En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under september 2018

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv?

Är det såhär det ska vara? 


Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet.

Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ångesten som river i bröstet, oron som gör att jag ligger sömnlös i timmar, paniken som väcker mig när jag väl lyckats somna. Sorgen som ligger som en tjock, svart kletig tjära inom mig och gör allt så tungt. 

Smärtan i kroppen som ständigt gör sig påmind, den eviga tröttheten som jag aldrig kan bli av med,  orkeslösheten som gör det omöjligt att ens klara av de enklaste vardagsuppgifter. 

Att inte kunna lyfta något över huvudet utan att känna sig döende, förstår ni hur handikappande det är? Bara att sätta upp en hästsvans får mig svimfärdig och myrkrypningarna i armarna är så fruktansvärda.

Känsligheten mot värme som gjort att jag varit helt isolerad i min lägenhet under hela sommaren, oförmögen att lämna den. 


Har ni förresten tänkt på hur mycket vi egentligen har i våra liv som är varma? Det var inget jag någonsin reflekterat över innan jag drabbades av MS.

Jag kan inte stå vid en spis mer än några sekunder innan jag är överhettad, att dammsuga är ett helvete för varmluften som blåser ut ut dammsugaren värmer rummet väldigt fort. Att dammsuga är ju dessutom fysiskt ansträngande vilket även det gör att man blir varm. Jag kan inte vistas i en tvättstuga med torkskåp eller torkrum igång eller vara i ett badrum där en dusch är igång eller någon precis duschat varmt. 

Till och med mänsklig närhet är jobbig! För blir jag varm, ja då mår jag så extremt dåligt!


Och hur jobbig och handikappande min MS än är, så är det egentligen ingenting mot min psykiska ohälsa. Men den är svårare att prata om, svårare att beskriva. 

Stressen och pressen att försöka leva ett "normalt" liv, trots att det är dömt att misslyckas kväver mig. Önskan om att bara få vara kapabel att ta hand om mig själv är så stark, men trots det går det inte. 

Att som vuxen kvinna inte kunna bre sig själv en smörgås när hon är hungrig för att hennes psykiska ohälsa stoppar... fattar ni hur fucking jävla förnedrande det känns? Jag känner mig så värdelös, patetisk och oduglig. Jag har liksom ingenting att komma med.


Jag kan ingenting, orkar ingenting, gör ingenting. Sitter bara och ruttnar bort i min ensamhet och knappt ens det orkar jag med. 


ensamhet..


Jag har så mycket människor runt omkring mig, men ändå känner jag mig så otroligt ensam.

Det finns liksom ingen som jag känner mig trygg med, ingen jag känner att jag kan prata med, ingen jag vågar släppa nära. 

För jag har blivit så fruktansvärt sårad av personen jag en gång litade på mest av allt i världen. 

Så nu litar jag inte på någon! Jag kan inte, det är en spärr som gör att jag inte vågar släppa någon så nära igen. 

Jag känner mig så trasig, som om jag aldrig någonsin kommer kunna ha en normal relation efter allt som hänt. 

Dömd att förbli ensam och olycklig resten av mitt liv, oförmögen att finna mening i livet. 



Nervsmärtor, myrkrypningar, brännande hud, domningar, känselstörningar, yrsel, balansproblem, huvudvärk, värmekänslighet, feberkänsla, illamående, problem med urinblåsan, fatigue, depression, ångest, flashbacks, panik, koncentrationssvårigheter, hjärntrötthet, självhat, hopplöshet, självmordstankar.. det är min dagliga kamp. En kamp jag känner allt mer att jag håller på att förlora.

För hur gör man ens för att finna motivationen att kämpa när man inte längre har något att kämpa för?  


Ibland undrar jag varför jag ens ska fortsätta leva? Jag är bara en belastning för mina närstående och för samhället. Bidrar inte med någonting, har inget syfte, ingen funktion. 

Jag är skräp, jag är trasig.. och vad gör man med trasiga saker som inte går att laga? Jo man slänger dem. 

Tidigare månad - Senare månad

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se