En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juni 2014

Av Sara Modigh - 30 juni 2014 12:45

Många gånger får jag frågan "vad har du gjort på armen?"
Oftast i en situation där man verken har lust eller tid och ork att förklara.

Jag tycker det är obehagligt att prata om min psykiska hälsa med människor man inte vet vad de tycker och tänker om "sådant". Finns ju mycket fördomar och hat, och jag är rädd för de hatet och de fördomar som finns.


På internet har jag ju skyddet av att ha en datorskärm och möjligheten att blockera människor från mitt liv. Men ute på stan finns inte den möjligheten.

Oftast när någon frågar kommer de med egna förslag på vad som hänt, och då låter jag dem tro att det stämmer. " Har du bränt dig i solen", " har katten rivit dig" osv.


Ja, säger jag då.


Men efteråt så skäms jag ju lite över att jag missat chansen hade att hjälpa till att sprida mer kunskap. Men jag vill inte vara en levande kunskapsbok.

Jag hatar att det ska vara ett sådant stigma att prata om sin psykiska ohälsa, jag hatar att skämmas och försöka ljuga om den. Det borde ju vara lika enkelt att prata om som en förkylning.

Jag hoppas att jag någon gång lär mig att på ett pedagogiskt sätt kunna besvara frågor om mina armar. Men hur mycket man än planerar innan blir jag så ställd att jag inte får fram något ändå när det väl gäller.


Det jag tänker nu är att säga något i stil med " Jag har varit sjuk i en psykisk sjukdom som gjorde att jag skadade mig själv" Men att få fram det till en främmande människa är inte lätt.


Det är jobbigt ibland när det känns som om ärr är allt andra kan se.. För ärren är en så minimalisk del av mig, och jag ser dem inte själv längre. Så blir ibland lite förvånad och ställd när andra kommenterar. För jag har glömt mina ärr.

Ibland känner jag mig som ett cirkusfreak när människor sirrar som om jag hade armar som var tre storlekar förstora och jag känner mig helt osynlig bakom armen. 

 


Många gånger önskar jag att människor såg MIG och inte mina ärr.


   

Av Sara Modigh - 27 juni 2014 22:00

Idag blev det en spontantripp till biografen då vi hade ett par gamla företagsbiljetter till SF som jag hade fått som tack för att jag ställde upp på en intervju, som låg och väntade på att bli använda. 


När Jakob kom hem från jobbet gick vi in och kollade vad det fanns för filmer och bestämde oss för Transcendence, en film som handlade om en man som forskade om artificiell intelligens. När mannen dör laddar hans fru upp en kopia på hans hjärna och hans medvetande till den forskning som han har jobbat med under sin livstid. 

     

Jag tyckte att filmen var helt okej. Den hade både sina bra och dåliga stunder. Jag tyckte överlag att filmen var ganska förutsägbar och jag är lite trött på Johnny Depp. Det känns som alla hans roller är samma roll. Även denna trots att rollen är så annorlunda så är det alltid samma släpiga, mumlande nästan lite alkoholpåverkade skådespelandet. Jag saknade också att få mer inblick i förhållandet mellan Johnny och hans fru. Jag tyckte inte att det kändes som om de hade jättestor kemi. Man undrade lite över hur och när denna 50åriga man träffade den 20 år yngre kvinnan vid in sida. För mig hade allt blivit mer effektfullt om de hade varit jämnåriga som träffades som unga. 

Jag hade önskat att man hade fått en chans att fästa sig vid deras förhållande så att man hade känt mer av hennes smärta att förlora sin man och där med också få mer förståelse för de valen hon gör. 


Men filmen var ändå väldigt spännande och även om den var lång så kändes den inte så lång. Man drogs med in i storyn och ville se vad som skulle hända. Jag tyckte att den var bättre än jag väntade mig i alla fall. Men det var kanske inte så svårt då jag inte tyckte att den verkade så jättebra :P


Här är en trailer:


Jag tyckte det var trevligt att komma iväg och gå på bio. Känns så skönt att jag faktiskt klarar av sådant nu för tiden.. Det hjälpte i och för sig ganska mycket att det inte var så många där och tittade. Vi hade en hel rad för oss själva :)


Jag ger filmen 1 av 5 Fluffisar

 

*Gillar du filmer med nanobotar och AI är detta kanske en film du gillar, men utöver det var det inte mycket att hurra för.


Av Sara Modigh - 27 juni 2014 13:15

Den amerikanska psykologen Nicole Knepper har gått ut i sin blogg och spekulerat om huruvida Miley Cyrus har psykiska sjukdomar. Hon säger sig inte kunna diagnostisera någon utan att träffa dem men sitter ändå gärna och skriver om att Miley Cyrus exempelvis lider av personlighetsstörningar eller en "Mood disorder". 


"Sedan en tid tillbaka har hennes beteende gett mig 'Uh-ohs', hennes hyper-sexualitet, brist på impulskontroll och gränser, snabba humörsvängningar, erkända droganvändning, tvångs tweeting och shoppande, extrema visning av irritabilitet och argumenterande beteende, sömnsvårigheter , och hamstring av djur, allt dokumenterat på Twitter av Miley själv för henne över 13 miljoner anhängare,

är inte bara ett typiskt tonårsbeteende.


Inte ens för rika och berömda underhållare!


De beteendet är i själva verket ett symptom som någon med en stämning och / eller personlighetsstörning skulle visa. Det är också beteenden som ses i människor som är kroniska missbrukare eller personer som är påverkade av humörförändrande substanser. Mileys beteende är inte normalt"   Nicole Knepper


Men är det verkligen en psykisk sjukdom? Handlar inte detta mer om vad samhället format dessa individer till?


Det jag främst reagerar på med alla dessa skvallertidningar och barnstjänor är att man måste vara värst av de värsta för att få sin bild på framsidan Är man då också uppfostrad med att ju mer du syns desto bättre så tycker jag inte att det är konstigt att dessa barn sedan gör allt för att synas. För vem är de om de försvinner ur Hollywood och rampljuset? Hela deras identitet hänger på att vara kända, och lättaste sättet att fortsätta vara känd är att bråka mest, vara mest uppseende väckande och göra knäppast saker så man hamlar på framsidan av så många skvallerblaskor man bara kan. 


Jag tror inte att man mår bra att växa upp i rampljuset, titta bara på många av de barn som gjort det och vad som hänt när de inte längre är söta små barn som får uppmärksamheten de är vana vid.

       


Kan en personlighetsstörning fostras fram? I så fall, grattis Hollywood..


Oavsett om det rör sig om att Miley är sjuk eller ej så är det inte lätt att vara frisk i en sjuk värld. Ju "sjukare" hon beter sig, desto mer uppmärksamhet får hon och det är uppmärksamhet hon fostrats till att jaga. Jag skulle säga att Miley är en gestaltning av precis det hela Hollywood handlar om..


Jakten på berömmelse.

 



Av Sara Modigh - 23 juni 2014 14:00

Jag känner mig som den grinigaste människan i världen i bland. Men just nu finns det så otroligt många saker som går och gnager i mitt medvetna. En sak som riktigt bitit sig fast är alla de historier man hör om MS-sjuka. Det finns så otroligt många artiklar i tidningarna om alla dessa MS-sjuka människor som gått och blivit elitidrottare, bergsbestigare, maratonlöpare och så vidare efter att de fått diagnosen. 
Visst är det kul för dem, men det ger också en felaktig bild av sjukdomen. 
Jag har hört "men det är väl inte så farligt" och många jämför mig med dessa MS drabbade människor som gör saker som inte ens en vanlig medelsvensson klarar och tror att min sjukdom inte kan vara så svår. 

Men sanningen är att det finns en verklighet bakom alla de där överpositiva artiklarna som ser helt annorlunda ut. 
MS ter sig extremt olika hos olika människor, vissa får ett par enstaka skov under sin livstid och hos andra avlöser skoven varandra och därför kan förutsättningarna för att kunna bli elitidrottare vara väldigt olika från en MS-sjuk till en annan. 

Multipel skleros är en osynlig sjukdom. Det vill säga att det till största del är en sjukdom som inte syns utåt. Därför tycker jag att det är extra viktigt att belysa de svårigheter som finns i denna sjukdom, och inte bara fokusera på de som haft turen att kunna springa upp för berg. För sanningen är att det finns dem som inte skulle kunna springa ens för att rädda sitt eget liv. Men när historier om sådant aldrig kommer ut kommer människor aldrig kunna få en riktig förståelse för vad MS verkligen innebär. 


Jag kunde aldrig i hela mitt liv föreställa mig hurdan lamslående trötthet man kunde drabbas av innan det drabbade mig. Det finns inga ord i världen som kan beskriva hur man känner sig när man ligger på golvet framför toalettstolen och känner sig döende av trötthet, bara från att ha krupit några få meter för att ta sig till toan. Det går inte att föreställa sig den tröttheten som finns när man inte bajsar på en vecka för att man inte har energin till det. 

Fatigue är en av de svåraste och mest handikappande symptomen jag haft på min MS. Jag är otroligt tacksam över att de gick tillbaka för om den hade blivit kronisk i det stadiet det var när jag hade det, så kan jag bara säga att jag förstår varför så många med MS beslutar sig för att åka till Dignitas som en sista resa och i en kista vägen hem.


En sådan trötthet kan inte ses från utsidan och inte heller förstås. Många tänker "jag har också vart trött det är väl inget farligt?" eller "kolla på den har kvinnan med MS hon springer maraton och klättrar i berg" För hur mycket man än försöker att förstå så går det inte att föreställa sig. Jag hade aldrig trott att man kunde vara tröttare än när jag hade svår anemi. Men tro mig jag tar ett blodvärde på 77 vilken dag som helst bara jag slipper ett skov med sådan trötthet igen. 


Jag tycker det är viktigt att belysa alla sidor av en sjukdom. Jag är trött på att läsa enbart om de lyckans själar som inte blir svårt handikappade av sin sjukdom. Jag är trött på att människor inte förstår allvaret i att ha inflammationer i hjärnan om och om igen. Inflammationer som äter upp skyddet kring våra nerver och gör att nervsignaler inte kommer fram som de ska. 


Av Sara Modigh - 21 juni 2014 21:30

Att inte kunna hålla sig för skratt när det är viktigt att inte skratta är otroligt pinsamt, något jag fick erfara idag...I kyrkan!


Var på gudstjänst i dag för att  titta på när min mormor dansade folkdans. Det var så länge sedan jag såg det nu, och det var kanske sista året de skulle dansa. 

Det var jättetrevligt att se och det drar fram många minnen. Vi brukade titta på när de dansade vare midsommar när vi var små. 


 

I alla fall, så var vi på gudstjänsten och när vi skulle sjunga kunde jag verkligen inte hålla mig för skratt. Det var så otroligt hemskt. 

Jag satt bredvid en man som sjöng för full hals och levde sig in i sin sång... Han lät PRECIS som ett får som bräker. 

Jag blev så chockad och full i skratt, och ju mer jag tänkte "jag får inte skratta, Jag får inte skratta" desto svårare var det att hålla masken. Tillslut rann tårarna och jag visste inte vad jag skulle ta mig till..


Har nog aldrig vart med om en gudstjänst med så många psalmer förut, eller så var det för att det var så svårt att försöka hålla sig för skratt att låtarna kändes oändliga.


Usch så hemsk jag känner mig. Brukar verkligen inte skratta åt människor, men jag har aldrig någonsin hört något liknande förr. 


Efter gudstjänsten var det fika. Det bjöds på jordgubstårta. Sedan dansade vi runt en liten midsommarstång. Det var många år sedan jag gjorde det sist. Det var väldigt trevligt måste jag säga.


Fick även prova mormors dräkt

 

Kanske kulle ta och börja dansa Folkdans?

Av Sara Modigh - 20 juni 2014 23:00

 

Då var ännu en midsommarafton över.


Har haft det jättetrevligt idag. Är så glad att jag var frisk nog att vara med detta året. Förra året mådde jag ju så dåligt av min MS (som jag då inte visste att jag hade ) 

Jag hade precis haft ett skov och var mycket värme känslig. Det var åskvärme i luften och jag mådde så dåligt av värmen att jag fick åka hem igen bara en liten stund efter att vi kommit dit. 


Men detta året var det inte riktigt lika varmt och kvavt så det gick mycket bättre. Håller mig i skuggan och på svalaste platserna så att jag inte blir för varm.


Vi var som vi alltid varit så länge jag kan minnas uppe på Ekhagsvallen.  Vi fikade och hade femkamp.


Jag hörde ryktesvägen att mitt lag vann.. måste har varit min förtjänst så duktig som jag var...Haha

 

Sedan grillade vi och åt mat


Jag är så glad över att jag mår så mycket bättre både psykiskt och fysiskt så att jag orkar vara med på allt sådant här. 


Vi satt och pratade en hel del och i ett samtal kom bloggen upp och vi pratade om hur mitt bloggande är min terapi. Jag är övertygad om att mitt bloggande hjälpt mig något enormt. För bara några år sedan tyckte jag det var jättejobbigt att träffa släkten eftersom det innebar att jag skulle behöva lämna mitt hem. Men i dag är det knappt någon ångest alls och det känns så skönt. 


Jag tycker det är trevligt att träffa släkten och ha våra traditioner.


Hoppas att er dag varit lika bra som min!


PS: Midsommarbild traditionen


2011

 

   

2012

    

2013

 


2014

 

Av Sara Modigh - 18 juni 2014 12:45

1. Sätt på shuffle på din mediaspelare
2. Klicka på nästa knapp efter varje fråga
3. Snvänd sångtiteln som svar på frågan
4. Fuska inte! 

Hur mår du idag?
- Lost in Hollywood (SOAD)


Kommer du komma långt i livet?
- Everybody's fool (Evanescence)


Hur ser dina vänner dig?
- Walking On Air (Kerli)


Kommer du gifta dig?
- Mitt lilla barn (Siw Malmkvist)



Vad är ditt livsthemesong?
- The Curse Of Millhaven (Nick Cave)

 

Vad är ditt livshistoria?
- Teenagers (My Chemical Romance)

 

Hur är skolan för dig?
- Numb (linkin Park)

 

Hur kommer du komma framåt i livet?
- Like Toy Soldiers (Eminem)

 

Hur kommer imorgon vara?
- Puttin' On The Ritz (Taco)

 

Vad är det bästa med dina vänner?
- F**k The System (System of a down)

 

Vad finns i lager för nästa vecka?
- Like Glue (Sean Paul)

 

Vilken sång beskriver dig bäst?
- Losing My Religion (R.E.M.)

 

Hur är det med ditt liv?
- Born To Die (Lana Del Ray)

 

Vilken låt ska spelas på din begravning?
- Poor Thing (Sweeney Todd)

 

Hur ser världen på dig?
- Hey There Delilah (Plain White T's)

 

Kommer du ha ett lyckligt liv?
- The Boxer (Simon & Garfunkel)

 

Vad tycker dina vänner om dig?
- Supermans's Song (Crash Test Dummies)

 

Har du en djup och mörk hemlighet?
- Miss Li (Miss Li)

 

Brukar folk i hemlighet fantisera om dig?
- Zombie (The Cranberries)

 

Hur kan du själv göra dig glad?
- Where The Wild Roses Grow - (Nick Cave)

 

Kommer du någonsin ha barn?
- Catch A Falling Star (Pat Hamilton)

 

Vilken låt beskriver den du är attraherad av?
- Curly Sue ( Takida)

 

Vad skulle du vilja säga till nästa generation?
- Balladen om Konsekvenser (Lars Winnerbäck)

 

Vad är några tips till mig?
- Good Enough (Evanescence)

 

 

Hur kommer du bli igenkänd?
- Personal Jesus (Jazzystics feat. Karen Souza)

 

Vad är din danssång?
- Breaking up is hard to do ( Cartoons)

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se