde sig om var att skära sig och sova.  Vi fortsatte att gå till psykiatri men nu hade vi även en doktor där. Han skrev ut medicin till mitt barn. Det kändes otroligt jobbigt. Om hon måste äta medicin så måste det ju innebära att hon är sjuk?  Jag ville inte inse att hon faktiskt var sjuk. Jag kunde inte  ta in det. Hur ska jag klara av att ta hand om ett sjukt barn, är det mitt fel att hon är sjuk? Har jag gjort någonting fel? Vad ska jag göra nu?

Allt var otroligt jobbigt under denna tiden i vårt liv. Min dotter som var psykiskt sjuk. Men även vi som anhöriga hade det svårt. Det var svårt att förstå, man skyllde på sig själv, man kände sig helt ensam och förvirrad. Men nu idag inser jag ju hur många andra föräldrar som gått igenom samma sak som jag har gjort. För varje sjukt barn finns det anhöriga som är lika förvirrade som jag var. // Den oroliga Mamman

PS. Idag mår vi alla bättre. Min dotter som idag är 25 år gammal har diagnostiserats med en psykisksjukdom som kallas Borderline. Hon går i terapi och tar mediciner mot sjukdomen så i dag är hon nästan helt frisk. Hon slutade självskada för ett par år sedan.

mitt namn är pauline och jag är 13 år och nu ska jag berätta om varför jag börja självskada mig jag började skära mig för ungefär 5 månader sen eller något jag gjorde det för att mina föräldrar skilde sigoch då har jag velat ta självmord sen när mamma börja prata om en flytt till en annan stad och att jag var tvungen att lämna min katt som är mitt liv så har jag mått ännu sämre men jag har aldrig tänkt på det så mycket som jag har gjort nu när jag skär mig gör det mig lugn och när jag känner smärtan så mår jag bra jag skärde in ett "S" som står för sigge som är min katt när jag gjorde det blev min kille ledsen och trodde att han gjorde så att jag mådde dåligt och jag mår dåligt av att han gör det så då slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre och min kille och alla mina vänner stöttar mig