En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Temadagar

Av Sara Modigh - 10 september 2015 10:45

Idag är det ett år sedan jag gjorde min första tatuering.
Jag har velat tatuera mig sen jag var typ 14 år gammal. Så jag har hunnit ha många idéer under åren som gått. Det svåraste är ju att bestämma vad man ska välja för motiv.

Jag valde tillslut en uggla för att ugglor är ju en symbol för vishet och kunskap.
Att jag även valde att ha med en sugar skull i min tatuering är för att det för mig symboliserar att även allt hemsk bär något fint med sig.
Att ugglan håller i detta betyder för mig all skit jag vart med om har gett mig så mycket kunskaper som jag annars inte skulle haft.

 


Det känns bra att välja en så meningsfull tatuering och jag har idéer på fler tatueringar som jag skulle vilja göra.
Jag skulle till exempel väldigt gärna vilja ha en tatuering med Harry Potter-motiv eftersom den serien betytt så mycket för mig. Men jag vet inte vad jag ska göra för något än. Jag vill inte ha något som är "in your face" och helt uppenbart att det är en Harry Potter-tatuering, utan jag vill ha något som bara lite lätt antyder att det är en referens till Harry Potter. Jag menar jag vill inte ha ett ärr i pannan eller Harry Potter skrivet över hela armen. Utan något mer enkelt. 


Ja, det tål att funderas på ett tag till.



Av Sara Modigh - 21 september 2014 09:15

 

 

1. Föredrar du att ringa el skicka sms?  Inget av det egentligen. Men skulle nog välja SMS.

2. Vilken är din favoritdessert?  Räknas snickerskakor? 

3. Tycker du om sushi? Nej

4. Har du åkt Mc?  Nej det har jag inte.

5. Är du en vanemänniska?  Ja det är jag!

6. Vilken är din bästa egenskap?  Jag är trevlig

7. Vilken är din sämsta egenskap?  Jag blir lätt arg

8. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?  Min midja

9. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?  Mina tänder

10. Har du nån piercing?  Ja det har jag

11. Vad är det bästa du gjort?  Sluta med alla mina beroenden

12. Vad fick dig att skratta sist?  Vet inte, skrattar rätt ofta :)

13. Vilka hemsidor besöker du dagligen?  Bloggplatsen, instagram, Facebook, Dayviews, Bloglovin.

14. Vad föredrar du utekväll el hemmakväll?  Hemmakväll i 99% av fallen 

15. Vad använder du mest klackar el sneakers?  Sneakers ..Kan inte gå i klackar :P

16. Vad gör dig riktigt lycklig? Att umgås och skratta tillsamans med fina människor.

17. Har du stationär el bärbar dator?  Stationär

18. Vilka språk har du läst?  Engelska och Tyska men kan typ två ord tyska

19. Vilka hårfärger har du haft?  Ganska många, Väldigt många olika bruna nyanser, Svart, Rosa, och ny har jag olika röda nyanser :) 

20. Hur länge har du bloggat?  Sedan slutet av 2008

21. Har du åkt ambulans?  Ja

22. Vad ska du göra efter att du svarat på dessa frågor?  Skriva ett blogginlägg :P

 

 

Av Sara Modigh - 25 maj 2014 16:00

    

Har du haft någon kontakt med soc? Eventuellt flyttat till ett familjehem?


När jag gick på högstadiet hade jag kontakt med Soc. Minns inte mycket av det mer än att de satt med i ett hörn under möten med skolan.
Jag har aldrig bott i ett familjehem även om det kanske kunde ha varit bra.
Jag fick också gå på någon ungdomsbehandling som verkligen förstörde mycket för mig. Kände inte att de lyssnade eller förstod och jag tvingades ut i situationer som jag var rädd för vilket ledde till traumatiska upplevelser i en redan svår situation. Jag kan än i dag inte gå nära en busshållplats utan att få panikångest. Det spelar ingen roll om jag ska åka med bussen eller inte ångesten kommer så fort jag går förbi eller är nära.



Vilka diagnoser lider du av? Främst de psykiska då.


Jag är diagnostiserad Asperger, ADD, Generaliserat ångestsyndrom med panikångest och atypisk depression. 



Hur gör du när du ska bada? Skiter du i andras blickar eller badar du inte ute?

En väldigt bra fråga. Förr tyckte jag att det var hemskt att gå ut och jag skämdes väldigt mycket över mina ärr. Men i dag har jag lärt mig att hantera blickar och sanningen är att en glad skrattande trevlig ung kvinna som badar inte får så värst mycket blickar på sina ärr. Ett leende, en självsäkerhet och trevlig attityd kan dölja mycket. Personer i min omgivning har vid flera tillfällen sagt att de inte tänker på att jag har ärr och att det är lätt att missa i och med att jag är så pass självsäker och alltid har ett leende och är snäll och trevlig mot alla runt omkring mig. 
Självklart händer det då och då att någon stirrar oförskämt mycket, dock hände detta oftare förr. Men då har jag helt enkelt vänt ryggen till och ignorerat eller stirrat tillbaka. 




Har du upplevt att folk dömt dig efter dina ärr eller något liknande? 

Oja, det har funnits många dömande blickar. Mina ärr har ju inneburit att folk kunnat se att jag inte mår psykiskt väl och det har bland annat lett till att jag t.ex inte fått hjälp när jag varit sjuk för att vårdcentralen anser att allt är psykiskt.  

Av Sara Modigh - 18 maj 2014 09:00

 


 


Ålder nu?­­  - 23


Ålder när du började skada dig? - Jag började självskada vid 6 års ålder och självskada genom att rispa/skära mig på armarna när jag var 13. Vid 14-15 årsåldern började jag även använda sex som ett sätt att självskada mig.


 Är du fri från dina självskador nu? JA /NEJ - Ja




Beskriv ditt självskadebeteende.  - Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. Redan som sexåring nöp mig själv på armarna innan jag skulle sova för att jag kände att smärtan hjälpte mig att hantera mina känslor.

Jag visste inte vad ett självskadebeteende var och jag hade ingen aning om vad psykisk ohälsa var. Det jag visste var att jag mådde dåligt och att smärtan kunde distrahera mig och ge mig en liten liten stund av lättnad.

 Det började med små saker som man gjorde instinktivt som till exempel knyta händerna hårt så naglarna skar in i handflatorna. Tror att många kan känna igen sig i att när man är rädd när man kollar på en skräckfilm så knyter man händerna eller håller hårt i sina egna armar. Det sker utan att man egentligen är medveten om det. Men på något sätt blev jag medveten om att jag gjorde detta när jag var ledsen, arg, rädd eller stressad.  Det var då jag lärde jag mig att smärtan gjorde att jag fick lite kontroll över min ångest. Under många år växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. När jag va runt 13 år började jag sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar, glasbitar, konservburkslock och andra vassa saker. När jag var runt 15 år hade jag hela kroppen täckt av rispor och jag hade också lärt mig mer effektiva sätt att självskada.  Min ångest växte genom åren och mer självskador ”behövde jag” för att orka med. Så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare. Självskadandet blev min flykt.

Jag flydde från mina känslor för jag hade ju aldrig fått lära mig hur jag skulle hantera känslorna. Min psykiska ohälsa startade så tidigt i livet att det var omöjligt för mig att förstå vad som på gick. Som sexåring förstår man inte vad det är man håller på med jag visste inte vad självskadandet var eller hur det skulle påverka mitt liv och vad det slutligen skulle leda till.

Som femtonåring var jag så fast i beteendet att jag inte kunde ta mig ur det. Jag var rädd för att sluta för jag hade ju ingen annan "säkerhet". När jag var runt 14-15 år började jag använda sex som ett sätt att självskada. Jag avskydde mig själv, äcklades av min kropp. Lät mig utnyttjas gång på gång. Ville dem ha mig så kunde dem få ta mig. Det blev en ond cirkel av mer självhat och mer "självskade-sex"



                    

 Vad tror du är orsaken till ditt självskadebeteende? - Orsaken är väl den att jag inte visste något annat sätt att hantera den extrema ångest jag levt med hela mitt liv.


Har du fått hjälp/behandling mot ditt självskadebeteende? JA/NEJ - Nej


Om ja vad för hjälp/behandling har du fått? – Jag har haft samtalsterapi och medicinering mot mina psykiska problem , men aldrig fått någon hjälp mot självskadorna.



Är du nöjd med den hjälp/behandling du fått? JA/NEJ - Nej


Beskriv hur din behandling gick till och hur lång den var. – Jag har gått hos psykolog för psykisk ohälsa sedan 11 årsålder. Har ätit ett 20tal olika mediciner och även varit inlagd på olika avdelningar. Dock aldrig för självskadorna.



 Om du inte fått någon hjälp/behandling har du själv lyckats bryta ditt självskadebeteende? JA /NEJ - Ja


Om ja beskriv hur du gjort. – Jag bestämde mig för att jag ville lära mig att leva utan självskador, Så jag började leta information om psykiska sjukdomar på internet och jag lärde mig hur psyket fungerar, hur olika sjukdomar yttrar sig och hur man kan göra för att hantera känslor och tankar. Jag började även blogga och använde mig av text för att hantera alla övermäktiga känslor.


Hur tror du samhället bäst kan förebygga självskadebeteende? – Att redan i tidig ålder förebygga psykisk ohälsa och att snabbt gå in med behandling om ett barn mår dåligt. Jag tror även det är viktigt att föra en öppen dialog med barnen om varför de mår dåligt och även i skolor prata om psykisk ohälsa för att få barn att våga berätta om de inte mår bra.


 Vad tror du är viktigast i en behandling och varför?  - Jag tror att det är viktigt att lyssna på patienten, vara uppmärksam på de behov patienten har och även erbjuda all den hjälp som finns att få. Ibland måste man som behandlare se till att styra de samtal man har i den riktningen man måste gå. Det kan vara väldigt svårt att ta första steget och börja prata om det som tynger.









Av Sara Modigh - 11 maj 2014 12:30

 


Om du bara fick äta en och samma rätt (inklusive förrätt, huvudrätt, efterrätt och valfri dryck) varje dag för resten av ditt liv, vilken skulle du välja?


Då skulle jag nog välja fläskfilé med ugnsstekt potatis som huvudrätt, Snickersglass till efterrätt, förrätt väljer jag nog frukt och dricka får bli min Sodastream Red Berry saft :P


Hur mår du idag?

 

Just i dag mår jag väldigt bra. Det känns som om jag mår bättre nu än jag någonsin gjort tidigare. Det finns många svårigheter kvar och jag mår fortfarande dåligt rätt ofta. Men perioderna med bra mående blir längre och jag mår bättre helatiden. Min ångest ligger kvar i mig, men den bubblar inte lika nära ytan. Förr var min ångest som en väldigt aktiv vulkan med många utbrott varje dag. Nu ligger ångesten djupare och bryter inte ut i panikattacker lika ofta vilket är väldigt skönt för det har gett mig tid att återhämta mig mellan gångerna. Jag tror att jag är mycket självsäkrare i dag vilket gjort att jag vågar försöka mer och utmana mig mycket mera och det har också gjort att jag mår bättre. 


Hur ser du på din egen identitet? kopplar du själv den till att vara "självskadare" eller bara tjej eller annat? 
Jag har aldrig sett mig själv som att min identitet skulle vara att jag är självskadare och främst det. Jag ser mig själv som mycket. Jag är kvinna, jag är snäll, jag är bra på att skriva, jag ser mig själv som en tjej som har många egenskaper, styrkor och även svårigheter i mitt liv. Självskadandet är en del av mitt liv men inget som är en identitet för mig. 


Vad har du för symtom på din MS?
Elstötar genom ryggen vid framåt böjning av huvudet. 3 tillfällen

Känsla av att ha en kula i foten. 2-3 tillfällen

Känsla i ena vaden som om jag stod bredvid nått varmt.

Brännande känsla i huden. Dagligen

Fatigue, varierande grad dagligen.

Smärta i leder, från och till i flera år.

Karusellyrsel, en period. Spydde av åksjuka.

Synnervsinflammation eller annan synpåverkan, minst två gånger.

Myrkrypningar, 2 perioder men med vissa kvarvarande problem vid exempelvis fysiskansträngning, ångest eller värme.

Värmekänslighet, svårare och svårare under 3-4 års tid.

Talsvårigheter, några dagar då jag hade en känsla av att behöva ta i mer än vanligt för att få fram orden och även ibland sa ett helt annat ord än jag tänkte.

Svaghet i vänster sida. Under en period men med viss kvarvarande problematik.

Svårigheter att gå och att styra ena armen och benet(vänster sida). Under ett skov.

Svårt att urinera på morgonen, måste ta i för att tömma blåsan, även visst urinläckage förekommer från och till.

Domnande känsla i huden, under minst 2 perioder.

Smärta i huden, känsla av att huden var spänd, utdragen och nära att spricka. Speciellt när jag satt på någonting hårt. Under 1 period

Stickande kliande smärtsamt obehag i ena axeln under 1 period.

Smärta i underarmarna när jag håller i något kallt. Gradvis värre under flera år..

Huvudvärk, tryckande känsla när jag lutar mig framåt. Nästintill dagligen.

Stela muskler i nacken, känns hela tiden nära att få kramp, särskilt vid kyla. Senaste månaden.

   Ljudkänslighet, blir fort uttröttad i hjärnan. 1 period men med vissa kvarvarande problem.

Hörselnedsättning, 1 period

Tinnitus, Tjuter i örat 1 period men kvarvarande problem. Det knäpper till och börjat tjuta då och då. Ett par gånger om dagen tjuter det.

Orkar inte lyfta händerna över huvudet mer än några sekunder. Händerna blir kalla, börjar pirra och det gör ont av utmattning.

Iskalla stickande vågor i armarna vid blodtrycksfall

Av Sara Modigh - 4 maj 2014 10:45

 


Hur kändes det? Det känns jättebra. Bröllopet blev verkligen perfekt.

 

Gick allting som det skulle? I det stora hela så löste sig allt. Det blev några små missöden på vägen. Men det spelar ingen roll. Det värsta var väl att jag lyckades få en stor gräsfläck på klänningen innan vigseln. Men med lite våld och diskmedel löser sig allt. Till och med gräsfläckar på en brudklänning. 

 

Har du någon fin bild?

   

 

Hur många gäster hade ni?
Vi hadde cirka 70 gäster på festen och några fler på vigseln. 


Var köpte du din klänning?

Jag köpte den på MANI Design i Jönköping. 

 

 Finns det något du saknade med bröllopet? 

Det enda som jag verkligen saknade var min mamma. Det var en otroligt fin dag och jag önskar så att hon hade kunnat vara med. Hon hade älskat att pyssla med förberedelserna in för bröllopet. Hon hade varit så stolt om hon hade fått vara med och se mig på min bröllopsdag. Redan när vi förlovade oss hade hon massor med idéer om hur och var vi skulle gifta oss. Hon tyckte det var så roligt och jag är glad att mamma i alla fall fick träffamin man innan hon gick bort. 


Har du någon bild på ringarna?
 

 

Av Sara Modigh - 20 april 2014 10:00

 



Hur träffades ni? Vi har ingen rolig eller romantisk historia direkt. Vi träffades på internet på en hemsida som heter Helgon. 

 

Hur länge har ni varit tillsammans? 2 825 dagar, alltså sedan 26 Juli 2006



Vilket datum förlovade ni er? 10 september 2011

 

Vad ska ni heta i efternamn? Vi har valt att heta Modigh i efternamn då vi inte kunde hitta på nått eget valde vi mitt namn då det är ovanligast och mest speciellt då Jakob har ett vanligt -sson namn. 

 

Om vi ger dig 1000:- att överraska Jakob med, vad skulle du göra då? Med bara en tusenlapp blir det ju inga större saker som en ny bil eller en resa till något trevligt land. Men jag skulle nog då försöka köpa någon replica från hans favorit hockeylag, gärna signerat.

 

Vad tror du att du kommer kalla Jakob för smeknamn om 10 år? Gubben kanske? haha nej jag vet inte. Antagligen samma som nu. 


Om Jakob var en glass vilken skulle han vara då? .....     Svår fråga. En lakritspuck kanske? för att han gillar hockey :P



Av Sara Modigh - 6 april 2014 12:45

 


Vad innebär det för dig att ha drabbats av psykisk ohälsa? (Alltså hur påverkar det ditt liv, umgänget med andra människor osv)

För mig har det inneburit en hel del begränsningar och svårigheter i vardagen. Det påverkar mig på det sättet att det som för någon annan är något enkelt som man inte ens reflekterar över, för mig kan kräva full koncentration och nästan uttömma hela mitt förråd på energi. Det krävs mycket planering så att jag kan spara energi till vissa moment och även planera in stunder då jag kan återhämta mig. Jag lider av en ångestproblematik och för mig kan ångesten bli helt lamslående och fullständigt handikappande. Detta har lett till att jag isolerat mig under många och långa perioder för att försöka återhämta mig från den ständiga ångesten. Det i sin tur har ju lett till att jag inte har många relationer kvar. Jag klarade inte min skolgång och hoppade av skolan strax efter högstadiet. Egentligen gav jag väl upp långt tidigare än så. Men eftersom det är skolplikt i Sverige så gick jag i skolan även om jag var borta 90 % av tiden på grund utav min ångest och mina depressioner.

Jag är idag diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD med panikångest och Atypisk depression så allt jag gör i vardagen influeras av dessa diagnoser.
Mitt största problem är just ångesten och den hjärntrötthet jag upplever vid för många intryck. Jag blir väldigt snabbt uttröttad om det är mycket ljud, ljus eller rörelse runt omkring mig.
Mina depressioner har påverkat mig mycket och jag upplever en tyngd inom mig som gör det omöjligt för mig att göra saker. Jag ligger som fastnaglad i min säng under ett svart tungt moln som drar mig djupare och djupare ner i sorg och mörka tankar.
Något som påverkar både mig och personer i min närhet är att jag har väldiga svårigheter att hantera mina känslor. Jag kan om jag haft mycket stress, hjärntrötthet eller ångest vara extremt labil. Jag kan gå från att skratta ena sekunden till att gråta i nästa för att sedan fem sekunder senare vara så rosenrasande att jag ibland tror att jag i ren ilska skulle kunna skada både mig själv och/eller någon som råkar komma i min väg. 
Mig själv har jag ju tyvärr skadat många gånger. Redan vid sexårsåldern började jag självskada för att försöka hantera min ångest. Det tog väldigt lång tid att komma ur självskadeträsket och i dag är det ett och ett halvt år sedan jag hade mitt sista återfall.


Vilken information och vård fick du vid insjuknandet?

Jag var bara 6 år gammal då de första symptomen på att allt inte var som det skulle började bli påtagliga. I början var det ingen som förstod vad det rörde sig om så det blev många turer fram och tillbaka till olika läkare. Min ångest visade sig främst i att jag mådde illa, hade ont i magen och fick spänningshuvudvärk. Så jag var på vårdcentralen ofta. Där hittade man ju självfallet inga fel och det tog några år innan man fattade beslutet att kontakta BUP.
 
Jag var vid första kontakten vid BUP fortfarande väldigt ung så jag fick ingen information överhuvudtaget. Vården bestod att jag fick träffa kuratorer, psykologer och psykiatriker i varierande täthet allt från 2 gånger i veckan till en gång i månaden, ibland var det även uppehåll på flera månader. Men tillslut var jag alltid tvungen att komma tillbaka. Detta pågick från jag var runt 10 år fram till jag fyllde 18 och flyttades till öppenpsykiatrin där jag går än idag.
På BUP fick jag väldigt många mediciner utskrivna och jag upplever att jag blev övermedicinerad. 

 


Vilket bemötande har du fått av personal inom psykiatrin och samhället? Någon speciell situation du kommer ihåg som varit extra negativ och någon extra positiv?
För mig var hela min tid på BUP väldigt negativ. Jag upplevde inte att jag fick någon hjälp eller att jag togs på alvar. Läkaren jag hade var av den ståndpunkten att det inte är bra att sätta diagnoser på barn. Detta ledde såklart till att jag inte heller kunde få någon hjälp av skolan (där det krävdes diagnos för att extra resurser skulle kunna kallas in). Jag fick inte heller någon som helst förståelse från omgivningen. Jag kallades lat, bortskämd och fick gång på gång höra att jag skulle ”skärpa till mig”.
Jag har många skräckupplevelser från BUB. Men en av de värsta var från ett tillfälle då jag 12-13 år gammal ligger inlagd på BUP:s avdelning. Jag har inga diagnoser, men äter massor med mediciner (för medicin var tydligen inte fel att ge till barn). En av männen som jobbade där uppträdde väldigt hotfullt och pratade om att barn som jag borde få stryk så vi skärper till oss. Han sa att han aldrig skulle tolerera att hans barn var så lata och bortskämda som jag var (eftersom jag skolvägrade var jag tydligen lat och bortskämt och inte sjuk).

Hela miljön på denna avdelning var väldigt hotfull i stämningen vilket gjorde mig väldigt illa till mods och den upplevelsen påverkar mig än idag för det var så traumatiskt för mig.
När det kommer till positiva saker är det inte mycket jag kan komma på.
Men det finns en sak och det är att min psykolog som tyvärr sa upp sig för två år sedan är den enda som någonsin lyssnat på mig. Hon såg också till at jag kunde få vård i hemmet vilket har varit nödvändigt för att jag ska kunna få någon psykiatrisk vård överhuvudtaget. Tyvärr är ju detta inget som egentligen är ”godkänt” så i och med att hon slutade så har jag inte kunnat ha någon psykolog då det inte finns någon annan som kunde/ville ta över efter henne. Så idag står jag utan psykolog och har inte fått någon som helst kontakt från psykiatrin på sex månader då min arbetsterapeut gick på pappaledighet.
 
Anser du att du fått tillräckligt med stöd och hjälp? Om nej, vad saknar du, vad hade du önskat fått stöd eller hjälp med?
Jag önskar främst att jag hade fått mina diagnoser redan när BUP tillkallades när jag gick i låg-mellanstadiet istället för att det skulle dröja tills dess att jag var 20 år gammal innan utredning startades och diagnoser kunde sättas.
Jag önskar också att jag hade fått mer förståelse och respekt av alla vuxna som jobbade med mig som barn. Framför allt hade jag önskat att jag inte hade blivit så övermedicinerad att hela min tonårstid + några år in i tjugoårsåldern blev helt förstörda av mediciner och dess biverkningar.
Jag saknar också att någon skulle hoppat in och berättat allt vad de kan erbjuda och på vilket sätt de skulle tro att det skulle hjälpa mig.
Överlag upplever jag att jag inte fått någon information om något utan att jag har behövt leta fakta och information om allt själv vilket fått mig att känna mig väldigt ensam och oförstådd.  

Vad anser du kan göras bättre inom hela psykvården?
Jag anser att psykiatrin behöver mer resurser. Mer personal, mer pengar, bättre behandlingar och det behövs mer respekt och förståelse, samt att det behövs mer tillgång till hemsjukvård även för psykiatrisk vård. För är man så sjuk att man inte kan ta sig till psykiatrin får man ingen hjälp. Jag anser också att det är på tok för långa väntetider och det är dumt att det bara är den som är frisk nog att kämpa för att få vård som faktiskt får vård. Idag hamlar de som är för sjuka för att kämpa om vården utanför och får ingen hjälp.
 
Vad tycker du ett professionellt förhållningssätt ska vara inom vården?
För mig är det viktigaste att känna att personen jag pratar med lyssnar och försöker förstå. Just hela grejen med att saker ska gå professionellt till kan jag ibland uppleva som strikt och stelt, vilket lätt kan leda till att vården följer rutiner istället för att titta på vad som är bäst för patienten. Men något som är viktigt för mig är att tystnadsplikten hålls. Jag tycker det är viktigt att man som patient ska känna sig trygg i att ingen utomstående ska veta att jag får vård där, att ingen vet vilken vård eller behandling jag får, vilken diagnos jag har eller på annat sätt får veta detaljer som jag själv inte valt att berätta.
 
Tycker du att du blir bemött annorlunda pga din vårdhistoria inom psykiatrin?
 
Ja, det tycker jag. För mig har det handlat mycket om att den somatiska vården aldrig lyssnar på mig när jag har några fysiska problem. Ringer man till vårdcentralen med ett fysiskt problem har det vid flertalet tillfällen hänt att jag inte kan få en tid med hänvisningen ”Det är nog bara lite psykiskt, det går över snart”. Det gick så långt att jag under förra året då jag var alvarligt dålig kom in i rullstol då jag förlorat förmågan att gå. Jag träffade en läkare som sa till mig ”Det är ångest”, Nej sa jag då. Detta är definitivt inte ångest. Jag har levt med min ångest i tjugo år så jag vet hur det känns!
Men detta ville hon inte lyssna på utan hon fortsatte med att dumförklara mig med att ångest kan ändras och att jag inte kunde veta om det var ångest eller inte. Sedan sa hon ”Jag har sett i dina journaler att du har Sobril hemma. Gå hem och ta dem”.
Jag fick söka hjälp vid 4 eller 5 tillfällen innan en läkare äntligen tog mig på alvar och ja fick en remis för utredning. Det tog över ett halvår med svåra problem innan jag tillslut kunde få diagnos. Det var INTE ångest utan Multipel Skleros. Idag har jag många problem på grund av min MS som jag kanske inte hade behövt ha idag om bara bromsmedicin hade kunnat sättas in tidigare. Jag han få minst 3 skov under tiden som jag kämpade för att bli trodd.


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

117 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se