En Blogg om Psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - 4 oktober 2013 15:17

Den här veckan så vill jag tipsa alla om Tjuvlyssnat

Det är en jätterolig hemsida där man kan läsa om roliga, knäppa eller dumma saker som människor har sagt.

Ett perfekt sätt att muntra upp sig själv en dag när man är lite deppig. 


 

   


Jag har läst på tjuvlyssnat i ett par år nu och tycker att det är väldigt roligt att läsa, men jag tvivlar ofta på hur verkligt det är. Så jag ger http://tjuvlyssnat.se 

3 av 5 Fluffisar

 


ANNONS
Av Sara Modigh - 4 oktober 2013 14:00

En sak som jag tänkt på gällande attityder som finns mot personer med psykisk ohälsa är att man inte får vara svag. Man får inte vila, man får inte ligga i sängen en dag för att återhämta sig, man får inte lyssna när både kropp och psyke skriker "Jag orkar inte", för då "vill man vara sjuk". 


Man får inte uttrycka sina tankar " jag klarar inte detta", "jag orkar inte" för då är man lat och vill vara sjuk.. förmodligen för att man vill ha uppmärksamhet. 


Men tänk dig själv att du blir tvingad upp på ett tak, hela samhället skriker på dig "flyg, flyg, flyg" men du har inga vingar. Du vet inte hur man flyger. Sakta men säkert puttas du närmare och närmare mot kanten. Paniken du känner när du tänker "Jag kan inte flyga" är samma känsla som många med psykisk ohälsa känner när de tänker "jag kan inte".

Sen kanske det faktiskt visar sig att du kan flyga, men du trodde inte det innan. 

Men om man kastas ut i förtid, innan man är redo att lyfta sina vingar så kommer man stötta. Man måste ha modet och kraften att orka flyga om man ska komma till sitt mål. 


Ibland behöver man få tid att finna tryggheten, man behöver vila i sin sjukdom för att hitta styrka och kraft för att orka kämpa emot den. Tror ni inte att folk med fysiska problem någon gång sagt "jag klarar det inte" eller "jag orkar inte" när de kämpat. Betyder det då att de ville vara sjuka?


Det är okej att vara svag ibland!


Sen vet jag inte som svag är rätt ord. För jag har aldrig behövt vara så stark som jag har behövt vara de dagar när man lever en minut åt gången för att stå ut och kämpa sig igenom ångest och depressioner. 

Man får jobba så otroligt hårt bara för att orka existera och det är det jag tror väldigt många människor inte inser eller kan förstå. Att det kan vara så extremt jobbigt att bara gå upp och titta lite på tv att man är helt slutkörd efteråt. Men det är så det ofta är när man har en svår depression eller mycket ångest. 


 

ANNONS
Av Sara Modigh - 3 oktober 2013 14:00

 


När jag var liten älskade jag att hitta på historier. Mamma sa alltid att jag skulle bli författare när jag blev stor. 

Något som jag faktiskt funderat på då jag tycker om att skriva. Men att slå igenom som författare är svårt och jag är alldeles för självkritisk för att klara av att skriva något vettigt.

Jag håller mig till min lilla blogg.


Men nu denna tisdag tänkte jag dela med mig av ett av mina första mästerverk ;)


               

Av Sara Modigh - 3 oktober 2013 00:30

Jag har varit så otroligt dålig på att läsa och kommentera bloggar nu den senaste tiden.

Vet inte varför det blivit så. Jag har inte orken att läsa och kommentera så mycket som jag gjort förr. 

Det känns som om jag är på väg nedåt igen. Min ångestnivå är hela tiden så hög och jag känner mig stressad dygnet runt. 


Men idag har jag i alla fall läst igenom några inlägg på några av alla bloggar jag följer. 


Jag kämpar så hårt jag bara kan för att vinna över mitt handikapp. Men ibland känns det som om jag springer in i en vägg. 

Just nu är det en tung period. Jag saknar mamma så otroligt mycket. 

Men jag blev så glad när jag härom dagen hittade bilderna från mammas urnsättning som jag trodde var borta. 

 

Av Sara Modigh - 2 oktober 2013 14:00

"Det finns alltid någon som har det värre"

Det är en kommentar man väldigt ofta får höra när man uttrycker att man mår dåligt över någonting. 

Varför envisas folk att säga så? Bara för att någon har det värre betyder ju inte det att den smärtan jag upplever känns mindre? 

Självklart är man medveten om att saker alltid kan bli värre och att det finns människor med värre och svårare problem än man själv har. Men det betyder inte att man på något magiskt vis ska ignorera sina egna känslor , inte tillåtas känna eller tycka att man har det jobbigt. 

Jag tycker uttrycket "Alla har vi vårt eget helvete" är bättre att gå efter. För alla har svårigheter och problem, alla går igenom sitt alldeles egna helvete och vad som är ett helvete för mig kanske någon annan tycker är en rolig vardagshobby och vise versa.. 

Så att folk utanför ska stå och bedöma vem som har det värst tycker jag är konstigt.

 

Eller är det bara den som har det värst som får tycka att den har det jobbigt?

Vem är det i så fall som har det värst och vem ska avgöra det? 

 

   

Av Sara Modigh - 1 oktober 2013 13:30

I dagens samhälle är det överviktigt att hålla sig normalviktig (haha fattade ni ordvitsen) 

Länge har det pratats om BMI hit och dieter dit.

Nu har ju forskarna kommit fram till ännu ett sätt att avgöra om någon är överviktig och ligger i riskzonen för sjukdomar. 

Nämligen att mäta midjemåttet.


Av någon anledning så går den magiska gränsen vid 80 cm. Är man under 80 cm så räknas det som normalt. Har man som kvinna ett midjemått på 80-88 cm så har man "en lätt förhöjd risk för livsstilssjukdomar" och över 88 cm så har man en ökad risk för att drabbas av dessa sjukdomar som förknippas med övervikt.

Vem har kommit på detta undrar man ju lite. Varför just 80 cm?


På en sida jag stötte på stod det såhär

 


"Under 80cm Perfekt inga tecken på hotande magfett". Hur kan de veta det? borde inte det bero på hur man ser ut som individ? Jag har ett BMI som säger att jag ligger på gränsen till fetma, men samtidigt så har jag faktiskt ett midjemått på strax under 80cm. 

 

Jag vet att jag alltid haft en smal midja och är mycket väl medveten om min övervikt. Men jag stressar inte bort den med massor med dieter. Jag försöker att äta hälsosammare och det tror jag är det bästa i slutet. 


Man ser så ofta ungdomar som mår dåligt över sin vikt och som svälter sig för att bli smala. Oftast används då sådana här måttstockar för att "ta reda på om man duger". 

Men vad dessa mätningar inte tar hänsyn till är dig som person. De bryr sig inte om hur mycket som är fett och hur mycket som är muskler, de tar inte hänsyn till din kroppsbyggnad eller vart på kroppen fettet sitter. Vissa människor är bredare över midjan utan att vara överviktiga och det finns även de som väger "mycket" och ändå är jättesmala. 

Jag till exempel har 20 kilos övervikt och har ändå ett midjemått som är under den gränsen som är satt så uppenbarligen är inte de måtten hälsosamma för mig och samma sak går åt andra hållet också. Man måste se till sig själv och sluta lyssna på alla självtester på internet hit och dit. 


Det viktigaste är inte din vikt utan din hälsa och jag tror på att äta en stabil kost och satsa på att få i sig all näring man behöver från mat istället för att äta massa pulver och vitamin tillskott. 

Jag har sedan min b12-brist och folatbrist börjat äta mer mat som innehåller de ämnena som jag har haft brist på , samt att jag börjat äta fler gånger om dagen och det mår jag bättre av. 




Av Sara Modigh - 30 september 2013 23:45

Nu när det har börjat bli höstkallt ute så upptäckte jag att förra årets jacka var alldeles för stor. Så när jag , Jakob och Ludvig åkte till A6 för att titta på T-shirtar till Ludvig så passade vi på att gå in på Lindex lite snabbt och jag hittade faktiskt en kappa som jag blev väldigt nöjd med. 

    

kappan är svart vilket jag föredrar och den är även figursydd vilket jag tycker om. Men det hände lite i kappan trots att den är helsvart så det tyckte jag var roligt :) 

Den var dessutom varmare än sommarjackan jag gått i hittills. Så jag är nöjd med mitt köp. 


Av Sara Modigh - 30 september 2013 14:00

"Jag förstår verkligen att det är ett helvete att leva med någon som är svårt sjuk i sin psykiska ohälsa. Självklart är det så, det ska man inte sticka under bordet. Men det är inte lätt att leva med en fru som har cancer heller, men där lovordas man för att man är så stark och underbar för att man står vid sin frus sida. Medans en man som är gift med en kvinna med psykisk sjukdom jämt får höra att han ska lämna sin fru så fort det blir minsta motgång. "

 

Detta skrev jag i mitt förra inlägg och tänkte förtydliga det lite.

Jag läste ett inlägg som hette "Jag hatar min flickvän" på ett forum.   

 

Detta är ett inlägg som beskriver en psykiskt sjuk kvinna som mår väldigt dåligt.  Mannen beskriver i detalj kvinnans svårigheter och problematik. Jag förstår verkligen att det är jobbigt och att man kan bli frustrerad på sin livssituation. Men det är så otroligt viktigt att komma ihåg att denna kvinnan har en sjukdom. Hon väljer inte att bli arg eller ledsen, hon har inte valt att känna de hopplöshetskänslorna som hon känner och hon har definitivt inte valt sin sjukdom.

Hon vill inte må dåligt!


När man läser svaren på denna tråden så blir man verkligen rädd.  

               


Varför har människor den attityden?

"Lämna henne, Förstår inte ens varför du tvekar" , "hon kväver dig", "Du är värd bättre"

"du slösar bort ditt liv" , "hon borde söka hjälp"

Vem har sagt att hon inte redan kämpar allt hon kan och redan får hjälp ifrån psykiatrin? Men det är inte så enkelt. Men blir inte frisk efter ett möte på psykiatrin! Man kan inte rå för att man drabbas av en sjukdom. 


När jag läste dessa kommentarer så slog tanken mig. Vad skulle hända om man bytte ut den psykiskt sjuka kvinnan mot en fysiskt sjuk kvinna.

Inte skulle mannen få sådana kommentarer om han skrev att han hatade sin cancersjuka fru?


Så jag skrev ett sådant inlägg för att se vad som skulle hända.

  


Detta är några av svaren jag fick och man märker fort hur stor skillnad det är på svaren och attityden gentemot den man som hatar sin partner på grund av en fysisk sjukdom, mot den mannen som hatar sin flickvän på grund av en psykisk sjukdom.

 

             



Visst är det skrämmande? Det enda som skiljer dessa två inlägg åt är sjukdomen kvinnan har!

I ena tråden håller alla med trådstataren, självklart ska han lämna sin krävande och jobbiga flickvän. Klart han inte kan leva i ett sådant förhållande med en tjej med psykiska problem. Medans i andra tråden blir det ett ramaskri med människor som önskar trådskaparen död, att mannen ska få cancer och det är så fruktansvärt att skriva så om sin sjuka fru.

Åter igen det enda som skiljer är sjukdomen kvinnan har!


Detta visar starkt på hur förtryckta personer med psykisk ohälsa fortfarande är och hur lite respekt man får som psykiskt sjuk.

Ni kanske tänker att det bara är en slump att de ena inlägget dragit fler skitstövlar till sig. Men om ni tittar noga så ser ni att det är en person som kommenterat båda trådarna och hennes svar är väldigt skilda. 

 



Hur kommer det sig att det är så här? 

Hur kan man tycka att man slösar bort sin tid  och är värd bättre om man är ihop med någon med en slags sjukdom och samtidigt tycka att om sjukdomen hade varit en annan att man då ska "passa upp som aldrig förr" och är egoistisk och empatilös om man vill lämna sin fru på grund av den sjukdomen? 

Jag tycker att detta är en dubbelmoral utan dess like.



Vad tror ni detta beror på?

 

Presentation


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

105 besvarade frågor

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Kategorier

Arkiv

  Polyhymnia__@hotmail.com

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

Min instagram

Instagram

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se