En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Modiga Människor

Abi

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15




Hej, det är jag som är Abi, jag är 21 år och jag har skadat mig under ca sex år från det att jag var 14. Jag blev mobbad under mellanstadiet och fick tillslut byta skola, jag hade svårt att hantera känslorna som kom av 
mobbningen och lärde mig att stänga in alla mina negativa känslor så som att vara ledsen och arg, men jag fick fortfarande känsloutbrott och grät mig till sömns varje natt, när jag var 14 år kunde jag inte längre styra mina känslor och på något vis kom jag på idéen att skära mig, och det blev snabbt en vana. Mitt mående spårade snabbt ur och blev bara värre och värre, jag fick vredesutbrott och ångestattacker, och självskadandet följde såklart samma mönster. Jag blev inlagd gång på gång och fick vara månader åt gången på BUPs slutenvård, efter många år fick jag mina första diagnoser, bipolär och psykos UNS, och när jag börjat gå på VUP fick jag ytterligare två diagnoser, ätstörning UNS och borderline. Jag fick möjlighet att gå DBT, en intensiv terapi i grupp och ensam, och tack vare det stödet, och att jag lyckades ordna upp mitt liv tack vare min pojkvän kunde jag tillslut sluta att skada mig och har inte skadat mig på åtta månader och mår bättre än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bra, jag trodde att jag var obotbar, eller att sluta skära mig men det var möjligt! Det finns alltid hopp...
 
Jag har ärr över hela kroppen, men jag skäms inte för dem och döljer dem inte. Jag kan gå i kjol och linne utan att tänka på vad folk tycker, det händer att folk kommenterar men jag har sedan länge lärt mig att inte ta åt mig av vad folk säger. Jag är stolt över att jag har vunnit kampen mot mina hjärnspöken och mina ärr är mina krigssår, varken mer eller mindre.
 
Mvh Abi

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15



mitt namn är pauline och jag är 13 år och nu ska jag berätta om varför jag börja självskada mig jag började skära mig för ungefär 5 månader sen eller något jag gjorde det för att mina föräldrar skilde sigoch då har jag velat ta självmord sen när mamma börja prata om en flytt till en annan stad och att jag var tvungen att lämna min katt som är mitt liv så har jag mått ännu sämre men jag har aldrig tänkt på det så mycket som jag har gjort nu när jag skär mig gör det mig lugn och när jag känner smärtan så mår jag bra jag skärde in ett "S" som står för sigge som är min katt när jag gjorde det blev min kille ledsen och trodde att han gjorde så att jag mådde dåligt och jag mår dåligt av att han gör det så då slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre och min kille och alla mina vänner stöttar mig

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Hej! Jag heter Ebba och är 17 år. Jag började självskada när jag var 11-12 då mina föräldrar flyttade isär. Det började med att jag rispade mig med saxar och nålar eller brände mig, men en natt i sjuan när min panikångest var som värst skar jag mig för första gången med rakhyvel. Först var jag nog mest nyfiken på om det skulle fungera, om det verkligen skulle dämpa ångesten. Sedan var jag fast. Overklighetskänslan som man ibland får med panikångest försvann direkt då jag kände smärtan. Jag har försökt sluta flera gånger, men det har aldrig funkat helt och jag har haft många återfall. Istället började jag tillexempel sniffa bensin. Mina föräldrar visste om att jag skar mig, men inte hur mycket och hur allvarligt. När dem äntligen fick reda på det skickade de mig till bup-akuten där jag fick olika mediciner och hjälp. Nu har jag nästan lyckats sluta, jag får fortfarande återfall ibland men blir med tiden bättre och bättre. Allt är tackvare bup och min familj som har hjälpt mig igenom allt. Det går att sluta självskada om man verkligen vill, och vågar söka hjälp av andra.

Bilderna togs någon gång då jag började.

*

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15


Bilden e gammal ca 2 år gammal och jag slutade för ett år sen. 

Jag har haft ett självskade beteende i 5 år, har då skadat mig själv på olika sätt, tex skära sig och göra blåmärken. 
Har även ett drogberoende som jag just nu håller på att ta tag i
Jag är diagnostiserad med schizofreni och jag e "frisk" anorektiker
jag hör och ser saker som inte e verkliga. De skapar väldigt mycket ångest känslor och oro
och de ända sättet för att att kunna överleva just då var att skada mig själv. 
men för ett år sen träffade jag min underbara pojkvän, och han fick mig att sluta. 
Men nu överlever jag utan självskade beteendet, och jag mår mycket bättre utan de.

Hur de är för mig att leva med mina ärr nu, väldigt bra, idag får jag inga blickar alls, men precis när jag började visa dem var de folk som stirrade, skrek efter mig och frågade massa. Men nu gör ingen de, de e väldigt skönt

M

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15



jag har skärt mig för att jag mått sjukt dåligt. (varför skulle man annars?)
men, jag har iallafall gått igenom endel. och det är ;
jag har blivit grovt misshandlad av min pappa, från år 4-14. och jag har nästan blivit våldtagen av honom med. när jag var mindre, så gick han in i mitt rum, & la sig i min säng när jag sov. & började smeka min kropp. & försökte ta av mina kläder. sen flyttade han. & stället han flyttade till var mindre än någon minut från tågstationen, så jag brukade lägga mig ute på tågrälsen.. 
sen, har min mamma haft anorexia, & när jag var 11år så försökte hon att ta sitt eget liv. så jag blev väckt mitt i natten av min mormors syster som sa att min mamma var inne på akuten för att hon svalt alla sömntabletter hon ägt. så hon hade ringt min mormor (som bor vägg i vägg med oss) och sagt allt hon gjort. & innan dom kom ut till bilen som var utanför hade hon somnat. 
sen nu i somras, höll jag på att ta mitt eget liv. & jag har varit nära 2gånger nu. men min mamma är sjuksköterska, så har aldrig behövt till akuten.. men iallafall, i somras så hade jag världens underbaraste pojkvän. & han lovade mig ett helt nytt liv. men sen efter 3månader, så sa han att han inte orkade & vara orolig för mig hela tiden. för att jag mått så dåligt & att jag skärt mig.  & han var hela mitt liv, så när vi gjorde slut.. så försvann allt. all livsglädje jag fått, allt!  visst, 3månader kanske inte är så länge, men de var tillräckligt länge för att jag skulle fästa. låter kanske smått hemskt att jag tycker att denna händelsen är den värsta, men jag var så pass liten när dom andra hände, så jag trodde att allt det hände alla..  
och under tiden vi var tillsammans, så hade jag lovat honom att sluta skära mig. och det gjorde jag, men när vi gjorde slut så började jag igen. & det var då som jag var nära på att dö. jag tappade känslen, jag såg att allt svartnade framför mina ögon. allt snurrade. & jag blev trött. men nu har jag lyckats & sluta. hade hållt mig i 3månader, nästan 4. men för någon vecka bröt jag det.. men jag mådde dåligt efter, när jag torkat upp allt blod som jag förlorat. så jag lär inte göra det igen. för det hjälper mer & ta itu med problemen..
dock har jag inte skärt mig lika illa & mycket som dig, men ..

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se