En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under januari 2015

Av Sara Modigh - 30 januari 2015 10:15

"Vad jobbar du med då?"

 

En enkel fråga som många ställer tidigt i en konversation när man försöker lära känna någon. 

Men frågan för mig är ganska svår. 

Oftast vill man ju inte berätta hela sin historia för någon man precis mött så jag gillar inte att få den frågan. 

Men ofta så är den oundviklig. 

 Jag brukar svara att jag är sjukskriven just nu, men då kommer ofta följdfrågor både om vad jag är sjukskriven i från och varför jag är sjukskriven. 


Visst är det väl trevligt att prata och att de verkar intresserade. Men samtidigt är det ibland jobbigt, speciellt när man vet om alla fördomar som finns kring psykisk ohälsa. 


Jag skäms över att vara sjukskriven och det känns liksom förnedrande på något vis att inte klara av att ha ett jobb. 

Att jag inte fungerar som jag ska och oron för vad andra ska tycka och tänka om att jag är sjukskriven för mina psykiska besvär.

Jag gillar inte att bli dömd på förhand vilket jag ofta blir. 


Kan inte räkna hur många gånger man fått höra "Ta dig i kragen", "Alla är lite ledsna ibland", "Du är bara lat", "Det kan ju inte vara så farligt att du inte kan jobba" och så vidare och så vidare.


Okunskapen om psykisk ohälsa är så otroligt stor att det är helt sanslöst. 

Det är så många som inte har någon som helst inblick i hur svårt man faktiskt kan ha det även om det inte syns. 


Detta kommer säkert låta hemskt. Men när mamma dog så var jag så fruktansvärt ledsen, och alla som förlorat någon de älskar helt plötsligt utan förvarning. Ja ni vet hur det känns. Det är så hemskt att det är obeskrivligt!

Men hur jobbigt och hemskt det än var så mådde jag ändå så mycket värre när jag var som djupast i min depression. 

Det går inte att beskriva det svarta hål man befinner sig i när man inte klarar av att sig upp ur sängen på tre månader. 

Jag har aldrig varit så djupt nere i depressionen igen som jag var då, då när jag knappt inte ens kunde ta mig till toaletten själv. Men varje gång jag känner mig själv falla nedåt så är jag livrädd för att hamla där igen och strax innan jag var tvungen att hoppa av skolan var jag inte långt där ifrån. 

Jag bara låg i sängen dygnet runt och grät varje ensam stund, jag kom bara upp när Jakob var hemma  och jag mådde så för att skolan hade tagit all min energi. Jag hade ingen motståndskraft kvar till att kämpa mot alla mina psykiska svårigheter. 

Så fort som jag föll då har jag aldrig fallit förut och det skrämde mig så extremt mycket. 


Visst jag faller med jämna mellanrum, och så antar jag att det alltid kommer att vara. 

Men ofta går det långsamt och inte lika djupt. Jag brukar ändå kunna fungera när jag är ensam hemma. Men det gjorde jag inte då. 

Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig ännu. Jag har problem med att orka med saker. Men jag gör mitt bästa. 

Men jag mår ju ändå så mycket bättre nu än jag gjort tidigare så det är så frustrerande att inte klara av allt som jag vill klara. 


Som igår så fick jag sådan sjuk ångest bara för att jag skulle flytta på en "smutsig" talrik. Det hade legat lite kex på den så egentligen är det ju knappt ens att det kan klassas som smutsdisk. 

Men ändå, jag hade hjärtklappning, klump i halsen och kallsvettningar över hela kroppen av ångesten över att bära den där tallriken tio steg in i köket och ställa den på diskbänken. 

Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt!


Jag blir frustrerad på mig själv över att jag får sådan ångest över allt och över saker som är helt ologiska. 

Men ja, sen när är ångestproblematik logisk?

Jag får väl glädja mig med att jag inte ofta får sådana hemska panikångestattacker som jag fick förr i alla fall. 

Jag ligger inte paralyserad på golvet och hyperventilerar i timmar för att jag är så ångestfylld och det är jag ju väldigt glad för. 

Samtidigt är det kanske lite det som är problemet. 


Jag är så mycket friskare nu än jag varit innan så jag känner att jag borde jobba, men ändå så klarar jag det inte. 

En kurs lyckades jag klara av i skolan och inget mer innan jag gick in i väggen totalt. 

Det kändes som ett så stort nederlag. 

Vad fan ska jag kunna jobba med när jag inte ens klarar av att utbilda mig och dessutom ha miljoner svårigheter av alla psykiska och fysiska problem jag har.


Just nu känns det som om det inte finns ett enda jobb som jag skulle klara av, och det känns riktigt jobbigt. 


Av Sara Modigh - 28 januari 2015 12:45

Jag förstår inte varför man hela tiden ska vaxa, plocka, raka, klämma, pilla, färga, bleka, och förändra hela tiden. Förstår ni hur otroligt mycket tid vi lägger på att försöka förändra oss själva, inte allt för oftast helt naturliga delar av oss själva.

Alltså vi har en begränsad tid här i livet, vill vi då spendera flera månader av vårt liv på att raka olika delar av vår kropp?
Är det verkligen värt det? Varför gör vi det egentligen? 


Vi lever i ett samhälle där utseende bara blir viktigare och viktigare.

Är man inte rakad, putsad och fixad så är man äcklig, ful och konstig. Men jag är hellre äcklig, ful och konstig än att slösa oräkneliga månader på att fixa mig för främlingar och andra människors ideal. Jag lägger hellre den tid jag har på att göra saker för mig själv och min familj. Men ibland är det svårt. För alltid är det någon som ska lägga sig i hur man ser ut:


"2015-01-05 14:59:58
Ny bildkommentar från, 'Herr Jag tror jag bestämmer över alla kvinnor':
Raka dig under armarna..Inte fint"

Du är en 42 år gammal gubbe. Borde du inte levt länge nog för att veta att vi är alla människor som gillar olika. Jag är inte här för att pressas in i din mall över vad DU tycker är fint och inte. 

Lärde inte din mamma dig något hyfs?

"Har du inget snällt att säga så behöver du inte säga något alls!"

Ringer inga klockor alls när du hör det där? 

Troligen inte.. Du är väl så gammal att du inte hängt med i utvecklingen. Vi kvinnor får faktiskt bestämma över våra egna kroppar nu. 


"2015-01-05 14:59:30
Ny bildkommentar från, 'Snuskig Gammal Gubbe':
Vad har du gjort på dina armar?Har du skurit dig massor av gånger!!"
 
Grattis, du har just vunnit ett pris i smarthet dumhuvud!
Vad vill du att jag ska säga? 
Ja jag är och har varit väldigt svårt sjuk, och ja jag har skurit mig i armarna "Massor av gånger". 
Gissa vad! Det är inte det enda jag gjort heller. 

"2014-12-24 11:40:59

Ny bildkommentar från, 'Jag tror att jag är alla kvinnors gud' :
inte snyggt med dina skär R på armen =/ "
 
Intresseklubben antecknar Herr "jag är för lat för att skriva ett ord på tre bokstäver och för feg för att låta bli att blockera mig efter den där kommentaren". 
 
 
 
Jaa, vad ska man säga? 
Alltid är det någon som ska lägga sig i hur man ser ut och eller kommentera vad som är "fel".
Varför ska jag bry mig om vad du tycker? 
Varför ska mitt utseende vara det enda som betyder något?
Om du nu är så utseendefixerad och jag inte uppnår dina krav? Gå vidare då! Jag är inte intresserad av dig ändå!
 
 
Jag blir så stressad av att tänka på all tid som spills bort på så fruktansvärt onödiga saker som att raka sina armhålor. 
Jag menar det är fullständigt naturligt att ha år, varför är vi så jävla rädda för det?? 
 
Ja, alla företag som säljer rakningsartiklar har då lyckats bra i sin kampanj att få folk att börja raka sig. 
Det är knappt ett enda hår som får vara kvar på kroppen längre, och finns det hår kvar så anses det som provocerande nog att man måste försöka förändra det omedelbart. "Raka dig kvinna"
 
NEJ! Det tänker jag inte göra. 
Min kropp mina val, och när ni försöker tvinga mig att gör något jag inte är så sugen på så kan jag ju tala om att den lilla "sugenheten" som fanns försvinner väldigt fort. 
 
Jag har sen jag var 12 år gammal haft ångest över håret på min kropp. 
Sen jag var tolv så rakade och rakade jag mig hela tiden. 
Jag var så rädd för de där stråna som började komma upp. 
Rakbladen som rakade av mitt hår var också samma rakblad som skadade min hud och rakning var en laddad stund. Att hålla i den där rakhyveln och försöka stå emot impulserna av att skada sig själv var sjukt jobbigt men skräcken för att bli dömd som äcklig och konstig var större. 
 
Sen någonstans på vägen insåg jag. Jag rakar mig enbart för samhället säger det. Jag lägger all denna tid och ork på något som jag själv inte bryr mig om. 
Det slog mig som allra mest för ett år sedan. När jag med ett fullt ms-skov med noll kontroll och styrka i vänster arm ändå skulle försöka raka min armhåla. Jag lade så mycket energi på att få det gjort att jag knappt tog mig upp ur badkaret igen och då kände jag bara att "fan ta detta" varför ska jag göra detta?
Varför ska jag raka bort mitt hår? Vem är det som bestämmer att det är så det måste vara. 
Så den dagen bestämde jag mig att nu slutar jag raka mig. Det är bara en massa tid, pengar, ork och massa ångest.  Vi skulle säkert kunna bota världssvälten om alla istället tog alla pengar vi lägger på hårborttagning och skänkte det till svältande människor. 
Men det lär ju aldrig hända. För det är svårt att gå emot ett så stort rådande ideal.
 
Det har varit riktigt, riktigt jobbigt att låta håret växa och det var bara ett par månader sedan som jag klarade av att låta det sista håret växa ut. 
Jag har fortfarande svårt för alla dömande ord och blickar. Än så länge när det är vinter och man kan dölja hårväxten så går det ju bra. Fattar inte att man ska bli så dömd att man skäms över sin kropp så mycket att man inte ska våga visa sig bland folk, bara för att man har sin naturliga kropp!
Alla har hår! 
Håret växer där av en anledning!
 
 
 
Jag tycker att det är konstigt att killar kan skrika ut hur otroligt vidrigt det är med hår under armarna. Men själva rakar de inte bort ett enda hårstrå under sin egna arm. 
Mycket knäppt om man nu tycker det är så "ohygieniskt"
Vilket det knappast är. 
Jag kan bara säga att sen jag slutade raka mig så har lukten förändrats till det bättre. 
 
Jag känner mig faktiskt väldigt vuxen och kvinnlig på ett helt annat sätt en jag någonsin gjort tidigare. 
Jag känner mig stark och jag trivs i min kropp. 
Det är en befrielse att bryta sig ur en så stor norm som man känt sig tvingad att följa. 
Det är förmodligen inte så många som ens reflekterar över det eller stör sig på det. Men för mig som aldrig trivts som rakad, gillat att raka mig och som bara känt mig tvingad till det så är det en befrielse. 
Men vi får väl se hur jag klarar sommaren sen när den kommer. För hur fri jag än känner mig i min ensamhet. När andras åsikter ska börja räknas, har jag då styrkan att stå emot? 
Eller kommer jag falla in i ledet och foga mig efter de rådande idealen för att det är lättare att raka armhålorna trots att man inte orkar, vill eller har tid än att hantera alla dömande och äcklade blickar.
 
 
Jag har ju lärt mig att leva med blickarna på mina ärr, så detta kanske funkar också.  
Eller så blir det "to much" och alla exploderar om de ser en tjock, orakad tjej med ärr på armarna.
 
Vi får se helt enkelt.
 
Vi kanske ska ta och spränga lite trångsynta människor redan nu? 
   
 
Av Sara Modigh - 25 januari 2015 13:30

Det cirkulerar ju ett "sätt" att sluta självskada som har blivit väldigt populärt. 

Det går ut på att man ska måla en fjäril på stället man oftast självskadar och denna fjärilen ska symbolisera någon man tycker mycket om. Sin mamma, en bror eller en vän och om man skadar sig så skadar man också den personen. 

    

Jag brukar säga att alla sätt är bra utan de dåliga och funkar detta för er så är det ju jättebra :) 


MEN, jag tror att man behöver hitta anledningar till att sluta skada för sin egen skull och inte bara för att inte skada någon annan om det ska hålla i längden så jag skulle vilja påbörja en egen liten lek som går ut på att komma på minst tre anledningar till att inte självskada för din egen skull. 


 Kan inte alla ni som självskadar hitta på tre anledningar till varför ni inte vill skada er själva som är för ER skull? 

Jag kan börja:
1. Jag vill inte självskada för att jag vet att jag då hamlar i en ond cirkel där självskadandet bara ger mer ångest och mer självskador.
2. Jag vill ta itu med mina problem och inte fly ifrån dem
3. Jag vill inte förstöra min fina kropp, för man har bara en kropp och den ska man vårda och inte plåga 

Av Sara Modigh - 24 januari 2015 14:15


       

Du skriver:

"Jag ser ensamstående föräldrar ta deltidstjänster som dom inte ens går runt på för att de tycker det är förnedrande att tvingas ha bidrag och så ska det inte vara.

Jättefel!"


Tycker du att det är konstigt att det finns människor som känner så?

Bara i ditt inlägg vimlar det av förtryck mot bidragstagare. 



"människor som gärna utnyttjar systemet och skyller på det ena och det andra för att slippa arbete"

"Syftet med socialbidrag är ju inte att vissa ska sitta på sina arslen år efter år och leva på samhället ( oss arbetstagare) "

" .. NI sitter kvar på era lata arslen och lyfter bidrag"
"jag ser människor gå till sina arbeten kort efter canceroperationer,

utmattningsdepressioner,skottlossningar  andra trauman och livskriser. Osv osv osv"

"En annan ursäkt kan vara att "jag mår inte bra och orkar inte jobba"."
"Jag ser INTE ner på människor som inte är arbetsföra (på riktigt) ",
"Ni klarar inte att arbeta MEN nöjen går bra.",
"vissa är LATA",

"Ni borde skämmas"


Hör du inte själv hur du låter?
Du tycker det är illa att någon som inte planerar sin ekonomi bra mellan studier inte ska ha rätt till bidrag och att det är illa att " Man borde heller inte behöva sälja allt man äger i form av bil, ta ut sparande mm NÄR det är en tidsbegränsad hjälp det handlar om. Exempelvis mellan två anställningar eller studieuppehåll vid lov." 

Du tycker alltså att man ska ha socialbidrag på sommarlovet för att du inte sparat inför lovet under tiden du fått ditt studielån? Så trots att du vetat om att du kommer ha sommarlov och hur länge så har du inte lagt undan pengar så du klarar dig och då ska du ha socialbidrag?


Men någon som inte mår bra och inte orkar jobba ska inte ha rätten till att få stöd? För säger man att man mår dåligt och inte orkar jobba är det bara en ursäkt för att slippa jobba? 

Det är väldigt svårt att få socialbidrag och man måste leva på existensminimum. Det är inget man gör för skojs skull.
ÄR det så att man mår dåligt och inte orkar jobba så är det säkert så också.
Du verkar inte ha någon som helst förståelse för att människor fungerar olika och har helt olika förutsättningar i livet.
Visst, du kanske har sett en cancersjuk återgå till sitt jobb väldigt fort. Men det innebär ju inte att det fungerar för alla!
Det beror ju helt på vad man drabbats av, hur mycket det påverkat, vad man har för jobb och så vidare! Alla har ju helt olika förutsättningar här i livet.


Jag är så trött på alla dessa attityder om att folk bara sitter hemma och har det kul på alla pengar man badar i när man får bidrag för så ser det verkligen inte ut!
Om det är någon som ska öppna ögonen för hur det verkligen ser ut så är det du!

Människor tar livet av sig för att de tvingas ut i arbete förtidigt, folk som blir tvingade ut i arbetslivet innan de är helt friska blir ofta sjukare igen eftersom de inte varit helt återställda, vilket leder till ännu mera sjukskrivningar under ännu längre perioder.

Även klimatet man tvingas leva i som bidragstagare med skammen, förtrycken och alla dessa fördomar och åsikter om att man bara sitter och latar sig bidrar till att människor mår sämre och att återhämtningen tar längre tid. Är man dessutom långtidssjukskriven så ses man ju som en parasit.
Speciellt om man får för sig att ens tänka tanken på att träffa en vän och ta en fika eller gå ut på krogen någon gång. För ve och fasa om den människan har kul samtidigt som den går på bidrag. Det vore ju fy och skam om dina hårt förvärvade pengar gjorde någon bidragstagare glad.

För visst var det väl så, att man är ju inte sjuk på riktigt om man inte kan jobba men kan ha lite nöjen i livet?

ÄR man sjuk "på riktigt" så ska man bara sitta hemma och vara sjuk. Man får ABSOLUT inte kunna göra något man blir glad eller mår bra av för då utnyttjar man systemet.. 


Du har målat upp en bild av hur en bidragstagare ska vara, det ska vara någon som behöver hjälp en mycket kort stund, till exempel över ett sommarlov eller någon månad då man står mellan två jobb. Eller så ska man ska vara mycket sjuk, så pass sjuk att man aldrig kan göra någonting kul och man ska sträva efter att återgå till sitt arbete så fort som det bara går och gärna fortare ändå. 

Det kan också vara en ensamstående småbarnsmamma som inte får vardagen att gå ihop trots att hon jobbar och sliter. 



Jag förstår verkligen inte var all denna rädsla för bidragsfuskare kommer ifrån och skräcken för att man har jobbat och betalat skatt för att någon annan ska leva på det man själv slitit för. 

Om man ser på det på det viset har man inte så stor inblick i vad man själv får och har fått för att andra har slitit innan dig. Så istället för att klaga kanske man ska ta och vara glad för det vi faktiskt har tack vare skatten.

Gratis skola, studiebidrag, gratis mat i skolan, gratis sjukvård och tandvård för barn och ungdomar, vi har högkostnadsskydd inom vård och för läkemedel, skatten går också till vägar och allt arbete med dem och vägar använder du väl dagligen så det är väl ganska bra att någon underhåller dem? 

Den allra största delen av skatten går till skola så varför inte engagera dig i att göra skolan bättre så att dina pengar som du slitit så hårt för faktiskt gör nytta istället för att oroa dig över alla pengar du "ger" still bidragsfuskande latmaskar.


Så som alla tjatar om dessa bidragstagare som bara lurar systemen så har det ju blivit en häxjakt på alla bidragstagare så att man nästan direkt klassas som fuskare så fort man säger att man går på bidrag. Faktum är att denna rädslan att den skatt man betalt ska gå till någon som fuskar till sig bidrag är så stor att alla som går på bidrag behandlas som parasiter som bara lever på samhället och borde utrotas. 

Det spelar ingen roll om man av både läkare och försäkringskassan bedömts som för sjuk för arbete. Man ifrågasätts alltid, och för vad? 

I Stockholms län, om du tjänar 25000 går 131 kr av din skatt på 4 420 kr till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen..Det är 131 små kronor i månaden som du gnäller om, 1572 kronor om året alltså. 

Mindre än en halv månadsskatt om året "ger" du till ALLA som går på bidrag enligt socialtjänstlagen. 

Så utslaget på alla dem så är det ett par ören i månaden. Är det så fruktansvärt?





Av Sara Modigh - 18 januari 2015 11:45


"Jag är så tjock, ful och äcklig." är en ständigt återkommande fras hos unga tjejer.

Självkänslan ligger verkligen lågt och alla känner att de inte duger, att de är "tjocka, Fula och Äckliga". 
Jag kan inte förstå hur tjejer med ett gram fett på kroppen klagar och klagar över hur fula och äckliga de är för att de är så feta. Ja, jag kan förstå dålig självkänsla och att man blivit manipulerad av media, Men varför dra associationen till ful och äcklig? Bara för att media bestämt att "detta är snyggast" behöver det inte innebära att allt utanför den bestämmelsen är fult och äckligt? När man skriver sådär bidrar det bara till att riva självförtroendet hos andra tjejer.

 

ÄR tjock verkligen alltid lika med ful och äcklig?  

Varför skulle man vara ful för att man är tjock? Varför skulle någon vara mer äcklig för att den är tjock? Alla har vi ju olika smak. Finns så otrolig många som tycker att "den extremt smala looken" är ful och äcklig men ändå så eftersträvas undervikt som aldrig förr. Är det på grund av medias vinkling? Ja , det är ju säkert en stor bidragande faktor. Köpte två skvallertidningar när jag var ute med Jakob och handlade , Båda framsidorna handlar om vikt och kändisars kroppar bedöms.

     

På ena bilden ser vi rubriken som säger "stjärnornas bästa och Värsta strandkroppar" I tidningen kan man läsa om massor med kändisar som skäms över sina kroppar. Vad sänder det för signaler till unga tjejer?

I nästa tidning kan vi läsa om "stjärnorna som svälter sig till döds". Ja vad står då i denna tidning om dessa sjukligt smala tjejer? Jo den första text man möts av (bland massor med bilder på anorektiskt smala kroppar) är:
   
Är detta för att avskräcka unga tjejer eller för att lära unga tjejer hur man blir smal? 
I mina ögon känns denna text lite som en "så här gör du för att bli lika smal som kändisar" text.
Så vad sänder då detta för signaler?
Alltid samma budskap, Du duger inte!

Så fruktansvärt dumt! Vi lever i en värld full av olika former och storlekar, Varför kan vi inte uppskatta mångfalden?
Alla människor är vackra på sitt eget sätt och alla människor gillar olika. För att jag personligen tycker att något är fult så innebär inte det att alla andra tycker så också och vise versa.


MÅNGFALD ÄR VACKRAST!

 

Du är vacker som du är! 
Vi människor måste lära oss att älska oss själva för dem vi är. Vi har alla fel och brister, men uttrycket "ingen är perfekt" är fel. För vi är alla perfekta! Perfekta som oss själva! Det betyder att vi ska vara sanna mot oss själva och sluta sträva efter att bli någon vi inte är. Var dig själv och var nöjd med den du är. Lär dig att uppskatta dina bra förmågor, Var snäll mot dig själv och må bra i dig själv. 
Du måste inte tycka om allt hos dig själv, Det gör nog ingen. Men det viktiga är att inte låta sig uppslukas och fastna i allt det negativa. Fokusera på och lyft fram det du gillar med dig själv. Det mår man mycket bättre av.


Att ställa sig framför en spegel. Med kritiska ögon granska varje skavank på sin kropp är vardag för många människor. Man ser bara allt som är fel och som man måste fixa och ändra. 


Jag vet själv hur många gånger jag stått framför min spegel och verkligen hatat spegelbilden. 


Men vad vinner man egentligen på att hata sitt utseende? 

 

Jag önskar så att alla ska ställa sig framför en spegel, titta efter det som gör just dig vacker! Du kanske har vackra ögon? Fint hår? Snygg rumpa? 


Fokusera på det du gillar. 


Att lära sig älska sig själv som man är innebär inte att älska precis allt, Det betyder att man väljer att se de bra sakerna i stället för att bara se de negativa. 

 

Att acceptera sig själv och må bra i sig själv är jätteviktigt för att vi ska må bra. 




Det finns mycket som jag skulle kunna klaga på hos mig själv, mycket som jag har ogillat i många år. Men sedan jag slutat att fokusera på det "negativa" och istället försökt tänka på vad jag gillar hos mig själv så har min självkänsla vuxit. Jag mår mycket bättre idag och jag ser mig själv på ett helt annat sätt.

      

 

Så Tjock? Ja, Men ful och äcklig? Nej! Jag är vacker och det är du med!

 

Men det är det ju inte alla som tycker, för detta är vad jag fick för svar när jag pratade om allas lika rättigheter att känna sig fina och älskade och att ha en bra självkänsla och kunna älska sig själva:

  

 

Texten jag skrivit handlade absolut inte på något sätt om vad vissa människor finner attraktivt eller inte. Att vara attraktiv för andra är inte det som betyder mest här i världen.
Denna killen verkar tro att tjejer bara lever för att göra sitt utseende honom till lags. Han var tvungen att skriva ut att tjocka människor är äckliga och fula och hur han aldrig kommer uppskatta en tjock tjej och att de flesta tycker bara om smala tjejer. 
Jaha, Så alla tjejer ska reduceras till underhållning för kåta killar med kuken i handen?
Kan vi inte få må bra i oss själva oavsett utseende?

 

Måste vi hela tiden objektifieras och bedömas?. Vad spelar det för roll om DU tycker jag är snygg, sexig eller knullbar? Det är väl ändå bara JAG  som ska älska mig själv. Du behöver inte göra det. Du behöver inte recensera min kropp eller mitt utseende överhuvudtaget. Håll dina åsikter om mitt utseende för dig själv för jag bryr mig inte om i fall du finner mig sexig , snygg, söt eller inte. 
Varför ska tjejers kroppar hela tiden granskas och bedömas? Det är ju just det beteendet som gör att så många tjejer mår dåligt över sin kropp. 


Hela tiden matas vi av "gå ner i vikt", "håll dig ung" , "Bli vacker" och gång på gång kritiseras vackra kändisar över att de gått upp i vikt, fått rynkor eller celluliter. 
Dagligen får man höra "du är ful, du är snygg , du är si och du är så" Alltid handlar det om utseende. Kvinnor reduceras alltid ner till bara utseende. 
Jag är inget objekt som enbart lever för att tillfredsställa era ögon!
Det är okej att vara sig själv, att se ut som man gör och må bra i det. Det är något som män (och kvinnor) måste lära sig.

Det  verkar finnas få saker som provocerar lika mycket som en kvinna som är nöjd med sig själv, speciellt om denna kvinnan är mullig eller kanske rent av tjock eller på andra vis inte följer de idealen som existerar idag. 


Så nu tänker jag provocera er lite mer!


           


 


85 kilo tjej bara     Rakt i ditt fejs!


 


 


Blir du provocerad? Gissa vems problem det är.  Jo det är ditt , och endast ditt problem!


Tyck att jag är ful, Tyck att jag är äcklig, Rent av förfasas över min förskräckliga övervikt.


Men vet du vad? Min kropp mina val! 


Det borde verkligen inte vara en självklarhet att kvinnor ska hånas för sin vikt, mordhotas för att de inte rakar sina ben och att vi får tåla påhopp om vi inte sminkar oss. 
Det är ju bara sjukt att det är så!?


Är inte mångfald vackert? Är det inte tillåtet att gilla olika? Eller ska alla bli blonda, smala och blåögda Barbies för att tillåtas leva?

     

Duger jag nu? Är det såhär världen ska se ut? 
Jag tror inte en sekund på att varje kille i hela världen bara kan tycka att en lång ,blond, smal och blåögd tjej är attraktiv. 
Sluta klaga på andras utseenden och inse att det finns killar (och tjejer) som tycker att just de du klagar på är det mest attraktiva hos någon.


 

Jag citerar Lady Dahmer

"Det värsta är hur en del verkligen insisterar på att få säga vad de tycker, man riktigt anar hur touretten väller fram och visar folks inbillade rätt att få säga vad de tycker. Och folk är tamejfan helt jävla viktrabiata: "TITTA EN TJOCK TJEJ SOM INTE BER OM URSÄKT FÖR SIN VIKT! MUST. DESTROY. MUST. BREAK. DOWN." "

 

Ja, hur kommer det sig egentligen att så många anser sig ha rätten att säga precis vad de vill till vem de vill?

Varför är det så många som känner sig manade att skriva exakt hur fult , äckligt eller ohälsosamt det är att vara tjock så fort de ser någon med minsta lilla övervikt?

Är det så fel med människor som trivs och mår bra oavsett utseende? 

 

Vill bara säga en en gång! Alla tjejer och killar där ute, Ni är fina som ni är! Ändra inte på er själva för att tillfredsställa någon annan. Låt er inte påverkas av medians förtryck. Jag är vacker för att JAG tycker att jag är vacker! 
Detsamma gäller dig. 

 

Jag är tjock OCH vacker, någon annan är smal och vacker , den tredje är lång och vacker och den fjärde är kort och vacker! Alla är vackra på sitt sätt.

 

Alla har vi ett värde och utseendet är inte allt. Men idag är det oftast det som allt fokut läggs på och många hatar sig själva just för sitt utseende. 

Så kan vi inte göra en deal? 

Skriv upp 3 saker som du gillar med ditt utseende för att ta bort fokus från allt som du ogillar 

 

Jag Kan börja:


1. Jag gillar mina ögon

2. Jag gillar mitt långa hår

3. Jag gillar min midja

 

Men framför allt så gillar jag min styrka att alltid fortsätta kämpa, min envishet och min förmåga att uttala mig i skrift. För utseende är inte allt!

 


Av Sara Modigh - 15 januari 2015 14:30

Nu kommer ännu ett sådant här inlägg som är väldigt svårt att skriva och ännu svårare att publicera. Speciellt med tanke på att familj och vänner kanske läser detta.

Tillhör du kategorin ovan så får du gärna låta bli att läsa mellan de

skiljelinjer som jag satt upp för det kommer bli väldigt intimt. 

Men jag tror att det är väldigt viktigt att prata öppet om även detta

och därför väljer jag att skriva. 

Jag publicerar detta för alla er som har eller har haft sex som ett sätt att skada er själva. 

 

 

   

 

 

  

Ryktet om att jag sålde sex till äldre män härjade runt när jag gick i högstadiet.  Jag vet inte de exakta orden som sas, men det skrevs hora på mitt skåp och det viskades mycket bakom min rygg.

Detta gällde även personer som jag trodde var mina vänner,  men som också de spred dessa ord bakom min rygg.


Men jag har aldrig sålt sex, jag gav bort det gratis precis som de allra flesta gör.

Många verkar ha fått intrycket av att jag haft massor av män, men faktum är att jag varit i ett stadigt förhållande sedan strax innan min sextonårsdag.

Mitt sexsjälvskadebeteende började lite grann när jag var 14 år och jag bröt mig ur mitt sexsjälvskadebeteende efter ungefär ett och ett halvt år, där det senaste halvåret var det värsta. 

(tror jag, minnena sviker när jag tänker tillbaka på allt som jag försökt glömma under tioårs tid.) 

Jag använde till en början sex som ett sätt att få bekräftelse för jag hatade mig själv så mycket att jag tyckte att om någon vill ha mig så får han ta mig. Jag dög inte till något annat än att knullas och det bekräftades om och om igen. 
Samtidigt var det skönt med bekräftelsen att jag faktiskt dög till något. Jag dög att knulla med så då skulle jag bli bäst på det. Jag var misslyckad och oduglig på allt utom sex.

Jag började möta killar som jag träffat på nätet. Ofta Lunarstorm, Helgon eller Snyggast.


Under tiden jag hade sexsjälvskadebeteendet så träffade jag några killar för så kallade "one night snands" men det var ju inte alltid det blev något mer än ett strul. För det mesta höll jag mig till samma tre killar som jag träffade många gånger om och jag hade även två förhållanden under längre stunder. Visst alla var äldre än mig, men nästan alla var bara fyra - fem år äldre än mig. Det var väl någon som jag höll ihop med rätt länge som var tretton år äldre och när man själv är femton så är tretton år en ganska stor skillnad. Men att få det till att jag sålde sex till äldre män? Det håller jag inte med om.

 

Jag har aldrig riktigt pratat ut om detta och det gnager ju fortfarande i mig att folk har gått runt och pratat om och trott på att jag sålt sex till en massa gamla gubbar. 

De där orden spökar fortfarande i min hjärna.


Rykten nådde tillslut hem till min mamma och jag skämdes så mycket. En del av mig dog där och då. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv. 
Jag var ung, förvirrad, ensam och ledsen och visste inte alla hur jag skulle hantera mitt mående.
Självskadorna blev min flykt och det påverkade hela familjen.

Vänner sa upp kontakten och jag kände mig skyldig, vilket såklart gjorde att jag mådde ännu sämre.
Flykten lockade än mer och jag flydde och flydde ifrån allt.
Jag struntade helt i alla konsekvenser, jag gjorde inget annat än att försöka undkomma min ångest på alla sätt jag kunde komma på. All min vakna tid försökte jag fly och distrahera mig själv från alla hemska tankar.

Dessa "Äldre män" som de kallades var bara brickor i ett spel där målet var att skada mig själv och på det viset uppnå en stund fri från ångest.


Ingen av dem visste att jag bara träffade dem för att skada mig själv. Men många av dem visste om att jag mådde väldigt dåligt.
"S" som var en av de killar som jag träffade mest visste att jag hade sex med honom för att dämpa min ångest och han ställde mer än gärna upp.
Vi brukade åka iväg i hans bil till en liten glänta i en skog och där lät jag honom ta mig precis som han ville.

 


Jag pratar inte ofta om detta för att det är väldigt jobbigt och väldigt tabu. Men jag vet att det finns så många andra som går eller har gått igenom samma sak som jag har gjort och även detta är en del av psykisk ohälsa och det får inte glömmas bort eller gömmas bara för att det är pinsamt att prata om det.

Sexet var bra ibland och killarna var snälla egentligen, speciellt om man jämför med de destruktiva förhållanden jag hade haft där jag blev tvingad till saker jag inte ville.

"Fast det var ju bara på skoj"

Jag anmälde aldrig och bortförklarade hans skuld genom att skylla på mig själv som inte sa ifrån tydligare. Han kanske inte förstod att jag inte ville ha kuken nertryckt i halsen tills tårarna sprutade och jag hulkade gång på gång. 

Han kanske inte förstod att jag inte ville när jag knep ihop munnen allt jag kunde och försökte vända mig bort. 

Men han skrattade bara och satte sig på mitt bröst med knäna över armarna och bände upp min mun med händerna och ännu en gång hade jag hans kuk i halsen. 


Jag tror det var här som hela min bild av sex förändrades. Det var något fult, hemskt och äckligt och jag förtjänade inte bättre. Detta lade den största grunden för mitt fortsatta sexsjälvskadebeteende där sexet mer blev ett straff för att jag var dålig, mer än den tidigare bekräftelsen på min duglighet. 

Jag kände mig smutsig utnyttjad och jag tog på mig skulden för det och intalade mig själv att det var precis vad jag förtjänade. 

När förhållandet tog slut kastade jag mig direkt in i nästa förhållande med en sju år äldre och alkoholiserad man som inte heller han behandlade mig väl även om han inte tvingade sig på mig sexuellt. 

Det var efter detta som det verkliga helvetet bröt ut, och jag började träffa dessa killar som blev mina 

"ångest jägare" och straffare. Jag behövde straffas för att jag var så dålig, smutsig och hemsk. 

Straffas för att jag inte klarade av skolan, straffas för att jag hade ångest och framför allt straffas för att jag skurit mig.. 


Sexet blev mitt straff och en jakt på att jaga bort min ångest.

Men tyvärr jagades bara ångesten bort för en liten liten stund för att sedan komma tillbaka igen med rungande kraft. 

Allt blev en ond cirkel där jag kände mig äcklig, smutsig, dum , dålig och oduglig

ångesten tog över och jag försökte fly. Fly genom sex och genom att skära mig. Efteråt kände jag mig ännu äckligare och smutsigare och ångesten kom, liksom flykten. Runt, runt och runt igen i en nedåtgående spiral.

 

En spiral som jag aldrig trodde att jag skulle kunna ta mig ur. Men så hände det. Jag träffade en kille som såg mig, som brydde sig om mig och som ville mig väl. 

För första gången i mitt liv hade jag någon som ville lyssna och ta till sig min historia och som hade en vilja att göra mitt liv bättre. 

Med Jakobs hjälp kunde jag bryta mig ut och påbörja min långa resa mot läkandet, och resan har verkligen varit lång.

Men nu, många år senare så är sex äntligen något bra.

Jag har lärt mig att lita på Jakob och jag får inte längre flashbacks från självskadetillfällen. 

Hälsosamt sex är världens bästa sex!






   




Usch, efter att suttit och skrivit om detta är jag helt kallsvettig, mår illa och skakar i hela kroppen. 

Det ger ett så stort obehag att tänka tillbaka på den tiden och vad jag gick igenom. 

 Jag kände mig så ensam och så otroligt dum. 

Det är därför jag vill berätta. För att ingen ska behöva känna sig så ensam och konstig som jag gjorde. För jag var ju aldrig ensam egentligen även fast jag trodde det då. 


Men samtidigt så känns det väldigt bra att jag lyckats skriva om detta, även om det tagit lång tid att få ner det. Jag har behövt ta många pauser. Men nu känns det som en lättnad. 

Jag bearbetar fortfarande känslor och tankar från förr och detta är nog det som är svårast. Just för att min bästa bearbetning är genom att skriva i bloggen, och detta har jag inte riktigt velat skriva om tidigare. 

Jag har skämts så mycket, och jag tycker synd om min familj om de skulle läsa detta. Men samtidigt så måste jag se till vad som är bäst för mig och andra som gått igenom samma sak, och att hålla allt inom sig och låta de äta upp en är den sämsta vägen att gå. 


Och till dig som inte läste mellan linjerna: Nej, Jag har aldrig sålt sex till några äldre män vad än alla rykten om mig sa!

Av Sara Modigh - 14 januari 2015 13:00

 


Jaha, och så dök detta upp i mitt nyhetsflöde. En väldigt smal och söt tjej hyllas för sina extrakilon och äter en bulle till frukost med orden "Lite celluliter har alla - no biggie"


Vad är det för bild som vi egentligen sänder ut till unga tjejer med det här?

Det är okej att ha extra kilon om vi fortfarande är väldigt smala? 

Att överhuvudtaget kalla det "extra kilon" som om hon hade några över tycker jag känns väldigt väldigt konstigt, och att skriva att hon trotsar alla idealen för att hon käkar en bulle till frukost? Alltså nej!

Hon är en smal tjej som uttalar sig att hon alltid varit smal och i texten skrivs det också att hon ska sluta äta socker för att bli mer hälsosam. Så att ingen får för sig att det är okej att äta bullar till frukost. 

För den bilden kan man ju inte sända ut till folk. 

Så istället för att bli ett hyllande inlägg för kvinnor som vågar bryta normen och idealen så blev det ju precis tvärt om. En smal tjej som går upp några kilon, får lite större rumpa men klassas ändå som smal och som tjatar om att ändra sin kost för att uppnå det där "hälsosamma" idealet som ligger över oss alla. 


Fitness är det nya idealet som alla förväntas leva upp till. Men ska vara hälsosam, sluta äta socker och gärna träna flera gånger om dagen. Räkna kalorier, bara äta bra saker och vad som är bra är otroligt svårt att reda ut för det beror helt på vem man frågar. 

 

Jag tycker inte det finns något att hylla i det där blogginlägget som Zara skrev, visst kul för henne att hon har gått upp i vikt på de rätta ställena och känner sig sexig. 

Men jag tycker inte på något sätt att det är så revolutionerande att det ska skrivas i media om hur hon "bryter idealen". För det gör hon inte. 

Hon känner sig sexig för att samhället bestämt att det är snyggt med smala tjejer med stora rumpor. 

Hade hon istället bara lagt på sig fett på magen och det sett ut som hon hade fått en ölmage och hon skrev så där då hade det vart en annan femma. För det är INTE ett ideal idag.

Förstår inte folk det problematiska med att normalviktiga hyllas för att de trivs i sin egen kropp med alla sina "extrakilon" som inte ens existerar.


Varför inte låta tjocka tjejer få lite plats i media när man talar om att bryta smalhetsidealen som finns för tjejer?

Eller tjejer eller killar som på riktigt inte passar in i det ideal som vi förväntas leva upp till och som ändå är självsäkra och älskar sig själva som de är?  Riktiga förebilder och inte alla dessa "Jag är normalviktig, vit och söt och jag älskar mig själv som jag är"

Det är inte så svårt att uppnå det när man ser ut så som man förväntas se ut och har miljoner starka förebilder att identifiera sig med. 

Vart vi än vänder oss ser man smala vita kvinnor i all media. Det är det som är idealet och har varit under lång tid. 


Så nej Zara Larsson trotsar inga ideal genom att vara vit, smal och älska sig själv!


Kom tillbaks igen när du har tjugo kilos övervikt och säg det där så får vi väl se hur hyllad du blir!


Tillslut vill jag bara säga, Älska dig själv som du är oavsett om du passar in i ideal eller inte. 

Alla är vi värdefulla och värda att älskas. 



Always be yourself!

 

 Unless you can be Batman, then always be Batman ;) 


Av Sara Modigh - 12 januari 2015 13:00

 

Jag blir alltid jätteförvånad när någon kommer ihåg mig eller känner igen mig. 

Av någon anledning så har jag alltid känt mig så liten och osynlig så när någon från exempelvis mellan- eller högstadiet kommer ihåg mig så blir jag förvånad. 

För jag förväntar mig att ingen ska minnas eller veta vem jag var. 


Jag vet inte varför jag tänker så för jag minns ju många från den tiden. 

Även om det säkert finns de som försvunnit ur mitt minne så har jag alltid tänkt att jag kommer ihåg alla och ingen minns mig. 


När man ändå reflekterar över bilden jag har över att andra har av mig.. Jag vet det där lät komplicerat men jag tror ni fattar vad jag ville ha fram. 


Så har jag aldrig upplevt eller för en sekund trott att någon varit kär i mig. 

Jag vet inte varför? 

Men det känns som att ingen har varit kär i mig. 

Men samtidigt har jag ju ändå haft pojkvänner genom åren. Jag är gift och rent logiskt borde ju i alla fall någon varit kär i mig då?

Men jag har aldrig tänkt på det på det viset.



Jag tror att mycket av det grundar sig i att jag har och har haft en så otroligt dålig självbild och en ännu sämre självkänsla.

Självkänslan har jag jobbat på mycket och jag har idag mycket bättre självkänsla. Men den där självbilden hur är egentligen den? 

Jag har fortfarande bilden av att jag är helt obetydlig och osynlig här i världen. 

Ingen skulle sakna mig om jag försvann. Det gör ju inte direkt jätteunder på självkänslan. 


Nu har jag börjat inse att jag måste jobba även på den bilden som jag så länge byggt upp om jag ska kunna må bättre i mig själv. 

Ibland undrar jag lite varför jag tänker så som jag gör om mig själv? 


Jag tror att det kan ha med att göra att det är så jag upplevt att andra tycker och tänker om mig. 
Att jag ofta känt mig utanför och att jag aldrig riktigt passat in på grund utav mitt psykiska mående. 

Ofta har jag känt mig som en fisk bland fåglar där förutsättningarna för gemenskap är uppe på den där grenen i stora fina eken. Jag har legat där på marken nedanför och sprattlat och önskat att jag kunde få vara med. Att jag också skulle kunna flyga precis som alla andra.


Men nu i efterhand så vet jag ju att den där "eken"  har många fiskar som ligger och sprattlar och inte passar in. 

Det är inte alla som klarar av att leva det liv som samhället vill att man ska göra. 

Alla har vi olika förutsättningar i livet och jag har börjat att acceptera att jag förmodligen aldrig kommer kunna ta mig upp till den där översta grenen. Men kanske kanske kan jag med hjälp ta mig upp till någon gren i alla fall. 


Jag har under hela min uppväxt känt mig väldigt ensam och därför har jag nog antagit att andra inte har sett mig. Att ingen bryr sig och att ingen tyckt om mig. 

Jag har bara existerat i utkanten av dessa människors liv utan att göra någon inverkan. 

Men är det egentligen så det var? Jag vet inte själv.


Det enda jag vet är att det var så jag kände det. Fast jag inte tänkt på det på många många år, så ligger det undermedvetet och påverkar mig än idag. 



Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se