En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Multipel Skleros

Av Sara Modigh - 23 september 2013 15:00

Jag vill aldrig någonsin göra en lumbalpunktion igen. Själva lumbalpunktionen var riktigt obehaglig, men huvudvärken, den är ju inte klok. Jag kan inte stå på benen. Varje gång jag reser mig upp käns det som jag får migrän och headbangar. Och med reser mig upp menar jag använder mer än en huvudkudde. Det är att ligga raklång och stirra i taket som gäller just nu. Igår fick vi till och med köpa middag på Burger king så att jag skulle kunna äta liggandes. Idag orkar jag inte ens gå upp ur sängen , jag är kissnödig men vill verkligen inte resa mig upp för jag vet hur ont det kommer göra.

Detta är så frustrerande. Jag står snart inte ut mer.
Missade mina två småsyskons födelsedagskalas i helgen. Känns verkligen jättetråkigt att jag inte kunde vara med när de firade att de fyller 20 år.
Jag hoppas att de hade roligt i alla fall.

Nu ska jag försöka ta mig till toan innan jag exploderar. Har ni några tips på mat som man kan äta liggandes så får ni gärna höra av er så att jag får i mig lite mat.

Av Sara Modigh - 19 september 2013 11:54

Nu är jag hemma från sjukhuset igen. Det gick ganska bra, men det var fruktansvärt obehagligt.

När de skulle sticka mig för lumbal punktionen så fick de sticka flera gånger och kom åt både ben och nerver.

Nu har jag jätteont i ryggslutet och lite ont i huvudet. Jag hoppas verkligen att det inte blir värre.
Fick rådet att dricka coca cola idag. Det skulle tydligen vara bra. Så i dag spenderar jag min dag liggandes i sängen med en cola.

Av Sara Modigh - 11 september 2013 13:14

Nu har alltså kallelsen kommit, så nu går det inte att förneka längre. Om åtta dagar är det dags.

Jag vill inte , jag vill inte, jag vill inte!

Jag är så rädd för detta. 

Jag får panik bara jag tänker på den där lumbalpunktionen.

Men det måste göras. Usch..


Av Sara Modigh - 24 augusti 2013 13:15

I förrgår ringde min läkare för att berätta att provsvaren från magnetkameraundersökningen kommit.

Han ville att jag skulle komma dit nästföljande dag så vi kunde prata öga mot öga. 

Redan då förstod jag att inte allt stod rätt till. 

Ingen överarbetad läkare bokar väl en tid för ett besök för att berätta goda nyheter. 


Nivån på ångesten efter att jag fick veta att läkaren ville prata med oss så fort som möjligt var extrem. 

Tankarna flög som ett kaos genom huvudet, Är det en tumör? Är det ms? Är det en inflammation? är det TBE? Kommer jag dö? Hur lång tid har jag kvar att leva?


Igår , träffade vi läkaren och allt hopp om att han kanske inte hittat något och bara kallat dit mig för att diskutera hur vi skulle gå vidare försvann direkt när jag såg hans sorgsna min. 

Det var något i hans ögon som med en gång sa att det han skulle säga nu var inte bra. 


Vi fick sätta oss, och han frågade rätt glatt hur vi mådde. Då, för en sekund tänkte jag "phu det är inget fel ändå".

Men så var inte fallet.

Han berättade att undersökningen som gjorts har visat att jag har förändringar i hjärnan. 

Han kunde inte säga någonting mer utan vidare utredning. Så jag har fortfarande inga svar. 

Vad är en förändring? Vad innebär det? Hur kommer det att påverka mig?


Jag har fått en tid för en lumbalpunktion för att de ska kunna undersöka min ryggmärgsvätska.

Jag skulle få en kallelse till det inom en månad tyckte han.


Så nu är det bara att ta en dag i taget och hoppas på det bästa.


Jag försöker att vara stark, men det är svårt när det känns som om hela livet vänder sig emot mig. 

Är det inte en sak så är det en annan. Igår var det ett år sedan mammas begravning. Ett år!

Nu sitter jag har med en möjlig hjärnsjukdom.

Jag har verkligen kämpat i hela mitt liv mot psykisk ohälsa, och nu detta? 

Just nu tycker jag livet är fruktansvärt orättvist. 


Men som sagt, jag får försöka tänka på annat, hoppas på det bästa och ta en dag i taget.

Det finns ju en möjlighet att detta inte är något farligt.


Jag kommer nog behöva hjälp att hålla tankarna borta , Har ni några tips på hur jag kan göra för att tänka på annat och ta en dag i taget tills dess att jag får min dom?

Av Sara Modigh - 13 augusti 2013 19:57

Nu har jag precis kommit hem efter att ha gjort en magnetkameraundersökning på min hjärna. 

Det gick bra, men fy sjutton vad det är obehagligt att ligga i en maskin som låter så mycket i en halvtimme. 


Fick lyssna på radio i ett bar hörselskydd, men maskinen överröstade ju radion många gånger. Speciellt vissa bildsekvenser var extremt högljudda. Det var en som lät som ett krigslarm samtidigt som hela maskinen skakade. Kändes som jag var i ett störtande flygplan eller nått. 

Vissa andra bildsekvenser lät som någon borrade och andra lät inte mycket alls. 


Men som sagt. Det gick bra. Fick panik på slutet under de sista fem minuterna och började känna "jag måste ut , jag spyr snart" 

Men fick försöka tänka "det är snart slut"


Nu får vi bara hålla tummarna att de inte hittar några fel. 


Myrkrypningarna jag haft i kroppen hela sommaren har blivit bättre, det är bara kvar i händerna. Så förhoppningsvis är det inget farligt. 


              

Kändes för övrigt ganska läskigt att vara på sjukhuset så "sent" på dagen. Hade tid 18:30 och var klar 19:30 

Helt folktomt och mörkt i vissa korridorer. 

Kändes som om man inte borde vara där :P

Men de sa att de gjorde sådana undersökningar fram till 20:30. 

Det jag ju jättebra att få en kvällstid så inte Jakob behövde ta ledigt från jobbet och jag behövde inte oroa mig för att somna i tid, utan kunde lägga mig samma tid som jag brukar och gå upp samma tid som vanligt.


Skulle få resultatet om nån vecka sa de. 


Så får försöka tänka på annat och inte oroa mig tills dess. 


Av Sara Modigh - 2 juli 2013 02:53

Har knappt någon känsel i händerna för det kryper så. 

90% av min kropp är fylld av myrkrypningar. Idag har jag knappt kunnat gå från vardagsrummet till toaletten. Blir helt slut. Känns som hela kroppen är gjord av gelé. 

Var på akuten och vårdcentralen

Har fått en remis till att göra en magnetkameraundersökning. Så får väl se. 

Har haft Feber och man hittade vita blodkroppar och ketoner i urinen som de tog test på. Blodproven visade inte mycket. Bara en svag höjning på sänkan. Men den har vart höjd i många år. 

Mitt folatvärde var helt återställt nu när jag ätit mina folacintabletter i ett par veckor. 

De har även nämnt att mitt blodtryck är lågt, och att min puls är hög. 


Så de har inte hittat någonting som är fel. 

Jag börjar hopas på att det är ångest och inte nån hemsk sjukdom, men hur klarar man av att leva med ångest som gör att man knappt kan stå på sina ben?

 

 

Av Sara Modigh - 28 juni 2013 17:18

Sedan början av detta året jag i perioder känt:


"ögonyrsel" Blev yr av att försöka titta efter saker. Kunde inte fokusera blicken ordentligt.

Fått en synnedsättning på ena ögat.

Känt domningar och myrkrypningar i benen. ca 1-2 veckor åt gången.

Känt en brännande och svidande känsla i huden på mina ben.

Fått mycket myrkrypningar i mina händer.

Känt mig svag.

Fått sämre balans.

Är trött/ har svårt att gå upp på morgonen trots bra sömn.

Känsla av elstötar i mina fötter när jag böjer fram mitt huvud. Ca 1-2 veckor åt gången.

Illa mående. Speciellt vi ansträngning.

Känner mig stel i kroppen.


Är detta verkligen bara ångest?

Av Sara Modigh - 27 juni 2013 02:59

Har i en veckas tid nu fått värre och värre känselstörningar i båda benen och även  myrkrypningar i mina händer.

Det började med att jag hade en konstig värmekänsla i min ena fot och ankel. Det kändes som det låg något varmt precis bredvid mitt ben. Denna känslan har sedan spridit sig upp för hela mina ben ända upp till min svank. Känslan har ersatts med en svidande, brännande känsla i huden. Känns som när man kommer in efter att ha varit ute i minusgrader och lekt i snön och är kall och blöt. 

Här om dagen började jag även få myrkrypningar i händerna.

Mina ben är jättesvaga och vingliga. Mina knän viker sig med jämna mellanrum och jag krockar med dörrkarmar och kan inte hålla balansen när jag blundar. 

Det har gått så långt att jag knappt orkar gå. Jag är helt utmattad och spyfärdig bara av att  gå en liten bit. Det känns som mina ben är gjorda av spagetti. 


Jakob ringde in till vårdcentralen i måndags och förklarade symptomen. Där ville de att jag skulle komma in med en gång för de sa att "Det låter allvarligt, vi vill att ni kommer så fort som möjligt". Men då jag inte klarar att gå själv och Jakob jobbade både måndag och tisdag så fick vi vänta tills onsdagen. 


Så idag var vi där. 

Läkaren kollade lite reflexer och om jag hade puls och känsel i mina fötter.  Det var i princip allt hon ville göra. För så fort jag nämnde ordet ordet psykisk ohälsa så var mina problem psykiska.  Samtidigt som hon också påstod att problemen förmodligen inte beror på folatbristen jag har, så när jag var inne förra gången (för inte allt för länge sedan) för liknande problem med mina ben och fick höra att det berodde på folsyrabrist så var väl inte det sant.


Läkaren förklarade för mig som om jag var dum i huvudet " Du förstår, Ångest kan yttra sig på detta viset. Jag såg i din journal att du har Sobril utskrivet. Ta dem"


Jag har haft min ångest problematik sedan sex års ålder. Jag vet hur min ångest yttrar sig! Jag vet vad ångest är och jag vet hur ångest känns. Jag vet att jag aldrig fått myrkrypningar av ångest och jag vet att jag aldrig fått fysiska problem som blir gradvis värre med tiden av min ångest. 


När jag sa till henne att jag vet hur min ångest känns och hur den fungerar blev hon jättesur och tvär. Det fanns en iskall kyla i hennes blick och man bara kände hur hennes förakt mot mig dröp ur varje ord hon yttrade. 

"då får vi väl ta lite prover då, Eller så får vi skicka in dig för inläggning så de kan ta prover där. Vi kan i alla fall inte göra något mer för dig"

Så fick ta samma prover som förra gången jag var inne och det konstaterades att mitt folat-värde var "4". 


Så nu undrar jag, Hur många har ångest som känns sådär?


Jag tycker det är så otäckt att de inte ens vill överväga att det kan vara nått fysiskt bara för att jag har psykisk ohälsa. 

Att man måste känna sig som en belastning och en idiot som bara tar deras tid med sin psykiska ohälsa istället för att gå till psykiatrin. 

Att de näst intill vägrar att ta ett blodprov för att åtminstone försöka se om det finns en fysisk orsak till mina symptom. Hur ska man få hjälp med somatiska sjukdomar om vårdcentralen vägrar leta, BARA för att man har en journal från psykiatrin. 



Om jag dör av en oupptäckt sjukdom så är det vårdcentralens fel!

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se