En Blogg om Psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - 4 september 2013 14:00

Helt plötsligt från ingenstans så slog det till. Jag känner mig ledsen, trött och mår allmänt dåligt. 

Har ingen aning om vad det kommer ifrån. 


 


Det är alltid lika chockerande hur man kan gå från att må bra och vara glad till att vara jätteledsen på bara en sekund.  Det är också en svår omställning. Jag får försöka att ta det lite lugnt nu framöver. 

Mycket vila och lugna trygga saker.


Det händer mycket runt omkring mig just nu som tar mycket energi och det finns personer som gör mig ledsen.

Personer som jag inte borde bry mig om, bara blockera och säga upp kontakten med. 

Måste försöka se om det fånns någon inställning som man kan blockera vissa personers statusuppdateringar från att hamla i mitt flöde, för jag har så många som skriver så mycket skit som jag mår rent utsagt dåligt av att läsa. 



Av Sara Modigh - 3 september 2013 18:32

Idag har vart en lång dag. Ghost var hos vetirinären, som tyvärr inte gunde göra något. De testade att spola tårkanalerna men de var helt ihop växta. Det var tråkigt.

Sedan har vi också varit och tittat på bilar eftersom den vi köpte hade så många fel.


Men framför allt så har vi testat brudklänningar. Det var roligt. Men oj vad svårt det är att bestämma sig.

Jag hittade i alla fall en som jag tyckte var fin. Men får kolla vidare i nästa affär innan jag bestämmer mig helt. 

Det är ju svårt, vill ju ha något som är lätt att röra sig i, vilket det inte är i brudklänningar haha. 


 


Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen. Har ju inte sovit så bra i natt eftersom herr Fluffis var hungrig.

Av Sara Modigh - 3 september 2013 14:00

Jag får rätt ofta får mail från ungdomar som frågar om hjälp och råd angående psykisk ohälsa. 

Idag slog det mig att det måste betyda att de litar på mig och ser mig som någon som de kan höra av sig till när de har frågor. 

Jag blir glad när jag tänker på vilket förtroende många har för mig. Jag är dock inte utbildad inom psykiatri och vill verkligen poängtera det , men jag kan ge tips utifrån mina egna erfarenheter. 

Jag är glad att ni faktiskt tar första steget till att be om hjälp och att ni vågar prata om det är nyckeln till att må bättre. 

 

 

 

Av Sara Modigh - 3 september 2013 01:02

Inatt är det synd om våra små katter. Ghost ska opereras imorgon och får inte äta innan dess. Så för några timmar sedan tog vi bort alla kattmatsskålar och all kattmat så att Ghost inte råkar få i sig något. Nu är det tre katter som är väldigt ledsna och hungriga. När jag gick för att borsta tänderna satt alla tre i hallen, och när de såg mig sprang alla till köket och började jama. "Ni har glömt att ge oss maaat!" :(

Nu ska jag försöka sova. Får se hur det går nu när Fluffis biter mig hela tiden. Han brukar bitas när han vill ha uppmärksamhet eller om han vill ha mat. Tur att han inte brukar bitas hårt i alla fall, men det kanske han börjar med efter inatt. Eller så äter han upp mig.

Av Sara Modigh - 2 september 2013 18:21

Idag har vi varit ute och kollat på kyrkor. Vi var i Lekeryd kyrka och tittade hur det såg ut där inne och så var vi i Ödustugu och tittade i kyrkan där.


Lekeryd

 



Ödustugu

     


 Föredrar Lekeryd än så länge, men ska titta på Öggestorp kyrka  i morgon. Om vi hinner vill säga, ska titta på brudklänningar innan. 


Har lämnat in min ring på förminskning också. Usch vad obehagligt det är att inte ha ringen på sig. Men det var på tiden att jag fixade det nu. Den har varit för stor länge nu. Fem och en halv ringstorlek mindre ska den bli. 



Av Sara Modigh - 2 september 2013 14:00

Här om dagen kom jag att tänka på tiden då jag spelade mycket Hidden Objects spel

Det har för mig varit ett roligt sätt att fördriva tiden, men har också fungerat bra som en distraktion när jag haft ångest. 

"gömda saker" låter kanske inte så kul. Men jag tycker faktiskt att man nästan kan bli lite beroende av det. 


jag ger Hidden object spel 5 av 5 Fluffisar för att det är ett roligt och underhållande spel utan massa "springa och skjuta".

   


på http://www.wildtangent.com kan man hitta massor av Hidden Objects spel, och även andra sorters spel som man kan spela gratis.  Det tycker jag är jättebra. Det är dock så att man kan enbart spela spelet man väljer en gång, sedan måste man betala om man vill spela igen. Men när det finns över 500 spel att välja på så gör inte det så mycket. 


Det var länge sedan jag spelade nu, i alla fall spelade en längre stund. Men förr var det i alla fall så att man kunde spela så länge man ville. Så spelade man hela natten kunde man varva ett Hidden Object spel. Jag hoppas att det fortfarande är så. 

Är sugen på att spela lite. 


Kommer ihåg för typ 5 år sedan, innan jag och Jakob flyttade. Så låg Jag, Jakob och mina två bröder framför min laptop i min säng och vi alla letade efter sakerna man skulle hitta. 

Haha, Det var tider det.

Har för mig att det var ett av Dream Day spelen vi spelade då.

 


Så det rekommenderar jag er att prova. 


Jag ger Wildtangent 4 av 5 Fluffisar för bra utbud, roliga spel och ett litet minus för att man bara kan spela spelen en gång. 

 




Av Sara Modigh - 1 september 2013 14:00

Jag blev "avstängd" eller snarare ovälkommen i skolan när jag gick i åttan eller nian.

Efter att vi hade haft praktik ville de inte ha tillbaks mig direkt utan jag fick stanna kvar på praktiken i 3 veckor till. 

Vi hade praktiserat i två veckor, och någon dag efter att vi återvände till skolan så stod min lärare och väntade på mig i uppehållsrummet och sade. "Vi har bestämt att det vore bäst om du stannade på din praktik ett tag till". 

Läraren tog mig till skolans syokonsulent, som var en gammal gubbe. Jag tyckte han var jätteobehaglig. 

Mannen vars namn jag inte minns körde tillbaka mig till platsen där jag hade praktiserat och lämnade mig där..


Jag hatade praktiken, nästan lika mycket som jag hatade skolan. På praktiken slapp jag i alla fall mobbning och kunde jobba någorlunda självständigt. Jag praktiserade på JYSK. Där fick jag fick krossa kartonger på lagret, jag fick packa upp nya varor , jag fick vika filtar och tyger som kunder dragit fram, jag fick bära tillbaka saker som kunder flyttat och jag fick även dammsuga, Väldigt ofta. 

Men jag är blyg och rädd för människor, så att jobba i en butik var inte det bästa för en ängslig och folkrädd tonåring. Människor har verken respekt eller förståelse för att praktikanter inte vet precis allt om stället de varit på i bara ett par dagar. 

Jag fick skäll otroligt många gånger när jag sa, "Nej, Tyvärr vet inte jag det, Jag är bara praktikant. Men om du följer med mig så ska jag ta dig till någon som kan hjälpa dig"

I slutet av praktikperioden var jag så nedbruten och så rädd att jag darrade som ett asplöv, gömde mig på lagret och försökte fly från alla kunder så mycket som möjligt. 


Tror inte jag har återhämtat mig än faktiskt. Får ångest känslor varje gång jag åker förbi JYSK.


Egentligen tycker jag att det är lustigt att jag inte fick komma tillbaka efter som det är skolplikt under åren 1-9 i Sverige. Det är olagligt att förvägra en elev tillgång till skola. Men det brydde sig inte min skola om. De tjatade på mig varje gång jag var borta från skolan om den där skolplikten och att man måste gå till skolan "bla bla bla", Men den skolplikten gällde tydligen inte skolan, Bara mig. Jag fick inte vara frånvarande från skolan, Men skolan fick vara frånvarande från mig.


Jag fick inte heller följa med på vår skolresa till Stockholm, också någon gång under högstadiet. 

Lärarna sa att de var rädda att jag skulle rymma, Vadå rymma? Jag har väl aldrig rymt på en skolresa i hela mitt liv?

Varför skulle jag ha velat stanna kvar helt ensam i Stockholm?

Jag vet inte vad idén kom ifrån. Jag tror att det var för att "straffa" mig för att jag inte klarade av skolan. 

Men så värst stort straff tycker jag inte att det blev. Att sitta instängd i en trång äcklig buss i 4 timmar tillsammans med människor jag hatade mest av allt på jorden. Nej, det är jag rätt glad att jag slapp. 


Men känslan av utanförskap, att bli oförstådd och straffad för min psykiska ohälsa kommer aldrig att försvinna.

För jag blev ju avstängd på grund av min psykiska ohälsa i båda fallen. 


Idag vet jag att skolan jag gick på inte alls skötte sig bra, eller kunde hantera ett barn med psykiska problem.

Men deras felageranden har satt djupa spår i mig. 



Av Sara Modigh - 31 augusti 2013 15:46

Hej! Jag heter Maria och kallar mig för Miss Manic på nätet. Här är min historia

Min psykiska ohälsa startade i unga år. Jag var 6 år gammal när jag hindrade blodflödet i min kropp genom att hårt linda tejp över hela kroppen. När jag var 8 år så körde jag fiskekrokar genom mina fingrar. Jag skadade mig mer , skar mig för första gången när jag var 11 år gammal och första gången var av misstag, men känslan jag kände var att ”var det så här man blir av med det man har i sig.


Mobbingen i skola gjorde sitt till, jag vågade inte vara ensam hemma längre stunder så när klockan var runt 16 så ringde jag till den lokala ICA-butiken då jag visste att min pappa handlade då. Jag bad honom att skynda sig hem. Det jag idag inte kan förstå är varför ingen såg alla tecken, Jag visade tydligt att det var något som inte stämde.


Min mående försämrades och tillslut fann jag mig inte värd att älskas, jag förtjänade inga vänner så jag slutade med fotboll, jag hade inga vänner och jag undvek många situationer som innebar att vara social. Det fanns en vän dock, jag var hemma hos henne ofta, det var lite min fristad. Hon fick följa mig hem på kvällarna för jag inte vågade gå själv. De trodde det berodde på mörkskräcken. Men det var mer än så.


Nej jag sedan var 17 – mardrömsåldern, det var då jag blev sexuellt utnyttjad, inlåst och misshandlad av min dåvarande pojkvän. Efter 3 veckor inlåst så lyckades jag en dag att fly. Efter det fick jag en helt skev bild om mig och vad jag var värd. Jag blev en slampa. Jag var lätt att få omkull,  Jag njöt inte en sekund, men jag förtjänade att bli utnyttjad. På alla sätt.


Jag hade en vän när det inträffade, en vän och familjen – men Ingen undrade var jag hade varit under denna tid som inläst. Men, jag tog mig it, jag anmäälde aldrig det inträffade pga rädsla. Jag var så rädd för honom. Han visste var jag bodde. Så vad var han kapabel till att göra.


Jag flyttade sen runt en del. Bodde några nätter här och några där- Ryggsäcken var min vän. Vissa nätter tillbringade jag utomhus, när vädret tillät. Sen efter mycket om och men fick jag jobb och bodde då hos min syster i väntan på lägenhet. Jag trodde att livet skulle bli bra nu, men jag mådde fortfarande dåligt. Jag självskadade fortfarande, ibland med rakblad, ibland slog jag mig själv hårt i magen.


Jag jobbade inom vården i några år, sen som maskinoperatör på Kungsörnen. Jag packade müsli. Men, jag självskadade. Alla trodde jag skurit mig på kartonger eller bränt mig av misstag på värmebacken.

Men inget var misstag, Allt var noga uträknat.


Idag är jag 33 år gammal, jag fyller snart 34 – jag självskadar fortfarande,  Jag går på DBT 5 dagar i veckan för att lära mig färdigheter för att stå ut. Jah har gått på det nu i 3 veckor och 7 veckor återstår.

Det var lite om mig. Ångesten är min vän. Den enda vän som orkar med mig




Presentation


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

101 besvarade frågor

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Kategorier

Arkiv

  Polyhymnia__@hotmail.com

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

Min instagram

Instagram

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se