Hur lär man sig hantera sin smärta? Jag har väl ganska mycket insett att den smärtan jag har nu förmodligen aldrig kommer försvinna då den funnits med mig i snart ett års tid. 

Det var ju runt påsk förra året som min MS verkligen bröt ut ordentligt och det var någon gång då som jag började få dessa känselstörningar. I början var det mest myrkrypningar, en känsla av värme och att huden kändes bortdomnad. Efter ett tag övergick det till att mest brännas och pirra lite grand. 

I natt ville inte pirrrandet gå över. Jag vet inte varför men förut har det bara kommit när jag gör något fysiskt och sedan försvunnit när jag lagt mig och vilat ett tag. Men nu pirrar det mest hela tiden. Idag är det dock lite bättre än igår. 

Jag har också mycket starkare känsla av att huden bränner än vanligt. Det känns som om jag varit ute i solen och bränt mig. Det svider och känns varmt och brännande. Man kan likna smärtan lite med "tusen nålar" känslan (ni som inte vet vad tusen nålar är så är det när man vrider huden på armen som man vrider ur våra kläder). 

Det är obehagligt och störande och jag börjar få svårt att ignorera det. 

Hur gör man för att hantera kronisk smärta? 

Just nu känner jag mig också väldigt ensam. Det känns som om det bara är jag och min smärta. Det finns inget som kan distrahera mig själv från mina krämpor när jag sitter ensam hela dagarna. 

Ibland vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till!

Snälla kan någon ta bort min smärta eller komma hit och distrahera mig!

 

Zara

5 april 2014 16:07

Ahw :( stackars. Hade jag gärna hjälpt dig med smärtan om jag kunnat! Men jag kanske kan hjälpa till med distraktion? :)
Jag försöker just nu få ordning på mig själv lite mer och när jag fått det så tänkte jag försöka träffa folk igen :)

http://onkens.blogspot.com

Sara Modigh

5 april 2014 19:12

Jaa. Det skulle ju kunna vara trevligt :)

 

MissManic

6 april 2014 12:43

Usch, MS vid så unga år, det måste verkligen kännas surt.. Har ni någon mer i familjen som har det?
Hur märkte du att du var tvungen att söka vård då när du fick beskedet?

http://www.missmanic.se

Sara Modigh

6 april 2014 12:52

Ja, det är inte särskilt roligt. Ibland känns det ju som om allt drabbar just mig :P

Det första som gjorde mig riktigt rädd och som jag sökte hjälp med var när jag tappade syn helt plötsligt. Jag vaknade en morgon och kunde inte gå ut för jag hade så svårt att se saker när jag rörde mig. Kunde inte fokusera blicken ordentligt.
Sedan gick det över och någon månad senare fick jag ett nytt skov och då med myrkrypningar från helvetet. Det pirrade som när foten har somnat i 80% av min kropp. Från brösten ner till tårna + mina händer. Jag kunde inte ens gå mer än ett par staplande steg. Då insåg jag att det var något som var verkligt fel med mig så jag sökte hjälp om och om igen för det problemet tills någon lyssnade på mig och startade en utredning.

Så tog ungefär ett halvår från första symptom tills jag fick diagnosen och under den iden hade jag 2-4 skov(perioder av inflammation i hjärnan)som lämnat sina spår.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...