En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under mars 2010

Av Sara Modigh - 31 mars 2010 01:15

Det gör så jävla ont!

Jag vill bara skrika och gråta hela tiden.

Jag vet inte va jag ska ta mej till. 
Jag står inte ut.

Återfall igen dessutom. 
Jag hatar mej själv.. 
Hatar Hatar Hatar mej.

Varför ska jag göra så när jag kommit så långt?

Varför varför varför??



Jag hatar alla äckliga känslor som bryter ner mej.. 

Varför kan jag inte lära mig att hantera dom?


Jag vet att jag ska känna ångesten å låta den gå igenom mej. Men jag kan inte låta bli att kämpa mot den..


Jag vill ju inte visa hur mycket ångest jag har, så jag håller tillbaks den tills de exploderar..



Jag vill verkligen ha hjälp. varför ska de va så jäkla långa köer..

ett års kö bara för att träffa sin egen läkare?!

De är helt sjukt..

å min psykolog kontakt är inte precis bra heller.. hon kommer hit en gång i veckan men de känns verkligen inte som att jag får yttra ett ord. de e bara hon som babblar hela tiden.. 

å de e inte att hon berättar bra saker utan under ett möte upprepar hon samma saker 10-20 gånger och de e såå irriterande..


Jag vet faktiskt inte vem jag ska prata med..

De finns ingen som jag kan prata med. 

ingen


inte en endaste människa som jag kan få prata med detta om..

Vet inte va jag ska göra.. 


Vill prata om de men vågar inte riktigt.
men de spelar ingen roll. 
har ju som sagt ingen att prata med..

försöker skriva av min ångest här istället, men de funkar inte riktigt just nu..


Va ska jag ta mej till..

Hjälp mej, snälla nån hjälp mej..

Av Sara Modigh - 29 mars 2010 04:30

Ja de kan man undra. 

Jag litar verkligen inte på någon längre...

alla jag någonsin litat på har svikit mej. De gör så ont att inte kunna lita på dom man älskar. 
men de känns som att om jag litar på dom kommer dom svika mej å de kommer bara göra ondare om jag har litat på dom när dom sviker mej.

de verkar va nån slags förbannelse över mej.. 


alltid ska de vara nåt eller någon som ska såra mej.. 

Har jag de inte jobbigt nog utan att ni ska svika mej?

har jag inte förtjänat att åtminstone en enda människa kan vara snäll å behandla mej väl??


Jag vet allt alla bara är människor och att alla har känslor.. men vafan kan ni någon 
gång tänka på andras känslor istället för på era egna??


varför ska alla förstöra de lilla jag har?? 



usch orkar fan inte mer.. 

Av Sara Modigh - 28 mars 2010 20:30

Som jag skrev i mitt föregående inlägg 

"att visa eller inte visa sina ärr

Ja de är ju en ständig diskussion om hur vida man ska ha rätt att gå i kortärmat eller inte..

Va tycker ni? 

är de rätt att tvinga vissa människor att alltid gå iförd långärmat, hur varmt de än är?

är de rätt att visa ärr från en sjukdom?

Ingen klagar väl på en tjej som visar magen trots ett ärr från en blindtarmsoperation tex?
Men bara för att ärren kommer från en psykisk sjukdom så ska man dömas eller gömmas.

Jag kan förstå om vissa människor kan tycka att de e obehagligt att se ärr, speciellt när dom är självförvållade. Och många människor hyser en rädsla för psykiskt sjuka människor."



Jag är lite splittrad i hur vida man ska visa eller inte..

de finns ju både för och nackdelar.

å ena sidan mår man bättre när man kan släppa taget och inte behöver gömma sig, men å andra sidan får man höra taskiga kommentarer om sina ärr.

De finns många för å nackdelar som antagligen ser olika ut för alla.

För mej var de så att jag verkligen inte orkade bry mej om mina ärr längre..

Jag tyckte det var för jobbigt att hela tiden gå å dölja mina armar. 

Jag ville tänka på annat än mina ärr och jag ville lägga min energi på att bli frisk istället för att dölja att jag va sjuk..


De finns självklart situationer då jag inte visar mina ärr. ja går inte i kortärmat på sjukhus eller på psyket tex.
inte heller i skolor.
däremot går jag i kortärmat på stranden eller en varm sommardag när jag är ute med kompisar.
Jag går alltid i kortärmat när jag är hemma.


De e svårt att veta hur man ska göra. 

egentligen borde man inte behöva skämmas å gömma sig bara för att man drabbats av en sjukdom.

de är fruktansvärt orättvist att man först ska bli sjuk och sen behöva skämmas för de..

speciellt när den skammen ofta står i vägen för ett tillfrisknande.


Jag är trött på alla idioter som tror att de e okej att lägga sig i andras liv bara för att dom visar  att dom har ärr..

trött på att man ska tvingas stå ut med elaka kommentarer och dömande blickar.

Har man inte haft de nog jobbigt om man har ärr på armarna tror ni?



På nått sätt har avslöjandet eller va man ska kalla de både blivit en befrielse och en förbannelse..

de e jätte skönt att kunna gå i kortärmat men de är ändå jobbigt när folk lägger sig i..


alla fördomar om att man bara vill ha uppmärksamhet fast de jag egentligen vill är att få ett normalt liv. 

att kunna ha på mej dom kläderna jag vill och slippa dö av värmeslag på somrarna.



Jag har vart öppen med att jag har haft ett självskademissbruk. men jag trodde verkligen inte att de skulle göra att jag fick så mycket hemska kommentarer.

och på nått vis känns de som att jag inte kan låta dom vinna med sina idiotiska kommentarer. så jag vill bara visa mer för att bevisa att dom inte ska komma å trycka ner mej till mitt gömställe igen..

Jag tänker inte gömma mej och dölja att jag vart sjuk bara för att ni vill att jag ska göra det.


Folk verkar inte fatta att de e svårt att våga stå för sina misstag. folk fattar inte att man inte vill ha deras uppmärksamhet. 
inte uppmärksamhet pga ärr iallafall. för jag låssas som om jag inte har några..


Poängen är iallafall att ingen mår bra över att behöva gömma sig och man blir inte friskare av de heller.
man måste acceptera sin sjukdom för att kunna gå vidare.. 


Av Sara Modigh - 28 mars 2010 19:45

att visa eller inte visa sina ärr

Ja de är ju en ständig diskussion om hur vida man ska ha rätt att gå i kortärmat eller inte..

Vad tycker ni? 

är de rätt att tvinga vissa människor att alltid gå iförd långärmat, hur varmt de än är?

är de rätt att visa ärr från en sjukdom?

Ingen klagar väl på en tjej som visar magen trots ett ärr från en blindtarmsoperation tex?
Men bara för att ärren kommer från en psykisk sjukdom så ska man dömas eller gömmas.

Jag kan förstå om vissa människor kan tycka att de e obehagligt att se ärr, speciellt när dom är självförvållade. Och många människor hyser en rädsla för psykiskt sjuka människor.

här är lite siffror från en studie av Handisam..



 32 procent anser inte att psykisk sjukdom är en sjukdom som vilken annan sjukdom som helst.

 26 procent anser att psykiatriska verksamheter inte bör förläggas till bostadsområden.

 33 procent anser att utlokalisering av psykiatrisk verksamhet utgör en fara för lokal befolkningen.

 25 procent kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom.

 20 procent skulle inte bjuda in någon till sitt hem om han eller hon visste att personen har en psykisk sjukdom.

 36 procent anser att människor med allvarliga psykiska problem inte kan återhämta sig fullständigt.

 61 procent anser att de flesta personer som en gång varit patienter på en psykiatrisk klinik inte är pålitliga barnvakter.

 70 procent anser att de flesta människor med psykiska problem inte får professionell hjälp inom sjukvården.

 6,2 procent anser att Människor med en psykisk sjukdom bör isoleras från resten av samhället     




Ni kan ladda ner hela studien från denna sida:
http://www.handisam.se/Tpl/NormalPage____1891.aspx



Är de rätt att döma en människa efter en sjukdom?

Är de rätt att tycka att cancersjuka ska isoleras från resten av samhället?
eller att aids smittar inte ska få behandlas i bostadsområden?

Varför denna rädsla för just psykiskt sjuka?
Vi smittar inte er med ett dödligt psykvirus. 
Och dom allra flesta psykiska sjukdomar innebär inte någon fara för andra människor.


De verkar vara många som är rädda för psykiska sjukdomar för att dom inte vet vad psykiska sjukdomar verkligen är.

Bilden av en psykiskt sjuk verkar vara en galen människa som pratar med sig själv, ser saker som inte finns och kommer bli en galen yx-mördare så fort den rymt från psyket.


Jag förnekar inte att de inte finns dom som mördar pga psykiska sjukdomar men de e långt fler "friska" människor som mördar. jag säger "friska" med citationstecken för jag tror inte att man kan vara så frisk om man kan ta en annan människas liv.

Jag anser att ungdomar borde få undervisning i skolan som talar om vad psykiska sjukdomar är.
Jag tycker att tabut som ligger på psykiska sjukdomar måste brytas och att information kommer ut.


Vi med psykiska sjukdomar ska inte behöva gömma oss eller bli isolerade från samhället. 
vi har bara råkat drabbas av en sjukdom, en sjukdom dom flesta (beroende på sjukdom )kan komma ur. 
Men pga alla tabu hindras man. man vågar inte söka hjälp för man vill inte tro att man är "galen" 
man vill inte söka hjälp för man vill inte bli utstött osv.




 

Av Sara Modigh - 23 mars 2010 01:30

Ja det är frågan det, är de envishet eller okunskap som gör att folk fortfarande intalar sig själva att självskador enbart förekommer hos tjejer som vill ha uppmärksamhet??


Jag tror faktiskt att dom flesta vet att det inte är uppmärksamhet självskadare söker , då uppmärksamhet kan fås på bra mycket enklare och bättre sätt.




Självskador är ofta förekommande i vissa psykiska sjukdomar
 tex olika personlighetsstörningar och ätstörningar.


De finns däremot många olika slags självskador.
 Självdestruktivitet kan vara allt från små nästan omärkbara beteenden som att man inte tar hand om sig själv, som att utsätta sig för risker eller personer som behandlar en illa, missbruk, ätstörningar till självmord. Sjävskadebeteendet handlar oftast om att man utför fysiska skador på sig själv.


De finns oftast en bakomliggande faktor i en destruktiv persons beteende. de kan tex vara en psykisk sjukdom, ett trauma eller de kan åxo vara så att en person som under lång tid behandlats illa (ett barn som behandlats illa av sina föräldrar tex) har kommit att koppla ihop den smärtan från den behandlingen som dom utsatts för med en slags trygghet och på så sätt blir självskadandet en trygghet och tröst.



Alla som skadar sig själva behöver hjälp. Men alla som skadar sig själva ropar inte på hjälp.
De flesta som skadar sig själva försöker hantera ångest eller andra övermäktiga känslor. Många upplever att känslorna då lindras eller blir mer uthärdliga om kroppen utsätts och ersätts av en kanske mer begriplig smärta. Och när man vant sig vid detta sättet att hantera ångest, kan det uppstå ett beroende.

Av Sara Modigh - 21 mars 2010 15:00

År av självskadande är lämnat sina ärr.
Fula ärr över mina armar å ben.

Jag får ofta höra folk som säger "du kommer ångra dej när du blir äldre" 
Varför när jag bli äldre?
Jag ha aldrig velat ha ärr. och jag tycker verkligen inte om dom och har aldrig gjort de heller!

Många fokuserar mycket på att de ser fult ut med ärr å att de skulle vara de ända problemet,,

De folk inte inser är att självskadorna faktiskt kan ge mer problem än bara "fula armar".

Jag har extremt ont i vissa av mina ärr, jag har känselbortfall på vissa ställen och "myrstickningar" i mina händer hela tiden..

De är fruktansvärt obehagligt..
alla som somnat på handen, eller suttit konstigt på benet någon gång vet ju hur de känns när blod tillförseln börjar komma i gång.

de är en väldigt obehaglig stickande känsla.
De är frustrerande att känna så i händerna hela tiden.

och är som gör ont å kliar hela tiden är inte heller kul..


Men ändå är de bara utseendet som ni bryr er om?!

Av Sara Modigh - 18 mars 2010 12:15

Självskade-tankarna härjar i min hjärna som en mörk demon. 
Tankarna om att skada mej är så starka, Jag orkar knappt stå imot längre. 

Jag har så ont och jag vill ha bort smärtan nu!

Jag vet så väl att de inte kommer hjälpa mej i längden om jag skadar mej.
Jag vet att de bara låser in smärtan och att de kommer att komma tillbaka med dubbelkraft om jag skadar mej. 

Men de känns så svårt att låta bli. Rösterna i huvudet skriker åt mej att jag ska göra de och min egna röst är så svag jämfört med deras.
Jag vill ju inte göra de egentligen ..
Jag vill inte ner i självskademissbruket.

Jag vill bara få lite befrielse från den inre smärtan.
Jag vet verkligen inte hur jag ska få de..
jag har tagit av alla lugnande mediciner jag har i huset.

Inget funkar. Jag hatar detta!


Demonerna i huvudet skriker att de är bäst att bara gå å dö så att jag slipper allt jobbigt och så att alla i min närhet ska slippa mej å mitt skadliga beteende..

Dom tycker ju bara att jag är jobbig ändå..

Jag förstör för alla som kommer i min väg..

Mina tankar svarta tankar smittar av sig. Alla som träffar mej kommer drabbas av något hemskt..

Varför ska jag leva om jag bara förstör?

Jag vet faktiskt inte hur mycket mer jag kommer orka..
 

Av Sara Modigh - 16 mars 2010 15:45

Jag tänkte ta ett till svar på en kommentar


denna kommentaren är från Tove och hon skrev :

"Har du tänkt på att ditt beteende kan skada folket i din omgivning? Dom när du har blir ju också skadade av det du gör. Tänk på det.. kanske hjälper dig att försöka sluta.. hjälpte mig lite iaf.. att veta att personerna som bryr sig om mig faktiskt blir sårade och blir less och irriterad på ens deppiga tankar hela tiden!"


Jag förstår att ett självskadebeteende kan vara jobbigt för vänner och familj. 
De är svårt för alla som inte själva vart i en sådan situation att sätta sig in i hur de är att ha ett självskademissbruk. och de är  naturligt att känna sig hjälplös inför en person som gör nått man inte kan förstå och att man inte kan hjälpa den personen ifråga..
De är inte lätt att se någon man älskar lida av en sjukdom, å de är inte bara psykiska sjukdomar utan även fysiska. 
En mamma som tvingas se sin dotter få cancer mår antagligen också dåligt av att tvingas se sin dotter bli sjuk.
En pappa som ser sin dotter få en psykos mår antagligen lika dåligt av att se det.


Ingen vill se nån dom älskar bli sjuk på nått sätt. Men de enda man kan göra i en sådan situation är att försöka vara ett stöd för den sjuka. Ingen mår bra av skuldkänslor, Så att försöka lägga en skuld på någon med självskademissbruk kommer förmodligen bara förvärra situationen. 
Man ska bekräfta personens känslor framför såren och undvika att vara dömande.
För bästa effekt vid en behandling av självskador ska man bemöta självskadandet neutralt, de vill säga inte ge någon negativ eller positiv kritik.
för en självskadande person kan negativ kritik skapa ångest som i sin tur skapar mer självskadande.

För bästa resultat i kampen mot självskadandet bör man fokusera på något positivt  att hela tiden tänka på att man skadar andra gör att man kan utveckla depressioner och de kan också förvärra ångest och självskador. 
Som jag skrivit i andra inlägg på min blogg är de bästa att fokusera på något kreativt när tankarna om självskador kommer. att tex måla eller skriva av sig ångesten har visat stor effekt på många självskadare.

De är förståeligt att en deprimerad person har depressiva tankar och de e viktigt för omgivningen att försöka förstå det och inte döma personen för dom tankarna. Dom tankarna är en sjukdom och ofta har inte personen lärt sig kontrollera dom. 
Att ha en person som blir irriterad över att man råkat få en sjukdom, i sin närhet gör inte den sjuka personen friskare.
att må dåligt och samtidigt känna irritation från någon i familjen är väldigt jobbigt. 
Man måste som familj till en psykiskt sjuk jobba nästan lika mycket som den sjuka personen.



Alla är vi bara människor och ibland kan man bli fruktansvärt trött på att ha en sjuk människa i familjen eftersom de tar på krafterna att hela tiden försöka stödja personen och de e jobbigt att man kanske inte kan hjälpa personen att bli frisk. 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se