En Blogg om Psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - 6 juli 2013 22:45

Är detta verkligen lycka?
Tycker ni detta låter som glädje?
Detta är vad man får av era "lyckopiller" och "happy-pills" som ni kallar dom.
Detta är då inte lycka i mina öron!




vanföreställningar (hallucinationer).
SSRI discontinuation syndrome (brain zaps)
mardrömmar,
 ångest 
domningar 
stickningar,
 skakningar,
muskelsträckning,
bristande uppmärksamhet, 
synstörningar,
ofrivilliga muskelsammandragningar,
 onormal koordination, 
minskade känslor, 
talsvårigheter, 
  migrän, 
svårigheter att svälja,
yrsel,
 huvudvärk,
 diarré, 
illamående, 
muntorrhet, 
 trötthet.
halsont,
 ökad aptit,
 depression,
 känna sig konstig,
 upprördhet,
 oro,
 minskat sexuellt intresse, 
  
öronringningar, 
hjärtklappning, 
värmevallningar, 
gäspningar,
 magont, 
orolig mage, 
ökade svettningar,
muskelvärk,
 sexuella störningar,  
hallucinationer, 
 likgiltighet, 
onormala tankar, 
kramper, 

kallsvettning,
 ryggont,
 muskelryckningar, 
behov att kissa på natten,
problem med att kissa,
 sjukdomskänsla,
 svaghet,
 törst, 
viktuppgång. 
aggression, 
förföljelsemani,
 självmordstankar, 
onormala rörelser, 
svårigheter att röra sig,
 fläckar framför ögonen,
 dubbelseende, 
ljuset sticker i ögonen, 
dålig cirkulation i armar och ben, 
talsvårigheter, 
hicka, 

ont i munnen, 
sår på tungan, 
tungproblem, 
munsår, 
svårigheter att kissa, 
torr vagina,
underlivsflytning,  
gångsvårigheter,
hemska onormala drömmar, 
självmordsbeteende,
problem med muskelrörelserna (som att röra sig mycket, muskelsträckning och gångsvårigheter), 
svimningsanfall, 
ledvärk, 

,darrningar, 
stelhet, ryckningar eller skakningar i t.ex händer och fingrar. 
ryckningar i ansiktet, grimaserande och egendomliga tungrörelser
Blodtrycksfall och hjärtklappning som medför risk för svindel kan förekomma. 
akuta muskelkramper. 
blodtrycksfall 
Dåsighet,  
 Retlighet,
smakförändring,
 sömnproblem, som abnorma drömmar och sömnlöshet, 
aptitlöshet,
sömnighet,
 förvirring,
 nervositet,
 försämrad koncentrationsförmåga,
panikattacker 
gäspningar,

 synstörningar, som dimsyn, 
Tankar på att skada sig själv/begå självmord.
ökad benägenhet för blåmärken och blödningar.
ökad muskelspänning,
klåda och brännande känsla utan uppenbar orsak (parestesi), 
darrningar.
 klumpighet
balanssvårigheter, 
plötsliga ofrivilliga onormala rörelser,
förvirring.
Problem att fokusera blicken.
Aptitförlust,
  Förändrad smakupplevelse, 
tandagnisslan/tandbitning,.
Svaghet,
 energilöshet (asteni).
 nervositet, 
onormala hudsensationer såsom kittlande känsla, 
 apati.
 Nästäppa..
 Muntorrhet Vid längre tids behandling medför detta ökad risk för tand- och munslemhinneskador. 
Trög mage.
lätta darrningar,

 stelhet,
I vissa fall uppträder en särskild form av inre oro, som yttrar sig i svårighet att sitta stilla. 
Hjärtklappning. 
Blodtrycksfall med yrsel kan förekomma.
 aggressivitet,
 vanföreställningar (hallucinationer).
  Nervositet,
 rastlöshet,
 ostadighetskänsla.
 insomningssvårigheter,
förvirring
drömstörningar.
Ilska/fientlighet, 
  ”Myrkrypningar”, 
domningskänsla,
 svårighet att samordna rörelser,
 darrningar.
  Ringande ljud i öronen.
 svaghet.
  sjukdomskänsla (illamående), 
 irritabilitet.
viktökning
kraftlöshet, 

svimning 
blodtrycksfall då du reser dig upp. Det kan få dig att känna dig yr eller svimma 
svårighet att påbörja rörelser, 
känsla av irritation
 svimning
 lågt blodtryck 
,rörelsetröghet,
 rastlöshet i benen, 
Svimningskänsla vid stående på grund av lågt blodtryck,     
balanssvårigheter  
hjärtklappning, 
magsmärta, 
andfåddhet utan fysisk ansträngning. 
stickningar i huden, 
nedsatt koncentrationsförmåga, 
 torra eller irriterade ögon,  
 rinnande näsa, 
håravfall,
glömskhet,
 förvirring, 
hallucinationer,
 humörsvängningar,
öronsusningar,
 hörselrubbningar,
 muskelsvaghet, 
andningssvårigheter,
 nedstämdhet,
 uppjagad sinnesstämning, 
aggressivitet,




 Och då är detta bara dom biverkningar som JAG fått, varje medicin hade också 500 biverkningar jag inte fick.. 
Som typ cancer, hjärnblödningar, hjärtattack , hjärtsvikt , plötslig oförklarlig död och lite annat roligt som man säkert kommer bli lycklig av att få...

Av Sara Modigh - 6 juli 2013 15:51

   
Psykiatriker / psykläkare är en blyg art som gärna håller sig till sig själva. Liksom radiologer och narkosläkare väljer dom den inriktningen utefter att kunna träffa så lite människor och därmed så lite jobbiga patienter som möjligt.
 
En psykiatriker parar sig ofta med en sjuksyster som är inom samma genre, och skaffar sig i regel 2-3 barn. Psykiatriker kan bli väldigt gamla och ses ofta ute länge på arbetsmarknaden då de med sin makt med tiden ofta kan undvika anmälningar. De har inget slitsamt arbete vilket gör att deras kroppar håller lite längre än vanliga arbetare. Äldre psykiatriker hyllas gärna också av sina medarbetare då de utan empati skriver ut patienter på löpande band och står för gammeldagsa åsiker om att allt är patientens fel - vilket underlättar för all personal inom branschen.
 
Som unga kan de till en början vara empatiska men detta växer sedan bort med tiden, om nu evolutionen upprepar sig i de yngre generationerna, men forskarna har sett ett tydligt samband. Både män och kvinnor kan vara fientligt inställda mot kvinniliga patienter, men är mer tillmötesgående vad som gäller sjuka män.
 
Om man vill se en psykiatriker kan man särskilja dom genom att de ofta har bruna byxor på sig, psykiatriker från balkan har därimot ofta jeans på sig. De går ofta med snabba steg längs korridorens vägg utan att skapa ögonkontakt med någon, då detta kan skapa förvirring hos patienter att de är empatiska eller inbjuder till kontakt.
 
Om du möter en psykiatriker så hjälper det inte att springa, utan gör ungefär som med lejon. Låt Psykiatrikern fritt trampa sitt revir för att sedan acceptera dig om du sitter still och är tyst. Psykiatriker har väldigt lite tid eftersom de har en lång lunch att inhämta, varav du försöker avlägsna dig stilla men relativt fort.
Att hetsa eller ifrågasätta psykiatrikern kan däremot trigga igång LPT- bedömning som straff, eller få den stackars läkaren att utstöta olika jobbiga ljud, svärord eller senare - skriva helt avvikande journalanteckningar.
 
För dig som ändå vill träffa en psykiatriker som patient är det rent omöjligt. Psykiatriker lever mest fritt ute på sina båtar eller flotta landställen, eller hyserar fritt med fröjdande sjuksköterskor på årets jobbfest.
 
Psykiatrikern gillar nämligen att göra bedömningar på sina patienter baserat på vad sjuksköterskor sagt som dom baserat på vad mentalskötare sagt om dom. Vilket gör att det finns stor chans tlll missbedömning och fel.
 
Ja det är faktiskt helt omöjligt att få prata med psykiatriker om du är patient. Detta är den enda i arten Läkare som faktiskt får tillåtelse att göra livsavgörande bedömningar utan att varken sett eller pratat med patienten.
Det gör psykiatrikern till en mycket farlig art, ungefär som ett lejon.
 

Av Sara Modigh - 6 juli 2013 03:37

Mörka tysta nätter, nedbäddad i min varma mjuka säng tittandes på en bra tv-serie, där känner jag mig tryggast. Där mår jag som bäst.
Så denna veckan vill jag tipsa om en tv-serie som heter
The Mentalist

Serien handlar om en man vars fru och barn blir mördad av en seriemördare. Man får följa karaktären i hans jakt efter mördaren tillsammans med CBI. Patrick Jane som han heter har en speciell talang, han är expert på att läsa av människor. Med sin bristande respekt för regler hamlar han och teamet i CBI ofta i trubbel.

Detta är en serie som jag tycker är väldigt bra. Det är en serie som ger mig en varm trygghetskänsla och som man kan titta på med ett leende på läpparna. Jag tycker att The Mentalist är lite av en blandning av några av mina andra favorit serier nämligen The Closer, Lie to me och psych.

Helt klart en serie som jag rekommenderar till alla som gillar kriminal-serier med humor.

Det ända minus jag kan komma på är att mordutredningsserier kan bli lite tjatiga efter ett tag. Men så är det med de flesta serier när man ser många avsnitt i tät följd.

Jag ger The Mentalist 4 av 5 Fluffisar

Av Sara Modigh - 4 juli 2013 05:37

Jag som i vanliga fall har svårt att komma till ro och somna har det ännu svårare nu. Jag känner mig som en skakad läskflaska i kroppen. Fast jag är jättetrött så kan jag inte somna för att det kryper så i hela kroppen. Jag har börjat ta Sobril igen, men det ger ingen effekt alls. Eller jo, det gör mig ännu tröttare. Var på akuten för några dagar sedan. Sex timmar för att doktor skulle killa mig under fötterna. Hon ville ha mig inlagd samtidigt som hon ansåg att det bara är ångest som ger mig mina problem. Så då ansåg jag att om det är ångest så mår jag bättre av att vara hemma i en lugn, trygg och någorlunda ångestfri omgivning. Men myrkrypningarna vägrar ju att ge sig. Vad ska man göra?

Av Sara Modigh - 2 juli 2013 02:53

Har knappt någon känsel i händerna för det kryper så. 

90% av min kropp är fylld av myrkrypningar. Idag har jag knappt kunnat gå från vardagsrummet till toaletten. Blir helt slut. Känns som hela kroppen är gjord av gelé. 

Var på akuten och vårdcentralen

Har fått en remis till att göra en magnetkameraundersökning. Så får väl se. 

Har haft Feber och man hittade vita blodkroppar och ketoner i urinen som de tog test på. Blodproven visade inte mycket. Bara en svag höjning på sänkan. Men den har vart höjd i många år. 

Mitt folatvärde var helt återställt nu när jag ätit mina folacintabletter i ett par veckor. 

De har även nämnt att mitt blodtryck är lågt, och att min puls är hög. 


Så de har inte hittat någonting som är fel. 

Jag börjar hopas på att det är ångest och inte nån hemsk sjukdom, men hur klarar man av att leva med ångest som gör att man knappt kan stå på sina ben?

 

 

Av Sara Modigh - 30 juni 2013 13:00

 


Dag 30

Lägg upp din favorit bild av dig själv och skriv ett positivt meddelande att se tillbaka på.


Har inte direkt någon favorit bild på mig själv. Men denna bilder gillar jag, för den representerar en av de saker jag gillar mes av allt. Nämligen kärleken till mina katter. 

 

Det jag skulle vilja säga till mig själv är att, fortsätt kämpa. Livet är så jävla svårt ibland. Men kom ihåg alla fina och bra saker. Titta på bilden. Titta på hur underbara katter du har/har haft. 

Att kämpa är alltid värt det! Du har uppnått så otroligt mycket alla åren som jag kämpat. 

Du har en familj som älskar dig för den du är. Du har kärlek att ge och få. 

Du kommer klara detta, tänk på allt du redan gått igenom och klarat av!

Saker kommer att bli bättre.

Du är stark! 


Ida

Av Sara Modigh - 29 juni 2013 23:45

Jag heter Ida och är snart 14 år. Min historia är rätt lång och började när jag bara var 4-5år gammal. Det var då jag tittade mig i spegeln första gången, min första tanke var: "Ser jag verkligen ut såhär? Gud vad ful jag är." och enda sedan dess har jag aldrig gillat mitt utseende. Redan i förskoleklassen var jag orolig för att saker skulle gå fel, att det var låg till såhär och alla dessa tankar. Hela låg-och mellanstadiet var jag utstött och hade nästan aldrig någon att vara med på rasterna. I fjärde klass började mina aggressionsproblem, så fort någon retade upp mig var det försent. Personer, elever på skolan blev fysiskt skadade och praktiskt taget rädda för mig. Vid dessa tillfällen var jag tacksam att min två år yngre lillebror gick på samma skola, han var inte rädd och var den enda som faktiskt kunde lugna ner mig. Aggressionsproblemen fortsatte och vid jul, när jag gick i femte klass gick min farfar bort. Han var min bästa vän, det var då allt började gå neråt. Allt blev värre och jag blev mer instabil. När jag skulle börja sexan hade jag bytt skola, inget blev bättre. Jag började få social ångest och kunde inte prata inför klassen på engelskalektionerna, till att börja med. Killar började gå på mig och de skrek fula ord åt mig rakt ut. På höstterminen nu i sjuan började det med att jag grät mig till sömns, allt övergick till panikångest och skuldkänslorna över min farfars (bästa väns) död. Jag intalade mig själv om att det var mitt fel för att jag inte kunde rädda honom. I november började jag skära mig, först med en vass nyckel jag hade hittat, sedan med rakblad. Den 24 november skrev Josefin (min nuvarande bästa vän) till mig på Dayviews, i ett PM. Hon hade precis kollat igenom alla bilder och läst om hur dåligt jag faktiskt mådde. I januari började jag gå hos kuratorn, det hjälpte inte alls. Men jag slutade skära mig, det var ett av mina mest stolta stunder i livet. Istället började jag höra röster i huvudet och självmordstankarna startade, jag hade försökt ta mitt liv 3 gånger innan, 1 gång i varje årskurs på mellanstadiet. I hela februari och mars kunde jag inte bada utan att försöka dränka mig själv. Det var då jag träffade Josefin för första gången, och fick svar från en av mina förebilder på Twitter, det höll mig vid liv. Mina föräldrar har även bråkat till och från under min uppväxt, vilket har lett till att jag har intalat mig själv om att jag vill dö och att jag inte vill leva. Jag vill fortfarande skära, slå folk och ta mitt liv vissa perioder, då jag faktiskt misstänker att jag har psykos, schizofreni eller depression. Men det är bättre nu, inte helt bra, men bättre. Även om jag mår åt helvete vissa gånger.  Och till er andra, det blir bättre. Var starka och stå på er, även om det inte är lätt. Ni är bättre värd än det här

Av Sara Modigh - 29 juni 2013 16:45

 

Dag 29

Följer du några bloggar om självskador?


Nej, inte direkt. Har gjort förut. Men läser inte så mycket bloggar längre. De flesta jag följt har slutat blogga och har inte riktigt fastnat för några nya. 

Jag har ju också min egen blogg där jag skriver om självskadebeteende rätt mycket. Så får väl min dos av sådant där ifrån. 

De bloggar jag följer nu är från personer jag pratat med eller följt på internet under längre tid eller som jag känner/ har träffat irl. 

Föredrar när man kan koppla bloggen med ett ansikte och en person som man "känner"

Gillar verkligen inte bildlösa och anonyma bloggar. 

Presentation


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

68 besvarade frågor

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Kategorier

Arkiv

  Polyhymnia__@hotmail.com

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

Min instagram

Instagram

 

Hjälplänkar:

Här finner du några tips på bra länkar:



http://www.bris.se - Barnens Rätt I Samhället


http://www.hopp.org - Riksorganisationen mot sexuella övergrepp


http://www.kuling.nu - För dig som har en föräldrar med psykiskt sjukdom


http://www.maskrosbarn.org - Stöder dig som har föräldrar som missbrukar och/eller är psykiskt sjuka


http://www.shedo.org - Om ätstörningar och självskadebeteende


http://www.drugsmart.com - Information om alkohol och droger


http://www.somaya.se - En tjejjour som riktar sig främst till dig med muslimsk och/eller utländsk bakgrund


http://www.ungaboj.se - För dig som är ung och drabbad av brott


http://www.tuvaforum.se - Om någon gör dig psykiskt/fysiskt och sexuellt illa


http://www.kvinnojouren.se/ - Sveriges kvinnojourers riksförbund


http://www.atstorning.se/ - Kunskapscentrum för ätstörningar.


http://www.anbo.se/ - AnBo är en förening för dig som är anhörig eller närstående till någon med Borderline.


http://www.livlinan.org/ - För dig som är ung och lever nära någon som mår psykiskt dåligt

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Gilla Bloggen

Follow

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se