Jag heter Maria och är 20 år. Jag började med mitt självskadebeteende när jag var 14-15 år. Jag hade en kompis som skar sig, och vi var bästa vänner då. Jag försökte göra allt för att hon skulle må bättre, jag uppmuntrade henne att prata med mig, men hon höll allt inom sig. Jag ville att hon skulle sluta skära sig; jag såg ju hur dåligt hon mådde, hörde hur alla tjejer pratade om henne på gympan (vi var "de utstötta" i klassen, och de var "de populära") och hur stora och fula hennes sår och ärr var. Samtidigt som hon gjorde det här började min dåvarande pojkvän med något som kallas "scarification" - vilket är lite som en tatuering; man skär ut mönster i huden och sen så blir ärren som en utsmyckning. Han hade gjort ett hjärta på sin arm. Jag frågade hur han gjorde det, och han sa att han hade rispat med en nål tills det blev ett sår. Jag tyckte inte alls om det, men jag blev ändå nyfiken. Så en kväll testade jag att skrapa med en nål till jag fick ett rött litet streck på armen. Det var inte tillräckligt för att börja blöda, men det räckte. Jag hade inte gjort det mitt på armen, som min pojkvän, utan på handledens ovansida, så att jag kunde dölja det med armband och sånt. Det kändes konstigt, men det sved skönt på något vis. Jag började göra det mer, djupare, fler streck, när jag mådde dåligt. Alltid på samma ställe så att jag kunde dölja det. Min kompis som mådde dåligt frågade knappt om det; hon var så upptagen med sitt. Min pojkvän ville nog inte ta det snacket med mig; jag skulle vara glad och det fanns inget annat alternativ för honom.

Hej!

Jag är en tjej på 13 årr . Mina problem kanske inte räknas som spykisksjukdom. Men jag mår veldigt dålit och jag vill dela me mig. Det är så att jag inte vet vem min riktiga pappa är. Jag undrar altid när jag är ute och ser gubbar i min mammas ålder om de kan vara min pappa. Jag har frågat min mamma om vem min riktiga pappa är. Men hon säger bara att det är bätre att jag inte vet.

Sen så har jag ochså svårt att consentrera mig i skolan. Jag sitter jämmt och försöker lära mig , men det går inte. Jag käner mig jätte korkad. Vad ska jag göra? Funderar på att börja sjära mig så att mina känslor ska bli bättre, va tykcer du?  Min syster har gort de en gång och då blev mamma jätte arg. Min syster går till sykiatrin varje vecka. Bode jag göra det med? Vet inte längre vad jag ska ta mig till. livet är aldelles för svårt.  Snälla Hjälp mig!

Saras Svar: Hej, Jag förstår att det kan vara jobbigt att inte veta vem som är din pappa. Du får helt enkelt lita på din mamma. Sen tror jag att när du fyller 18 så kanska du kan få hjälp att hitta din pappa om du fortfarande skulle vilja det då. Är det så att du mår jättedåligt av att inte veta, tala om det för din mamma . Hon kanske ändrar inställning om hon förstår att du mår dåligt av ovissheten.

Sen så angående koncentrationssvårigheterna så kan de bero på flera olika saker, som tex stress eller nån form av ADHD. Det betyder inte på nått sätt att du är korkad. OCH jag tycker definitivt INTE att du ska skära dig. Det är ett otroligt dumt sätt att hantera sina känslor och det kommer inte hjälpa dig att finna verkan din pappa eller koncentration Om du känner att du mår väldigt dåligt och behöver prata så finns det alltid en skolsköterska eller kurator på skolan som du kan prata med. Du kan ringa till BRIS eller jourhavande kompis. Känner du att du behöver mer hjälp än vad dom kan erbjuda, så prata med din mamma eller nån annan vuxen i din omgivning som du litar på och förklara hur du mår och berätta att du vill ha en kontakt på barnpsykiatrin.  Men som sagt, Börja ALDRIG självskada! Det är ett eländigt missbruk som inte ger nånting i längden mer än mer problem!

Hoppas du funnit nån slags tröst i det jag skrivit och fått svar på dina frågor. Annars kan du alltid höra av dig till mig igen.

  http://www.bris.se/?pageID=327

http://m.jourhavandekompis.se/

Jag förblir helst anonym, men här är min historia!

Tja Sara, Mitt namn är Linus. Jag är en kille på sjutton år som har skurit mig sedan jag var tretton år. Förra året efter att ha läst din blogg, bestämde jag och en kompis från psyket som också skar sig att vi som nyårslöfte skulle sluta skära oss. Sagt och gjort, vi båda hade en jobbig första vecka. Vi testade att rabbla alfabetet baklänges när vi skulle försöka stå ut. Vi snärtade gummiband mot handlederna när suget var som värst. När allt kändes hoplöst så fann jag alltid tröst i att läsa din och liknande bloggar. Att känna att jag inte var ensam. Att se att det går att sluta gjorde att jag fann mer kraft. Därför vill jag dela min historia med er! Mitt dåliga mående började efter att jag blev sexuellt utnyttjad av en "vän". Jag förstog inte vad det handlade om just då. Men nu i efterhand när man tittar tillbaka inser jag ju varför allt kändes så fel. Detta hände i lågstadiet. Jag blev äldre och tänkte inte så mycket på allt som hänt under första delen av mellanstadiet, förträngde det kanske. Men slutet av sexan började jag få ångest attacker och "flaschbacks" . Jag mådde sämre och sämre. När jag började sjuan startade mobbningen. Jag blev kallad bög. Mina tankar blev förvirrande. Kunde de nya klasskompisarna se vad killen i lågstadiet utsatt mig för? Gör det mig till bög att en klasskompis tagit mig innanför byxorna. All denna förvirring ledde till mer ångest. Jag kände mig smutsig och äcklig. Jag utvecklade en smutsfobi. Jag duschade flera timmar om dagen. Vissa mornar gick jag upp klockan fyra på morgonen för att hinna duscha innan skolan. Ibland hann jag inte ens duscha klart innan hela skoldagen gått. Jag förlorade mer och mer tid i skolan och mina föräldrar började ana att något inte stod rätt till. Så 13 år gammal kom jag för första gången i kontakt med bup. efter ett tag på barnpsyk tyckte de att mitt tvång var så allvarligt att jag skulle läggas in. Väl på behandlingshemmet träffade jag flera andra ungdomar som mådde dåligt. Alla hade dom olika tips på vad man skulle göra för att må bättre. Av nån anledning fastnade jag just på självskadorna. Jag började skära mig och för första gången på länge kände jag mig ren. All smutsigt blod forsade ur min kropp och nytt rent blod skulle bildas. Jag fortsatte att skära mig flera gånger om dagen. Det tog inte lång tid förens jag var beroende. Jag klarade inte dagarna utan att "renas". så förblev det i cirka 3 år. Årsskiftet 2010-2011 var vänd punkten. Det var då vi bestämde oss för att kämpa. Idag är jag fri från självskadorna. Min vän är på god väg hon hade ett återfall för några månader sedan. Vi båda har haft ett par återfall. Men vi är inte mer än människor. Att bli av med ett beroende är inte lätt, MEN DET GÅR!!! Så de jag vill säga är, GE ALDRIG UPP!

Hej. Olivia heter jag och är nu 21 år. 
 
Det här är min historia.
 
Innan mitt liv rasade ihop var det allitd bra. Jag hade många vänner, en underbar familj och inga större problem än att jag tyckte skolmaten var äcklig. 
Allt började på en semester i Grekland. Jag var 16 år och hade varit på ett disco som resebolaget anordnat. På väg tillbaks till hotellet blev jag gruppvåldtagen och hotad till döden. Jag var så otroligt chockad att jag inte förstod vad som hade hänt förrän vi åkte hem en vecka senare, och då tog det ytterligare två veckor innan jag vågade berättade för min allra bästa vän. Då var hon den enda som visste, och hon tyckte att jag skulle berätta för mamma och pappa också. Efter mycket om och men tog jag mod till mig och berättade för dom. Jag fick prata med psykologer och ta massa piller, sen var det tydligen klart. Det var allt. Allt hade gått så fort att jag fortförande inte kunde ta in vad som hade hänt, vad jag hade varit med om. 
I varje fall så fortsatte livet på, och min bästa vän var min klippa. Hon var det enda jag hade att luta mig mot och utan henne skulle jag falla. En dag sa hon att vi inte borde vara vänner längre, och lämnade mig ensam mitt i smeten.
Jag slutade äta, slutade prata och försökte flera gånger sluta leva. Jag började rispa mig själv i armarna, som sen övergick till att skära sig. Jag mådde så otroligt dåligt, och jag undrade ofta om jag levde i en mardröm. Våldtagen och "dumpad" av sin allra bästa vän. Det kunde bara inte hända mig, jag som alltid hade haft det så bra och varit glad dygnet runt. Jag fortsatte prata med psykologer, blev inlagd på sjukhus för självmordsförsök och skar upp hela armarna. 
Det var inte förrän jag var 18 år jag trodde allt var över. Då hittade jag min själsfrände, Erik. Han var mitt allt, mitt skäl till att leva. Han hjälpte mig så otroligt mycket, genom allt, och stegvis började jag må bättre. Vi bestämde oss för att flytta ihop och lämna Göteborg, där vi bodde. Vi flyttade till Stocholm och jag mådde så bra att jag inte längre behövde äta piller. Mitt liv hade äntligen kommit in på rätt spår igen. 
Det var den 23 januari 2009. Erik var på svensexa och jag visste att han skulle bli sen så jag gick och lade mig. Mitt i natten knackade det på dörren och jag möts av två poliser i hallen. Dom berättade att Erik varit med i en bilolycka, och omkommit. Mitt liv ramlade ihop igen. Inte min Erik. Inte min älskade Erik. Veckorna efter det minns jag knappt. 
Nu ska jag komma till solskenet i det hela. Samma dag som begravningen för Erik hölls fick jag reda på det som gör att jag sitter här idag. Jag väntade barn. Jag hade en stor del av Erik i min mage, och det fick mig att kämpa vidare. 
 
Nu i oktober födde jag lilla Love, min nya mening med livet. 

Namn: Leiliel
Jag började självskada när jag gick i tvåan på gymnasiet, då var det inget mer än att jag rev mig på hela kroppen med nålar. Jag hade alltid en känsla i kroppen av att vara tom och rastlös. Jag var liksom aldrig hemma någonstans. Jag hade en klasskompis som jag blev väldigt nära vän med och hon hade ett stort självskadebeteende och från henne fick jag skalpellblad för första gången. Jag fortsatte med att bara rispa i huden, men ju mer jag gjorde det, ju mer byggdes smärttröskeln upp och såren blev djupare och djupare. I slutet av tvåan så träffade jag en kille som jag sedan flyttade ihop med, förlovade mig och faktiskt tänkte spendera livet med. Efter 3½ år tillsammans så sparkar han ut mig med 15 minuters notis innan och med orden: Du har 15 minuter på dig att packa ihop vad du behöver, gör du inte det så slänger jag ut dig med våld och slänger ut saker som jag tror du behöver. Jag packade givetvis ihop mina saker och han körde mig till tåget. Efter det blev jag sjuk på riktigt. Han gjorde inte saken bättre genom att ena dagen vara snäll och trevlig för att dagen efter hata mig. Jag blev mer och mer osäker på vad jag kände och levde hela tiden i hoppet om att vi skulle kunna laga "förhållandet". För att göra en lång historia kort, så psykiskt misshandlade han mig i ca 2 år. Min vändpunkt kom när min bästa killkompis hittade mig inne i badrummet i hans lägenhet, liggandes i en blodpöl. När vi räknade såren sen kom vi upp i 150. Då ställde min kompis ett ultimatum, antingen tog jag tag i mitt mående och ringde psykiatrin eller så skulle han se till att jag blev tvångsinlagd. Jag fattade verkligen inte att jag mådde dåligt, jag hade levt så länge i de dåliga tankarna och självskadorna så jag visste inget annat.
1 månad efter det ultimatumet så hade jag fått min diagnos: Borderline personlighetsstörning samt de funderade att även diagnosticera mig med antisocial personlighetsstörning. I vilket fall som fick jag komma in i DBT och det förändrade mitt liv totalt. Sen träffade jag även den man jag lever med nu och han hjälpte mig igenom så många jobbiga stunder. Han satt med mig på golvet när jag låg och skrek ut min ångest och bara önskade mig att få skada migsjälv för att slippa ångesten. Han lärde mig att vara ärlig mot honom, att inte ljuga om gömda rak-och skalpellblad. Jag har haft 5 bakslag sen 3 år tillbaks och de bakslagen har aldrig kommit i närheten av magnituden som självskadandet var innan jag fick terapi. Jag är nöjd med mitt liv nu, räknas som "frisk" och "normal". Jag pluggar till att bli skötare inom psykiatrin och klarar det väldigt bra. Mina ärr har bleknat, men är där ändå och jag bär dem stolt som ett bevis på att man kan vara absolut längst ner och ändå jobba sig upp från det.