Om något låter för bra för att vara sant så är det förmodligen det också! Jag tror inte ett skit på alla dessa "mirakelkurer" som alla pyramidförsäljare på Facebook försöker kränga på mig.
Orden "mirakel", "botar" och "köp av mig" får mig direkt att dra öronen till mig.
NÄÄÄ, Jag tänker inte köpa ett jävla skit av dig!
Du vet ingenting om vad detta medel verkligen innehåller eller hur det kommer påverka mig i min sjukdom!

Att ni inte skäms!

Går in på Facebooksidor för olika sjukdomar och mailar era jävla försäljningsmail till alla i gruppen!

Nu skulle jag tydligen betala tiotusen spänn för att dricka saltvatten med Klorin, och då skulle jag bli frisk från ALLA tänkbara problem som jag kan ha.

Jag anser detta bara vara en massa mumbojumbo, tror mer på medeltidens medicin i så fall ;)

Här kommet ännu ett av dessa inlägg som jag inte har en aning om i fall ni bryr er om eller ej. Men tänkte berätta vad jag gjorde "idag". Vet att klockan är över tolv så att det tekniskt sett var igår. Brukar ju nästan alltid blogga dessa inlägg från mobilen när jag ligger i sängen och ska sova, och då är klockan alltid över tolv. I alla fall! Jag var och provade min brudklänning igen idag och den hade blivit förstor, men den skulle gå att sy in som tur var. Vi valde även Jakobs klädsel idag och det läskigaste av allt, något som jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag gick in i en underklädesaffär och bad om hjälp att få en bh utmätt. Det gick jättebra och jag behövde verkligen hjälpen. Jag ligger tydligen mellan en 75D och en 80C vilket jag aldrig skulle gissat på. Men har testat den nya bh-n och den känns ovanligt skön. Det kan man dock inte säga om mina nya glasögon, fy vilken yrsel och huvudvärk de gav mig. Men det blir väl bättre med tiden. Kanske lägger upp en bild senare om någon är intresserad :p

Det känns verkligen som om jag gjort väldigt stora framsteg när det gäller allt psykiskt , idag har jag utan större problem provat brudkläder och underkläder och även bett om hjälp, det som jag haft så otroligt svårt med förut. Det finns fortfarande många saker som jag inte fixar just nu, men jag är övertygad om att det kommer bli bättre.
Vad det gäller det fysiska så är jag väldigt trött, känner mig febrig hela tiden och jag tål verkligen inte värme. Nu ligger jag med två fläckar och ett öppet fönster och tycker ändå det är för varmt. Dessutom är mina vanliga nervsmärtor värre än vanligt i dag. Det bränner och svider mer än vanligt. Kanske för att jag tröttat ut mig psykiskt genom min utmaning?
Börjar faktiskt bli rädd att jag inte ska orka med bröllopet då jag inte har så mycket kraft verken fysiskt eller psykiskt just nu, blir väldigt fort väldigt trött och utmattad. Fatigue heter det tydligen och är visst ett vanligt symptom på MS. Liknar väldigt mycket det utmattningen jag hade när jag hade anemi och ett hb på 75.
Känner mig helt spy och svimfärdig vid minsta ansträngning eller värme.

Var det något mer jag hade att säga? Jag tror inte det. Blev kanske lite osammanhängande när jag bara skrivet det som faller mig in såhär mitt i natten. Jag hoppas att ni har det bra och att ni gillar mitt svammel.
Gonatt <3

Varje dag du inte söker hjälp gör du ett aktivt val att fortsätta må dåligt. Sluta se det som att du skyddar dig från obehagliga frågor eller handlingar och se det för vad det verkligen är! Ett sätt att fortsätta må dåligt! Sanningen är att du vill inte söka hjälp för att det innebär att det måste ske en förändring! Det är bekvämare att sitta hemma och må dåligt för sig själv, än att ta tag i de problemen man har på påbörja en tuff resa för att må bättre!

Men om du inte ens tänker försöka ta tag i problemen, sluta så klaga. Du har gjort ditt val!

Hade du brutit ditt ben och vägrat söka medicinsk hjälp så skulle ingen tolerera att du klagade på att det gör ont i benet. Samma sak borde gälla alla sjukdomar!

Söker du inte hjälp så kommer du inte heller att få någon hjälp, och visst du kanske lyckas ta dig ur skiten själv. Men det är också högst troligt att du bara gör saken värre!

Jag är sur och irriterad på livet och förstår inte hur vissa människor har mage att sitta och klaga samtidigt som de inte gör ett skit för att försöka göra något åt problemen. 

Visst det är skönt att klaga ibland. Men år in och år ut och alltid samma sak "jag vill inte söka hjälp"

Jag har så många av dessa personerna i min omgivning och jag försöker stötta och vara snäll och trevlig. Men det går inte längre! 

Jag står inte ut!

Men ja, de inser väl förr eller senare att de måste ta ansvar för sitt liv. Bara för att jag insett detta och kämpar och kämpar så innebär ju inte det att alla andra också har kapaciteten att inse detta. 

Men jag vill bara säga det igen. Mår du dåligt, Gör allt du kan för att må bättre, ta den hjälp som finns erbjuden och gör det bästa av situationen istället för att bara sitta och klaga på att ni mår dåligt hela tiden. 

SÖK DEN HJÄLPEN SOM FINNS!

Nu efter årsskiftet subventioneras inte längre min medicin. Förut fick jag Extavian gratis, då den betalades av sjukhuset. Men nu ska den inte längre subventioneras på det sättet utan den kommer istället ingå i högkostnadsskyddet (tack gode gud för det)

och detta ska då vara positivt för att det innebär att medicinen ska kunna hämtas ut på alla apotek.. Men riktigt så blev det ju inte.

Idag gick vi till apoteket på min "favorit" vårdcentral (ironi), och väl där hade de inte medicinen inne, och när de insåg vilken dyr medicin det handlade om hänvisades jag till att åka till sjukhusapoteket istället för att de skulle beställa hem min medicin till mig. Så får inte ens hämta ut min medicin på mitt eget apotek.

Det känns som denna vårdcentral har alla möjliga olika taktiker för att få mig att känna mig ovälkommen och till besvär.

Så nu måste jag i alla fall åka till sjukhusapoteket för att hämta medicinen, och betala 2200 kronor för den, trots att jag borde få hämta den på mitt apotek. 

Längtar tills jag slipper denna skitmedicin, fast samtidigt är jag rädd för hur nästa medicin kommer påverka mig. Jag har ju alltid lätt för att få biverkningar och Extavian har ju gjort att jag känner mig febrig varje dag och så har jag haft huvudvärk nästintill varje dag sedan jag började. Jag hoppas i alla fall att det är biverkningar så att det försvinner. Men det får vi väl se om nån månad eller två när det blir dags för bytet.

Ja, att ADHD inte existerar på står nu en amerikansk neurolog vid namn Richard Saul.

Han anser att ADHD egentligen är feldiagnostiseringar och att symptomen som uppvisas vid ADHD är helt beroende på andra faktorer som till exempel att barnet behöver glasögon, har inlärningssvårigheter, har Tourettes syndrom, tvångssyndrom, bipolaritet, depression eller har dålig hörsel.

 Men vad är egentligen en diagnos? Är inte en diagnos ett namn man använder för att beskriva en rad symptom som en patient uppvisar? 

 Har du en rinnande näsa, så behöver du hjälp att hantera de problemet oavsett om den rinner på grund av förkylning eller allergi, och tyvärr så tror jag att genom att "smutskasta" och ogiltigförklara en diagnos så kommer det leda till att otroligt många inte kommer kunna få behandling för sina problem. 

Självklart så kan det finnas fall av feldiagnosticering, speciellt inom psykiatrin där det ännu inte finns några definitiva bevis för vilken sjukdom man har. 

Men genom att säga att diagnosen inte existerar sprider man bara ännu mer av den attityd som redan idag finns. Att psykiska diagnoser bara är påhitt och att det bara handlar om att skärpa till sig och sluta gnälla. Det ger intrycket av att problematiken inte finns när man säger att en hel diagnos inte existerar. För oavsett om ADHD är en enskild diagnos eller ett symptom på en annan problematik så är det ju ett svårt och handikappande tillstånd som kan skapa otroliga svårigheter i livet för den som är drabbad.  Så ADHD i de faktumet existerat i mycket hög grad!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18124107.ab

Jag är 23 år gammal. Har aldrig haft ett jobb, har inga pengar och har inga vänner.

Jag har värk i kroppen som i bland verkligen får mig att överväga att avsluta mitt liv. För jag vet inte hur jag ska hantera smärtan. 

Jag gråter mig till sömns, kan ligga vaken i många timmar och bara ligga och skaka för jag har så ont. 

Ångesten greppar tag allt hårdare och suger ur all energi ur min kropp. 

Jag har så många problem som jag inte ens vill prata om, jag skäms för mycket. 

Problem som man inte borde ha som tjugotreåring. 

Jag är rädd för vårdcentralen så jag skjuter upp allt som jag egentligen borde kolla upp. För jag är rädd för att bli lika illa bemött igen. Nu har jag massor med saker som jag borde och måste fixa, som jag inte gör. För att jag är så rädd för vårdcentralen. 

Om man kan leva med minus på energikontot så vet jag hur det känns. För jag är så trött att jag måste vila efter vilan. Jag orkar inte stå upp mer än ett par minuter och jag kan inte gå några längre sträckor, och riktigt dåliga dagar kan jag inte ens sitta upp och måste jag gå på toa, får jag lägga mig på golvet och vila på vägen till toan. 

Sen en dag vaknar jag upp och känner mig nästan normal igen, jag är pigg har energi och tusen saker att göra. Jag fortsätter i samma takt som innan och det funkar bra, fram tills att jag går rakt in i "väggen" vissa dagar är väggen långt bort och andra går jag in i den bara jag reser mig upp. Det är så svårt att leva när man inte vet vart väggarna sitter.

Idag var det födelsedagskalas för Samuel och Elias som fyllde tre år.