Jag känner mig så fruktansvärt olycklig. Jag har en sådan tyngd över hjärtat.

Allt känns bara obehagligt. Som en klibbig åskvärme över hela mig som ligger och trycker.

Jag känner mig fångad och instängd, samtidigt som jag inte har någon vilja eller lust att göra något annat än att ligga i min säng hela dagarna. 

Det känns som en törst jag aldrig kan släcka, och som en "Itch I can't scratch". 

Ett obehag jag inte kan göra något åt. Jag vill skrika och gråta rätt ut i den mörka natten, men jag orkar inte. 

Allt känns så tungt och jag har ingen lut till något alls. Jag får tvinga mig själv att gå upp ur sängen. Tvinga mig själv att borsta tänderna, tvinga mig själv att äta, Tvinga mig själv att träffa familjen. 

Men allt tar emot.

Att skriva på bloggen tar emot, och jag känner mig stressad över att jag knappt får upp några blogginlägg längre. Bloggen har ju varit mitt liv och min räddning, jag är rädd att förlora den. 

För vad har jag utan den? Absolut ingenting. 

Det skrämmer mig att jag gått ner mig så mycket, och att det förmodligen är min bromsmedicin som får mig att må såhär. 

Vad ska jag göra? Sluta med medicinen som räddar min fysiska hälsa eller offra min psykiska hälsa för att bromsa min MS. 

Det är så svårt. Men att må dåligt psykiskt vet jag ju hur man gör, det vet jag hur det är och hur jag ska hantera. Psykisk ohälsa är inget nytt.

Men ett MS skov vet jag ju aldrig när, var eller hur det kommer inträffa och hur det kommer påverka mitt liv. Ett enda skov kan ju få förödande konsekvenser, som jag inte har någon tidigare erfarenhet i att hantera. Så jag antar att det blir mitt psyke som får lida. 

Men jag hatar att jag mår såhär dåligt igen. Jag hatar att jag inte kan hantera livet och brister ut i gråt på familjemiddagar för att ångesten bryter ut så kraftigt. 

Jag hatar att självskadeimpulserna är tillbaka och så svåra att motstå. Jag hatar de där tankarna som ständigt söker efter en kick för att döva sorgen. 

Jag vill fly från den hemska smärtan och slippa känna den. Jag är så trött på dåligt mående och just nu känns det bara som om jag vill ge upp. Jag orkar inte med den här ständiga kampen. 

Åh så innerligt jag hatar när människor använder ordet "mentalsjukhus" som ett skällsord.

Alltså när de skriver till eller om andra människor att de borde spärras in på eller att de hör hemma

på ett mentalsjukhus. Jag hatar också något så otroligt när människor skriver om främlingar att de "måste vara psykiskt sjuka/störda" eller "Du borde ju medicineras", bara för att personen ifråga gjort något konstigt eller hemskt. 

Jag ser det till exempel väldigt ofta i kommentarerna när jag läser en nyhetsartikel om en person som begått något hemskt brott. Bara för att man begår ett sådant brott betyder det inte att man är psykiskt sjuk och att vara psykiskt sjuk är inte detsamma som att vara en brottsling. 

Jag är så trött på att psykisk ohälsa ska likställas med alla dessa idioter som gör avskyvärda saker. 

Jag ser det också ofta när två människor har delade åsikter eller om någon beter sig på ett konstigt vis. 

Genast kommer det folk och ska prata om hur psykiskt störd någon är. 

När du sitter där och leker hobbypsykolog och diagnostiserar varenda människa du ogillar eller som du anser har gjort något fel, med en psykisk diagnos sprider du både okunskap och en fruktansvärt negativ attityd. För det är vi som lever med de där diagnoserna på riktigt som sedan kommer förknippas med alla de där sakerna du kallar "psykisk sjukdom". 

Jag nämner knappt ens mina diagnoser för någon, just för att jag inte vill bli förknippad med alla förutfattade meningar och fördomar som finns kring diagnoserna. Jag vill inte jämföras med brottslingar och ouppfostrade idioter. Jag är så trött på att människor har ett så stort behov av att lägga varandra i fack som man sedan döms för.

Jag är varken våldsam, empatilös, elak eller galen.

Jag kommer inte strypa din katt och kallblodigt mörda bara för att jag har en viss diagnos. 

Så kan inte alla bara sluta diagnostisera varandra tack. 

Jag är tjock, jag är hårig, jag är jag! Deal with it or fuck off

Men det klarar ni ju sällan av,

"Du var mycket snyggare när du var smal", "du skulle se så mycket fräschare ut om du rakade dig", "sätt på lite smink och visa att du bryr dig om ditt utseende", "Du är finare utan smink", "Fy så ful",

"Äckligt med hår", "Fan vad tjock", "Du borde banta", "Raka dig"..

Negativa kommentarer angående mitt utseende möter mig så otroligt ofta, och varje gång undrar jag vad det är som driver en människa att påpeka "fel" i någon okänd människas utseende. 

Vad är syftet? Vad vinner man på att såra en annan människa? Varför vill man så gärna gå fram till människor och säga "Du är ful".  Varför är det så viktigt för dig att berätta för mig att jag är ful eller äcklig för att jag är tjock och orakad? Vad ska jag göra med den informationen?

Samla i min redan överfyllda bank av negativa kommentarer jag hört genom åren? 

Kommentarer om att man inte duger, att man är äcklig och ful gör så ont när man får höra dem om och om igen. Tillslut börjar man tro på orden och man känner sig så värdelös som människa, bara för att jag inte är vacker. Men vad spelar det för roll? 

Varför ska jag tvingas må dåligt över mig själv för att jag inte lever upp till din definition av skönhet? 
Det är så lustigt att det är så accepterat att kritisera varandras utseenden. Vad hände med "har du inget snällt att säga så behöver du inte säga det alls"? 

Hur svårt kan det vara att låta bli att yttra massa elaka kommentarer till en annan människa? 

Det fyller ju absolut ingen funktion mer än att få människor att få dåligt för sina utseenden, och varför vill man få människor att må dåligt? 

Jag förstår det verkligen inte. Jag personligen skulle aldrig få för mig att gå fram till någon jag finner oattraktiv och tala om det för den personen. 

Men själv har jag fått så många kommentarer om varför jag är oattraktiv, att jag inte ens räkna gångerna jag fått höra både det ena eller det andra angående mitt utseende.

Det kan vara allt från mitt val till kläder, min övervikt, mitt kroppshår eller mina ärr som dessa ovälkomna kommentarer syftar på.

Jag blir så trött på det!

Jag lever inte för att tillfredsställa din blick, jag lever inte för att behaga andra med mitt utseende. 

Men det ger er inte rätten att trakassera eller håna mig. Så gillar du inte vad du ser bara gå vidare. 

Det är inte svårare än så. 

Ingen, och då menar jag absolut ingen, har någon rätt att säga åt mig vad jag får och inte får bära för

kläder. Ingen har rätt att kommentera att jag sminkar mig för mycket och ingen har rätt att kommentera att jag sminkar mig för lite. 
Ingen har någonting med min vikt att göra eller hur jag väljer att frisera mig. 

Jag blir så less alla dessa människor som tar sig rätten att försöka bestämma över mig och mitt liv.

Varför kan ni inte bara låta folk leva så som dem vill?

Sluta upp att kommentera eller ifrågasätta en annan människas val.

Sprid glädje och fina ord istället för hat och elakheter.

Jag är den där kvinnan som legat och skrikit på golvet på en låst psykiatrisk avdelning. Jag är kvinnan som suttit på en stol och vaggat fram och tillbaka i timmar. Jag är kvinnan som apatiskt legat och stirrat in i en vägg flera dagar i sträck. Jag är flickan som skurit sönder sitt skinn.

Jag är flickan som inte hade något självförtroende. Jag är flickan som gråter sig till sömns. 

Jag är hon som gick veckor utan att tvätta sitt hår och jag är hon som var så svårt sjuk

att hennes psykiska ohälsa var nära att ta hennes liv. 

Jag känner mig nästan chockad när jag tänker tillbaks på hur illa det faktiskt har varit. 

När jag tänker på hur otroligt mörkt mitt liv en gång var. När jag tänker tillbaka på den där dagen då jag nästan lyckades att ta mitt liv. När jag tänker på att min psykiska ohälsa var så outhärdlig att jag inte kunde stå ut med tanken att fortsätta leva. 

Trots att jag mår så mycket sämre igen så är jag långt ifrån den botten jag en gång legat på.

Jag har varit där allra längst ner och jag har lyckats klättra högt. Så högt att trots mitt djupa fall, är jag många mil från absoluta botten.

Jag har ju nästan glömt hur illa det varit, för när jag tänker tillbaks på vissa stunder ur mitt liv är det som om jag tänker tillbaka på en läskig film jag sett. Det känns liksom inte verkligt att det var jag som låg på golvet inne på den där psykiatriska avdelningen och skrek att jag ville dö. 

När jag tänker tillbaka på dessa hemska stunder ur mitt liv är det som om jag står bredvid och tittar på, som om det vore någon annan som vad den som var drabbad. 
Det känns som om jag står utanför och tittar in igenom ett fönster på den stackars människan så nära att förlora kampen mot sin psykiska ohälsa. 

Det känns nästan otänkbart att tänka att det var jag som levde så, att det var jag som var så sjuk. 

En del av mig vill bara glömma den tiden, och en del av mig vill komma ihåg. För att minnas betyder att jag kan se exakt hur långt jag har kommit. Men att minnas betyder också att fortfarande hålla kvar vid den smärtan som en gång nästa tog mitt liv. 

Nu var det länge sedan jag bloggade igen. Det beror väl främst på att jag mått dåligt rätt länge nu,

och nu de senaste dagarna har det vart fullt upp. Jag och Jakob har nämligen varit och hälsat på Jakobs bror och hans fru i Järlåsa, en liten by utanför Uppsala.
Vi var där mellan torsdag och söndag för att fira deras son som fyllde ett år.

Det har varit jättetrevligt men också jobbigt. Jag väljer att inte skriva så mycket om vad vi gjorde där. För jag känner mig inte så bekväm att prata om andra på bloggen när jag inte vet hur de ställer sig till det.
Men jag känner att jag ändå måste skriva av mig lite. Som sagt har jag haft det jättetrevligt och alla har vart så snälla och omtänksamma. De vill mig verkligen väl och har gjort allt för att det ska bli så bra för mig som möjligt. Jag är verkligen supertacksam för det!

Men ibland får jag en känsla av att människor runt omkring mig inte alltid är medvetna om exakt hur sjuk jag är. De förstår inte riktigt hur jag kan tycka att det är jobbigt med vissa grejer eller varför jag tycker det. Vilket inte är konstigt då det det inte är logiskt att tycka att dessa grejer är jobbiga och inte ens jag själv förstår hur det kan vara så jobbigt.

Jag vet inte om denna känslan kommer helt från min egen fantasi och osäkerhet eller om det ligger något i det.

Jag gör ju mitt bästa för att aldrig någonsin visa min ångest för någon annan så hur kan de förstå hur jobbigt det är för mig.
Jag tänker att andra människor säkert tycker jag är löjlig. Men de ser inte hur jag gråter mig till sömns. De ser inte hur jag inte vågar gå på toaletten när ångesten har tagit sitt grepp om mig. De ser inte otryggheten inom mig eller känslan av att förlora all kontroll.
De känner inte min ständigt växande ångest eller mardrömmarna jag drömmer de få timmar jag lyckas sova. De känner inte den skräcken jag känner inför att drabbas av ångestattacker.

Jag avskyr att ha ångest framför andra och en ångestattack vore det absolut värsta att få när någon ser eller hör. Det är ju såklart en stor del till varför det är så jobbigt att vara bortrest. Jag sväljer all ångest och försöker fly från den vilket gör att tillslut exploderar jag i en panikattack jag inte kan kontrollera.
Precis det hände bara en liten stund innan vi skulle åka hem.

Jag tycker det känns så hemskt att ha ångest och sitta och gråta och snora som en liten unge framför alla andra. Det känns som om jag förstör stämningen och ger obehag till alla runt omkring mig när jag inte lyckas trycka undan ångesten.
Det känns också jobbigt att någon tror att det är den som orsakat ångestattacken fast det egentligen bara handlade om att det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Speciellt när alla varit så snälla och jag ändå får så mycket ångest.
Jag skäms över mig själv, varför måste det vara så svårt?
Jag känner mig så fruktansvärt omständlig.
Ibland tänker jag att det vore bättre för alla andra om jag bara stannade hemma.

Rent logiskt förstår jag ju att de aldrig skulle gjort så mycket för mig om de inte ville att jag skulle vara med. Men min ångest har andra saker att säga. Mina känslor och tankar om mitt eget värde är inte höga.

Det känns tråkigt att det slutade som det gjorde. Men trots det, och trots allt som har varit jobbigt, så har det helt klart varit värt det. Jag tycker ju om att umgås med alla och vi har haft det så trevligt!

Jag är glad att jag klarade av det!

Jag är definitivt en konflikträdd människa. Bråk och diskussioner, människor som är oense eller bara är otrevliga mot varandra skrämmer mig oerhört mycket. 

Jag mår fruktansvärt dåligt av negativ attityd och jag påverkas väldigt lätt av det. 

Det är något som jag behövt jobba på mycket under mitt liv då det berört mig så mycket i min vardag.

Jag är och har alltid varit väldigt känslig och jag är som en svamp som bara suger åt mig all negativitet i min omgivning. Sen sparas all sorg och smärta inom mig oavsett om den är min eller någon annans. 

Men faktum är att jag kommit väldigt långt. Jag mår inte längre dåligt och tar åt mig av höjda röster på tv:n. Jag blir inte negativt påverkad av att människor bråkar i en film eller tv-såpa. Jag klarar av att hantera en situation när någon höjer rösten mot någon annan än mig, även om det fortfarande ger mig svår ångest.

Vad jag däremot inte har lärt mig att kunna värja mig mot är när jag är den som är målet för någon ananas irritation eller ilska. Det spelar ingen roll att det är via nätet, det är så fruktansvärt hemskt ändå. 

Just det var något som hände mig idag, och hela min dag har verkligen varit förstörd. Hela dagen har jag haft gråten i halsen och mått rent utsagt illa. Vart nära att spy varje gång det plingat till i telefonen av rädslan för att någon av de där tjejerna som blev arga på mig skulle skriva något nytt.

Eller att det till och med skulle komma ännu en person och lägga sig i. 

Vad gjorde jag för att uppröra dessa tjejer kanske ni tänker? 

Jo jag svarade på en tråd i en Facebookgrupp och höll inte med trådstataren om att det var rimligt att bli arg på en vän för att vännen ifråga valt att blockera två personer som bråkar på ett sätt som påverkar henne. 

Ni kanske kan förstå att just detta var något som jag kunde relatera till. Att man väljer att blockera någon eller några för att de bråkar och man mår dåligt av det. För jag vet precis hur ont det kan göra, även om man själv inte är med i bråket egentligen. 

Jag förstår verkligen inte hur det är så fruktansvärt av mig att tänka så. Jag menar bråkar folk så man far illa, varför inte blockera dem tills problemet är löst? 

Jag tycker inte heller att jag var elak eller "kärlekslös" som de så vänligt kallade mig. 

Kan ju klistra in hela konversationen här, så kan ni väl berätta om jag verkligen var så elak i min första kommentar, där jag skrev att det borde vara okej för människor att blockera vem de vill på sina privata konton? 

     


Jag är fullt medveten om att jag måste jobba på att kunna hantera sådant här. Men just nu är jag ännu inte där och detta har påverkat mig hela dagen. 
Nu ligger jag och kan inte sova för jag grubblar över vad jag gjorde för fel och varför de blev så arga. 

Är det verkligen så fel att tycka att det var okej att blockera två personer som bråkade så att man slipper påverkas av det? Är det så hemskt att vara av en annan åsikt?

Är det inte okej att tycka och tänka annorlunda? Måste man stryka alla medhårs trots att man uppfattar att det dem gör är fel? 

För jag kan inte förstå varför man blir arg på en kompis för att kompisen blockar någon, och inte heller varför man ska uppmuntra någon att vara arg för det.

Det var ju dessutom en frågeställning i inlägget som frågade om det var "konstigt eller överdrivet" att bli arg för det. Vilket jag anser att det var. Men det fick man ju uppenbarligen inte tycka?

Ligger även och funderar på vad den där piken om kärleken handlade om. 

Att jag inte skulle veta vad riktig kärlek är och att det är så fruktansvärt synd om mig, och inte konstigt att jag mår dåligt. 

Det var en så förminskande attityd i den där kommentaren. Det kändes verkligen som om hon pratade ner till mig och såg sig själv som så mycket bättre än mig. Det kändes lite som att hon hintade om att jag liksom förtjänar min psykiska ohälsa och att jag bara har mig själv och min "kärlekslöshet" att skylla. 
Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka att om man läger energi på att må dåligt över vem någon annan väljer att blockera kanske man är den som mår mest dåligt. Antingen det eller så har man inget verkligt att må dåligt över. 

Fun fact: Människan som blev så fruktansvärt upprörd över att vännen blockerar folk, blockerade mig efter sista kommentaren jag skrev. Så det var tydligen okej för henne att blockera folk, det är bara hennes vänner som inte har tillåtelse att göra det.

Helt ärligt känns det som ett rätt kontrollerande beteende att bli arg på sina "vänner" över vad den personen väljer att göra för att kunna må bra. 

Eller är det bara jag som tänker så? Är jag helt omedveten om vad "riktig kärlek är". 

Är "Riktig kärlek" att låta sig bli indragen i ett bråk som sliter din själ i bitar. Är riktig kärlek att lida och offra sitt eget välmående genom att sitta och bli indragen i andra människors konflikter? 

Hela dagen idag har jag gått och grubblat och tvivlat på mig själv, och jag hoppas att de själva också har reflekterat över sitt beteende. Men det tvivlar jag ju på. 

Men en liten glimma av karma fick jag som tröst. 

 
Jag vet att det var väldigt omoget av mig att skratta åt hennes inlägg, men det kändes så jävla skönt att det uppenbarligen inte bara är jag som inte vet vad "riktig kärlek" är. Hon kan gott ha att ingen gillar hennes inlägg på Facebook.

Hade faktiskt god lust att skriva något om det eller kommentera med skärmklippet där hon nedvärderar mig, och påpeka att hon kanske inte är så snäll som hon tror.

Men jag hejdade mig, och det var väl lika bra det. 

Men jag kände ändå att jag var tvungen att skriva av mig lite. Brukar sällan skriva den här typen av inlägg på min blogg av förståeliga skäl.

Det här är verkligen inte ett bra inlägg, men jag skriver det här för min egen skull. Jag behöver bearbeta det jag vart med om och jag behöver få ventilera för att kunna släppa detta och gå vidare.

Sådana här saker skadar mig så oerhört mycket så ni förstår nog inte hur ont det gör inom mig.  

Det här inlägget var mest ett inlägg för mig egen skull och jag hoppas att ni inte dömer mig för hårt.

Har blivit tillräckligt hatad för idag.

Tre veckor har alltså gått sedan jag bestämde mig för att sluta röka. Tre veckor utan en enda cigarett!

Men det har verkligen inte varit lätt, det är nästan svårt att förstå att det ska vara så fruktansvärt svårt att sluta röka. Suget finns där varje dag och det är nästan omöjligt att så emot, de första tre dagarna var tortyr. Men abstinensen är ändå inte det jobbigaste. Nej det är saknaden efter den där vanan att kunna gå ut på balkongen och röka. Saknaden av tryggheten i att ha något som dämpar min ångest eller kan trösta mig när jag är arg eller ledsen. Saknaden efter den sociala biten att gå ut på en cigg tynger mig också. För dessa saker dämpas inte efter tre dagar. Vanan försvinner inte ur kroppen på tre veckor så som nikotinet gör. 

Det är så konstigt men jag känner mig faktiskt ensam utan mina cigaretter. Flera gånger under de här veckorna har jag faktiskt tänkt "äh skitsamma om jag dör i cancer, jag fortsätter röka", och det är ju helt absurt att man kan tänka så! Det visar ju verkligen vilket gift de där cigaretterna är och hur djupt de påverkar vår hjärna. När man är villig att dö en långsam och plågsam död i framtiden bara för att få andas in sitt gift. 

Den här gången vet jag ju också sedan innan hur tomt det känns att vara utan cigaretterna. Första gången jag slutade var det faktiskt lättare. 

För nu vet jag ju känslan av att tända en cigarett efter ett långt uppehåll och allt jag kan tänka på är den där känslan. Hur jag för första gången kände mig hel sen jag slutade. Hur det var som en bit av mig hade saknats. 

Jag vet också att om jag tar en enda cigarett så är jag helt fast igen.

Jag vet att det inte spelar någon roll hur lång tid det har gått.

Min kropp kommer vilja ha lika mycket nikotin som den var van vid tidigare om jag får i mig nikotin igen. 

Så nu vet jag att det måste vara slut för alltid. Vilket skiljer sig lite från mina andra beroenden.

För jag kan dricka coca cola på en fest, jag kan få ett återfall i mina självskador och ändå kunna resa mig upp direkt, och gå vidare i mitt annars självskadefria liv. Men en cigarett blev över ett år av rökning innan jag lyckades få upp modet att sluta igen.

Nu måste jag hålla mig från rökningen för alltid! 

Läste nyss en insändare i Gefle Dagblad, från en man som anser sig vara mer insatt i Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) än en hel läkarkår.

"ADHD är någonting som blivit mycket populärt att diskutera på senare år. Och framför allt för läkare, som inte har en aning om vad barnets problem egentligen handlar om. De ställer gärna olika diagnoser, som passar till barnets olika symtom för att tillfredställa föräldrarna."

Ja så börjar insändaren från mannen som kallar sig Kurt. 

Hela texten är fylld av liknande smörja och kontentan av det hela är att det är föräldrarnas fel att barnen drabbas av en Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det pratas om att barnen med dessa diagnoser inte får någon kärlek från sina föräldrar, och han anklagar familjer till barn med NPF-diagnoser för att vara kärlekslösa.

"Det finns hem där det råder total kärlekslöshet, kränkning och mobbning av barn! Försummelse och utanförskap, att inte duga som man är, utan bli psykisk misshandlad i sitt eget hem. Detta är någonting som sätter djupa spår i hjärnan och ger sår i själen på ett barn och det går aldrig bort.

Och det hemska är att ett barn kan inte berätta för någon hur de har det hemma, hur de känner sig och hur de mår. De måste vara tysta och lojala mot dem de bor hos. Det kan få stora oanade konsekvenser annars. Det vet de!"

Det känns som ett rejält övertramp att uttala sig på det viset om familjer han inte vet någonting om.

Det är ju rätt grova anklagelser om man säger så. 

Självklart finns det barn som far illa, och självklart påverkas dessa barn. Det tvivlar jag inte en sekund på! MEN jag tror inte alls på att det skulle vara grunden till alla NPF-diagnoser. 

Han avslutar nämligen sedan sin insändare med slutklämmen;

"Därför tror jag, att det oftast är familjen där barnet växer upp som genom sin behandling av dem, gett problemen som utlöst symtomen som läkare så enkelt klassar som ADHD, Aspergers, Tourettes, autism, tics med mera"

Där emellan skrev han om sina "bevis" för att så skulle vara fallet. 

Forskare har ju kommit fram till att hjärnan ser annorlunda ut hos en person med ADHD än vad den gör hos någon som inte lider av den diagnosen. När det gäller ADHD ser man att personernas hjärnor har en fördröjd utveckling. Man har upptäckt att den totala hjärnvolymen och fem identifierade ställen i hjärnan är mindre än hos personer som inte har ADHD. Där bland hippocampus.

Det är alltså detta som Kurt menar är beviset på att det är föräldrars fel att barn får ADHD, för det finns en studie som upptäckt att en förminskning i hippocampus har hittats hos barn som inte fått lika mycket kärlek och tillgivenhet som andra barn. 

Men jag tror inte att det är så enkelt, för det första skulle det bara förklara ett av 5 hittills hittade områden i hjärnan som är mindre, och det skulle inte heller förklara ärftlighet eller hur det kommer sig att en familj kan ha barn som både har och inte har en NPF. Inte heller förklarar det varför pojkar oftare har diagnosen än flickor. 

Faktum är ju dessutom att vi vet mer om rymden än vi gör om människans hjärna. Så att påstå att det bara skulle kunna finnas en anledning till att hippocampus är mindre hos ett barn känns både naivt och rätt löjligt tycker jag. 

Det jag hör och ser när jag läser denna insändare är någon som sitter och säger att jag inte är älskad av min familj och därför har fått min psykiska problematik. En man som aldrig träffat mig eller någon i min familj tar för givet att jag inte fått någon kärlek eller tillgivenhet som barn. 

Kurt såg aldrig mina föräldrars oroliga blickar, han var inte där när mina föräldrar gjorde allt för att hjälpa mig. Han var inte där när mamma varje kväll läste en godnattsaga för mig. Han var inte där när min familj stöttade mig och hjälpte mig genom de svåraste tiderna i mitt liv. Hur olika medlemmar ur min familj följde med mig till skolan och satt bredvid mig i skolbänken för att jag överhuvudtaget skulle klara av att gå dit när jag var 8 år gammal. 
Kurt har inte sett hur hårt föräldrar kämpar för sina barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det enda Kurt gör med den här insändaren är att sprida fördomar om att NPF-drabbade barn kommer från dåliga familjer och är dåligt fostrade. 
Det är skammande mot familjer som redan har mycket fördomar riktade mot sig. 

Nej skärpning herr Kurt!