Nöff nöff, här sitter jag och fläskar som en riktig liten fläskfilé ;)

Skämt åsido, det cirkulerar mycket sådana här påståenden om vad "riktiga män" faller för. 

Antingen är det den gamla klassikern "Riktiga män gillar kurvor, bara hundar jagar ben" eller så är det den där med att bara grisar består av fläsk. 

Vad ska man säga egentligen? Det är ju bara ren idioti alltihopa. Jag blir så himla trött på skiten. 

Kan inte människor bara få se ut som de vill och få gilla vad de vill utan att andra ska lägga sig i och säga vad som är "rätt" och vad som är "fel".

Att generalisera en kroppstyp på det viset leder inte till något bra överhuvudtaget. Det finns inga rätt eller fel när det kommer till vad för typ av kroppsform attraheras av. Vissa gillar kurvor, andra gillar tjockisar och andra gillar smala. Det är inget av det som gör någon till en "riktig man". 

Alla har preferenser för vad de attraheras av! Men man är inte mer man för att man attraheras mer av det ena än det andra.  Vad som är attraktivt för någon är väldigt individuellt och ingen är attraktiv för alla, men alla är attraktiv för någon. 

Att vara attraktiv kan så klart handla om mer än bara ett utseende. Men just idag tänkte jag bemöta just de där "talesätten" eller vad man nu ska kalla det, som pratar om vad som är "rätt" att finna attraktivt. 

Att säga att någon bara är en riktig man om den gillar smala kvinnor, säger att tjocka kvinnor är oattraktiva och att män som gillar dessa tjocka kvinnor inte lever upp till den förväntade manligheten som de måste leva upp till. Samma sak är det när man säger att män som gillar smala kvinnor är hundar, och att smala kvinnor då är oattraktiva och männen inte är "riktiga män". 

Oavsett om det handlar om smala kvinnor eller kvinnor med kurvor så ligger det bara en sak i grunden, och det är att skamma kvinnors kroppar och männen som "gillar fel" kroppstyp. 

Du som man får sagt till dig vad du får attraheras av, och som kvinna får du det berättat om och om igen hur du måste se ut för att godkännas och kunna ses som attraktiv.  

Det handlar om ideal som skall levas upp till och som ska bevaras till varje pris. 

Gillar du inte det rådande idealet, ja då är du ingen riktig man!

Men vad är egentligen en riktig man?

Är inte en "riktig man", någon som vågar stå för sig själv och sina åsikter? Någon som lever det liv han vill leva och inte låter samhället bestämma vad han får tycka och tänka? Någon som inte låter sig begränsas av samhällets normer och ideal? 

I mina ögon gör det en människa mer "riktig" än någon som inte vågar dejta den person de attraheras av, av rädsla att förlöjligas eller att inte ses som en "riktig man". 

I mina ögon är den som är sann mot sig själv den enda riktiga människan. 

Jag har många gånger stött på attityden att självskadebeteenden är en "tjejgrej".

Något som bara unga tjejer sysslar med. Det är något som jag anser vara väldigt problematik.

För det leder till att killar lätt glöms bort, och att många killar som lever med ett självskadebeteende inte söker hjälp för sitt så kallade "tjejproblem".

Jag kan tänka mig att det finns ett stort mörkertal av killar som självskadar. Helt ärligt har jag inte särskilt mycket erfarenhet av självskadebeteende hos killar. Men jag har i min ungdom stött på ett par killar som precis som jag självskadade, och de vittnade om samma sak. Att de aldrig skulle prata öppet om sina självskador och definitivt inte gå till en psykolog för sina problem.

Detta är över tio år sedan och jag har ingen kontakt med de där personerna idag. Men när jag hör om killar med självskadebeteenden så kommer tankarna på dessa killar upp.

Hur mår de idag? Har de lyckats ta sig ut självskadorna? Fick de någon hjälp tillslut?  

Det känns bekymmersamt att det ska vara på det viset att killar drar sig för att söka hjälp för ett så allvarligt problem. 

Hur kan man egentligen göra för att uppmärksamma självskadebeteenden hos killar? 

Jag tror att ett sätt skulle kunna vara att motverka den stereotypa bilden av vem det är som har ett självskadebeteende. Idag tror jag att de flesta som föreställer sig någon som självskadar, tänker på en ung, vit tjej, som "ser deprimerad ut".

Det är problematiskt med en sådan stereotyp bild, för det betyder att så många osynliggörs i den här problematiken. Jag tror inte att självskador uppmärksammas lika lätt hos en person som inte passar in i den stereotypa bilden av en självskadare. 

Man glömmer att även vuxna människor självskadar, man glömmer att små barn kan självskada och man tänker inte på att pojkar, killar, män också självskadar. Till och med djur kan ha självskadebeteenden. Tänker man inte på hur långt självskadebeteenden når och hur många som kan vara drabbade så är det betydligt svårare att upptäcka ett sådant beteende hos de personer som inte är den där unga vita tjejen. 

Självklart är ett självskadebeteende oftast väldigt svårt att upptäcka, trots att jag verkligen passade in i den där bilden, ung, vit, svartklädd tjej som aldrig var som "alla andra" och som drog mig undan mer och mer, så tog det nästan tio år innan mitt självskadebeteende upptäcktes. 

Jag vågar inte ens tänka på hur det måste vara om man inte uppvisar någon av de inrotade föreställningarna om vem det är som självskadar och hur den personen beter sig eller ser ut. 

Ett självskadebeteende kan finnas hos precis vem som helst. Det rara lilla tanten på ICA, den framgångsrika chefen eller den unga pojken som går sista året på högstadiet. 
Vi kan aldrig veta bara genom en blick om någon självskadar, men det är trots det ack så viktigt att upptäcka det. 

Är det så att du misstänker att någon i din närhet självskadar är det bättre att fråga en gång för mycket än att inte fråga alls. För ett självskadebeteende är svårt att ta sig ur på egen hand, och personen kan vara i stort behov av hjälp. Det är dessutom viktigt att få hjälp så tidigt som möjligt och jag tror att det är speciellt svårt för killar. 

För visst tänker man inte på en kille det första man gör när man tänker på självskadebeteende.

Det trots att en tredjedel av alla självskadepatienter som behandlas inom vården är killar. 

Huuur kan det vara så svårt att sova? Kan någon svara mig det?

Kom hem igår, sååå trött efter att ha "jobbat" på en julmarknad med att sälja lotter och hyacinter.

När jag kom hem på kvällen efter en lång och kall dag, tittade jag på lite tv och kände att i natt kommer jag sova gott. Äntligen ska jag kunna få sova ut efter så många nätter med fruktansvärt dålig sömn. Men icke... Efter bara några timmars sömn vaknade jag, mitt i natten med ångesten skyhög över allt jag måste fixa innan jul. Stressen och tankarna på allt jag ska göra höll mig uppe resten av natten. 

Kommer ju bli en kul dag idag, att gå upp klockan 2 på "morgonen" känns ju sådär om jag ska vara ärlig. Ångesten håller dessutom på att ta kol på mig. 

Jag försöker verkligen att stressa ner och slappna av, men jag dör sakta inombords av stressen som äter upp mig. 

Jag känner mig dessutom så fruktansvärt jävla arg och besviken, det känns som om ingen kan förstå hur svårt det här med julen faktiskt är för mig. 

Hur svårt det är när jag inte kan få några klara besked över hur, var, när, vad. Jag måste veta i tid. Jag måste få kunna förbereda mig. Ska jag göra julskinka, ska jag köpa gröt, ska jag göra köttbullar, eller är det lussebullar som ska göras? Vad vill ni ha i julklapp? Vill ni ha julklappar? När vill ni komma, vilka tänker komma? Vad vill ni göra? Vad vill ni äta? Ska jag göra julgodis? Vill ni ha julmust? Vilket smör ska det vara? Alltså jag vet ingenting och det är bara 12 dagar kvar till julafton. Det finns ingen chans i världen att jag ska kunna få ihop allt det där.

I år kommer det förmodligen inte kunna bli några julklappar alls. 

För som sagt så är det bara 12 dagar kvar till julafton och ingen har önskat sig något än, och nu är det för sent för mig att kunna skaffa något om någon får för sig att de faktiskt önskar sig något.

Det känns så totalt jäkla hopplöst och allt är så oorganiserat. Jag hatar det!

Jag känner mig så jävla värdelös, både i betydelsen att jag suger som fan som inte kan reda ut detta och att jag helt saknar värde. 

Just nu känner jag bara att jag vill dö. Jag orkar inte med detta. 

Jag gråter mig till söms varje natt över fucking jävla julafton och sen hatar jag mig själv för att jag inte bara kan släppa allt och skita i julen. 

Vad spelar det för roll om inte alla får den perfekta julklappen? Vad spelar det för roll om det blir "fel" bröd eller om det saknas pepparkakor? 

Huvudsaken är ju att man är tillsammans och det är ju egentligen det enda jag vill. 

Att få umgås med min familj och kunna känna lite julmys. 

Men jag har för stora krav på mig själv, jag vill att allt ska vara perfekt och att alla ska ha en så fin och underbar jul, och aldrig lyckas jag. 

Att prata öppet om psykisk ohälsa är inte alltid det lättaste. 

När man blottar sig på det viset som man gör när man pratar om sina allra innersta känslor, sina fel och sina brister så blir man sårbar på ett sätt som är svårt att beskriva. 

Allt jag skriver är jag medveten om att människor dömer mig över, kan använda emot mig och har vänt emot mig. Jag har fått mängder med elaka meddelanden av människor som inte kan eller vill förstå vad psykisk ohälsa är. Så varför fortsätter jag att skriva kanske ni undrar? 

Jag lämnar ut så mycket om mig själv och mitt liv, för att jag inte vill att någon annan ska behöva känna sig så ensam som jag har gjort. 

Ensamheten jag kände under min uppväxt, känslan av att vara helt oförstådd och att ingen annan hade gått igenom det jag tvingades gå igenom var så hemsk. Jag tror att allt känns bättre när man vet att man inte är ensam om att gå igenom det. Stöd och förståelse är bland det viktigaste för någon som mår dåligt.

Min blogg har blivit ett sätt att nå ut till personer som mår som jag, eller känner personer som mår så här, eller till personer som jobbar med personer som mår som jag. 

Det har blivit ett sätt för mig att kunna vara en liten del i att sprida mer kunskap och förståelse om psykisk ohälsa och det är jag väldigt tacksam för. 

Denna veckan är jag, tack vare min blogg, med i det senaste numret av Allers.

Där jag pratar om min resa ur mitt svåra självskadebeteende.

En resa som jag är långt ifrån ensam om att ha gjort, även om det många gånger har känts så. 

Just nu, när jag såg den här artikeln om mig. Texten om mig och mitt liv kom jag och tänka på alla de människor som har försökt tysta mig genom åren. 

Alla gånger jag skammats för min psykiska ohälsa, alla som klagat på att jag skriver om mitt mående. 

Alla de som uttryckt sin åsikter om mig och alla andra med psykisk ohälsa.  Åsikter om att jag bara är lat, att jag ska rycka upp mig och sluta ligga hemma och tycka synd om mig själv. 

Ord om att jag bara är ute efter uppmärksamhet och att psykisk ohälsa  inte existerar på riktigt.

Det är meningar från människor som har försökt tysta mig, människor som inte kunnat förstå vikten av att öppet kunna prata om våra själsliga plågor. 

Så när jag ser den här artikeln så vet jag att jag har vunnit. Jag har vunnit mot er som försökte få mig att backa, ja har vunnit över er som ville stoppa mina ord. 

För mina ord har nått längre än jag någonsin hade vågat hoppas på. 

Idéer poppar upp, inspirationen kommer. Men så fort jag sätter mig vid datorn och försöker få ner orden så känns det som en spärr blockar allt. 

Jag känner bara en ångest och en orkeslöshet varje gång jag tänker på att skriva något seriöst. 

Jag har så många påbörjade inlägg där jag gett upp halvvägs igenom och jag vill slutföra arbetet

men jag orkar inte. Jag orkar inte börja på något nytt heller och det är inte bara bloggen det gäller,

utan precis allt. Jag orkar inget, jag känner inte för att göra något. Jag orkar knappt gå upp ur sängen. 

Jag har vänt på dygnet totalt och är vaken hela nätterna och sover mig igenom dagarna. För jag orkar inte vara uppe. Jag vill inte vara vaken. 

På natten känner jag mig trygg, för i nattens mörker finns inga måsten. Jag slipper se mitt hem förfalla och bli allt smutsigare och stökigare för varje dag som går. 

Jag slipper se mitt smutsiga hår och jag slipper känna att jag måste vara social och trevlig.

På natten kan jag ligga i min säng och drömma mig bort in i tv-seriernas värld. 

Julen närmar sig och som jag redan sagt tidigare så är jag stressad över det. 

Men jag mår dåligt, riktigt dåligt. På ett sätt jag inte har förväntat mig. Jag brukar bli påverkad av både julen och vintermörkret. Men såhär mycket?

Nej, jag känner inte igen den här orkeslösheten och oviljan att göra något överhuvudtaget. Även saker som jag tidigare tyckt varit roligt känns bara jobbigt och hela mitt inre skriker "Neeej", så fort någon ens föreslår att göra något annat än att ligga i sängen med de där tv-serierna. 

Jag förstår inte hur jag har hamnat här igen. Liggandes i sängen större delen av mina dagar. 

Liggandes ensam med mitt dåliga mående som tar över allt mer. 

Hur kan det ha blivit såhär illa? Jag förstår det inte. Kan det vara Gilenyan som påverkar mig?

För helt ärligt var det ju i samband med att jag började med den medicinen som jag började må såhär dåligt. Men det känns så otäckt att tänka så. 

För om det är så vet jag inte om jag kommer kunna ta den medicinen. Samtidigt som jag fått sagt att Gilenya är mitt sista alternativ, och utan bromsmedicin kan jag ju inte vara. 

Men till vilket pris ska jag ha en bromsmedicin? Om jag mår så dåligt att jag inte kommer upp ur sängen, spelar det då någon roll? 

Men än så länge kan jag ju inte säga att det är just Gilenya som gör att jag mår dåligt. 

Så än så länge håller jag fast vid medicineringen och har för avsikt att fortsätta till nästa år i alla fall. För det kan ju fortfarande vara mörkret och julstressen som fått mig ovanligt mycket ur balans. 

Att leva med både psykiska och fysiska problem är en kamp, för man vet aldrig vad tusan det är som pågår. Är det biverkningar, är det MS, är det ångest? Allt är så svårt att skilja på när allt är mixat i en enda stor röra inom mig. 

Just nu hoppas jag bara på att kunna bli bättre igen. Att kunna få lite ro och kraft att fortsätta kampen. Ork att ta tag i mitt liv. För så som det är nu kan jag inte ha det. 

Jag känner mig törstig, men inget vatten släcker min törst. Hjärtat pulserar obehagligt i bröstet och värmen gör mig svimfärdig. Ryggen bränner av nervsmärtor och kroppen fylls av en rastlöshetskänsla samtidigt som jag är för trött för att orka med något alls.

Multipel skleros och psykisk ohälsa, det gör sig påmint. 

Stressen över julen har slagit till i full kraft, samtidigt som jag fortfarande är lite trött efter helgen på Dreamhack. 

Torsdag förmiddag till söndag morgon spenderade jag på DreamHack med väldigt lite sömn, knappt någon mat, ständigt hög volym och otroligt mycket folk. Just det att JAG kunde sitta där bland alla människor är ett så stort bevis på hur otroligt långt jag har kommit. 

Jag var på Dreamhack tillsammans med tusentals andra människor. Jag som för bara några år sedan var så rädd för folk att jag sprang förbi min egen ytterdörr, för jag var så rädd för det som fanns på andra sidan.

Det är nästan ofattbart att jag har varit så sjuk och att jag ändå kunnat ta mig så här långt.

Hade någon sagt till mig för 5-6 år sedan att jag frivilligt skulle sitta på DreamHack hade jag trott att det var ett riktigt dåligt skämt. 

Jag hade aldrig för mitt liv kunnat föreställa mig en framtid där jag skulle kunna vistas på en plats med så mycket människor. Visst det var riktigt jobbigt i sina stunder. Men jag klarade det!

Jag var på Dreamhack bland alla människorna där och jag hade det roligt!

Men trots att jag kommit så lång och övervunnit så mycket, är julen och den stressen det innebär fortfarande så svårt för mig. 

Idag är det första december och det är bara 24 dagar kvar till julafton. Jag vet inte varför det stressar mig så. Men jag har en sådan ångest över allt som måste fixas.

Jag känner mig otillräcklig och jag är rädd för att misslyckas. Jag känner mig också  dålig för att jag inte kan få den där julkänslan att infinna sig. Jag ser alla andra med sina fina pyntade hem, som dricker sin glögg, längtar efter snön, julpysslar och ser fram emot julafton med den obligatoriska Kalle Anka på tv:n och julklappsutdelning runt granen. 

Jag har inte den känslan. Det enda jag känner är det där obehaget när ångesten övertar hela min kropp. 

Jag vill bara lägga mig på marken och skrika och gråta av tyngden som ligger över mig. Jag hatar verkligen den känslan! Jag vill kunna glädjas över julen. Jag vill kunna känna den där fina stämningen och ta del av allt mys som julen innebär för så många andra. 
Jag önskar att jag kunde uppleva riktig julstämning och framför allt att jag slapp ångesten och stressen som tar död på mig.

Man hör historier om människor som efter en huvudskada blir helt personlighetsförändrade, vi vet att det finns sjukdomar så som Lewykroppsdemens som kan ge synhallucinationer, och de flesta är medvetna om att det kan slå slint i hjärnan hos någon som går på droger och att personen kan bli helt psykotisk, och vi vet att en hjärnhinneinflammation kan orsaka delirium.

Det finns något som kallas organiska psykiska störningar, det är vad man kallar de psykiska symptom som man vet uppstår till följd av en fysisk åkomma som exempelvis demens, alkoholmissbruk, inflammationer eller skador i hjärnan, hjärntumörer, näringsbrist och så vidare

Av någon anledning, så godtas allt detta utan att någon ifrågasätter det. Men när man berättar om en psykisk ohälsa som inte har en tydlig grund i en fysisk skada, sjukdom eller problematik blir allt helt plötsligt mycket svårare att tro på. 

Då kallas det inbillning, påhitt och lathet helt plötsligt. Det heter att man försöker fly undan ansvar och heller ligger hemma och latar sig medan man lever på andras skattepengar. 

Jag har fått höra så otroligt många gånger att psykisk ohälsa inte existerar på riktigt.   

Jag tror att det grundar sig i människors oförmåga att kunna tro på något de inte kan se eller ta på. 

Får man psykiska problem efter en skada, ja då kan man skylla på skadan "för hjärnan är så märklig och vi vet ju egentligen inte mycket alls om den", men utan skadan, vad beror då den psykiska ohälsan på? Då måste den ju vara på låtsas, eller hur?

Men kan det inte vara så att det faktiskt finns skador, sjukdomar eller fel i hjärnan som vi ännu inte lyckats lokalisera. Kan det inte vara så att det faktiskt finns en fysiologisk orsak till all psykisk ohälsa, bara att forskningen inte kommit så långt ännu att vi lyckats upptäcka var problemet kommer ifrån? 

Vi vet faktiskt mer om rymden än vad vi vet om den mänskliga hjärnan. 

Så är det så svårt att tänka sig att i den okunskap som fortfarande finns om människans hjärna kanske svaret på psykisk ohälsa ligger? 

Jag tänkte att en liten uppdatering kunde vara på sin plats. 

Först och främst ville jag bara säga att jag äntligen fått mina tabletter, lite struligare än jag hade tänkt mig. Men det gick jättebra att beställa från apoteket.se. 

Fick medicinen i brevlådan igår och beställde dem i måndags, så det blir ju en liten väntetid, men det hade det ju blivit oavsett eftersom apoteket annars hade behövt beställa hem dem. Så jag fortsätter nog att använda mig av den hemsidan. Så bojkottar jag mitt lilla apotek helt och hållet, vill de inte beställa hem min bromsmedicin så ska jag inte köpa så mycket som en halstablett på det stället.  

Idag har jag också varit och avslutat min magnetkameraundersökning som inte kunde göras sist

för att de inte kunde sätta nålen. 

Så idag fick jag komma in en halvtimme tidigare för att få en nål satt innan undersökningen.

Jag tyckte det kändes lite onödigt, men det stod markerat med överstrykningspenna att det var viktigt att jag skulle komma en halvtimme innan. Så det gjorde jag.

Sen så fick en narkossjuksköterska sätta nålen, vilket innebar att jag fick nålen på handryggen istället för i armvecket. Det hade ju både sina för och nackdelar. Man blev ju rörligare i armarna, men jag tyckte det gjorde mycket mer ont att ha nålen där. 

Det gör faktiskt fortfarande ont när man rör vid handryggen där hon stack. 

Det tog henne två stick att hitta in i ett kärl, och det tog faktiskt en rätt bra stund. Det gör mig ju faktiskt lite nervös. Tänk om något skulle hända som kräver att jag får en PVK väldigt snabbt, och så hittar man inga kärl att sticka i? 

Men men, dumt att tänka så. Jag måste leva i nuet och inte i framtida eventuella katastrofer. 

Det gick ju bra i dag till slut, och narkossköterskan berömde mig för hur duktig jag var, att jag låg så still och att det var bra att jag inte kallsvettas och sådant. Hon tyckte att det hade gått så bra att jag fick ett bokmärke. 

Det livade ju upp den här dagen i alla fall :) 

När nålen var satt fick jag veta att det hade kört ihop sig lite och att alla undersökningarna därför var försenade. Så det slutade med att jag fick sitta på sjukhuset i en timme och femton minuter och bara vänta på att få göra min knappt fem minuter långa MR.

Jag hade ju gjort den första delen utan kontrast innan, så det var ju bara den delen med kontrastvätska som behövde göras. Det var en sekvens på två minuter och en på två och en halv.

Så det var snabbt in och ut när det väl blev min tur. 

Undersökningen gick så bra så, och nu dröjer det väl förhoppningsvis tills jag behöver göra den igen. 

Jag antar att jag kommer fortsätta med de årliga långa undersökningar, och att jag kommer slippa tremånaderskontrollerna nu med den nya medicinen. Det känns skönt.

Jag börjar vänja mig mer och mer vid de här tabletterna, men jag har fortfarande en hel del oförklarlig ångest och ledsenhet. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, men jag hoppas att det kommer bli bättre snart. 

Jag tror att det kanske redan har börjat bli lite bättre. Antingen det eller så har jag vant mig vid den ökade ångestnivån. 

Jag försöker iallafall att hålla mig sysselsatt, och har rätt mycket planer framöver. Jag ska förmodligen på BIO i helgen och se den nya "Harry Potter"- filmen och sen ska jag på Dreamhack, och vara där med min dator.

Så nu hoppas jag på att få må så bra som möjligt under detta.