Jag blir inte det minsta intresserad av att prata om konversationen inleds med kommentarer om min kropp eller mitt utseende. Vill du lära känna mig som vän, Fine. Men jag gillar inte att bli bedömd efter mitt utseende, så det kan ju vara det första du får veta då ifall du är intresserad av att lära känna mig. Bara väldigt nära vänner "får" kommentera hur jag ser ut.
Jag vill inte veta vad random människor tycker är snyggt eller ej.

Jag gillar inte att få kommentarer som känns som ett " Herrn godkänner det han ser, Du duger för mig för du är snygg"

Vill du skriva sådana saker till mig är chansen att jag svarar mycket liten, speciellt om du är man för jag har så extremt många dåliga erfarenheter från "såna" killar.

Jag vill inte känna att jag måste bli godkänd utseendemässigt för att accepteras och kunna pratas med.

Vill du berömma mig för något som jag kämpat med som min viktnedgång så visst blir jag glad, säger du att min nya tröja är fin så visst. Men lär känna mig först eller anpassa dina kommentarer så jag inte känner mig som ett djur på en utställning där det yttre är det ända som räknas.

Jag vill inte bli dömd, jag vill inte rankas på en lista, jag vill inte jämföras efter nån måttstock.

Jag vill inte behöva känna att jag måste duga enligt era mått!

Jag lovade ju bilder på mina glasögon och här kommer de:

Tycker att det är obehagligt som tusan. Men man vänjer sig väl efter ett tag. 

Jag är irriterad. Hobbypsykologer, eller i alla fall den sorten av hobbypsykologer som sätter diagnoser på alla de ogillar borde avlivas!

Om och om igen så läser man blogginlägg, statusuppdateringar och forumstrådar där hobbypsykologen gör sitt framträdande. 

Adeles för ofta handlar det om en människa som är otrevlig, beter sig märkligt, har "fel" intressen eller på annat vis inte passar hobbypsykologens mall över hur man bör vara.

Då kommer genast alla diagnoser flygandes, "hen har asperger", "Hen är psykopat" eller "hen har säkert borderline"

Bara för att någon är otrevlig i ditt tycke innebär det inte att personen har en psykisk problematik!

Låt bli att googla diagnoser, låt bli alla självtester på internet och framförallt sitt inte hemma och stämpla människor du inte gillar med olika diagnoser.

Idag är smärtan värre än vanligt. Det bränner och svider i hela ryggen och även i benen. Detta trots att jag fått en medicin för smärtan. Saroten heter den. Har tagit den i tre dagar och känner absolut ingenting av den.
Har dessutom ont i ena knät, har huvudvärk och är så otroligt stel i nacken. Kan inte somna fast jag är grymt trött.
Fy fy fy. Vill bara få vara smärtfri, men det kommer jag förmodligen aldrig bli. Läkaren sa att man kanske kunde få ner smärtan till hälften... Hälften?! Det måste ju försvunna helt! Jag orkar inte med allt som gör ont hela tiden.
Jag har inte haft en enda smärtfri dag sen mars förra året.

Ja det kan man fråga sig.  Vad har jag åstadkommit i mitt liv? 

Jag anser att jag har åstadkommit en del. Nej jag har inte något jobb, men jag är övertygad om att jag genom min blogg och de nätverk jag skapat för att främja samtal om psykisk ohälsa gjort mycket mer nytta än om jag haft något skitjobb på McDonalds.

Jag tror att jag lyckats inspirera många och jag tror även att jag är en förebild för många unga som tror att de inte kan ta sig ur sitt självskadebeteende. Jag är det levande beviset för att det går. Idag är det ett år och en månad sedan jag sist hade ett återfall. 

Jag tror att risken för återfall alltid kommer finnas där, men att den blir mindre och mindre med åren.

Jag har inte alls samma mängd självskadetankar idag som jag haft tidigare och jag tycker inte ens att det är svårt att stå emot tankarna när de kommer. 

Jag kanske inte har åstadkommit det jag "ska" med hus, bil och jobb. Men jag har övervunnit så otroligt mycket annat.

Jag lever och det är en seger i sig. Jag lever trots de motgångar jag har i mitt liv. Jag kämpar för att fortsätta leva trots slag efter slag. 

Jag känner ibland att jag inte åstadkommit någonting när jag tittar på hur samhället vill att man "ska leva".

Men vet ni va? Idag känner jag att jag faktiskt bidragit om än lite, till att hjälpa till att få ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa. Jag har hjälpt människor att finna inspiration, jag har hjälpt personer att våga söka hjälp och jag har inspirerat människor att prata öppet om psykisk ohälsa. 

Jag tror att det även är många som känt igen sig i mina texter och som funnit tröst i att de inte är ensamma. 

Då måste jag väl ändå ha åstadkommit något?

Har varit hos läkaren idag och fått veta vilken den nya medicinen blir. Det blir inte den vi trodde först utan en annan som heter Tysabri. Den kommer jag få via dropp en gång i månaden.
Kommer ju bli lite omständigt och jag kommer få spendera många långa timmar på sjukhus varje månad.

Har även fått en medicin som ska hjälpa mig mot mina nervsmärtor. Saroten heter den och är från början en medicin mot psykiska problem. Ser inte fram emot den medicinen, för psykmediciner har ju alltid vart ett helvete med biverkningar.
Men men, vi får hoppad att dessa två mediciner kan underlätta och förbättra mitt liv. Kommer dock ta ett par veckor innan jag får tid för att bli inlagd så jag kan börja med Tysabrin. Men hoppas verkligen att denna medicinen fungerar. För förra året hade jag 4 skov vilket lett till att jag har flera förändringar i både hjärna och ryggmärg. För varje skov ökar ju risken för kroniska funktionsnedsättningar, så vill verkligen att min sjukdomsaktivitet bromsas.
Läkaren sa något om att man hittat inflammationer i en del av min hjärna (hjärnstamen tror jag han sa) där det " är obehagligt" att det finns.
Har ingen aning om vad det innebär, men det låter ju inte allt för bra när läkaren tycker att det är obehagligt med förändringar där. 

 
Tydligen fanns det också en viss risk att man kunde drabbas av ett väldigt farligt virus när man medicinerar med Tysabri och i värsta fall kunde det leda till döden. Tydligen har typ hälften av befolkningen detta virus liggandes latent i kroppen, men jag har inte det vilket gör att risken att jag får den där virusinfektionen i hjärnan väldigt liten.

Jag ser döda människor! Inte sjättedinnet style, utan mer som synvillor i ögonvrån. Eller är det kanske mer av en känsla? Jag vet inte. Men jag "ser" och känner ofta att det ligger lik i mitt hem. Jag kanske går in i badrummet och så ser jag i ögonvrån att det ligger en död människa i badkaret och jag vågar knappt vända mig om av rädslan över vad jag kommer få se.

Kanske beror det på att jag börjat tänka mycket på döden. Jag tänker på mamma och jag tänker på morfar. Jag tänker på hur jag kommer dö och jag är rädd att andra i familjen ska dö.

Det är obehagligt att tänka på att jag faktiskt ska dö, inte för att jag är rädd för att vara död. Utan för att jag är rädd för att tiden innan dödsögonblicket ska vara plågsam.

Jag är rädd för att det ska göra ont eller vara otäckt. Jag vill inte veta när döden kommer. Jag vill dö som mamma. I sömnen helt utan förvarning. 

Jag är också rädd för hur stora handikapp jag kommer ha innan jag dör. Jag är rädd för att min ms kommer göra mig så svårt handikappad att jag inte kommer kunna gå på toaletten själv.

Om den dagen kommer och jag blir så dålig/sjuk/skadad att jag blir liggandes i en säng som en grönsak så vill jag att alla livsuppehållande behandlingar avslutas. 

När man ändå pratar om döden så kan jag ju tala om att jag är organdonator sen snart sex år tillbaka. Jag har valt att donera mina organ både för transplantation men också till forskning. Jag tycker att alla borde överväga att bli organdonatorer för det finns så otroligt många sjuka människor vars liv hänger på att människor som du och jag gör ett aktivt val medans vi fortfarande lever.