En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under april 2014

Av Sara Modigh - 30 april 2014 08:00

Nu är jag gift, och kan äntligen dela med mig lite av de pyssel jag hållt på med in för bröllopet. 


Bordcplaceringens namnskyltar gjorde vi genom att sätta namn på ljus, Vi gjorde även några med bild på oss :)


Såhär såg det ut:

          

 


Sedan sydde vi servettringar:

       

 


Sist men inte minst gjorde vi även decoupage på vattenflaskorna

   


Som vi ha slitit med allt detta veckorna innan bröllopet :P Vissa stunder tvivlade man ju på att man skulle klara av allting. Men det gick vägen. Är imponerad över att vi klarade det så bra som vi gjorde.



Skriver väl kanske mer om detta senare :)

Av Sara Modigh - 28 april 2014 13:59

                                   

Av Sara Modigh - 27 april 2014 09:10

Nu är jag alltså gift!


Vigselns och bröllopsfesten hade inte kunnat bli bättre. Vi hade en helt underbar dag!

     

Ibland känns det som om ordet "tack" inte är tillräckligt för att beskriva hur mycket vi uppskattar alla fina lyckoönskningar och all uppvaktning vi fått under vår stora dag. Vi vill ge ett extra stort tack till alla som hjälpt till att få den här dagen att fungera. 


Vigseln blev jättebra. Men jag skakade som ett asplöv första halvan. Jag var så nervös och svimfärdig. Dessutom spände jag mig så mycket för att stå still att jag fick massa konstiga nervryckningar i ansiktet haha.. Men det gick ändå. Efter ett tag kändes allt bara helt rätt och naturligt. Jag är helt överlycklig över hur fint allting blev. 

Min syster sjöng en av mina favorit låtar under vigseln och hon gjorde det så otroligt bra. 


Jag är så glad över alla fina människor som kom och tittade på vår vigsel och delade denna fina stund med oss. Det var en fin ceremoni med både skratt och lyckotårar. 

 

Efter vigseln var det dags att bege sig mot festlokalen, men innan dess kastades det sesamfrön,

som jag förövrigt fortfarande hittar lite var sans och förmodligen kommer göra tills vi firar guldbröllop :P



Under festen hade vi så otroligt roligt. Det blev många fina tal och roliga uppträdanden från släkt och vänner. Vi skrattade så vi knappt visste vart vi skulle ta vägen och vi åt så god mat. Det kunde verkligen inte ha blivit bättre.


Så än en gång TACK till alla som var med och förgyllde vår dag! 

Av Sara Modigh - 26 april 2014 09:45

 

I dag är dagen!

Det är nu det gäller.



Av Sara Modigh - 24 april 2014 13:15

Många gånger är det svårt att veta hur man som anhörig till någon med en psykisk ohälsa kan hjälpa och stötta den som mår dåligt. I boken "Panikångest och depression" finns det en lista som Christian Dahlström har skrivit ihop efter att ha ställt frågan "Vad är det bästa anhöriga kan göra för att stötta dig med psykisk ohälsa?"  Det han då kom fram till var dessa fem tips som jag nu kommer skriva min tolkning av:


1. Håll kontakten

När man drabbats av en psykisk ohälsa är det väldigt vanligt att man drar sig undan och isolerar sig. Det är då viktigt att anhöriga att höra av sig ofta och ser till att hålla kontakten. Många som mår psykiskt dåligt orkar inte själva hålla igång en kontakt och drar sig ofta undan så att andra ska "slippa dem". Egentligen kanske man vill ha kontakt men tabut kring psykisk ohälsa hindrar dem från att våga vara med andra och riskera att visa att man inte mår bra. För mig har det många gånger handlat om en rädsla att bli bortstött eller vara jobbigt genom att må dåligt. 

Jag vågar aldrig ta första steget för att ta en kontakt. Jag sitter snällt hemma och väntar på att någon annan ska kontakta mig. Jag vill inte tvinga mig på någon. Tyvärr har detta lett till att jag väntat förgäves. Det är inte många som har hört av sin och när det väl händer kanske det bara är nån enstaka gång per år. 
Något som skulle hjälpa mig är om personer som tycker om mig och vill träffas eller bara prata en stund hör av sig till mig istället. För jag klarar det inte. 


2. Lyssna

Det är viktigt att man som anhörig finns där och lyssnar när den som mår dålig vill prata. Det är många gånger svårt att våga öppna upp och prata så när man väl vågar är det inte kul att bli avbruten eller att den man försöker prata med byter ämne. Det har hänt mig många gånger att jag försöker öppna upp mig och att det inte blir mottaget särskilt bra.  Det är viktigt att hålla öronen öppna och finnas där när den som mår dåligt vill avlasta sin smärta. 


3. Prata öppet 

Det är väldigt viktigt att som anhörig prata öppet om psykisk ohälsa. Det är stora tabun att prata om vilket kan göra att den som mår dåligt kan känna sig väldigt tyngd av tabut och det kan då leda till att den som mår dåligt håller allt inom sig, drar sig för att söka hjälp och också drar sig undan från allt för att dölja sin problematik.  Genom att prata öppet vet den som mår dåligt att det finns platser där tabut inte är lika stort. En plats där man kan vara öppen och det bidrar till att man så småningom mår bättre,

 


4. Läs på 

Ett av i min mening de viktigaste delarna! Att läsa på om psykisk ohälsa. Många som mår dåligt har väldigt svårt att förklara hur de mår och varför de mår om de gör. Att då okunskapen är så stor kring psykisk ohälsa leder ofta till problem att förstå hur den sjuka mår och fungerar. Ofta kommer då kommentarer i stil med "ta dig i kragen" eller "skärp till dig". Dessa kommentarer hjälper ingen. Snarare tvärt om. Att känna sig oförstådd och få kommentarer om att man ska rycka upp sig gör att man känner sig väldigt dålig. 


5.Ge praktisk hjälp

Ibland kan det vara skönt att få hjälp med praktiska saker som att till exempel städa eller laga mat. Ofta om man drabbas av psykisk ohälsa kan man känna sig väldig handlingsförlamad. Man har ingen ork och man mår för dåligt för att riktigt kunna se vad som behöver göras, eller åtminstone orka bry sig om vad som måste göras. Att då som anhörig komma förbi och laga lite lunchlådor och se till att den som mår dåligt får i sig lite mat kan vara otroligt värdefullt för den som mår dålig.  

Av Sara Modigh - 22 april 2014 12:00

Ursäkta att jag smygläser och tar skärmklipp på era kommentarer men detta är ett fenomen jag faktiskt oroar mig över.

Läste precis kommentarerna på en "före och efter viktnedgångs bild" på Facebook och hittade detta:

 

Det kanske ser rätt oskyldigt ut att diskutera metoder för att gå ner i vikt. Denna gången var metoden att äta lite kolhydrater och hon sa att hon åt mest grönsaker och bacon. Var på det påpekas att bacon inte är särskillt nyttigt. 

Sedan kommer kommentarerna som får mig att reagera. "jag har i alla fall gått ner i vikt" sa hon som ätit denna onyttiga kosthållning för att gå ner i vikt, var på nästa person skriver "Ja, det är ju huvudsaken"


Det är alltså viktigare att gå ner i vikt än att äta hälsosamt. Viktnedgången ska nås oavsett vilket pris det kommer kosta i längden. 

Jag vet att det är lätt att hamla i grymt dålig kosthållning när man bantar. 

Jag har inte skrivit mycket om min viktnedgång just för att jag själv är medveten om att den inte varit hälsosam och jag skulle verkligen inte rekommendera någon att äta den kost som jag har ätit.


Jag fick en förfrågan om att ställa upp på en intervju till en blogg om den appen jag använt för att gå ner i vikt. Men jag känner inte att det är något som jag vill göra då jag inte vill lägga så mycket fokus på bantning, dieter som ska följas och kalorier som ska räknas. 

Jag är trött på att det i bantningsvärlden läggs mer fokus på siffror än på hälsa. 

Målet med en viktnedgång borde ju egentligen vara att nå en bättre hälsa, men tyvärr är det många som istället offrar sin hälsa för att bli smal. 


Jag har redan börjat gå upp i vikt igen trots att jag bara äter 1500 - 1600 kalorier om dagen.

Just nu undrar jag ju om det är värt attt svälta resten av livet bara för att hålla sig normalviktig.

Är verkligen smalhet det bästa jämt? Ska det alltid eftersträvas?


Är verkligen huvudsaken att man går ner i vikt? 

 

Av Sara Modigh - 20 april 2014 10:00

 



Hur träffades ni? Vi har ingen rolig eller romantisk historia direkt. Vi träffades på internet på en hemsida som heter Helgon. 

 

Hur länge har ni varit tillsammans? 2 825 dagar, alltså sedan 26 Juli 2006



Vilket datum förlovade ni er? 10 september 2011

 

Vad ska ni heta i efternamn? Vi har valt att heta Modigh i efternamn då vi inte kunde hitta på nått eget valde vi mitt namn då det är ovanligast och mest speciellt då Jakob har ett vanligt -sson namn. 

 

Om vi ger dig 1000:- att överraska Jakob med, vad skulle du göra då? Med bara en tusenlapp blir det ju inga större saker som en ny bil eller en resa till något trevligt land. Men jag skulle nog då försöka köpa någon replica från hans favorit hockeylag, gärna signerat.

 

Vad tror du att du kommer kalla Jakob för smeknamn om 10 år? Gubben kanske? haha nej jag vet inte. Antagligen samma som nu. 


Om Jakob var en glass vilken skulle han vara då? .....     Svår fråga. En lakritspuck kanske? för att han gillar hockey :P



Av Sara Modigh - 18 april 2014 12:45

Jag skulle vilja tacka psykiatrin för all hjälp jag har fått. I vått och torrt har ni alltid funnits där för mig. 

Jag har aldrig behövt känna mig ensam och oförstådd. Psykiatrin har varit ett stöd och har hjälpt mig bygga upp min självkänsla, har stöttat mig och hjälpt mig att må bättre. Jag har alltid fått hjälp när jag behövt den....




Detta tack önskar jag var på riktigt. Men så är inte fallet. 

Hjälpen jag har fått av psykiatrin kan summeras med en enda bild:

 

Tabletter, tabletter och åter igen tabletter. Det har varit medicin efter medicin och den ena värre än den andra. 


Visst har psykiatrin funnits för mig. Men vilken hjälp har den egentligen gett mig?

Det har vart årslånga väntetider, mediciner med hemska biverkningar och en stor respektlöshet som jag fått mötas av både inom psykiatrin och från den somatiska vården bara för att jag har en psykiatrisk vårdkontakt.


Psykiatrin har många gånger fått mig att må sämre och sämre. Jag önskar verkligen att mina behov skulle ha möts. 

Jag upplever att jag har har fått slåss väldigt mycket för extremt lite hjälp. Ibland känns det som om jag föraktar den psykiatriska vård som idag finns att erbjuda. Den är värdelös och illa planerad. Det finns så många patienter som hamlar mellan stolarna och därmed inte får den hjälp de behöver. 


Jag tycker det är fruktansvärt att människor drar sig för att söka hjälp för att de är så rädda för psykiatrin. Det är år 2014 och straff som bältesläggning, isolering och tvångshandskar andävnds fortfarande för att straffa patienter. Unga tjejer med självskadebeteenden stängs in i fängelser tilsammans med mördare och våldtäksmän. 


Rättspsyk är inget ställe att förvara unga tjejer med självskadebeteende och straffa dem för att de inte blir friska. 

Att straffa någon frisk över huvudtaget är ju helt sanslöst!


Jag är oerhört glad att psykiatrin aldrig tog mina självskador på allvar så att jag slapp rättspsyk. 

Men jag har varit inlagd på låsta avdelningar och för mig kändes det mer som förvaring än som behandlig. 


Jag har inte hört något från psykiatrin sedan i september förra året! Hur oansvarigt är det inte att bara lämna en patient under så lång tid utan någon som kollar upp hur det går. Jag fattar inte att det kan få gå till på det viset. 

Jag är oerhört glad att jag inte är så sjuk som jag har varit, speciellt med tanke på allt jobbigt jag gått igenom de senaste åren med mammas död och MS-diagnosen. Att lämna en patient mitt i allt sådant helt ensam förstår jag inte varför man gör. Ingen har kontaktat mig eller informerat mig om någonting och jag orkar snart inte bry mig mer.


Just nu känns det barasom om psykiatrin är skit!


Det enda psykiatrin gjort är att sätta djupa spår med känslor av at vara otillräcklig, misslyckad och värdelös. För det har aldrig legat i fokus att få mig att må bra. Det enda som har räknats är att jag ska gå till skolan eller som nu då, ta körkort och skaffa ett jobb.

Aldrig har någon fått mig att känna mig duglig. Ingen har fått mig att känna att det är okej at ta den tid jag behöver för att må bättre. Aldrig har det vart fokus på att göra saker som får mig att må bra. Nää, det enda som räknas är att jag pressas in i en mall där jag inte passar och kommer jag inte in i mallen så beskylls jag för att inte kämpa tillräklig. Varje träff är likadan "Har du tagit körkort än", "hur går det med körkortet", "kommer du tagit körkortet till hösten", "Kommer du ha tagit körkortet till våren"...Körkort, körkort, körkort.


MEN HJÄLP MIG DÅ FÖR I HELVETE!!!


Är det så svårt att fatta att jag inte kan lära mig teorin själv! Jag behöver ju hjälp!!!!!


Om nu psykiatrin så gärna vill att jag ska ta körkort måste de ju hjälpa mig med det också och inte bara lägga massa skuld på mig för att jag inte klarar av att plugga teori. 


Just nu är jag både glad och arg över att psykiatrin inte hört av sig. För egentligen vill jag inte ha ett skit med dem att göra då de är en del i mitt liv som verkligen får mig att må skit, Samtidig är jag arg över att man bara släpper en patient helt ensam i över ett halvår utan någon information. 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

117 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se